Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?
Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.
Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor. Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.
Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.
När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.
Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.
För vidare läsning:
En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)
Moder Milla 