Läraryrket och att lära utan yrke

Från Teach Your Own: The John Holt Book Of Homeschooling (John Holt 1981, uppdaterad av Pat Farenga 2003):

For a long, long time, people who were good at sharing what they knew have realized certain things: (1) to help people learn something, you must first understand what they already know; (2) showing people how to do something is better than telling them, and letting them do it themselves is best of all; (3) you mustn’t tell or show too much at once, since people digest new ideas slowly and must feel secure with new skills or knowledge before they are ready for mor; (4) you must give people as much time as they want and need to absorb what you have shown or told them; (5) instead of testing their understanding with questions you must let them show how much or little they understand by the questions they ask you; (6) you must not get impatient or angry when people don’t understand; (7) scaring people only blocks learning, and so on. These are cleary not things that one has to spend three years talking about.
And in fact these are not what schools of education talk about. They give very little thought to the act of teaching itself – helping another person find something out, or answering that person’s questions. What they spend most of their time doing is preparing their students to work in the strange world of schools – which, in all fairness, is what the students want to find out: how to get a teaching job and keep it. This means learning how to speak the school’s language (teeny little ideas blown up into great big words), how to do all the things schools want teachers to do, how to fill out its endless forms and papers, and how to make the endless judgments it likes to make about students. Above all else, education students are taught to think that what they know is extremely important and that they are the only ones who know it.

Så fortsätter han med att idén om att certifierade lärare lär ut bättre än icke-certifierade är helt utan grund och att bevisen snarare talar om motsatsen. Jag har tänkt på det här, vilka lärare som jag minns som bra och vilka som jag minns som dåliga, de som jag minns med värme är de få lärare som har brunnit själva för ämnet de lär ut, som engagerat sig personligen och tagit sig tid att sätta sig in i vem man var. Det här är mer personliga drag som jag ser det, inte något de lärde sig på lärarhögskolan. Jag minns en spanskalärare som jag hade ett tag, jag själv var i stunden inte ett dugg intresserad av att lära mig spanska eller något annat språk för den delen, har nu senare insett vilken process det är för mig att lära mig ett språk, något som jag nästan måste gå in i helt med kropp och själ, inte något som jag ska lära mig under några timmar här och där, så jag avskydde honom under spanskalektionerna, riktigt tyckte så illa om honom som man bara kunde. Men så införde de någon lektionstimme där vi fick välja ett ämne själva av några olika, jag valde lag och rätt och han var läraren vi skulle ha, under de lektionerna så kom en annan sida fram av både honom och mig, jag såg honom lära ut något annat än bara sitt modersmål, något som han uppenbarligen var intresserad av och kunde mycket om och jag fick lära mig något som jag var intresserad av.

Jag minns hur jag, som då i åttan var otroligt skoltrött sedan många år tillbaka, besviken över att alla skulle till en viss nivå oavsett om man var över eller under den och trött på att inte bli utmanad och urless på att få höra ”men om det är så lätt är det väl bara att göra det” (vad är poängen då?), vaknade upp lite (även om det blev kortlivat) och blev för första gången sedan ettan verkligen intresserad och engagerad i en lektion. Äntligen fick jag lära mig något som jag var intresserad av, något som var nytt, som jag inte visste och inte bara något som jag skulle prestera i. Jag tycker det är otroligt trist att ens skolgång ska vara beroende av vilken lärare man råkar få, jag vill inte lämna Johns lärande i händerna på det ödet, jag och Johan kommer ALLTID att vara engagerade i John, vad han kan, vad han vill kunna, vad han brinner för och vill veta mer om och framförallt så kommer vi alltid att finnas som förebilder, engagera oss i våra intressen och fördjupa oss i dem. Jag tror att det är en av de viktigaste förutsättningarna, att han ser oss brinna för saker. Vi kommer kunna visa det tålamodet som en stressad lärare i en klass på 20+ (i mina grundskoleklasser var i alltid mellan 30-32 elever) inte kommer ha tid för, att koncentrera lärande till åtta timmar om dagen är absurt och att förvänta sig att barnet ska VILJA lära sig under just de åtta timmarna är verklighetsfrånvänt.

Lärande är något som sker hela tiden, genom livet, när som helst när man vill. Jag vill att John ska få göra djupdykningar i sina intressen, ägna timme efter timme åt det och använda tiden mellan för reflektion, avslappning eller vad han nu vill. Om John vid skolålder vill prova på att gå i skolan så kommer han få göra det, vill han sen hoppa av så får han det också. Han måste få prova på att fatta sina egna beslut, testa vad som funkar för honom, hur ska han i vuxen ålder kunna fatta beslut som gäller honom om det enda han vet är tvång och folk som fattar beslut över huvudet på honom? Jag tror absolut på att finnas som vägledning, hjälp och stöd, men jag tror också att det är viktigt att han får testa sig fram själv.

Han är liksom född (som jag tror de flesta bebisar är) med en stark vilja av att testa själv och kunna själv, han ser oss göra saker och vill prova, jag är övertygad om att han är medveten om att han inte kan göra saker på samma sätt som vi, men han vill ändå prova. Som kontaktuttag, jag har visat för honom hur man sätter i och drar ut en kontakt, han kan dra ut men sitter ibland och försöker slå en laddare eller något i uttaget, det går sådär, men om jag kommer och tar den ifrån honom och ska göra det, då blir han skitsur, för han vill prova själv, så jag låter honom.

Socialiseringsmyten

Johan berättade nyss för mig att han hade berättat för en kollega på skolan om våra planer att inte ha John i förskola, varpå hon då undrat över hur han då ska lära sig att umgås med folk i grupp. Johan svarade att alla ungarna där på skolan har fått gå i förskola men trots det inte vet hur man ska bete sig, min spontana reaktion var mer ”genom att umgås med folk i grupp?” förstår inte hur ingen förskola/skola = isolering. Menar den här kollegan förresten att folk i jägare-samlare samhällen inte vet hur man umgås med varandra eller, för att deras ungar inte får gå i förskola? Vidare undrar jag hur en hel förskolegrupp/skolklass ska lära sig sociala koder genom att umgås med ungar i samma ålder och några enstaka vuxna? Är det inte mer logiskt att barn lär sig sociala koder genom att följa med sin förälder ut i det riktiga livet (ålderssegregerade byggnader klassar inte jag som en spegling av den riktiga världen) och få se och delta i möten med människor av olika åldrar, ursprung etc?

Människan är en social varelse, människan vill i grund och botten fungera tillsammans med andra människor, John är social, han vill få kontakt med omvärlden. Så om vi bara är ute i världen, träffar andra som oskolar, går på olika aktiviteter och lever ett normalt liv liksom så ser jag helt ärligt inga problem. Om folk vill ha sina ungar i förskola, fine, ha det, men kan ni inte snälla sluta låtsas som att det är för barnens skull? Barn är i förskola (förvaras) så att föräldrarna ska kunna arbeta, sen om de faktiskt kan få ut något av det medan de måste vara där, öhm, ja det är väl bra? Eller självklart, men jag tror inte att det barn får med sig (läs: är tänkt att få med sig) är något som är helt omöjligt för barnet att få tillsammans med sina föräldrar, däremot tror jag att mycket negativt följer med för barn på förskolor.

Min pappa berättade idag någon anekdot för Johan om vår barndom, då sa han att jag alltid var så jävlig att klä på på morgonen när vi skulle till förskola eller skolan, det är ju klart jag var! Jag ville ju vara med honom, jag älskade att få vara med pappa på jobbet. Se samspelet mellan honom och hans kollegor, få hjälpa till med att skiva champinjoner eller panera fisken, sitta och blanda glass med läsk. Jag minns inte ett skit från skolan, förutom alla trauman och rasterna, men jag minns alla dagar som pappa lärde mig något så klart och med sån kärlek, som hur man skär grönsaker, panerar fisk, gör en hemmagjord träningsvikt, spelar tennis och rotar i soprum i mörkret efter hela och fräscha möbler som folk slängt, varför är det här mindre värda saker att ha med sig i sitt liv än memorerade svar på ett prov som jag inte minns? Blir man verkligen förberedd på ”det riktiga livet” av att sitta i en byggnad med folk från samma socioekonomiska bakgrund, i samma ålder, i flera timmar och snudda vid ämnen som någon har bestämt sig för att du ska kunna?

Ja, om du vill förbereda ditt barn för ett liv av att göra som han blir tillsagd, bara för att han blir tillsagd, att lära sig något för att någon har bestämt att han ska kunna det, men vet ni vad? Jag vill inte att John ska lära sig att ställa sig i ledet, jag vill uppmuntra John till att tänka själv, tänka kritiskt, inte tänka rätt. Jag vill att John ska ha kvar sin lust till att lära sig, det han vill lära sig, när han vill lära sig det. Jag tror att man lär sig om livet genom att leva det, göra misstag, göra om, göra fel och göra rätt. Livet är inte inne i ett klassrum, livet är ute i världen och det är världen som kommer vara min sons klassrum, inte ett klassrum som kommer vara hela hans värld, där han antingen kan misslyckas eller lyckas.

Som Wern Palmius säger om skolan, den sorterar barnen från start, de som kommer lyckas och de som inte kommer det, jag tänker inte kategorisera min son, han ska få vara. Han ska inte förberedas för att vara en slav åt staten, han ska få leva, leva som han vill, på hans villkor och bli den han vill bli, från början och inte när han blir vuxen och hoppat genom tillräckligt många ringar för att ”förtjäna” det. Han förtjänar det bara genom att finnas.

För vidare information rekommenderar jag:

10 ways World-schooling Has Ruined My Childhood

I’m Unschooled, Yes I Can Write

Palmius om skolans dolda mål