Varmt

John är bekant med känslan varmt sen ett tag, han har fått känna på varma element, varm mat (tar han i varm mat nu så väntar han med att stoppa det i munnen, efter att ha märkt att det är bäst så), han har rört kaminen hos farmor och farfar och fått känna värmen från ugnen. Varje gång han kommit i kontakt med något varmt har jag bekräftat att det är varmt och han förstår ordet och kan koppla det till känslan. Han kan till och med ibland hålla sin hand en bit över min mat och med den seriösaste minen och tonen säga ”Åh! Åh!” 

Han har länge velat ta över stekandet av mat, men jag har bara vågat ha honom på höften eller ryggen vid spisen, men idag kände jag att det var dags att han förstod (för att jag inte längre orkar lyssna på arg bebis som vill veta vad grejen är med spisen). Så när jag skulle steka lite pannkakor idag tog jag fram en stol och ställde framför spisen, upp med pojken och på med lite smet. Förklarade att spisen är varm, höll handen lite ovanför och sa ”varm, jättevarm” med allvarlig ton. Han rörde sin hand mot den och jag blev skiträdd och sa med rädsla ”varm!” Varpå John ryckte bort handen och började gråta (han rörde alltså aldrig spisen). Så höll han handen liten bit ifrån stekpannan och kände på värmen och sa ”åh! Åh!”, sen fick han hålla i stekspaden och petade lite på pannkakan = överlycklig och skitstolt bebis.

Tänker inte att jag gjorde fel när jag reagerade, för han var på väg att vara lite oförsiktig och jag tror på att visa med hela kroppen, ansiktet och rösten när något är farligt, att lugnt säga ”du kan ju bränna dig” tror jag inte har någon effekt och är livsfarligt. Han grät ju för att han förstod att han nästan gjorde något farligt och blev rädd, vilket jag bekräftade och efter 10 sekunders gråt var allt bra igen. 

Sen när han fått prova lite så var spisen inte så intressant längre och han hoppade ner och gjorde annat, vilket är en jävla skillnad från att stå och laga mat med ilsken bebis på ryggen som drar en i håret eller står på golvet och drar i kläderna och försöker nå saker på spisen för att få vara med. 

Märker att om vi försöker hindra John att göra något så vill han bara det mer och blir sjukt oförsiktig i sina försök. Som exempel så har vi inte låtit John gå till trappan ner i trapphuset efter att jag blev traumatiserad när han fick för sig att han kunde gå ner som en vuxen och rullade ner för stentrapporna (inte en skråma dock), men så lät jag bara honom gå dit för han springer mot dem om man försöker hindra, vilket jag tycker är skitläskigt, han stod och tittade ner men bedömde att han inte ville försöka, som att hela hans kropp mindes. Sen gick han därifrån. 

Det ÄR skitläskigt ibland, men bara för att något är läskigt gör det inte per automatik något som bör undvikas. Jag vill att John ska veta att vissa saker är skitfarliga, för jag vill att han ska vara försiktig och respektera dessa saker. Jag tror inte pedagogiska förklaringar är effektiva i det fallet, jag tror att man måste känna det i hela kroppen, låta honom prova när jag eller Johan är med (så vi kan ingripa vid livsfara) för att undvika att han senare är oförsiktig och ovetande om konsekvenserna, när vi kanske inte är bredvid honom. Jag tror på att vissa saker måste lagras i kroppen, man måste trilla för att respektera höjden. Learn by doing.  

Annonser

Kan själv, självbevarelsedrift och att sätta gränser

Blev inspirerad av mig själv i mitt förra inlägg, när jag skrev om kontaktuttaget. Jag tror ju som sagt på att John ska få testa själv, dra ut och stoppa i kontakter, öppna lådor, skåp, äta själv, utforska vårt hem fritt utan att jag springer efter och säger ”nej, nej, nej”. Därför har vi tagit allt som är eventuellt farligt, som vi är rädda om och så vidare och lagt det på ställen som han inte kan komma åt, det här är hur vi har ”barnsäkrat” vårt hem. Vi har inga lås på lådor (fast kökslådorna är så tröga så han kan ändå inte öppna de ännu) eller vad folk nu har hemma för att hålla barnet borta från det och vi föredrar att inte störa John i sitt utforskande med förbud om det inte gäller fara för hans liv (även fast vi ibland kan ha lite svårt när det gäller typ hörlurar som John hittat med dålig plast i eller när han vill suga på duschslangen med återigen dålig plast i).

I praktiken innebär det att John får dra ut saker ur köksskåpet (gjutjärnspannan var en tung och rolig utmaning), dra ut alla kläder ur sin låda om han så vill, stoppa saker i munnen som jag inte nödvändigtvis skulle vilja ha i min mun och testa sig fram i världen. Det betyder inte att han får göra precis allt, som att dra ner stekpannan när jag står och lagar mat, för jag vill inte att han ska göra det och där kommer vi till gränssättning. Jag, Johan och John sätter våra personliga gränser (Jesper Juuls artikel om det här), exempel: jag vill inte att John tar tag i den varma stekpannan när jag lagar mat, jag vill inte att John tar tag i pappret och pennan som jag använder för att skriva något och så vidare. Jag tänker ofta på vilka mina gränser är och framförallt varför de är viktiga. Att John drar ut saker ur skåp och lådor är inte så störigt när jag tog ett aktivt val att sluta störa mig på det, att John kladdar med mat är inte lika störigt när jag valde att sluta störa mig på det, eftersom det han får ut av att göra de här sakerna väger tyngre än min tillfälliga känsla av att bli störd av stök och kladd.

Vad jag inte gör är att sätta upp förbud och regler skrivna i sten, våra gränser är flytande och kan ändras från dag till dag, precis som Johns, ibland vill han bli pussad på, ibland inte, det respekterar vi. Farliga saker, som ugnen och vassa saker har vi lite olika tillvägagångssätt till, när jag t.ex skulle sy Johns byxor och höll på att sprätta upp tröjan så ville John leka med sprättaren, jag höll fram den och han skulle röra vid den, lite oförsiktigt men märkte snabbt att den var vass och satt sedan och rörde den vassa spetsen försiktigt med fingertoppen, knivar håller vi utom synhåll/räckhåll och låter inte honom röra än, när det gäller ugnen så håller jag på att lära honom att den är varm, jag är lite rädd där så vi tar det steg för steg, han får sitta i min famn och känna på värmen från ugnen. Han förstår ganska snabbt när något är farligt och tar det oftast försiktigt då, men han förstår ju inte alla faror så där får vi agera förebyggande (farliga saker utom räckhåll). Här tycker jag att det är viktigt att skilja på fara och fara, jag tycker t.ex inte OM när John gör sig illa, men ser det inte som fara att han ramlar och slår sig, han har slagit i sitt huvud i kanter, golvet och jag vet inte vad, han har klämt sina fingrar och har blåmärken på stjärten typ hela tiden, oftast gråter han i någon minut i min famn och ger sig sen glatt iväg på fler äventyr medan jag sitter kvar med ångest. Jag ser att han lär sig, om än långsamt, om sin kropp, vad han klarar av, vad han inte klarar av och jag tycker att det är bättre att han gör det nu än senare när risken för allvarlig skada är större.

Jag tror på Johns självbevarelsedrift och vill ta vara på den, låta honom utveckla den, skulle jag till exempel hålla på och slänga runt kuddar efter honom så skulle han inte koppla att ramla = aj = något jag vill undvika. Skulle jag och Johan hela tiden hålla på att fånga honom när han håller på att ramla så skulle inte han koppla att stå på sängkanten och vifta = dålig idé, för det skulle inte finnas några negativa konsekvenser till hans handlingar. Jag tror att John är kompetent nog att vilja överleva och vilja undvika sånt som han lärt sig är farligt, skadligt eller på något sätt skulle kunna äventyra hans fortsatta överlevnad, jag tror att han kan känna av när han är hungrig, törstig, mätt och allt som rör hans kropp, därför ser jag inte det som min uppgift att säga till när han ska äta och hur mycket, utan lyssnar istället till när han säger till/visar mig att han vill äta och när han ätit klart och om han för den delen skulle ångra sig och bestämma att nä, jag var inte riktigt mätt, då får han äta igen. Förstår helt ärligt inte föräldrar som ska hålla på med ”om du inte äter nu får du inte äta igen förrän frukost/lunch/middag”, jag förstår överhuvudtaget inte att äta efter klockan, man äter väl när man är hungrig?

Jag har själv invanda mönster, som jag numer förstår exakt vart de kommer ifrån när jag såg min pappas panikslagna min och händer bakom Johns rygg när han stod och balanserade på sängen. I början när John började stå utan stöd så hände det väldigt ofta att han ramlade bak och slog i bakhuvudet i golvet, jag brukade försöka förhindra att han slog i sig eller slänga något mjukt bakom och han fortsatte ramla, otroligt mycket. Sen när jag slutade låta min rädsla gå ut över John och lät honom ramla och slå sig så började han faktiskt anstränga sig för att inte göra illa sig, han vevar och lutar sig fram för att sätta sig på rumpan istället (med resultatet två små skinkor fulla av blåmärken) och jag minns inte riktigt när han ramlade på det sättet sist nu. Men det krävdes ju en del smällar och tröst.

Mer om självbevarelsedrift här och Kontinuumbegreppet koncentrerat till en sida

Jag hade ångest över att John ville pilla i uttagen och trodde inte riktigt på Johan när han sa att barnsäkringen mer gäller större barn som ska stoppa in metall i dem och att han inte riktigt kan komma åt för att få en stöt, men efter att han fått det bekräftat av hans pappa som även sa att det ska va en jävla massa vätska (när jag frågade om fingrar med dregel på) för att det ska bli en stöt så kan jag slappna av lite mer (men inte helt, om jag ska vara ärlig).

Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.