Att tro på barn

Läste den här spännande och inspirerande artikeln och började tänka, massor. På allt möjligt. En sak som jag tänkte på är det här med när man ska skaffa barn, eller mest när är det egentligen tänkt att vi ska skaffa barn? Jag har alltid känt att varför blir vi könsmogna vid en viss ålder om det inte är tänkt att vi ska skaffa barn kring den åldern? Jag menar nu inte avvikelser som hormoner i mat och så vidare som får en att komma i puberteten tidigare, utan tonåren.

Jag ville få barn när jag var tretton, jag fick min mens när jag var tretton. Jag fullkomligt längtade efter att bli vuxen och ”få” skaffa barn och bli mamma, men det pratade jag ju inte om, det är ju en ful önskan, man ska inte önska sig att bli mamma mer än något annat, man ska vilja göra karriär ju, bli något, så jag skämdes och höll tyst, till och med förnekade min önskan. Det vanligaste som jag upplever att människor använder som argument är att man ska hinna uppleva massa saker, göra det och det, skaffa sig utbildning, göra karriär, få ett bra jobb, ha en stabil och gärna hög inkomst, ens hjärna är inte färdigutvecklad förrän då och då, man är inte klar som människa och allt det där. Måste man ha upplevt allt man vill uppleva före man får barn? Måste man vara färdigutvecklad och klar som människa? Mina åsikter kring utbildning och jobb och samhället vi lever i är ett helt annat inlägg, så det låter jag vara.

Det jag tänker på är något som jag hörde för tusen år sedan om hur husdjur hålls kvar på en nivå av att vara ungar, att vi inte låter de bli vuxna genom att behandla de som våra bebisar. Så känner jag att det är med våra barn, att man i vårt samhälle håller barn på en nivå av halvfärdiga människor, när de egentligen föds som lika mycket människa, men med mindre erfarenhet. Hur får man erfarenhet? Genom att leva, såklart. Jag tror att tonåringar och ungdomar skulle kunna vara så mycket mer än vuxna tillåter de att vara, om de från början tilläts, gavs chanserna, inte blev nej:ade, förbjudna, begränsade och fick höra att de inte är redo, inte mogna, inte tillräckligt stora och ”när du blir större så kommer du förstå”.

Ja, det blir stökigare, ja, det blir jobbigare, men jag känner att jag inte kan låta mitt ego, mina rädslor för vad som kan hända hindra min son från att vara den han är och vill vara. Jag tror att en uppväxt med förbud, regler och annat som man ska följa som lag driver barnen ifrån föräldrarna, får de att söka sig bort från dem, sluta dela med sig, få dem att sluta prata om saker med sina föräldrar, sluta be om råd och en sån relation vill jag inte ha med min son. Att något känns jobbigt betyder inte per automatik att det är fel, att jag tycker det är jobbigt när John häller kattsand i toaletten som skvätter överallt betyder inte att jag måste sätta stopp för det, han har sett mig slänga kattbajs i toaletten och försöker efterlikna mig, asbra, då kanske han kommer tömma kattlådan när han blir större. Hur kan man under hela barnets uppväxt, från födsel till ungdom, hindra, säga nej, behandla de som inkapabla små idioter och sen när 18-årsdagen kommer säga att nä, men nu är ju du vuxen, skaffa jobb, flytta hemifrån, nu är det dags att använda alla de där verktygen vi aldrig gav dig, hur?

Jag tänker relationen till sina barn som vilken relation som helst, jag tror på att behandla barn som man skulle behandla vilken annan människa som helst, med samma respekt och med tanken att det här är en människa, inte någon nästan-människa som jag ska fostra till en. Jag och Johan har inga förbud för varandra, vi tror inte på sånt, vi vill känna oss fria, att vi kan vara de som vi är utan att någon bestämmer över oss. Däremot så har vi ju önskemål, saker som vi blir ledsna av, som vi respekterar för att vi inte vill såra varandra, ömsesidig respekt kallas det väl? Min son föddes fri, inte som min slav, han ägs varken av mig eller någon annan, han är sin egen, så vill jag hålla det. Jag kan inte (enligt mig själv) kräva saker, skriva lagar som han ska följa, för att mitt liv ska bli lättare, för att jag ska ha mindre ångest, för visst är det ju så, att om en människa bara gör som man säger så blir ju allt lättare, men är det bättre eller ens på något sätt bra?

Jag tror verkligen, verkligen, verkligen på att barn som ges chansen, från spädbarn, klarar så himla mycket. Jag känner att jag växt sedan jag fick min son, att jag utvecklas varje dag, omvärderar, får nya drömmar och framtidsvisioner, jag känner inte att mitt liv är över eller klart bara för att jag fått barn, jag känner mig inte begränsad och som att jag inte skulle kunna resa med honom, uppleva världen och göra saker. Visst, jag känner inte att jag skulle kunna ta en normalt jobb på ett lager och vara ifrån honom åtta timmar om dagen och göra något själsdödande för att få lite extra pengar, men jag vill inte göra det heller, finns andra sätt att tjäna pengar på, utan att lämna ifrån sig sitt barn, som jag utforskar, planerar och väntar på modet för att göra, som är saker som jag vill göra, saker som jag kanske aldrig ens skulle tänkt på om jag inte hade blivit gravid, då skulle jag väl skaffat ett nio till fem och varit olycklig och gjort allt det som man ”ska” göra, festa, supa och allt det meningslösa som jag inte vill ha i närheten av mitt liv.

Som avslutning kan jag väl snudda vid det att skaffa sig utbildning och jobb före barn, jag TACKAR GUD att jag fick barn före jag hann göra något så dumt som att börja på högskola, jag TACKAR GUD att jag hann läsa om unschooling och bli lite smart före jag gjorde något som skulle halverat mitt liv med stress, ångest och skulder. Jobb, ja, man behöver ju pengar i vårt samhälle, min önskedröm är självförsörjning och mindre samhällen, jag tycker allt är för stort för att vara bra för oss, men många bäckar små, det säger jag, det jobbar jag mot, minska ens krav, värdera om sitt liv, vad är viktigt, vad är nödvändigt?

Lilla griskorven!

John skulle hjälpa mig med en stor, tung kartong idag (misstänker att han ville hjälpa för att så fort som möjligt få gräva i den), jag kom ut ur garderoben med den och han höll i ena handtaget på kortsidan med ena handen (jag bar all vikt såklart, SÅ stark är han inte), han stod lite snett bakåt, tittade bakom sig, tog ett kliv med lådan, tittade bakom sig, tog ett till kliv, så sa jag och visade med kroppsspråket när vi skulle ställa ner den och då böjde han på knäna och släppte den, haha alltså. Är så kär i den här lilla killen.

Han har ju lärt sig gå och går större delen av tiden nu, kryper vid krångliga ställen och så, just nu övar han på att springa. Han springer fram och tillbaka på sängen, igår bromsade han precis framför väggen men hamnade lite bakåt med överkroppen så den åkte fram igen och slog i huvudet i väggen. Så, ja han sprang in i väggen. Precis som sin mamma säger jag ju.

Han klättrar mer och mer, klättrar högre också, ser jätterolig ut. Han har idag klättrat upp på sitt lilla bord två gånger idag, vi har en matstol som man kan fälla om till en bil, så det blir ett bord framför vilket är perfekt för oss som större delen av tiden inte äter inne i köket (den är av trä vilket gör den extreeeemt tröttsam att göra rent dock, små veck med riskorn som man sitter och pillar ut, gröt är helt omöjligt, bara ställa in i duschen), hur som helst så har Evald börjat klättra upp på den och gör mamma och pappa livrädda, ska börja fälla den som stol när den inte används faktiskt, finns hjul på den, blir bara för rädd av att se honom på den, så jävla glad att vi hade spänt fast bordet med stolen, annars hade han tippat direkt. Jag och Johan dolde vår rädsla (och jag hindrade Johan från att direkt springa upp och ta ner honom) och bara sa ”vad högt upp du är”, John log sitt största leende som svar. Den vinglade till lite när han stod och skulle försöka hitta ett sätt att komma ner, kunde se hur läskigt han tyckte det var däruppe (alltså typ 30-40 cm upp haha), sen när han kommit ner så såg jag att han kände sig så himla ball och var så stolt. Bara log med hela ansiktet.

Idag skulle Johan ta en dusch och John sprang efter och stod och bankade på dörren, så släppte jag in honom och han gick fram och gjorde några tittut med duschdraperiet, så såg jag att han ville ha duschen så jag tog av honom tröjan och öppnade duschdraperiet, så gick han själv in i duschen och stod och duschade med sin pappa, så grät han lite när det var över för att det är så kul att vara i duschen. Kommer ihåg när jag pratade med min barnmorska under graviditeten om det med att duscha med bebisar, hon sa att de generellt brukar vara rädda för vatten, men jag hade en teori om att man duschade med sin bebis från start så skulle de inte vara rädd för den senare. När John var yttepytte var det inga problem alls att hoppa in i duschen med honom, fanns tuttarna i närheten så var allt lugnt, sen fortsatte det vara lugnt, sen någon gång runt kanske 5 månader (?) så blev han rädd när vi skulle in i duschen, jag lät honom hålla i duschslangen då (även fast det är dålig plast) och höll på att slå på vatten lite lite åt gången och så, han var skeptisk först, tror jag avbryta någon dusch och göra såhär vid ett par tillfällen, men sen bestämde han att duschen var lugn. Har också haft med honom när Johan ska fylla baljan med vatten så han alltid fått vara runt duschen som något självklart.

Samma med stavmixern, förut var han livrädd för den, så funkade det bara om han fick sitta i min famn, sen funkade det att sitta i pappas famn, han har fått närma sig den i sin egen takt, har erbjudit honom att röra vid den hela tiden, men inte liksom tvingat på honom den, utan mer som ”stavmixer”, visat den och sagt vad den heter och sen fortsatt, så ville han lite försiktigt hålla i den när jag skulle mixa och har fått trycka på knappen, först såg han bara helt förundrad ut och sen började han skratta, den vibrerar ganska mycket, har bekräftat att den låter mycket och sånt, nu vill han slita den ur händerna på mig. Vet såklart inte om det här är något som garanterat funkar på alla barn, det säger jag verkligen inte, alla barn är olika och allt det, men så har det varit med min son.

Kan själv, självbevarelsedrift och att sätta gränser

Blev inspirerad av mig själv i mitt förra inlägg, när jag skrev om kontaktuttaget. Jag tror ju som sagt på att John ska få testa själv, dra ut och stoppa i kontakter, öppna lådor, skåp, äta själv, utforska vårt hem fritt utan att jag springer efter och säger ”nej, nej, nej”. Därför har vi tagit allt som är eventuellt farligt, som vi är rädda om och så vidare och lagt det på ställen som han inte kan komma åt, det här är hur vi har ”barnsäkrat” vårt hem. Vi har inga lås på lådor (fast kökslådorna är så tröga så han kan ändå inte öppna de ännu) eller vad folk nu har hemma för att hålla barnet borta från det och vi föredrar att inte störa John i sitt utforskande med förbud om det inte gäller fara för hans liv (även fast vi ibland kan ha lite svårt när det gäller typ hörlurar som John hittat med dålig plast i eller när han vill suga på duschslangen med återigen dålig plast i).

I praktiken innebär det att John får dra ut saker ur köksskåpet (gjutjärnspannan var en tung och rolig utmaning), dra ut alla kläder ur sin låda om han så vill, stoppa saker i munnen som jag inte nödvändigtvis skulle vilja ha i min mun och testa sig fram i världen. Det betyder inte att han får göra precis allt, som att dra ner stekpannan när jag står och lagar mat, för jag vill inte att han ska göra det och där kommer vi till gränssättning. Jag, Johan och John sätter våra personliga gränser (Jesper Juuls artikel om det här), exempel: jag vill inte att John tar tag i den varma stekpannan när jag lagar mat, jag vill inte att John tar tag i pappret och pennan som jag använder för att skriva något och så vidare. Jag tänker ofta på vilka mina gränser är och framförallt varför de är viktiga. Att John drar ut saker ur skåp och lådor är inte så störigt när jag tog ett aktivt val att sluta störa mig på det, att John kladdar med mat är inte lika störigt när jag valde att sluta störa mig på det, eftersom det han får ut av att göra de här sakerna väger tyngre än min tillfälliga känsla av att bli störd av stök och kladd.

Vad jag inte gör är att sätta upp förbud och regler skrivna i sten, våra gränser är flytande och kan ändras från dag till dag, precis som Johns, ibland vill han bli pussad på, ibland inte, det respekterar vi. Farliga saker, som ugnen och vassa saker har vi lite olika tillvägagångssätt till, när jag t.ex skulle sy Johns byxor och höll på att sprätta upp tröjan så ville John leka med sprättaren, jag höll fram den och han skulle röra vid den, lite oförsiktigt men märkte snabbt att den var vass och satt sedan och rörde den vassa spetsen försiktigt med fingertoppen, knivar håller vi utom synhåll/räckhåll och låter inte honom röra än, när det gäller ugnen så håller jag på att lära honom att den är varm, jag är lite rädd där så vi tar det steg för steg, han får sitta i min famn och känna på värmen från ugnen. Han förstår ganska snabbt när något är farligt och tar det oftast försiktigt då, men han förstår ju inte alla faror så där får vi agera förebyggande (farliga saker utom räckhåll). Här tycker jag att det är viktigt att skilja på fara och fara, jag tycker t.ex inte OM när John gör sig illa, men ser det inte som fara att han ramlar och slår sig, han har slagit i sitt huvud i kanter, golvet och jag vet inte vad, han har klämt sina fingrar och har blåmärken på stjärten typ hela tiden, oftast gråter han i någon minut i min famn och ger sig sen glatt iväg på fler äventyr medan jag sitter kvar med ångest. Jag ser att han lär sig, om än långsamt, om sin kropp, vad han klarar av, vad han inte klarar av och jag tycker att det är bättre att han gör det nu än senare när risken för allvarlig skada är större.

Jag tror på Johns självbevarelsedrift och vill ta vara på den, låta honom utveckla den, skulle jag till exempel hålla på och slänga runt kuddar efter honom så skulle han inte koppla att ramla = aj = något jag vill undvika. Skulle jag och Johan hela tiden hålla på att fånga honom när han håller på att ramla så skulle inte han koppla att stå på sängkanten och vifta = dålig idé, för det skulle inte finnas några negativa konsekvenser till hans handlingar. Jag tror att John är kompetent nog att vilja överleva och vilja undvika sånt som han lärt sig är farligt, skadligt eller på något sätt skulle kunna äventyra hans fortsatta överlevnad, jag tror att han kan känna av när han är hungrig, törstig, mätt och allt som rör hans kropp, därför ser jag inte det som min uppgift att säga till när han ska äta och hur mycket, utan lyssnar istället till när han säger till/visar mig att han vill äta och när han ätit klart och om han för den delen skulle ångra sig och bestämma att nä, jag var inte riktigt mätt, då får han äta igen. Förstår helt ärligt inte föräldrar som ska hålla på med ”om du inte äter nu får du inte äta igen förrän frukost/lunch/middag”, jag förstår överhuvudtaget inte att äta efter klockan, man äter väl när man är hungrig?

Jag har själv invanda mönster, som jag numer förstår exakt vart de kommer ifrån när jag såg min pappas panikslagna min och händer bakom Johns rygg när han stod och balanserade på sängen. I början när John började stå utan stöd så hände det väldigt ofta att han ramlade bak och slog i bakhuvudet i golvet, jag brukade försöka förhindra att han slog i sig eller slänga något mjukt bakom och han fortsatte ramla, otroligt mycket. Sen när jag slutade låta min rädsla gå ut över John och lät honom ramla och slå sig så började han faktiskt anstränga sig för att inte göra illa sig, han vevar och lutar sig fram för att sätta sig på rumpan istället (med resultatet två små skinkor fulla av blåmärken) och jag minns inte riktigt när han ramlade på det sättet sist nu. Men det krävdes ju en del smällar och tröst.

Mer om självbevarelsedrift här och Kontinuumbegreppet koncentrerat till en sida

Jag hade ångest över att John ville pilla i uttagen och trodde inte riktigt på Johan när han sa att barnsäkringen mer gäller större barn som ska stoppa in metall i dem och att han inte riktigt kan komma åt för att få en stöt, men efter att han fått det bekräftat av hans pappa som även sa att det ska va en jävla massa vätska (när jag frågade om fingrar med dregel på) för att det ska bli en stöt så kan jag slappna av lite mer (men inte helt, om jag ska vara ärlig).