Fäders utanförskap

När jag läser diskussioner om amning så märker jag att folk argumenterar för ersättning eftersom pappan då kan vara med och mata, för det är så viktigt att pappaaaan får mata bebisen liiika myyycket som mamman och paaaappan känner sig uuuutanföööör. Snark.

  1. Pappan kan göra annat för att ha en mysstund med barnet: byta blöja (hur många pappor skriker om sin rätt att få byta blöja?); EC:a; bada barnet; samsova hud mot hud; bära i sjal/ergonomisk sele; öööh typ bara allmänt gosa med bebisen när den inte visar att den vill vara hos mamman?

  2. Om Johan skulle få för sig att begära att jag slutade amma för att han känner sig utanför skulle jag be honom skärpa sig. Följt av att fråga varför han känner sig utanför, man kan ju faktiskt inkludera pappan i amningen, genom att han får sitta med och gosa tillsammans.

  3. Om han trots det skulle känna sig utanför så får han väl helt enkelt erbjuda sin egna bröstvårta (han skulle inte vara den första) när John inte vill ha min, John skulle bli överlycklig för han har varit på de bröstvårtorna sen han var några månader gammal, men pappa vill inte.

  4. Mitt barns behov kommer före pappors eventuella känslor, faktiskt.

Jag är den som nog ”tar” mest, dels eftersom Johan i stunder jobbar och dels för att det är så John vill ha det. I vissa perioder vill han helt sitta fast i mig, i andra vill han ha oss båda nära. Johns första månader spenderade han i princip helt i min famn, något annat verkade helt orimligt för oss, jag ammade honom konstant och spenderade dagarna hud mot hud med honom. Johan var den som skötte allt som rörde hemmet och serverade mig med mina tio mål om dagen (amningsaptit är inte att leka med) och sprang till affären så fort en craving föll sig in eller jag behövde något (”jag behöver en amningskudde!” ”jag fixar!” ”jag behöver amningsinlägg!” ”jag springer iväg!”) och agerade som avbytare när jag behövde en paus i några minuter för att andas för att Johns konstanta skrikande (överproduktion = magknip = bebisen vill ha mer tutte för att lindra magknipet/få tröst = härlig cirkel) fick mig att vilja släppa ner honom i golvet (åh nej juste, så får man ju inte säga) eller när jag typ behövde bajsa (otroligt viktigt!). Med tiden utvecklades min och Johns relation, John blev nöjdare och Johan hade ju alltid funnits nära (svårt med avstånd i en etta dock) och varit med oss så deras relation utvecklades också, rätt naturligt.

Så småningom började det gå att Johan knöt John i sjalen och tog små promenader med honom, då han oftast somnade, hud mot hud med sin pappa. Man kan väl säga att Johan var som en härlig bonus för John, mig kräver han närvaro av och blir ledsen om jag ens tänker tanken att gå och kissa utan honom, jag är ju neyney och min roll är självklar. Att sen få ha EN TILL människa som bryr sig, älskar honom, vaggar honom, leker med honom, gosar, sjunger för, pussar och kramar och som alltid lämnar över till mamma när han vill dit, det tycker John är rätt fantastiskt och varje morgon när han vaknar efter att ha fått amma och kissa så kryper han till Johan och försöker få liv i honom så de kan leka och gosa. En så härlig bonus har det varit att Johan har blivit självklar han med.

Dessutom så tycker Johan att det är otroligt praktiskt och bra att jag ammar, bebisen gör illa sig? Tutte. Bebisen vill sova? Tutte. Johan vill sitta ifred en stund? ”Bebisen vill ha tutte!”

Det här är hur det varit för oss och med John, alla bebisar är olika, alla familjer är olika, alla vill och behöver olika saker och tur är väl det! _DSC0442

Annonser

Det här med att vagga sin bebis till sömns

Jag har märkt att folk ger rådet till föräldrar att inte vagga barnet till sömns för att det då kommer vänja sig vid det. Min spontana tanke när jag ser det rådet: är det ett problem eller? Jag förstår inte alla de här ”problemen” som folk har med sina barn, John är otroligt ”krävande” men jag problematiserar inte det, utan tänker mer att han då behöver extra mycket närhet och verkligen få veta att jag finns där för att växa upp så trygg som möjligt, inte bli tvingad till att anpassa sig till något så ologiskt som distans. Distans för en bebis, i deras stenåldershjärna, betyder ju säker död.

När jag sökte på ”vagga bebis till sömns” så hamnade jag på en sida där det bland annat stod såhär:

Vanan att äta på natten kan vara orsaken till att barnet vaknar på natten. Som vi skrev tidigare så brukar barn sluta att behöva nattmål någon gång mellan 3 och 6 månaders ålder. Behov av nattmål är beroende av hur mycket barnet äter på dagtid och hur väl det växer. Om barnet vaknar upprepade gånger under natten efter 6 månaders ålder och måste ammas eller suga på nappflaskan för att kunna somna om kan föräldrarna behöva ändra rutinerna när det gäller vilken tid på dygnet barnet ska äta.”

Öhm, jag vet inte ens vart jag ska börja. Före jag ens börjar med att kommentera något i stycket så tänker jag säga det här: alla barn räknas som tre månader för tidigt födda, skulle de födas senare skulle det vara omöjligt för oss att föda fram dem vaginalt, huvudet skulle vara för stort. Vid ungefär ett-års ålder kan människobarn göra det som djurungar kan vid födsel; gå och så vidare. WHO rekommenderar amning i två år eller mer. En normal amningsperiod för människobarn ligger på mellan 2,5 och 7 år. Så nu har vi rett ut det i alla fall.

Om vi tar John som exempel, vi kör på BLW (baby led weaning) och hittills så är bröstmjölk fortfarande hans huvudsakliga föda, jag skulle kunna erbjuda mer mat och han skulle äta det, men jag märker att han ändå vill ha tutte precis lika mycket, oavsett hur mycket mat han äter eller hur mycket vatten han dricker, jag ser inte det som ett problem, jag är inte rädd för att han kommer vara femton någon dag och fortfarande vilja ha tutte för jag vet att om man ger barnet chansen kommer det amma tills det inte längre vill och det kommer sluta. Jag är helt övertygad om att man kan nära sin bebis på bröstmjölk heltid i minst ett år, det går verkligen ingen nöd på John som nu vid åtta månader har vuxit ur sina 74or och väger runt 11 kg. Han är pigg, aktiv och glad (förutom när han är sur). Ja, han äter på natten och nej jag tror inte att det bara är för näringens skull, jag tror att en del av det är för att se till att jag fortfarande finns där, att han inte har blivit övergiven, att han inte kommer dö. För mig är det inget problem då vi samsover (nej, det är inte farligt, låter det logiskt eller, rent biologiskt?), han behöver aldrig vakna och skrika för att han vill ha tutte och jag behöver knappt vakna.

Mitt första problem med det där stycket är att det antyder att amning bara är mat, vilket inte stämmer. Det är näring, vätska, närhet, trygghet, sömnmedel, ett sätt att varva ner (både för mamma och bebis), ett sätt att knyta an osv. Läser man vidare på sidan kommer man till det här:

”Om barnet alltid suger sig till sömns vid bröstet eller flaskan eller vaggas i famnen tills det somnar kan det ha svårt att somna om igen själv efter ett normalt nattuppvaknande.”

Men vad konstigt, menar ni alltså att ett spädbarn som är helt beroende av sina föräldrar för att kunna överleva kan ha svårt att somna om ensam? Gud vilken korkad bebis jag har som inte efter hela åtta månader av livserfarenhet (och som rätt nyligen även lärt sig vad avstånd är) förstår att mamma inte övergett honom, även om han inte kan se mig, känna lukten av mig, höra mig andas eller känna min hud. Sedan fortsätter sidan att handla om hur barnet behöver trygghet i form av ett visst gosedjur eller dylikt som det kan känna igen när det vaknar och att napp kan hjälpa barn att somna in, orkade helt ärligt inte läsa mer, blev för irriterad. Varför ersätta tryggheten av mamma och pappa (med gosedjur) eller bröstet (med napp) när mamma och pappa liksom finns, helt gratis? Kan man inte bara sluta se barnets behov av mänsklig kontakt och närhet som ett problem och acceptera att det är så livet är nu?

Jag förstår inte varför man skaffar barn om man sen vill skapa distans mellan sig och sitt barn och leva ett barnfritt liv? Verkar ju mycket klokare (och bättre för barnet) om man i så fall låter bli att skaffa barn om man vill leva barnfritt, ostört och ha utekvällar utan ungen med sitt tjejgäng (inte för att jag förstår varför man skulle vilja vara kompis med någon som har problem med att man har med sig sitt barn i sjal t.ex). Verkar ju som att livet funkade ganska bra före i så fall. Det är liksom ingen rättighet att skaffa barn, det är ett privilegium som bör behandlas med största respekt. Det här är inte en sak som man bara har tagit hem, det är en människa med samma känslor som vi vuxna har, men utan den långa livserfarenheten.

Tänk själv att vakna upp som liten, det är mörkt och allt ser annorlunda ut, skuggorna kastar om sig och bildar skrämmande figurer (minns själv hur läskig en skugga kunde vara som liten, till och med idag!), du ser dig om efter mamma men hon är inte där, du blir skrämd, ledsen och får ångest. Skulle du helt ärligt vilja somna om själv?

Istället för att försöka få barnet att anpassa sig till det livet man levde så kan man ju typ kanske anpassa sig till varandra? Som i vilken relation som helst, ta med barnet i ditt liv, bär det i sjal! Mycket lättare än att konka på tunga barnvagnar och behöva ta omvägar för att ens komma fram eller att behöva avbryta det man gör var tionde minut för att bebisen tröttnade på att vara på avstånd. Så mitt råd: vagga och amma ditt barn tills det tröttnar på dig! Det jag märkt är att om jag försöker göra något ”som man ska” (dvs med barnet på avstånd) så blir bådas liv så mycket svårare, jag blir frustrerad, John blir sur och ingen är glad.