Socialiseringsmyten

Johan berättade nyss för mig att han hade berättat för en kollega på skolan om våra planer att inte ha John i förskola, varpå hon då undrat över hur han då ska lära sig att umgås med folk i grupp. Johan svarade att alla ungarna där på skolan har fått gå i förskola men trots det inte vet hur man ska bete sig, min spontana reaktion var mer ”genom att umgås med folk i grupp?” förstår inte hur ingen förskola/skola = isolering. Menar den här kollegan förresten att folk i jägare-samlare samhällen inte vet hur man umgås med varandra eller, för att deras ungar inte får gå i förskola? Vidare undrar jag hur en hel förskolegrupp/skolklass ska lära sig sociala koder genom att umgås med ungar i samma ålder och några enstaka vuxna? Är det inte mer logiskt att barn lär sig sociala koder genom att följa med sin förälder ut i det riktiga livet (ålderssegregerade byggnader klassar inte jag som en spegling av den riktiga världen) och få se och delta i möten med människor av olika åldrar, ursprung etc?

Människan är en social varelse, människan vill i grund och botten fungera tillsammans med andra människor, John är social, han vill få kontakt med omvärlden. Så om vi bara är ute i världen, träffar andra som oskolar, går på olika aktiviteter och lever ett normalt liv liksom så ser jag helt ärligt inga problem. Om folk vill ha sina ungar i förskola, fine, ha det, men kan ni inte snälla sluta låtsas som att det är för barnens skull? Barn är i förskola (förvaras) så att föräldrarna ska kunna arbeta, sen om de faktiskt kan få ut något av det medan de måste vara där, öhm, ja det är väl bra? Eller självklart, men jag tror inte att det barn får med sig (läs: är tänkt att få med sig) är något som är helt omöjligt för barnet att få tillsammans med sina föräldrar, däremot tror jag att mycket negativt följer med för barn på förskolor.

Min pappa berättade idag någon anekdot för Johan om vår barndom, då sa han att jag alltid var så jävlig att klä på på morgonen när vi skulle till förskola eller skolan, det är ju klart jag var! Jag ville ju vara med honom, jag älskade att få vara med pappa på jobbet. Se samspelet mellan honom och hans kollegor, få hjälpa till med att skiva champinjoner eller panera fisken, sitta och blanda glass med läsk. Jag minns inte ett skit från skolan, förutom alla trauman och rasterna, men jag minns alla dagar som pappa lärde mig något så klart och med sån kärlek, som hur man skär grönsaker, panerar fisk, gör en hemmagjord träningsvikt, spelar tennis och rotar i soprum i mörkret efter hela och fräscha möbler som folk slängt, varför är det här mindre värda saker att ha med sig i sitt liv än memorerade svar på ett prov som jag inte minns? Blir man verkligen förberedd på ”det riktiga livet” av att sitta i en byggnad med folk från samma socioekonomiska bakgrund, i samma ålder, i flera timmar och snudda vid ämnen som någon har bestämt sig för att du ska kunna?

Ja, om du vill förbereda ditt barn för ett liv av att göra som han blir tillsagd, bara för att han blir tillsagd, att lära sig något för att någon har bestämt att han ska kunna det, men vet ni vad? Jag vill inte att John ska lära sig att ställa sig i ledet, jag vill uppmuntra John till att tänka själv, tänka kritiskt, inte tänka rätt. Jag vill att John ska ha kvar sin lust till att lära sig, det han vill lära sig, när han vill lära sig det. Jag tror att man lär sig om livet genom att leva det, göra misstag, göra om, göra fel och göra rätt. Livet är inte inne i ett klassrum, livet är ute i världen och det är världen som kommer vara min sons klassrum, inte ett klassrum som kommer vara hela hans värld, där han antingen kan misslyckas eller lyckas.

Som Wern Palmius säger om skolan, den sorterar barnen från start, de som kommer lyckas och de som inte kommer det, jag tänker inte kategorisera min son, han ska få vara. Han ska inte förberedas för att vara en slav åt staten, han ska få leva, leva som han vill, på hans villkor och bli den han vill bli, från början och inte när han blir vuxen och hoppat genom tillräckligt många ringar för att ”förtjäna” det. Han förtjänar det bara genom att finnas.

För vidare information rekommenderar jag:

10 ways World-schooling Has Ruined My Childhood

I’m Unschooled, Yes I Can Write

Palmius om skolans dolda mål

Annonser

Göra rätt för sig

Har just börjat läsa John Holts Teach your own och i den nämner han hur han märkt att många vuxna inte litar på och till och med tycker illa om barn, speciellt sina egna och menar att när man som människa är fast, olycklig och lever ett tråkigt liv utan mening så vill man kedja fast de fria människorna som man ser, göra de lika olyckliga. Vilket är precis det jag tänkt på, inte i förhållande till barn dock utan den här bilden av att det är normalt, sunt och som det ska vara när man sliter med något man inte tycker om och ”gör rätt för sig”. Den här bittra attityden man möts av om man inte ”gör något” med sitt liv med argument som att man måste göra saker man inte gillar osv. Ja, ibland måste man göra saker man inte gillar, men det ska för mig bara vara en liten del av ens liv, inte majoriteten. Det ska vara för att nå det man faktiskt vill till, inte för att man ”ska” göra det och skämmas om man ens ifrågasätter hela systemet.

Man tvingas in i det tänket redan i skolan, man tvångsmatas med kunskap som man inte kommer minnas och som inte kommer ha något reellt värde i ens liv, förstår ni vad sjukt? Att ta något så fantastiskt, spännande och uppfyllande som att lära sig och göra det till något tråkigt, grått och ångestfyllt. När jag ser John utforska världen, studera en detalj av något, vara helt uppslukad i att lära sig allt om just det så sörjer jag alla barnen som just då sitter i skolan och lär sig att inte vilja lära sig. Att det enda som spelar någon roll är att memorera, upprepa, lära sig ”rätt” saker, ha ”rätt” åsikter så att man sen kan gå vidare och memorera fler saker som är rätt som man kan upprepa för att sedan få ett jobb som man i bästa fall vill ha och i värsta fall kan låtsas stå ut med för att göra rätt för sig. Hela tiden med någon sorts diffus, onåbar dröm om frihet.

Men lärande som styrs av någon annan, där någon annan bestämmer vad, när och hur du ska lära dig är inte frihet. Minns när jag gick i grundskolan, då fick jag höra att ”men håll bara ut till gymnasiet, då är det mer frihet, man får lära sig mer av det man faktiskt är intresserad av”, sen på gymnasiet då var det ”men håll ut till högskolan, DÅ är det annorlunda”. Men det är inte det, jag har inte gått högskola och jag tackar Gud för det, så himla glad att jag gick på min magkänsla och höll mig ifrån det man ”ska” göra, men det jag ser av folk som gör det så verkar det inte så fritt. Bara en massa ångest, stress, tentastress, stress för att bli klar, stress för att kunna det, stress för att lära sig det, låter det sunt eller? Lärande ska inte vara ångest, det ska vara spännande och givande, det ska vara John som sitter och studerar hjulen på sin träbil.

Det är ju klart man VILL lära sig saker, alla VILL lära sig något. Är det inte bättre då att lära sig det som är relevant för ens liv, när det är relevant och leva det livet man vill leva, ska man inte alltid lära sig saker som man faktiskt är intresserad av? Inte plugga, plugga, plugga, jobba, jobba, jobba, leva en smula här, jobba, jobba, jobba, leva lite, jobba, jobba, jobba. Varför? För att någon sa att det är det du måste göra, annars gör du inte rätt för dig, är lat och otacksam?

Men herregud, ja visst, jag är så gärna en slacker i så fall, inte för att jag tror på lathet. Jag behöver bara göra rätt för mig själv och de jag älskar, det här är mitt liv och jag tänker inte låta någon utifrån diktera hur jag ska leva det och när, för jag tänker inte ligga på min dödsbädd och tänka på vad jag önskar att jag hade gjort och ångra en massa år spenderade åt att göra som någon annan sa åt mig att göra, jag tänker ligga där och tänka ”fan vad kul jag hade och vad mycket jag lärde mig”. Till alla invändningar säger jag bara: trist att du är eller var fastkedjad, verkligen jättetråkigt, men försök inte att kedja fast mig med för det, jag är trött på att ha skuldkänslor för saker som jag ”borde” göra. Nu tänker jag krypa tillbaka ner bredvid bebisen och fortsätta läsa, lära mig saker, helt utan, hör och häpna, en läroplan!