Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.

Läraren som började tortera sina omotiverade elever

Skrev ett långt, utförligt inlägg om läraren Fredrik som fick nog av sina ”slappa” elever, men det försvann. Jag har inget intresse av att återskapa det, det kom, det fanns, det var briljant, det försvann, det är lugnt, dock så har jag inget emot att FORTSÄTTA skriva om ämnet. Så här kommer Läraren som började tortera sina ointresserade elever 2.0, i annat format, denna version kommer citera hans FB-inlägg och kommentera det istället för att vara ett textflöde.

Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.

Okej, så till att börja med så ska vi väl fastställa att han talar om ungdomar som enligt lag måste befinna sig i en lokal varje vardag och har varit tvungna att göra så under i stort sätt hela deras liv. De här människorna har inte valt det här, det här är inte vad de valt och vill göra med sina liv, de måste, lagen säger att de måste gå dit varje dag och göra som de blir tillsagda, lyder de inte så kommer hot från soc mot familjen. Dessa människor förstår att allt i livet inte är kul, de förstår det bara genom att bli tvingade till skolan, alla förstår det genom att leva. Syftet med att utbilda sig kan han få upplysa mig om, för jag är nyfiken på hans svar.
Attityd, ja, lärarna på den här skolan och lärare överlag är ju generellt så himla respektfulla mot barn och ungdomar, kör inte alls över de och deras vilja hela tiden. Är väl inte direkt respektfullt att tvinga människor att infinna sig i ett rum, vid ett visst klockslag, att släppa allt de gör för att sätta sig och läsa något de inte har något intresse av. De är fångar, de är slavar. Jag skulle inte heller känna mig benägen att vara snäll och trevlig mot min slavdrivare. Jag tror till hundra procent att om de här barnen fick ägna sina dagar åt att göra saker de gillar och är intresserade av (som de vuxna säkert inte ens är medvetna om eller anser vara meningslöst) så skulle Fredrik få se ansträngning och förstå att dessa barn VET att man måste jobba hårt för att nå ett mål, de gör det säkert varje dag, pushar sina gränser, går längre än de trodde de kunde, men deras intressen är ju meningslösa och inte värt att ödsla tid på, ifall de vuxna ens vet vilka intressen deras barn har.

Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.

Stackars hans barn. Jag tänker såhär, varför måste barnen göra saker som de inte tycker är roliga? Varför ska lärande inte vara kul? Är det inte ditt misslyckande som lärare ifall du inte lyckas engagera dina elever i ditt klassrum? Är det inte lite enkelt (och fult) att lägga ansvaret på barnen här? Ska inte barn få leka och lära sig genom leken? Ska vi inte uppmuntra barn även i äldre åldrar att leka istället för att tvinga in dem i vuxenlivet direkt? Är det inte viktigt att få leva i sin fantasi och utveckla intressen, som man kanske inte gillar och överger, testa, hitta sig själv? Fredriks människosyn är så sorglig för mig, den genomsyrar hela hans inlägg och hans attityd mot dessa människor. Han verkar ta dessa barns ointresse (som det är, inte lathet) som något personligt mot honom, som att de är elaka mot honom. Han pratar om hur dessa barn misslyckas, varför misslyckas dem? John Holt skrev How children fail, där han tar upp att i stort sätt alla barn misslyckas i skolan, de gör de för att de är rädda, förvirrade och uttråkade. Mest av allt, menar han, är de rädda för att misslyckas, för att göra de vuxna besvikna, inte duga, dessa vuxna vars oro, förhoppningar och förväntningar hänger över dessa barn som ett svart, moln av ångest. De är uttråkade eftersom sysselsättningen i skolan är på en så låg nivå, de får ramar som de ska arbeta i, blir tillsagda vad de ska göra och uppgifterna kräver så lite av barnen att de inte stimuleras alls till att lära sig. De är förvirrade för att det mesta som sägs till dem i skolan är ologiskt, det är ofta motsägelsefullt och går emot allt som de vet som sant. Nej Fredrik, de slösar inte bort sin tid i skolan, DU, svenska lagen och alla andra inblandade slösar bort DERAS TID, genom att TVINGA DEM att gå till och vara i skolan, NI slösar deras tid genom att TVINGA dem in i detta SLAVERI.

Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.

Jag tror inte att de här människorna är dumma i huvudet och tror att livet är en lek och allt ska vara så himla lätt, kul och vad det nu är. Jag tror att de förstår att vissa saker är svårare än andra, jag tror de möter motgångar varje dag, framförallt med sin kontakt med lärare och andra vuxna. Barn är som alla människor anpassningsbara, de har inte mycket makt i sina liv, men de har viss makt. De har inget att säga till om när det gäller att gå till skolan, göra läxor eller komma till lektionen, men de kan bestämma i vilken takt de gör dessa saker och hur mycket engagemang de vill ge. Vem kan med handen på hjärtat säga att de skulle ge hundratio procent på något de inte hade något som helst intresse av? Som inte gav något heller, de skulle efteråt bara få bli bedömda. De tvingas göra uppgifter och läsa om saker som de inte får bestämma om, de har inget att säga till om, så ska de också vara intresserade, sen när de gjort allt då blir de bedömda och får höra hur de misslyckats eller kunde varit liiiite bättre. Låter det här som en trevlig miljö att vistas i större delen av året? Om läraren Fredrik här ger så tråkiga, ovärda uppgifter att hans studenter bara gått och kopierat och klistrat från Wikipedia, då var det nog vad de uppgifterna var värda. Varför ska de här ungdomarna slösa sin tid på något som Fredrik har bestämt, bara för att han sa det, bara för att bli bedömd? Jag skulle också kopiera och klistra, gör din egen research, latmask. Ge barnen något som är värt att vara intresserad av, om ni ändå envisas med att tvinga de vara där, låt de fördjupa sig i sina intressen. Ni vet när man ska planera hur verksamheten ska se ut, varför inte fråga barnen hur de vill att deras dagar ska se ut? Barnen skulle ha orimliga förhoppningar. Skulle de? Vadå, istället för att lägga miljoner på saker som uppenbarligen inte fungerar, som lokalen, böckerna, materialet, konceptet, varför inte dela upp allt till mindre verksamheter, med blandade årskullar, möjlighet till att vara inomhus (kanske en stuga utan el med utomhusmatlagning?) men även ställen att sitta och pyssla, läsa, hänga vid utomhus, låta barnen bestämma aktiviteter, i alla fall få komma med förslag som tas på allvar och faktiskt övervägs som riktiga alternativ? Ha lokaler där det tillåts och kanske till och med uppmuntras att måla och skriva på väggarna? Fredrik är ett typiskt exempel på en frustrerad människa, men han är inte frustrerad på barnen, han är frustrerad på sig själv, han har tappat fokus, fått slut på idéer och har ingen kreativitet kvar, så han tar till sitt mest basic verktyg, som han fått från sin karriär i militären, våld.

Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.

Jag håller inte med Fredrik om att ”jag orkar inte” inte är en godtagbar anledning till att inte göra något, jag ser det som självklart att man inte orkar göra något man inte har något som helst intresse av och som inte kommer leda till att nå ett mål satt av en själv, det är här Fredriks uppgift att antingen göra det intressant för eleverna så de orkar eller hitta något annat som de kan göra som är intressant. Jag ser ett mönster från vuxnas sida att be barn göra eller inte göra saker bara för att, utan förklaring om varför, bara för att de sa det. John Taylor Gatto (googla om du inte vet) sa att om hans elever frågade honom varför de skulle göra något och han inte hade ett svar, så slapp de och de hittade något annat att göra. Som vuxen och verkligen som lärare så tror jag att det är viktigt att ifrågasätta sig själv och uppmuntra barnen att ifrågasätta en, om barnen inte lär sig och inte är nyfikna är detta (i alla fall i unschooling-kretsar) en STOR varningsflagga. Man måste se varför barnen inte är nyfikna, lyssna på de och ta deras önskemål på allvar. Hur många forskningsrapporter om inlärning måste släppas före myndigheter, lärare, föräldrar, inser och bryr sig om att BARN INTE LÄR SIG I DESSA MILJÖER, DE ANPASSAR SIG OCH GÖR MINSTA LILLA FÖR ATT ÖVERLEVA SIN TID DÄR, eller blir överpresterande, bekräftelsesökande succéer som visas upp som bevis på skolans goda inverkan, de psykologiska men som uppstått och som i framtiden leder till allvarliga problem sopar man under mattan. Vad kul att du ser det som din skyldighet att föra vidare dina kunskaper med glöd, inspiration och engagemang, Fredrik, skriv en ny post när du gör så, tills dess ser jag det som MIN skyldighet att påpeka uppenbara förtryck mot en grupp människor (barn och unga), det systematiska nedbrytande av dessa ungas lust till livet och förmåga att tänka kritiskt (eftersom ifrågasättande inte uppmuntras, utan straffas), den psykiska tortyren, misshandeln, kalla det vad du vill, av dessa barn, genom att förnedra de på detta sätt. Jag förstår inte hur han kan tala om dem i den tonen, med de orden som han gör, man måste verkligen se ner på och tycka illa om eller åtminstone inte ha särskilt höga tankar om en människa om man kan tala så om den. Enligt min världsbild och min syn på dessa kompetenta människor som utan makt utsätts för sånt här tyranniskt beteende varje dag. Är de ointresserade, utåtagerande, våldsamma, uttråkade, stressade eller inte lyder eller tänker rätt eller lär sig rätt så ropas det koncentrationssvårigheter, beteendestörningar. En rätt bra anekdot om detta från en TED talk (Sir Ken Robinson) handlar om en flicka som inte kunde sitta still i skolan, så hennes mamma tog henne till en läkare. De pratade en stund och sen bad läkaren om att få prata själv med mamman, så han satte på radion och lämnade rummet med mamman, så bad han henne bara observera sin dotter. Väldigt snart började hon röra på sig och läkaren sa ”hon har inte koncentrationssvårigheter, hon är en dansös”, skicka henne till dansskola, vilket mamman gjorde och senare blev det även dotterns karriär, inom vilken hon dessutom blev extremt framgångsrik. En annan läkare hade kunnat säga att hon hade ADHD och medicinerat henne. Skrämmande när jag tänker att jag och John är likadana, så fort vi hör en melodi måste vi röra på oss, det är fysiskt omöjligt för oss att sitta stilla om vi hör en melodi, en beat eller har en låt i huvudet.

Att sitta inne större delen av dagen kan göra vem som helst lite galen och full av energi att göra sig av med, att sitta på en stol större delen av tiden är varken hälsosamt eller kul, att inte få bestämma vad man ska studera eller visa ett intresse för är inhumant, är det så konstigt att dessa barn agerar utåt? Ska man gå Jesper Juuls linje så berättar bara dessa kompetenta ungdomar för de vuxna att något inte stämmer i deras kommunikation och att det här upplägget inte funkar för dem, vad ska de vuxna göra åt det? Dra åt skruvarna ännu hårdare och göra straffen värre, om alla skolor i Sverige skulle anamma denna pedagogik skulle majoriteten av ungdomarna i landet lida utav ännu mer stress och psykisk ohälsa, kan jag garantera. Tänk att först vara slav, sen bli straffad för att du försöker hävda någon slags kontroll över ditt liv, eller skit i att tänka, minns tillbaka. Hur kan någon vettig människa tro att samma upplägg ska funka för alla barn? Hur kan man inte ta med allas individuella behov och sen kalla barn som vägrar hålla sig inom ramen för barn med speciella behov, beteendestörningar, ADHD och ADD? För mig är det så absurt. Det är så absurt för mig att detta kan pågå i Sverige 2015, att folk inte bara inte reagerar utan hejar och peppar den här gruppen människors förtryckare?

Skolan är ett fängelse, ett experiment dömt till misslyckande, se till alla andra länder i världen, Sverige är ett av få länder som inte tillåter hemskolning, varför kan man fråga sig? (Kan inflika lite snyggt här att det för fyrtio år sedan gjordes en studie i Sverige på svenska förskolor som handlade om stress och stressnivåerna hos barnen som gick på dagis, resultaten tydde på enorma stressnivåer hos barnen, efter den här forskningen gjordes så har ett flertal forskare ansökt om att få forska på vad förskola har för effekt på barn men fått avslag.) Kan det måntro vara så att staten Sverige vill att barnen ska knyta an till staten och institutioner istället för till sina föräldrar och därav bli en klump med lera i handen på den som vill forma sina medborgare? Svenskar är så blinda, känner jag idag. I forskningen som gjordes för fyrtio år sedan på de svenska daghemmen tydde på att de många förkylningar som dagisbarn får beror på stress, då det visat sig i skolbarn att stress kan göra det lättare för en att bli förkyld. Vilket verkar logiskt om man tänker efter, här är små små barn, som är programmerade att inte vilja lämna sin mammas och pappas sida, så en dag så lämnas de bort, till främlingar, med en massa andra barn som de ska konkurera med för de vuxnas uppmärksamhet och kärlek. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ett barn som skriker/gråter är ett barn som INTE är redo för förskola/är ett förskolebarn, tro inte något annat.

Och Fredrik, Balkankonflikten är över, släpp det. De här barnen är inte taskiga med flit mot dig, de jävlas inte, de gör det de fått lära sig, de speglar de vuxna i sin omgivning. Läskigt va?

stress_dagis 79d30a58f39447860cafc39df0d6f80c

Farorna med unschooling

Jag lyssnade nyligen på ett klipp med en man som har en vad man kan kalla radiokanal på youtube, där människor ringer in med olika problem och så vidare, i det här avsnittet så ringde en man in och var orolig för sin femtonåriga dotter som han oskolar, hon var omotiverad, spelade bara datorspel och ville inte studera något. Stefan (som han heter, han som har den här kanalen) svarade med att han måste vara mer auktoritär, hon är bara ett barn, hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad för att kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade, att om hon oskolas så borde hon vara på avancerad nivå vid det här laget och fick det att låta som att unschooling bara är för genier och underbarn som är ”freaks” som han uttryckte det. Som grädde på moset stod det i kommentarerna att ”att inte låta barnen gå i skola är barnmisshandel”.

Mina invändningar till ovanstående

  1. Dottern, 15 år, gick i kommunal skola, i England, i tio års tid och blev oskolad från och med 13 år, alltså två år utan skola. Föräldrarna ville ge henne ett år utav krav, hon fick göra precis som hon ville, även om hon bara ville spela datorspel, vilket var det hon gjorde. Men det framkommer också att hon spelar gitarr och piano och har ett stor intresse för musik. Hon kan behöva mer tid än ett, två eller tre år för att varva ner från sina tio år i skola, att få leva kravlöst, omotiverat och en ”lat” livsstil ett tag kan vara befriande och kan säkert vara behövligt, speciellt om man fått växa upp fort, kan jag tänka mig. Så att hon verkar omotiverad och inte vet vad hon vill göra med sitt liv tycker jag är irrelevant, precis som vilken nivå hon var och eller är på.

  2. Ingen säger väl att barn ska kunna förutse konsekvenser av sitt handlade och agera utefter? Men vissa kanske anser att det är en viktig lärdom att få ta och uppleva dessa konsekvenser, barn är kanske inte kapabla att se alla faror och vad som kan ske, men de är kapabla att fatta beslut och lära sig av dessa erfarenheter. Inom rimliga gränser, som varje familj får bestämma själva, såklart.

  3. Att hon måste vara så före alla andra i sin årskull bara för att hon oskolas är ett konstig påstående, ja oskolade barn tenderar, generellt sett, att prestera bättre på prov och dylikt än sina traditionellt skolade kamrater, men alla barn är individer. Att hon kanske ligger flera år efter i matte (som kom upp som problem) och därav inte kommer kunna söka in på högskola, är irrelevant, eftersom hon som redan sagt saknar motivation och intresse för högskoleutbildning. Varför ödsla tid på ett sjunkande skepp? Unschooling är inte bara till för superdrivna, högpresterande, självgående, supergenialiska underbarn som når toppen av sin karriär vid tretton, det kan också vara för den med inlärningssvårigheter, funktionshinder, den som inte klarar av traditionella läromiljöer. Poängen är inte att få framgångsrika och lyckade människor, vilket kan låta konstigt och som bakåtsträvande men fortsätt läs nu, poängen är att skapa hela, lyckliga, kreativa människor som följer sitt hjärta. Sen kanske ungen inte lär sig läsa eller skriva förrän hen är tolv, det spelar ingen roll. Man måste ändra hur man ser på barn och inlärning, när du oskolar barnet så faller jämförelserna bort, barnet är inte längre sent i utvecklingen för att hen inte kan läsa, man litar på att barnet lär sig det vid det tillfälle det vill och behöver den kunskapen. Barnet är inte längre dålig på matte, efter i geografi. Barnet kanske spelar piano som de bästa, kanske det inte verkar som att barnet är särskilt bra på något alls, det spelar inte riktigt någon roll, barnet är på sin nivå.

  4. Pappan oroade sig även för att dottern sagt upp vänskap med människor och inte hade så många kompisar längre. Jag minns från när jag gick i skolan att det skulle vara sån himla hets kring kompisar, jag minns under utvecklingssamtalen hur läraren tog upp att jag borde få fler kompisar, jag hade oftast en eller två som jag umgicks med. Jag tyckte helt enkelt att det var skönt att umgås med en eller två människor i taget istället för många, så känner jag även idag. Alla barn vill inte ha massa kompisar, de kanske vill det senare och skaffar sig dessa vänner, kanske barnet växer upp och fortsätter att föredra ensamhet. Frågan är snarare: Lider barnet av att inte ha kompisar? Mår hon dåligt för det eller tycker hon att det är skönt och befriande? Ibland kan vänner bli ett måste.

  5. Det största problemet som jag såg det, av det jag hörde, var elektroniken. Hon sitter mycket framför datorn och pappan vill inte sätta restriktioner på användande och vill inte vara för auktoritär. Jag kan hålla med honom i mycket av det han tog upp, han vill sätta gränser kring användning av datorn, men vill inte neka användning, så han gav henne ansvaret. Jag känner att om jag väljer att ha en dator, en tv, en symaskin, eller vad som helst, i mitt hem så får alla i hemmet använda sig av sakerna som de vill, min son valde inte att födas, han valde inte det här hemmet, jag gav honom det och då gav jag honom det helt, tills han skaffar sig ett eget. Däremot så kan jag som vuxen och förälder bestämma VAD som ska finnas i hemmet, om jag anser att en dator orsakar mer problem än den är till nytta och att den inte tillför något bra i våra gemensamma liv, så kan jag bestämma att inte ha en dator hemma. Jag tror att om den här pappan gjorde sig av med all elektronik så skulle dottern väldigt fort börja engagera sig i något, om än något så litet som att sitta och rita eller läsa. Jag tycker att föräldrarna är ansvariga för att hemmet eller vart barnet nu vistas under dagen ska vara en lärorik miljö på något sätt. Om detta är pysselmaterial eller tyger, garn, andra hantverk eller att följa med föräldern till jobbet i en butik, på café eller vart man nu jobbar, spelar mindre roll. Att ha saker liggandes som olika stationer tror jag är ett bra sätt att bjuda in till skapande och lärande.

  6. Jag tycker pappan borde fråga sig själv ”hur lever jag mitt liv? Vad gör jag för att mata mina intressen? Vad gör jag för att skapa förändring?”, för hur kan man förvänta sig att ens barn ska leva ett liv fullt av intressen, aktiviteter, sociala tillställningar, engagemang, om man som förälder inte leder med gott exempel? Det blir ju nästan som att ljuga, eller visa en falsk sida av världen. Vi är våra barns förebilder, deras blick in i ett liv de snart kommer kliva ut i helt, om jag då jobbar med något jag inte gillar, kommer hem och surfar eller kollar på tv, beställer en pizza och aldrig går ut, hur kan jag förvänta mig något annat av mitt barn?

  7. Alla tycker olika, att oskolning skulle vara barnmisshandel är larvigt, jag anser däremot att viss traditionell (i stort sett all) formel utbildning inte bara är barnmisshandel, utan även en kränkning mot den mänskliga nyfikenheten och en effektiv avlivningsmetod för lusten att lära sig.

Avslutningsvis

Jag anser verkligen att unschooling är för alla barn, jag är helt övertygad om att alla barn kan frodas av att få sluta skolan. Däremot tror jag inte att det är för alla föräldrar, om man som förälder inte är villig att ge upp vissa saker som skulle kunna hjälpa barnet att hitta ett intresse/motivation (ge upp elektronik, socker, gluten, mjölk, ägandebehov, dyra vanor, lyx), om man inte är villig att satsa på egna intressen, inte villig att ge upp en karriär som gör en olycklig och satsa på något annat, eller om det inte finns någon annan vuxen som kan spendera mycket tid med barnet och som lever sina intressen, så tror jag att det barnet nog skulle ha det bättre i en alternativ formell skola, mindre dåligt i alla fall.

Allt hänger ihop lite för mig när det gäller unschooling, det är en del utav min livsfilosofi. Learn by doing, jag gör det med John (han får klättra, ramla, stoppa saker i munnen, vara smutsig, naken, envis och som han är), jag gör det själv (lär mig sticka, syr, skapar saker, skriver) och jag kommer uppmuntra John i framtiden precis som jag gör nu, genom att själv göra det jag gillar att göra och ha med honom i det och även genom att uppmuntra hans intressen och vara med på det. Jag tror att människan föds kompetent, jag tror på att man föds och kan känna med hela kroppen vad man behöver, före man ens kan sätta ord på det så vet man vad man behöver och vill ha, jag tror att den känslan finns med hela livet som en slags ”ledstjärna” (eller vad man kan kalla det). Så jag tror alltså att barn kan fatta beslut med framtiden i åtanke (även om den kanske inte är så medveten), utvecklar intressen som senare kan leda till en karriär, eller flera intressen = flera valmöjligheter. Men även om barn många gånger kommer välja ”fel” så kommer de lära sig rätt saker genom sina erfarenheter, vilket jag tror är viktigt för att i framtiden undvika större misstag, om barnet först i 18-årsålder får fatta ett eget beslut om sitt liv, tror jag att konsekvenserna kan vara mycket farligare, om barnet inte känner sig själv och är säker i sin förmåga att fatta rätt beslut för sig själv.

Stickning

Jag började i december (tror jag) att försöka lära mig sticka, jag kollade lite instruktioner och testade mig fram,  projekt Byxor till John Evald gick inte så bra,  frustrationen var total och jag la ner stickningen ett tag. Men så skaffade jag mig tjockare stickor (hade haft 3 tidigare) och försökte mig på ett par blöjbyxor till John för att ha över vikblöjorna. Jag var frustrerad, fick börja om ett par gånger och ville i stunder ge upp, men ett par blöjbyxor blev det! Resåren till baksidan blev inte så snygg och framsidans lite  sisådär, insåg sen att jag mindes instruktionen fel och hade stickat de aviga maskorna fel, men den går att använda och jag hade ingen lust att börja om igen. När jag väl knäckt koden gick det undan och jag blev lite imponerad själv över hur fort jag stickade varv efter varv.

Men det som peppade mig mest var tanken att John en dag kanske blir intresserad av att sticka och att använda det som ett verktyg för matte, för att sticka är helt matte. Om vi tar blöjbyxan som exempel: jag följde en stickbeskrivning som jag kan länka till senare när jag inte skriver på spionmaskinen, det var en beskrivning i text och ett diagram som visar hur man kommer sticka arbetet. Jag ligger i sängen med John  och orkar inte riktigt leta upp beskrivningen med plattan, men jag minns nog det mesta. Först skulle jag lägga upp 46 maskor och sticka resår, en rät och en avig maska, i 17 varv, sen slätsticka i 28 (?) varv, så var det dags att minska antalet maskor tills det bara fanns 14-16-eller något, det här skulle då forma grenen, sen skulle man öka antalet igen för att sticka framstycket. Under hela tiden som jag stickar så kontrollräknar jag maskorna då och då för att se att jag inte råkat öka eller minska.

Förutom det självklart matematiska med stickning (räkna maskor, öka, minska och räkna varv), så är det ju en matematisk process att skapa mönster, forma arbetet på olika sätt (genom att öka/minska), att sticka med olika färger och sticka kanske hjärtan eller något (håller just nu på att klura på hur man skulle sticka ett hjärta i annan färg än resten av arbetet, bara teoretiskt, vill komma på det själv, för sån är jag) och så vidare. Johan beskrev det bra som att man programmerar garnet.

Hoppas, hoppas att John blir intresserad, jag är i alla fall pepp. Nästa projekt är benvärmare (babylegs) till Johnen. Mindre pepp är jag på att fortsätta skriva på den här maskinen, kan knappt hålla ögonen öppna dessutom.

Oskola – lära sig läsa? Matte då?

I Teach your own – The John Holt Book of Homeschooling så berättar han om en skola där man gjort ett experiment, man hade låtit femteklassare lära förstaklassare att läsa. Det visade sig att eleverna som lärde sig läsa av de äldre eleverna lärde sig snabbare än sina jämnåriga som lärde sig av en utbildad lärare. Femteklassarna som lärde de yngre att läsa blev även dem bättre på att läsa. Genom projekt för att få upp antalet läskunniga i fattiga länder har man märkt att vem som helst som kan läsa själv, kan lära någon annan att läsa.

Jag har tänkt på det här med matte och att oskola. Jag har en tanke om att jag egentligen är bra på matte, alla mina mattelärare har sagt att jag kan och har fattat, men jag gör trots det dåligt ifrån mig på prov, blir frustrerad och ger lätt upp. Men egentligen så är matte nästan allt runt om oss och alla använder sig av matte dagligen och kan det, typ som ett extra språk. Man räknar hur mycket pengar man får in, hur mycket som kan läggas på vad, man går och handlar, väger frukt och grönt, räknar vad allt kommer kosta och hur mycket man kommer få tillbaka. När man bakar och lagar mat kan man följa recept eller experimentera sig fram med mått och så vidare.

Jag tror att det är ett bra sätt att lära sig matte, som ett självklart andra språk och senare i livet introduceras till siffror och formler på det sättet man lär sig matte i skolan, det fyrkantiga. Istället för att sitta vid ett bord och svara på frågan 100+400= ? så kan man vara ute och räkna att okej, den där vad-det-nu-kan-vara kostar 500, jag har 400 så jag behöver alltså 100 kr till för att kunna köpa den. Eller istället för att sitta och svara 30+5=35 så kan man räkna att okej, till det här receptet behöver jag 30 dadlar till botten och 5 dadlar till toppingen, alltså behöver jag 35 dadlar totalt. Förstår ni? Att läsa exempel i en mattebok om Anna och Erik som köper äpplen är inte riktigt samma sak, det försöker efterlikna ett mer ”naturligt” sätt att lära sig matte, att låta barnet se det i praktiken, men att läsa om Sten och Åke som barnet aldrig har träffat eller har någon som helst anknytning till är inte samma sak som att stå i köket med mamma, pappa, farmor och kusinerna och baka kakor, eller hur?

Eller leka utomhus, plocka stenar, pinnar, kottar, samla löv och som vuxen följa med och kanske ha en liten uppslagsbok med bilder som man kan titta i för att se vad något heter som barnet hittat. Eller om man vill göra en lek av det så kan man kanske kolla skogsskafferiet eller något och göra en lista över olika växter/örter/bär som behövs för att göra en ”bryggd” eller något som barnet ska samla in. Sen låta barnet dosera och koka lite bladsoppa och söla ner köket.

Jag tror att man för att förstå hur man kan lära sig matte om man oskolas måste definiera om begreppet matte för sig själv och tänka ”vad är matte? Vad använder jag det till?”

Växa – inte lyda

Lars H Gustafsson, barnläkare och åttabarnsfar, skriver i Växa – inte lyda (2010):

Allt oftare funderar jag över om inte skolan i sin nuvarande utformning är en misslyckad konstruktion som snart kommer att ha gjort sitt. Det kan inte vara rimligt att fösa ihop så många människor i samma ålder på så liten yta under så lång tid varje dag! Hela idén att alla dessa individer ska tvingas lära sig samma saker på samma sätt och samtidigt känns gammaldags – vem kom på en så befängd idé?

Ja, vem kom på en så befängd idé? Det undrar jag med, funderar på att googla på det, men det skulle nog bli ett otroligt researchprojekt. Han fortsätter med hur ”I ett samhälle så rikt på information och där lärandet, också för elevernas del, till största delen sker utanför skolan, blir det sociala experimentet som skolan utgör än mer obegripligt.” Vidare varnar han för hur detta system bäddar för misslyckanden, att fler kommer hamna utanför, både kunskapsmässigt och socialt samt att den forcerade hopträngningen utav människor leder till konkurrens och våld och hänvisar till gruppsykologiska mekanismer.

Har inte så mycket mer att säga om det själv, kan inte annat än att helt enkelt hålla med. Lägg till belöningssystem (betyg) där barn ska prestera och visa sig ”duktiga” för sina lärare, föräldrar och jämlika så har vi en grupp individer med skadad självkänsla och olust inför lärande. Det har tagit mig tills nu att komma över de mentala spärrar som min skolgång satt, jag har haft en otrolig kunskapsfobi, känt mig dum när jag insett hur mycket det finns jag inte vet, varit motvillig inför att lära mig saker just pga ångesten att inse vad jag inte kan. Att det känts som att jag måste nå en viss ”nivå” av det jag lär mig av, prestera.

Läraryrket och att lära utan yrke

Från Teach Your Own: The John Holt Book Of Homeschooling (John Holt 1981, uppdaterad av Pat Farenga 2003):

For a long, long time, people who were good at sharing what they knew have realized certain things: (1) to help people learn something, you must first understand what they already know; (2) showing people how to do something is better than telling them, and letting them do it themselves is best of all; (3) you mustn’t tell or show too much at once, since people digest new ideas slowly and must feel secure with new skills or knowledge before they are ready for mor; (4) you must give people as much time as they want and need to absorb what you have shown or told them; (5) instead of testing their understanding with questions you must let them show how much or little they understand by the questions they ask you; (6) you must not get impatient or angry when people don’t understand; (7) scaring people only blocks learning, and so on. These are cleary not things that one has to spend three years talking about.
And in fact these are not what schools of education talk about. They give very little thought to the act of teaching itself – helping another person find something out, or answering that person’s questions. What they spend most of their time doing is preparing their students to work in the strange world of schools – which, in all fairness, is what the students want to find out: how to get a teaching job and keep it. This means learning how to speak the school’s language (teeny little ideas blown up into great big words), how to do all the things schools want teachers to do, how to fill out its endless forms and papers, and how to make the endless judgments it likes to make about students. Above all else, education students are taught to think that what they know is extremely important and that they are the only ones who know it.

Så fortsätter han med att idén om att certifierade lärare lär ut bättre än icke-certifierade är helt utan grund och att bevisen snarare talar om motsatsen. Jag har tänkt på det här, vilka lärare som jag minns som bra och vilka som jag minns som dåliga, de som jag minns med värme är de få lärare som har brunnit själva för ämnet de lär ut, som engagerat sig personligen och tagit sig tid att sätta sig in i vem man var. Det här är mer personliga drag som jag ser det, inte något de lärde sig på lärarhögskolan. Jag minns en spanskalärare som jag hade ett tag, jag själv var i stunden inte ett dugg intresserad av att lära mig spanska eller något annat språk för den delen, har nu senare insett vilken process det är för mig att lära mig ett språk, något som jag nästan måste gå in i helt med kropp och själ, inte något som jag ska lära mig under några timmar här och där, så jag avskydde honom under spanskalektionerna, riktigt tyckte så illa om honom som man bara kunde. Men så införde de någon lektionstimme där vi fick välja ett ämne själva av några olika, jag valde lag och rätt och han var läraren vi skulle ha, under de lektionerna så kom en annan sida fram av både honom och mig, jag såg honom lära ut något annat än bara sitt modersmål, något som han uppenbarligen var intresserad av och kunde mycket om och jag fick lära mig något som jag var intresserad av.

Jag minns hur jag, som då i åttan var otroligt skoltrött sedan många år tillbaka, besviken över att alla skulle till en viss nivå oavsett om man var över eller under den och trött på att inte bli utmanad och urless på att få höra ”men om det är så lätt är det väl bara att göra det” (vad är poängen då?), vaknade upp lite (även om det blev kortlivat) och blev för första gången sedan ettan verkligen intresserad och engagerad i en lektion. Äntligen fick jag lära mig något som jag var intresserad av, något som var nytt, som jag inte visste och inte bara något som jag skulle prestera i. Jag tycker det är otroligt trist att ens skolgång ska vara beroende av vilken lärare man råkar få, jag vill inte lämna Johns lärande i händerna på det ödet, jag och Johan kommer ALLTID att vara engagerade i John, vad han kan, vad han vill kunna, vad han brinner för och vill veta mer om och framförallt så kommer vi alltid att finnas som förebilder, engagera oss i våra intressen och fördjupa oss i dem. Jag tror att det är en av de viktigaste förutsättningarna, att han ser oss brinna för saker. Vi kommer kunna visa det tålamodet som en stressad lärare i en klass på 20+ (i mina grundskoleklasser var i alltid mellan 30-32 elever) inte kommer ha tid för, att koncentrera lärande till åtta timmar om dagen är absurt och att förvänta sig att barnet ska VILJA lära sig under just de åtta timmarna är verklighetsfrånvänt.

Lärande är något som sker hela tiden, genom livet, när som helst när man vill. Jag vill att John ska få göra djupdykningar i sina intressen, ägna timme efter timme åt det och använda tiden mellan för reflektion, avslappning eller vad han nu vill. Om John vid skolålder vill prova på att gå i skolan så kommer han få göra det, vill han sen hoppa av så får han det också. Han måste få prova på att fatta sina egna beslut, testa vad som funkar för honom, hur ska han i vuxen ålder kunna fatta beslut som gäller honom om det enda han vet är tvång och folk som fattar beslut över huvudet på honom? Jag tror absolut på att finnas som vägledning, hjälp och stöd, men jag tror också att det är viktigt att han får testa sig fram själv.

Han är liksom född (som jag tror de flesta bebisar är) med en stark vilja av att testa själv och kunna själv, han ser oss göra saker och vill prova, jag är övertygad om att han är medveten om att han inte kan göra saker på samma sätt som vi, men han vill ändå prova. Som kontaktuttag, jag har visat för honom hur man sätter i och drar ut en kontakt, han kan dra ut men sitter ibland och försöker slå en laddare eller något i uttaget, det går sådär, men om jag kommer och tar den ifrån honom och ska göra det, då blir han skitsur, för han vill prova själv, så jag låter honom.

Bebisar och matte

Läste precis den här artikeln om bebisar och matematik, minns att jag såg något på Discovery channel eller vad det kan ha varit i tonåren som tog upp mycket av det i länken, att bebisar kan se skillnad på antal och addera och subtrahera. Jag har haft det här i minnet och testat med John då och då, typ räknat hissknapparna och pekat på siffrorna och sedan pekat på siffrorna på hissdörrarna upp till vår på tredje våningen. Han tittar på mig intresserat och skrattar igenkännande. Så sorterar jag ibland hans klossar efter färg och form, räknar upp de jag har, tar bort några, räknar, lägger till och räknar, John sitter och observerar intensivt och skrattar till då och då.

(Men mest skratt lockas fram då mamsen frenetiskt kryper omkring i sängen runt John, gärna med några pauser för ”böh!” och ”kukku!”)

Emotionellt lärande

Har suttit ikväll och läst lite om emotionellt lärande. Neuropedagogisk forskning har visat att man lär sig bäst av starka kontraster, känslomässiga intryck och omväxlande undervisning. En nervcell vänjer sig vid ensidig stimulering (repetitiva övningar t.ex) och slutar reagera. Undervisning som däremot väcker starka känslor lagras i minnet. Eftersom hjärnan inte kan ta in alla intryck som den utsätts för så sållar den bort onödig information, det som väcker starka känslor, upplevs som viktigt och som knyts till tidigare erfarenheter är det vi minns bäst.

Jag har svårt att se hur man skulle bedriva emotionell undervisning (kanske skulle gå i teorin, men i praktiken kommer det nog inte ske) i traditionell skola, dels eftersom kursplanen är upplagd utav någon annan än eleven och formad utifrån vad föräldrar och skolmyndigheter anser vara viktig kunskap kommer den typen av undervisning alltid (som det ser ut) att vara påtvingad och icke-emotionell. Hela tanken av att vi som föräldrar ska bestämma vad vi vill att våra barn ska kunna och vara förbereda för känns ganska absurd, jag vill att John ska växa upp trygg, så mycket vet jag, vad han väljer för akademisk (eller icke) väg är upp till honom. Vill han snöa in sig på motorer som exempel i ett år så är det lugnt, jag litar på att han lär sig det som är relevant för honom, när det är relevant och kommer finnas tillsammans med Johan och de resurser som finns i världen som vägledare för honom, hjälpa honom hitta information, lära mig tillsammans med honom, lära honom det jag kan, finnas, diskutera, hitta andra att diskutera med, lära sig med, utvecklas med, människor som han känner att han vill ha i sitt liv.

Kan inte vi alla hålla med om att det vi faktiskt har lärt oss är sånt som vi faktiskt har varit intresserade av? Sånt som väckt någon slags känsla inombords. Jag minns att jag pratade med min syster om det här för ett och ett halvt år sedan, att jag tycker att så mycket är spännande och skulle vilja kunna det, men att det inte fastnar riktigt för att jag egentligen inte är så intresserad, det skapar inte ett känslomässigt engagemang hos mig. Så varför ska vi i så fall envisas med att barn ska kunna vissa saker, för att vi anser det som viktig och god kunskap? För att förbereda dem för världen, vilken värld?

Världen av att nöja sig med skit? Världen av att inte följa sitt hjärta eller göra det man brinner för, göra som man blir tillsagd? Världen av att inte finna kreativa lösningar och att inte tänka kritiskt och själv, utan tänka rätt och memorera datum och namn? För att…? Hela tanken bakom obligatorisk skolgång grundar sig ju i en misstro mot barn, att de är inkompetenta, inte vet vad som är bäst för de själva, inte tillräckligt erfarna, inkapabla att fatta beslut för sig själva.

Men barn är kompetenta, det som är viktigt för barnet kanske bara inte är viktigt för den vuxne, man måste kunna se skillnaden. Man måste kunna lita på sitt barn, låta barnet begå misstag, lära sig från dem, finnas där som vägledning och tröst, inse att mitt sätt inte alltid är det bästa. Hur ska John kunna lita på sig själv om jag inte gör det? Om han från födsel växer upp med att jag vet bäst, han vet inget och det bästa är att han ska följa mig till minsta millimeter.

Det är intressant hur man å ena sidan säger till barn att allt är möjligt, vill man så kan man, man kan förändra världen men samtidigt förvägra de det de vill, tvingar på dem saker de inte vill ha med orden ”det är så världen ser ut, vänj dig”. Kan vi inte skilja det sunda (vår vilja för att våra barn ska göra det de brinner för, vår tro på dem) och det osunda (vår rädsla för att barnen inte kommer ”klara sig” ute i ”riktiga världen” som grundar sig i en misstro till barnet) och låta barnen leva? Vara barn, som det heter. Tycker det kommer så många dubbla budskap från vuxna till barn; de ska få vara barn, men växa upp och inte vara så omogna, vara självständiga, men tas ifrån möjligheten till det och rätta sig i ledet, nä ni, tycker alla borde omvärdera sig själva, sina föreställningar, världen och tänka på varför det de tycker är så viktigt är viktigt.

Mer om emotionellt lärande med referenser
Intressant artikel om hur ens syn på intelligens påverkar inlärning

Skrytinlägg

Har ju glömt bort att skryta lite! Min lilla griskorv har börjat ta sina första steg! Ibland när han står så tar han några enstaka myrsteg! Fortfarande lite läskigt tycker han, men med gåvagnen är det en jävla fart, plöjer genom lägenheten på en halv minut. Så fick han en liten sorteringslåda av min pappa igår och han har lyckats få i cirklarna två gånger! Jag sitter bredvid och ser ut som att min son precis tagit sina första steg på månen samtidigt som han botat AIDS, såhär ser jag ut —> :O och utbrister till Johan ”HAN ÄR ETT GENI!”