Aversion

Jag är i gravid igen, i vecka 18 nu och en sak som jag inte alls var beredd på och som jag tycker det finns väldigt lite information om på svenska är den totala motviljan till amning som man kan känna. Det som jag hittat på svenska beskriver att man kan känna ett ”obehag” när man ammar det äldre barnet under graviditet, men beskrivningarna jag hittat på engelska har varit betydligt mer korrekta, de som beskrivit det som att man vill slita ut håret på sig, springa ner för gatan och skrika, om mammor som legat och bitit sig i handen medan ånga kommit ut ur öronen. Jag har alltså upplevt extrem motvilja till att amma, värst är det på kvällarna, nätterna och när jag är nyvaken. I vissa perioder  har det varit lugnare, i andra värre. Det har uppstått en hel uppsjö av känslor och jag har märkt att det är värre under vissa förutsättningar.

Till exempel så är det mycket jobbigare ifall jag inte är helt mätt, ifall jag är törstig och ifall jag är trött, stressad eller redan irriterad på något. Vissa restriktioner har uppstått och det har för det mesta funkat ganska bra, ibland har det inte funkat alls för John och så ledsen som han blir då har jag aldrig sett honom, jag har ingen riktigt bra strategi för att hantera det utan har helt enkelt lossat honom, tagit några andetag och försökt igen, ibland om och om igen. Brukar distrahera  mig med telefonen och sitta och surfa. Det är så restriktionerna överhuvudtaget har yttrat sig, att jag lossat taget (med ett finger i mungipan på honom), har han varit lugn med det så har jag låtit det vara så och kramat om honom, har han blivit ledsen har jag försökt igen. Antingen så har jag lyckats bita ihop eller så har han tillslut själv tappat intresset, så över tiden har det lett till att jag knappt ammar alls på nätterna längre och att det går längre mellan amningstillfällena nu än tidigare.

Varför har jag då inte försökt vänja av honom, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag inte ammar för min skull och han helt enkelt inte alls är redo för det och för att jag ser fördelar med syskonamning som jag tycker är viktiga för att få en smidigare start på syskonrelationen, för allas skull. Inte bara att jag läst om fördelarna med syskonamning men för att jag sett det hos andras barn, vilken skillnad det kan göra. Det här var inte en planerad graviditet och det var ju verkligen inte Johns val att bli storebror, så jag känner att helt avsluta amningen är att kräva lite mycket av honom, där han är i sin utveckling och av vad jag vet att han kan förstå och hantera. Av reaktionerna som han fått när jag försökt att helt säga nej när han verkligen velat så kan jag även säga att jag verkligen inte har den orken att hantera det just nu, det är nästan värre än irritationen som jag kan känna av att amma.

Jag försöker se det här som den perfekta övningen inför förlossningen, att lära mig hantera dessa känslor på ett konstruktivt sätt istället för att gå in i dem. För jag märker att så fort jag tänker tanken ”jag vill inte” så blir det värre, jag verkligen triggar igång mig själv och jag har nu börjat försöka att vända dessa tankemönster, en mamma skrev att för henne var det viktigt att erkänna hur hon kände, men för mig blir mina erkännanden mer självömkan och en förvärring av känslorna. Utöver det så ser jag till att dricka vatten före, så jag inte ska vara törstig, försöka se till att aldrig bli så hungrig att hungern triggar igång känslorna och sover när John sover för att vara utvilad. Än så länge kommer det dock fortfarande ånga ur öronen på mig. Min självdisciplin är inte tipp topp, men det ska nog gå bra det här med, envishet har jag i alla fall för att täcka upp där disciplinen vacklar.

Jag har försökt med det som jag  läst vissa göra, säga att brösten är trötta nu och behöver vila, men jag kan inte riktigt förmå mig till det, det känns oärligt på något sätt, han verkar kunna hantera att JAG inte vill, det är när HAN VILL som han inte kan hantera, så jag har helt enkelt inte sagt så mycket utan bara lossat, vi testar oss liksom fram till en balans som känns okej för oss båda och eftersom att jag är den vuxna så får ju jag offra mest, för att jag helt enkelt är den som är mest känslomässigt mogen för att göra det. En gång sa jag ”nu orkar jag inte mer, men jag kan klappa dig på rumpan istället” och då slutade han upp mitt i sin klagan och vände sig om, för det är ju också ganska mysigt. Jag har på inget sätt märkt att han bryr sig särskilt om ifall jag tycker det är jobbigt, det verkar han helt ärligt skita fullständigt i, amningen verkar för honom mer vara något mellan honom och brösten. Men snart så har ju halva graviditeten gått och eftersom John föddes i vecka 38+6 så kanske den här tittar ut lite tidigare också, så då har jag ju redan orkat ganska mycket, lite mer orkar jag nog.

Socialiseringsmyten del 2

Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?

Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.

Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor.  Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.

Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.

När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.

Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.

För vidare läsning:

En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)

Att prata genuint

Läste igår Jesper Juuls böcker Konsten att säga nej samt Här är jag, vem är du? och i någon eller båda av dem tar han upp vikten av att ge sina barn sin spontana reaktion samt skrev om varför pedagogiskt tal inte funkar som kommunikation (såvida du inte försöker lära barnet någon konkret färdighet). Han menade att när man använder sig av en pedagogisk röst så stämmer ditt tonläge inte överens med orden som du säger, vilket gör att barnet ignorerar dina ord och istället går på tonläget (som ju då sänder ut signaler om att allt är lugnt). Han menade att det är viktigt för barn att få ens spontana, ärliga reaktion och att det är lugnt att säga ”kan jag få lite tid att tänka?” istället för att hitta på någon pedagogisk förklaring. Just det här med hur jag pratar med John har varit något jag tänkt mycket på. För det mesta har jag nog varit ganska ärlig i min kommunikation, men så kan jag ibland få för mig saker som jag hört andra säga, som att småbarn har svårt om man säger ”jag” och att man därav ska säga ”mamma”, Jesper Juul menade att man bör formulera sina gränser i jag-form och inte som ”mamma”, minns inte varför nu dock men kan tänka mig att det blir en viss känslomässig distans i det, vilket väl inte är vad man vill när man försöker förmedla en känsla (John förstår helt utmärkt när jag säger ”jag” och tenderar att bli mer benägen att ta till sig vad jag säger då*). Men så ibland kan det bli lite krockar i kommunikationen, som att jag fått för mig att mina förklaringar för varför jag inte vill att han gör något måste vara sansade och välformulerade på något sätt.

Men när jag förklarar med lugn och nog en ”pedagogisk röst” så skiter han ju helt i vad jag säger, när jag däremot svarat spontant och ärligt så bryr han sig (sedan kan han ju också inte hålla med mig/inte förstå och därför skita i vad jag säger). Det är inte så att jag skäller ut honom eller något sånt, Jesper Juul skrev även intressant om det med att skälla på, att hård ton inte är samma sak som att säga kränkande saker till sitt barn, där barnet av det senare tar skada, men blir jag irriterad så visar jag med kroppsspråket och rösten att jag blev det. Jag har haft svårt för att visa mina ärliga reaktioner och nog för ofta fallit in i någon strävan av att vara lugnet själv till en grad att det inte gynnat vår relation, jag har haft svårt för att jag så lätt får skuldkänslor, känner mig elak och framförallt när jag ser effekten av negativ känsla hos honom, oj vad jag känner mig hemsk då! Men negativa känslor är inte dåliga, precis som jag vill låta de få finnas för John så måste jag låta dem få finnas hos mig själv. Genom en negativ känsla som uppstår hos honom lär han sig hur han kan undvika den känslan, han lär sig mer om mig, vart han har mig och hur han kan förhålla sig till mig. Som Jesper Juul skrev (fast inte ordagrant då) så kan vi bara lära oss om vart en annan människas gräns går genom att stöta oss mot den och vart våra gränser går genom att andra stöter sig mot dem.

Så även fast det är känslomässigt jobbigt för mig så känner jag att det är en av de där många föräldrasmällarna jag får ta, för jag är verkligen hell bent on att John ska få fungerande relationer i sitt liv. Ett exempel på det här med spontana reaktioner har jag från häromkvällen, jag och Johan satt på sängen och John höll på att äta solroskärnor ur påsen, han fick i typ ett par i munnen och en hel del på golvet. Sen började han ha solrosfröna på golvet med flit, Johan blev irriterad men bet ihop. John fortsatte och till slut blev Johan så irriterad att han tog påsen ifrån honom och sa ”tyvärr, jag vill inte” i sin lugna, lena pedagogröst. John fattade ingenting och vände sig mot mig och gnällde av sig och ville förstå, så jag sa rakt och ärligt ”pappa blir irriterad när du har ut fröna på golvet, han gillar inte det” eller något i den stilen varpå John tog locket av en termos och satte sig på huk på golvet för att samla in fröna i locket.

Har alltid lite svårt för Jesper Juuls exempel då de speglar konflikter som aldrig skulle uppstå här, men man behöver ju inte ta till sig allt en människa skriver bara för att denne överlag är vettig. För mig är det viktigt att fundera över varför något är viktigt, varför jag inte vill och avväger utefter behoven i stunden. Ena dagen till exempel är jag helt lugn med att städa upp efter att John har öst kryddor och havregryn omkring i köket, andra (som idag) så säger jag att jag inte vill att han gör så. När det gäller den städningen försöker jag för övrigt vara noga med att göra det när han är där och gärna före han gått vidare, för då hjälper han mig och är det saker han klarar av gör han det sen själv, som att slänga sitt bajs i toaletten.

Känner att det här bör vara ett icke-stycke, men jag har märkt en tendens hos människor att missförstå och misstolka saker vid minsta lilla svängutrymme (och med tanke på hur trött jag är just nu så finns det nog en hel del), men om ens spontana reaktion är ”vafan, din jävla skitunge, fattar du inte att du inte kan göra så”, så anser jag att jo, man bör hålla tillbaka på orden (men inte känslan) och kanske jobba på sig själv lite, för det är kränkande ord. Bara så ingen får för sig att det är lugnt att bete sig hur som helst mot sitt barn för att Jesper Juul sa att det är lugnt att ge sin spontana reaktion, då har man nog missat poängen (som jag sett en del människor göra när de läst Jesper Juul). Så för att förtydliga, med spontan reaktion menas alltså känslan du i stunden känner, den ska du förmedla ärligt och spontant på ett icke-kränkande sätt.

*Jag har iofs varit väldigt övertydlig i vår kommunikation och pekat på mig när jag sagt ”jag” eller så och honom för ”du”, inte hela tiden men när jag velat driva fram ett budskap, kanske har det underlättat.

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.

Nej!

Jag förstår inte varför människor blir så provocerade när deras barn börjar säga nej, John gör det och det är askul.
”Är du kall?”
”Nää”
”Är du varm?”
”Nää”
”Är du lagom?”
”Näää”

Min teori är att föräldrarna hela dagarna har sagt nej till sina barn. ”Nej, den får du inte röra!”, ”nej, det är mammas/pappas!”, ”nej, den är inte din”, ”nej, den måste du vara försiktig med” etc och att barnet i dess oändliga kompetens observerat detta och lärt sig att det är så man gör. Barn tenderar att spegla människorna i dess omgivning otroligt korrekt, även om man inte alltid märker det direkt, som att jag undrade varför John kastade saker så mycket tills jag insåg att jag gör så när jag städar, kastar saker dit de ska vara för att slippa gå.

Vi försöker att vara restriktiva med ordet ”nej” när det gäller saker vi inte vill att John ska göra, utan istället försöker vi förklara varför vi vill/inte vill något, förstår han inte orden visar vi med kroppen. När jag säger nej så handlar det mest om saker som ”nej tack, jag vill inte ha banan” (om han vill bjuda) eller liknande.

Just nu tycker jag mest att han testar när man säger nej och för det mesta använder han det korrekt eller när han inte förstår en fråga/vad man sa (som när grannen sa ”värst vilken sötnos du var då!” Och John skakade på huvudet och svarade ”nä-ä”). Brukar fråga ”kommer det kiss?” Om jag håller honom vid toaletten men det inte kommer något, han brukar då svara ”nää” och det brukar stämma. För ”ja” är han oftast tyst, jag pushar oftast inte efter ett verbalt ja då utan bekräftar och handlar utefter. Eller så handlar det om kläder, om han vill ha på sig något. Han testar lite hur det är att bestämma själv och sätta sina egna gränser, vilket jag tycker är asbra och respekterar oftast hans nej (ibland är man ju lite trög och ska fråga ”är du säääääker? Det är ju kaaallt”). Varför skulle jag börja argumentera och skapa onödiga konflikter med en 18-månaders? Som att jag vill att mitt liv ska vara jobbigt eller? Borde nästan vara en regel, om man kan ange en människas ålder i månader så borde man ha otroligt mycket överseende och vara the bigger person.

Han säger inte nej så ofta, vilket jag helt tror beror på att vi inte gör det ofta (en tro som blir förstärkt av att Johan har sagt att bilvägen går man inte ut på med sitt präktiga förbudsfinger och John helt speglar det och säger ”gata, nä-ä”, skakar på huvudet och vickar på fingret i ett nej), av precis samma anledning så tror jag att barn som hela dagarna får höra ”nej, inte upp på bordet”, ”nej, inte klättra där”, ”nej, inte rota i soporna”, ”nej, inte röra den” säger nej oftare till sina föräldrar.

Vi försöker att vara restriktiva med nej så att han faktiskt ska lyssna och bry sig när vi säger det, precis som vi försöker hålla lugn ton när han gör något vi inte vill. Jag är helt övertygad om att barn som får höra nej ofta och som ofta får höra vuxna i närheten höja rösten blir helt okänsliga för det och slutar reagera på det. Det blir normalläget liksom. Jag vill att John ska reagera om jag höjer rösten, för om jag gör det kommer det troligen vara för att han är påväg att göra något farligt, då vill jag att han ska bry sig. Jag vill att han ska bry sig när han faktiskt går över en personlig gräns som jag har och jag säger nej. Vilket jag inte tror att han skulle göra om jag skulle gå runt och skrika nej hela dagarna.

Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.

Sch, bete dig som folk!

Jag läste idag en artikel i  vår lokaltidning Vi i Vasastan som handlade om några som hade tagit sina fyraåringar till Rum för barn, ett aktivitetsställe som håller i målaraktiviteter, lek, och med ett bibliotek i mitten av verksamheten som jag förstått det. Dessa mammor hade blivit lite förvånade över hur mycket det hyschades när de var där, de menade att de förstår att det måste vara en rimlig ljudnivå, men att barn är barn och måste få låta. Rum för barn menar att man absolut inte måste sitta stilla och vara tyst, men att personalen just nu upplever ett stort tryck då det är sommar, många turister i stan och vädret är ganska dåligt och att de måste hitta en nivå som passar alla.

Här är ett så himla tydligt exempel på vilket barnovänligt samhälle vi lever i och hur barnen och deras sätt att vara, uttrycka sig själva, utforska sin omgivning är det som alltid ska problematiseras, föräldraskapet det som ska ifrågasättas och aldrig ska man se lösningen utanför barnet, i omgivningen och de vuxna. En kommentar till denna artikel illustrerar detta ganska väl:

Om man besöker ett bibliotek så är det väl rätt uppenbart att man bör hålla ner ljudnivån? Om man uppfostrat sina barn så är det inget problem.

För det första så var det här ju inte bara ett bibliotek, utan ett ställe specifikt gjort för att barn ska ha någonstans att leka, med ett bibliotek i mitten. Men vi säger att det skulle handla om ett bibliotek och vi säger att man går dit med sina barn, till barnavdelningen (eller vuxenavdelningen för den delen), absolut så kan man tycka att man bör prata med sitt barn före man går dit, förklarar vad den allmänt accepterade sociala normen är för hur man beter sig på bibliotek, att man är tystare än vanligt, kanske försöker att inte springa och klättra hur som helst, men helt ärligt, barn har ju ganska begränsad impulskontroll, de är inte så himla bra på att sätta sig in i andras situationer direkt och förstå att något de gör inte är passande just nu i denna situation, vilket är det som är så härligt med barn! Men som vuxen så har man de här sakerna, man har en större förståelse och den förståelsen menar jag bör användas för att öka sin empati istället för att tillrättavisa, skuldbelägga och få någon stackars unge som bara leker att känna att hen är fel på något sätt. För helt ärligt, är det inte ganska uppenbart att om du som vuxen går till ett bibliotek där det finns en barnavdelning och därav ökad chans för att det kommer finnas barn där, är det inte ganska uppenbart då att barnen vid något tillfälle kommer att låta eller på något sätt göra dig missnöjd för att du under tre sekunder av din viktiga roman kom av dig och fick läsa om en mening, du borde tacka barnet, hen kanske fick dig att fokusera mer på din läsning? Tänkt på det?

Jag förstår att man i vissa situationer behöver lugn och ro för att kunna jobba, jag förstår att man behöver det för att plugga och de få gånger jag behövt gå in med John på delen av stadsbiblioteket där studenterna sitter och pluggar för att hämta en bok så har jag alltid tagit reda på vilken hylla boken är på i förväg och är snabb för jag vet att John gillar att babbla och alla kanske inte vill höra det. Men om man nu inte får det man behöver, om man vill sitta någonstans där det finns barn så måste de få finnas ändå, man kan förklara hur man känner, att man behöver lite tystnad, ”skulle ni kunna…”, som en rimlig människa, istället för att säga ”sch!” som bara är ohyfsat, jag säger ”sch” till katten när hon vägrar sluta skrika på natten och blir irriterad, det är inte något jag säger till John för att försöka förmedla något, som någon surkärring som fått piss i morgonkaffet, vad är det för sak att säga till en människa?

Men tillbaka till Rum för barn, istället för att problematisera barnen och deras personligheter, antar jag, att säga beteende blir ju konstigt för de är ju bara sig själva? Så kan man se lösningen i omgivningen, hur ser rummet ut? Kan man sätta upp draperier på väggarna eller något som skulle absorbera ljudet bättre? Jag vet inte, men jag tycker att man kan tänka en extra gång från ett annat (barnets) perspektiv för att hitta en lösning som faktiskt på riktigt funkar för alla och inte bara är kod för att vuxna har rätt och barnen behöver anpassa sig.

Vad gäller citatet högre upp, så kan jag inte annat än att sucka. Sån trist inställning, trist syn på barn, trist syn på andra föräldrar, trist syn på föräldraskap. Ser man sin roll som förälder som någon som ”uppfostrar” så tenderar jag att bli lite besviken, för mig är det så mycket mer, jag pratar hellre om att fostra, att knyta an och finnas till. Växa, upptäcka, lära och leva tillsammans, som en enhet. Men det kanske bara är jag, känns så ibland.

Fäders utanförskap

När jag läser diskussioner om amning så märker jag att folk argumenterar för ersättning eftersom pappan då kan vara med och mata, för det är så viktigt att pappaaaan får mata bebisen liiika myyycket som mamman och paaaappan känner sig uuuutanföööör. Snark.

  1. Pappan kan göra annat för att ha en mysstund med barnet: byta blöja (hur många pappor skriker om sin rätt att få byta blöja?); EC:a; bada barnet; samsova hud mot hud; bära i sjal/ergonomisk sele; öööh typ bara allmänt gosa med bebisen när den inte visar att den vill vara hos mamman?

  2. Om Johan skulle få för sig att begära att jag slutade amma för att han känner sig utanför skulle jag be honom skärpa sig. Följt av att fråga varför han känner sig utanför, man kan ju faktiskt inkludera pappan i amningen, genom att han får sitta med och gosa tillsammans.

  3. Om han trots det skulle känna sig utanför så får han väl helt enkelt erbjuda sin egna bröstvårta (han skulle inte vara den första) när John inte vill ha min, John skulle bli överlycklig för han har varit på de bröstvårtorna sen han var några månader gammal, men pappa vill inte.

  4. Mitt barns behov kommer före pappors eventuella känslor, faktiskt.

Jag är den som nog ”tar” mest, dels eftersom Johan i stunder jobbar och dels för att det är så John vill ha det. I vissa perioder vill han helt sitta fast i mig, i andra vill han ha oss båda nära. Johns första månader spenderade han i princip helt i min famn, något annat verkade helt orimligt för oss, jag ammade honom konstant och spenderade dagarna hud mot hud med honom. Johan var den som skötte allt som rörde hemmet och serverade mig med mina tio mål om dagen (amningsaptit är inte att leka med) och sprang till affären så fort en craving föll sig in eller jag behövde något (”jag behöver en amningskudde!” ”jag fixar!” ”jag behöver amningsinlägg!” ”jag springer iväg!”) och agerade som avbytare när jag behövde en paus i några minuter för att andas för att Johns konstanta skrikande (överproduktion = magknip = bebisen vill ha mer tutte för att lindra magknipet/få tröst = härlig cirkel) fick mig att vilja släppa ner honom i golvet (åh nej juste, så får man ju inte säga) eller när jag typ behövde bajsa (otroligt viktigt!). Med tiden utvecklades min och Johns relation, John blev nöjdare och Johan hade ju alltid funnits nära (svårt med avstånd i en etta dock) och varit med oss så deras relation utvecklades också, rätt naturligt.

Så småningom började det gå att Johan knöt John i sjalen och tog små promenader med honom, då han oftast somnade, hud mot hud med sin pappa. Man kan väl säga att Johan var som en härlig bonus för John, mig kräver han närvaro av och blir ledsen om jag ens tänker tanken att gå och kissa utan honom, jag är ju neyney och min roll är självklar. Att sen få ha EN TILL människa som bryr sig, älskar honom, vaggar honom, leker med honom, gosar, sjunger för, pussar och kramar och som alltid lämnar över till mamma när han vill dit, det tycker John är rätt fantastiskt och varje morgon när han vaknar efter att ha fått amma och kissa så kryper han till Johan och försöker få liv i honom så de kan leka och gosa. En så härlig bonus har det varit att Johan har blivit självklar han med.

Dessutom så tycker Johan att det är otroligt praktiskt och bra att jag ammar, bebisen gör illa sig? Tutte. Bebisen vill sova? Tutte. Johan vill sitta ifred en stund? ”Bebisen vill ha tutte!”

Det här är hur det varit för oss och med John, alla bebisar är olika, alla familjer är olika, alla vill och behöver olika saker och tur är väl det! _DSC0442

Kemisamhället

Var nere vid byteshyllan (kan verkligen inte få nog av den) och såg boken Den flamsäkra katten – om kemisamhället, hälsan och miljön. Efter allt som jag läst de senaste åren som handlar om vad som är farligt för oss så känns det nu som att min hjärna håller på att explodera och som att all kunskap kommer rinna ut genom öronen på mig. Jag har tagit ett sakta tempo när det gäller att rensa ut hemmet på giftiga saker, speciellt svårt när folk vill köpa saker till John hela tiden, men nu (efter att bara ha läst tjugo sidor) så vill jag rensa ut hemmet direkt.

För de släktingar/nära vänner som eventuellt läser och som jag inte redan sagt det till:
1, Inga plastsaker till John, överhuvudtaget, alls, nada. Tack.
2, Trä är lugnt men allra helst med icke-giftig färg/behandling.
3, Secondhand-kläder eller ekologiska. Ingen superwash ull.
4, Inget socker, inget gluten och ingen komjölk.

Jag förstår och uppskattar omtanken, men jag vill inte ha mer gift i mitt lilla, lilla hem. Om det blir för krångligt så behöver John inga saker alls, tycker redan det blivit för mycket och vill ha minimalt med leksaker till honom. Majoriteten används ändå inte utan ligger bara och skräpar. Kluriga leksaker verkar han gilla, som sorteringslådan. Alternativ till leksaker kanske skulle vara ett brev till honom?
Skriv ett brev som vi kan läsa för honom och spara tills han blir äldre, eller något. Eller som sagt, inget alls. Det är helt lugnt för vår del. Frukt gillar han, kanske ett ekologiskt äpple? Eller en blomma som ni plockat själva?

Tog precis en liten paus för att ta på sovande John en blöja, hans kroppsform är så himla rolig alltså, han ser ut som en stereotypisk gammaldags tyngdlyftare. Tjock-fit, stort bröst, smal midja när han ligger ner. Knubbiga muskelben.

Han ser så rolig ut när han ska gå, som en liten fullgubbe som helt plötsligt börjar gå åt sidan, sen återfår kontrollen och tar sina små ostadiga steg framåt. Jag hade en bild av att när barn börjar gå så börjar de bara gå, men efter att ha sett John stå upp och samla mod i flera månader nu, sen ta små enstaka halvsteg, för att nu börjat kunna gå någon meter så förstår jag att det kan gå till rätt olika. Trodde det typ helt handlade om styrka, men ser ju på John att det krävs mod också, verkar vara skitläskigt att ta det första steget. Yes, nu började det här ju handla om något helt annat, sån är jag. Deal with it.

Förresten, Johns motivation till att gå? Den har oftast varit ilska, typ att han står upp och ser mig/Johan med något han vill ha (oftast något ätbart) och har då skrikit till och börjat ta några steg mot oss. Sån är han, min ilskna, hetlevrade, envisa, underbara stora lilla bebis.