Kan själv, självbevarelsedrift och att sätta gränser

Blev inspirerad av mig själv i mitt förra inlägg, när jag skrev om kontaktuttaget. Jag tror ju som sagt på att John ska få testa själv, dra ut och stoppa i kontakter, öppna lådor, skåp, äta själv, utforska vårt hem fritt utan att jag springer efter och säger ”nej, nej, nej”. Därför har vi tagit allt som är eventuellt farligt, som vi är rädda om och så vidare och lagt det på ställen som han inte kan komma åt, det här är hur vi har ”barnsäkrat” vårt hem. Vi har inga lås på lådor (fast kökslådorna är så tröga så han kan ändå inte öppna de ännu) eller vad folk nu har hemma för att hålla barnet borta från det och vi föredrar att inte störa John i sitt utforskande med förbud om det inte gäller fara för hans liv (även fast vi ibland kan ha lite svårt när det gäller typ hörlurar som John hittat med dålig plast i eller när han vill suga på duschslangen med återigen dålig plast i).

I praktiken innebär det att John får dra ut saker ur köksskåpet (gjutjärnspannan var en tung och rolig utmaning), dra ut alla kläder ur sin låda om han så vill, stoppa saker i munnen som jag inte nödvändigtvis skulle vilja ha i min mun och testa sig fram i världen. Det betyder inte att han får göra precis allt, som att dra ner stekpannan när jag står och lagar mat, för jag vill inte att han ska göra det och där kommer vi till gränssättning. Jag, Johan och John sätter våra personliga gränser (Jesper Juuls artikel om det här), exempel: jag vill inte att John tar tag i den varma stekpannan när jag lagar mat, jag vill inte att John tar tag i pappret och pennan som jag använder för att skriva något och så vidare. Jag tänker ofta på vilka mina gränser är och framförallt varför de är viktiga. Att John drar ut saker ur skåp och lådor är inte så störigt när jag tog ett aktivt val att sluta störa mig på det, att John kladdar med mat är inte lika störigt när jag valde att sluta störa mig på det, eftersom det han får ut av att göra de här sakerna väger tyngre än min tillfälliga känsla av att bli störd av stök och kladd.

Vad jag inte gör är att sätta upp förbud och regler skrivna i sten, våra gränser är flytande och kan ändras från dag till dag, precis som Johns, ibland vill han bli pussad på, ibland inte, det respekterar vi. Farliga saker, som ugnen och vassa saker har vi lite olika tillvägagångssätt till, när jag t.ex skulle sy Johns byxor och höll på att sprätta upp tröjan så ville John leka med sprättaren, jag höll fram den och han skulle röra vid den, lite oförsiktigt men märkte snabbt att den var vass och satt sedan och rörde den vassa spetsen försiktigt med fingertoppen, knivar håller vi utom synhåll/räckhåll och låter inte honom röra än, när det gäller ugnen så håller jag på att lära honom att den är varm, jag är lite rädd där så vi tar det steg för steg, han får sitta i min famn och känna på värmen från ugnen. Han förstår ganska snabbt när något är farligt och tar det oftast försiktigt då, men han förstår ju inte alla faror så där får vi agera förebyggande (farliga saker utom räckhåll). Här tycker jag att det är viktigt att skilja på fara och fara, jag tycker t.ex inte OM när John gör sig illa, men ser det inte som fara att han ramlar och slår sig, han har slagit i sitt huvud i kanter, golvet och jag vet inte vad, han har klämt sina fingrar och har blåmärken på stjärten typ hela tiden, oftast gråter han i någon minut i min famn och ger sig sen glatt iväg på fler äventyr medan jag sitter kvar med ångest. Jag ser att han lär sig, om än långsamt, om sin kropp, vad han klarar av, vad han inte klarar av och jag tycker att det är bättre att han gör det nu än senare när risken för allvarlig skada är större.

Jag tror på Johns självbevarelsedrift och vill ta vara på den, låta honom utveckla den, skulle jag till exempel hålla på och slänga runt kuddar efter honom så skulle han inte koppla att ramla = aj = något jag vill undvika. Skulle jag och Johan hela tiden hålla på att fånga honom när han håller på att ramla så skulle inte han koppla att stå på sängkanten och vifta = dålig idé, för det skulle inte finnas några negativa konsekvenser till hans handlingar. Jag tror att John är kompetent nog att vilja överleva och vilja undvika sånt som han lärt sig är farligt, skadligt eller på något sätt skulle kunna äventyra hans fortsatta överlevnad, jag tror att han kan känna av när han är hungrig, törstig, mätt och allt som rör hans kropp, därför ser jag inte det som min uppgift att säga till när han ska äta och hur mycket, utan lyssnar istället till när han säger till/visar mig att han vill äta och när han ätit klart och om han för den delen skulle ångra sig och bestämma att nä, jag var inte riktigt mätt, då får han äta igen. Förstår helt ärligt inte föräldrar som ska hålla på med ”om du inte äter nu får du inte äta igen förrän frukost/lunch/middag”, jag förstår överhuvudtaget inte att äta efter klockan, man äter väl när man är hungrig?

Jag har själv invanda mönster, som jag numer förstår exakt vart de kommer ifrån när jag såg min pappas panikslagna min och händer bakom Johns rygg när han stod och balanserade på sängen. I början när John började stå utan stöd så hände det väldigt ofta att han ramlade bak och slog i bakhuvudet i golvet, jag brukade försöka förhindra att han slog i sig eller slänga något mjukt bakom och han fortsatte ramla, otroligt mycket. Sen när jag slutade låta min rädsla gå ut över John och lät honom ramla och slå sig så började han faktiskt anstränga sig för att inte göra illa sig, han vevar och lutar sig fram för att sätta sig på rumpan istället (med resultatet två små skinkor fulla av blåmärken) och jag minns inte riktigt när han ramlade på det sättet sist nu. Men det krävdes ju en del smällar och tröst.

Mer om självbevarelsedrift här och Kontinuumbegreppet koncentrerat till en sida

Jag hade ångest över att John ville pilla i uttagen och trodde inte riktigt på Johan när han sa att barnsäkringen mer gäller större barn som ska stoppa in metall i dem och att han inte riktigt kan komma åt för att få en stöt, men efter att han fått det bekräftat av hans pappa som även sa att det ska va en jävla massa vätska (när jag frågade om fingrar med dregel på) för att det ska bli en stöt så kan jag slappna av lite mer (men inte helt, om jag ska vara ärlig).

Läraryrket och att lära utan yrke

Från Teach Your Own: The John Holt Book Of Homeschooling (John Holt 1981, uppdaterad av Pat Farenga 2003):

For a long, long time, people who were good at sharing what they knew have realized certain things: (1) to help people learn something, you must first understand what they already know; (2) showing people how to do something is better than telling them, and letting them do it themselves is best of all; (3) you mustn’t tell or show too much at once, since people digest new ideas slowly and must feel secure with new skills or knowledge before they are ready for mor; (4) you must give people as much time as they want and need to absorb what you have shown or told them; (5) instead of testing their understanding with questions you must let them show how much or little they understand by the questions they ask you; (6) you must not get impatient or angry when people don’t understand; (7) scaring people only blocks learning, and so on. These are cleary not things that one has to spend three years talking about.
And in fact these are not what schools of education talk about. They give very little thought to the act of teaching itself – helping another person find something out, or answering that person’s questions. What they spend most of their time doing is preparing their students to work in the strange world of schools – which, in all fairness, is what the students want to find out: how to get a teaching job and keep it. This means learning how to speak the school’s language (teeny little ideas blown up into great big words), how to do all the things schools want teachers to do, how to fill out its endless forms and papers, and how to make the endless judgments it likes to make about students. Above all else, education students are taught to think that what they know is extremely important and that they are the only ones who know it.

Så fortsätter han med att idén om att certifierade lärare lär ut bättre än icke-certifierade är helt utan grund och att bevisen snarare talar om motsatsen. Jag har tänkt på det här, vilka lärare som jag minns som bra och vilka som jag minns som dåliga, de som jag minns med värme är de få lärare som har brunnit själva för ämnet de lär ut, som engagerat sig personligen och tagit sig tid att sätta sig in i vem man var. Det här är mer personliga drag som jag ser det, inte något de lärde sig på lärarhögskolan. Jag minns en spanskalärare som jag hade ett tag, jag själv var i stunden inte ett dugg intresserad av att lära mig spanska eller något annat språk för den delen, har nu senare insett vilken process det är för mig att lära mig ett språk, något som jag nästan måste gå in i helt med kropp och själ, inte något som jag ska lära mig under några timmar här och där, så jag avskydde honom under spanskalektionerna, riktigt tyckte så illa om honom som man bara kunde. Men så införde de någon lektionstimme där vi fick välja ett ämne själva av några olika, jag valde lag och rätt och han var läraren vi skulle ha, under de lektionerna så kom en annan sida fram av både honom och mig, jag såg honom lära ut något annat än bara sitt modersmål, något som han uppenbarligen var intresserad av och kunde mycket om och jag fick lära mig något som jag var intresserad av.

Jag minns hur jag, som då i åttan var otroligt skoltrött sedan många år tillbaka, besviken över att alla skulle till en viss nivå oavsett om man var över eller under den och trött på att inte bli utmanad och urless på att få höra ”men om det är så lätt är det väl bara att göra det” (vad är poängen då?), vaknade upp lite (även om det blev kortlivat) och blev för första gången sedan ettan verkligen intresserad och engagerad i en lektion. Äntligen fick jag lära mig något som jag var intresserad av, något som var nytt, som jag inte visste och inte bara något som jag skulle prestera i. Jag tycker det är otroligt trist att ens skolgång ska vara beroende av vilken lärare man råkar få, jag vill inte lämna Johns lärande i händerna på det ödet, jag och Johan kommer ALLTID att vara engagerade i John, vad han kan, vad han vill kunna, vad han brinner för och vill veta mer om och framförallt så kommer vi alltid att finnas som förebilder, engagera oss i våra intressen och fördjupa oss i dem. Jag tror att det är en av de viktigaste förutsättningarna, att han ser oss brinna för saker. Vi kommer kunna visa det tålamodet som en stressad lärare i en klass på 20+ (i mina grundskoleklasser var i alltid mellan 30-32 elever) inte kommer ha tid för, att koncentrera lärande till åtta timmar om dagen är absurt och att förvänta sig att barnet ska VILJA lära sig under just de åtta timmarna är verklighetsfrånvänt.

Lärande är något som sker hela tiden, genom livet, när som helst när man vill. Jag vill att John ska få göra djupdykningar i sina intressen, ägna timme efter timme åt det och använda tiden mellan för reflektion, avslappning eller vad han nu vill. Om John vid skolålder vill prova på att gå i skolan så kommer han få göra det, vill han sen hoppa av så får han det också. Han måste få prova på att fatta sina egna beslut, testa vad som funkar för honom, hur ska han i vuxen ålder kunna fatta beslut som gäller honom om det enda han vet är tvång och folk som fattar beslut över huvudet på honom? Jag tror absolut på att finnas som vägledning, hjälp och stöd, men jag tror också att det är viktigt att han får testa sig fram själv.

Han är liksom född (som jag tror de flesta bebisar är) med en stark vilja av att testa själv och kunna själv, han ser oss göra saker och vill prova, jag är övertygad om att han är medveten om att han inte kan göra saker på samma sätt som vi, men han vill ändå prova. Som kontaktuttag, jag har visat för honom hur man sätter i och drar ut en kontakt, han kan dra ut men sitter ibland och försöker slå en laddare eller något i uttaget, det går sådär, men om jag kommer och tar den ifrån honom och ska göra det, då blir han skitsur, för han vill prova själv, så jag låter honom.