Graviditet och järn

Till skillnad från vid min förra graviditet så hade jag den här gången lite låga järndepåer, vilket som gravid och ammande (och som slarvande med mammavitaminerna) väl inte är så konstigt. Min BM bad mig ta järntabletter och sa vilken mängd. Gick till hälsokosten och frågade människan bakom disken vilka hon rekommenderade, då var det några som skulle vara snälla mot magen och eftersom jag var där med John och texten var så liten på burken så litade jag bara på henne och köpte dem. När jag kom hem läste jag dock att de innehöll bl.a maltodextrin och citronsyra, så jag bad Johan gå tillbaka och köpa det jag tänkt från början, nässelpulver (mycket billigare dessutom). 

Så började jag, i kombination med mina vanliga mammavitaminer, göra smoothies varje morgon med en ordentlig matsked nässelpulver. När jag sist var hos barnmorskan så var hon nöjd med mitt järn och jag har känt mig piggare (vanligt gravidtröttt nu, inte utslagen och helt orklös). Frysta hallon har varit favoriten att ha i mina smoothies eftersom hallonsmaken är mer dominant än pulvret. Brukar ha: 

1/3 banan (har haft svårt för banan den här graviditeten så mer än så blir för mycket banansmak för mig)

Ca 1-1,5 dl vatten eller mangohavredryck om jag vill lyxa till det 

1 ordentlig msk nässelpulver 

Ca 1-2 dl frysta hallon (brukar höfta) 

Ca 0,5-1 dl fryst mango

Annonser

Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.

Aversion

Jag är i gravid igen, i vecka 18 nu och en sak som jag inte alls var beredd på och som jag tycker det finns väldigt lite information om på svenska är den totala motviljan till amning som man kan känna. Det som jag hittat på svenska beskriver att man kan känna ett ”obehag” när man ammar det äldre barnet under graviditet, men beskrivningarna jag hittat på engelska har varit betydligt mer korrekta, de som beskrivit det som att man vill slita ut håret på sig, springa ner för gatan och skrika, om mammor som legat och bitit sig i handen medan ånga kommit ut ur öronen. Jag har alltså upplevt extrem motvilja till att amma, värst är det på kvällarna, nätterna och när jag är nyvaken. I vissa perioder  har det varit lugnare, i andra värre. Det har uppstått en hel uppsjö av känslor och jag har märkt att det är värre under vissa förutsättningar.

Till exempel så är det mycket jobbigare ifall jag inte är helt mätt, ifall jag är törstig och ifall jag är trött, stressad eller redan irriterad på något. Vissa restriktioner har uppstått och det har för det mesta funkat ganska bra, ibland har det inte funkat alls för John och så ledsen som han blir då har jag aldrig sett honom, jag har ingen riktigt bra strategi för att hantera det utan har helt enkelt lossat honom, tagit några andetag och försökt igen, ibland om och om igen. Brukar distrahera  mig med telefonen och sitta och surfa. Det är så restriktionerna överhuvudtaget har yttrat sig, att jag lossat taget (med ett finger i mungipan på honom), har han varit lugn med det så har jag låtit det vara så och kramat om honom, har han blivit ledsen har jag försökt igen. Antingen så har jag lyckats bita ihop eller så har han tillslut själv tappat intresset, så över tiden har det lett till att jag knappt ammar alls på nätterna längre och att det går längre mellan amningstillfällena nu än tidigare.

Varför har jag då inte försökt vänja av honom, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag inte ammar för min skull och han helt enkelt inte alls är redo för det och för att jag ser fördelar med syskonamning som jag tycker är viktiga för att få en smidigare start på syskonrelationen, för allas skull. Inte bara att jag läst om fördelarna med syskonamning men för att jag sett det hos andras barn, vilken skillnad det kan göra. Det här var inte en planerad graviditet och det var ju verkligen inte Johns val att bli storebror, så jag känner att helt avsluta amningen är att kräva lite mycket av honom, där han är i sin utveckling och av vad jag vet att han kan förstå och hantera. Av reaktionerna som han fått när jag försökt att helt säga nej när han verkligen velat så kan jag även säga att jag verkligen inte har den orken att hantera det just nu, det är nästan värre än irritationen som jag kan känna av att amma.

Jag försöker se det här som den perfekta övningen inför förlossningen, att lära mig hantera dessa känslor på ett konstruktivt sätt istället för att gå in i dem. För jag märker att så fort jag tänker tanken ”jag vill inte” så blir det värre, jag verkligen triggar igång mig själv och jag har nu börjat försöka att vända dessa tankemönster, en mamma skrev att för henne var det viktigt att erkänna hur hon kände, men för mig blir mina erkännanden mer självömkan och en förvärring av känslorna. Utöver det så ser jag till att dricka vatten före, så jag inte ska vara törstig, försöka se till att aldrig bli så hungrig att hungern triggar igång känslorna och sover när John sover för att vara utvilad. Än så länge kommer det dock fortfarande ånga ur öronen på mig. Min självdisciplin är inte tipp topp, men det ska nog gå bra det här med, envishet har jag i alla fall för att täcka upp där disciplinen vacklar.

Jag har försökt med det som jag  läst vissa göra, säga att brösten är trötta nu och behöver vila, men jag kan inte riktigt förmå mig till det, det känns oärligt på något sätt, han verkar kunna hantera att JAG inte vill, det är när HAN VILL som han inte kan hantera, så jag har helt enkelt inte sagt så mycket utan bara lossat, vi testar oss liksom fram till en balans som känns okej för oss båda och eftersom att jag är den vuxna så får ju jag offra mest, för att jag helt enkelt är den som är mest känslomässigt mogen för att göra det. En gång sa jag ”nu orkar jag inte mer, men jag kan klappa dig på rumpan istället” och då slutade han upp mitt i sin klagan och vände sig om, för det är ju också ganska mysigt. Jag har på inget sätt märkt att han bryr sig särskilt om ifall jag tycker det är jobbigt, det verkar han helt ärligt skita fullständigt i, amningen verkar för honom mer vara något mellan honom och brösten. Men snart så har ju halva graviditeten gått och eftersom John föddes i vecka 38+6 så kanske den här tittar ut lite tidigare också, så då har jag ju redan orkat ganska mycket, lite mer orkar jag nog.

Fina magen

Psykisk andning inne på förlossningen bara några timmar före John tittade fram.

Efter vattenavgång i början (tror jag) av värkarbetet med förlossningens snygga nättrosor.

Känns så konstigt att det var John som låg därinne, på något sätt  känns det självklart, som att jag minns hur han var inne i magen och ser hur han är nu och tänker att ”det är klart”, som att pusselbitarna faller på plats. Men samtidigt så tänker jag inte på den tiden som ”John i magen” utan fortfarande ”bebisen”, som vi inte visste könet på, som vi inte hade sett, men känt närvaron av så starkt. Minns någon gång när jag och Johan låg i sängen, jag var nära att somna och Johan låg vaken och kände sig lite orolig/nedstämd och hade handen på min mage, så började John peta på hans hand och Johan dagen berättade hur glad han hade blivit av det. När jag minns det nu så kan jag nästan se John ligga i min mage och peta på sin pappa.

Minns att jag frågade Johan vilken känsla han fick av bebisen, vem det var och att han svarade att det är ett riktigt busfrö och det är han verkligen. Jag visste att det skulle bli en verbal bebis och det är han, på två språk. När folk frågade vad jag trodde det var för kön så svarade jag tjej, mest för att jag ville ha en dotter, kände väl att det skulle vara lättare (nu förstår jag att det inte spelar någon roll) men varje gång jag sa det så kändes det som att jag ljög, jag trodde aldrig riktigt att det var en tjej, känns så otroligt larvigt att säga nu att jag mest hoppades, älskar ju att ha en son. Inte för att det hade spelat någon roll, egentligen.

Var så ledsen mot slutet av graviditeten att jag inte skulle ha min fina, stora mage längre, kände mig så fin som gravid. Trots foglossning, svullna ben/fötter och allt vad det var. Men inget är ju lika mysigt som att ha min lilla pojke här, äntligen och få ligga och skeda honom varje kväll.