Socialiseringsmyten del 2

Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?

Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.

Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor.  Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.

Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.

När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.

Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.

För vidare läsning:

En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Flockdjuret människan

En del hävdar att förskola är så himla bra för små barn eftersom människan är ett flockdjur. Men vet ni vad? Förskolan är inte en flock/stam. Visa mig vart i världen det finns en stam som består av 20 småbarn i samma ålder och ett par vuxna. Hittar du ingen?

En förskola är bara förvaring, i grund, massa ungar som klumpats ihop på måfå tillsammans med några pedagoger vars uppfostringsfilosofi man generellt vet otroligt lite om. Inte en stam.

Mejl, blogg och besvikelse

Skickat ett mejl till statsministern och läser nu på bloggen Hemmaföräldrar och blir ännu mer upprörd och besviken över vårt samhälle. Men bra blogg, in och läs!
Möjligheter som tas ifrån föräldrar, barn som straffas, kollektivet ska gynnas (men gör i förlängningen inte det), jämställdhet översätts till millimeterrättvisa och jag är glad över att vi ska lämna det här jävla skitlandet.
Hej John, här väx upp i det här samhället med anknytningsskadade barn med skyhöga kortisolnivåer och problem därefter (depression, ångest, beteendestörningar, sexuella övergrepp). Hur ska jag skydda min son mot barnen som just nu ligger och skriker utan att någon tröstar? Mot barnen som inte är mogna att lämnas på dagis, som säger ”inte dagis” till sina föräldrar som helt går emot sin magkänsla och lämnar de där ändå. Jag vill helt ärligt inte att John ska vara runt de barnen senare i livet, jag är livrädd för vilka individer de kommer växa upp till. Vet inte om jag bara ska ge upp på världen, låtsas som att de här problemen inte finns, hitta en skön grupp med barn som har fått trygg anknytning och vettiga föräldrar och bara säga ”lalala”, alla andra verkar ju köra den approachen (minus hänga med vettiga föräldrar). Orkar inte, ska krypa ner bredvid min son nu och krama honom hårt och pussa på honom, eller bara krypa ner, han stör sig när jag ska hålla på och pussa på honom när han sover.

Problem med förskolan slätas över
Tidig start på förskola, bra eller dåligt? Samband mellan förskola och astma och allergi

Socialiseringsmyten

Johan berättade nyss för mig att han hade berättat för en kollega på skolan om våra planer att inte ha John i förskola, varpå hon då undrat över hur han då ska lära sig att umgås med folk i grupp. Johan svarade att alla ungarna där på skolan har fått gå i förskola men trots det inte vet hur man ska bete sig, min spontana reaktion var mer ”genom att umgås med folk i grupp?” förstår inte hur ingen förskola/skola = isolering. Menar den här kollegan förresten att folk i jägare-samlare samhällen inte vet hur man umgås med varandra eller, för att deras ungar inte får gå i förskola? Vidare undrar jag hur en hel förskolegrupp/skolklass ska lära sig sociala koder genom att umgås med ungar i samma ålder och några enstaka vuxna? Är det inte mer logiskt att barn lär sig sociala koder genom att följa med sin förälder ut i det riktiga livet (ålderssegregerade byggnader klassar inte jag som en spegling av den riktiga världen) och få se och delta i möten med människor av olika åldrar, ursprung etc?

Människan är en social varelse, människan vill i grund och botten fungera tillsammans med andra människor, John är social, han vill få kontakt med omvärlden. Så om vi bara är ute i världen, träffar andra som oskolar, går på olika aktiviteter och lever ett normalt liv liksom så ser jag helt ärligt inga problem. Om folk vill ha sina ungar i förskola, fine, ha det, men kan ni inte snälla sluta låtsas som att det är för barnens skull? Barn är i förskola (förvaras) så att föräldrarna ska kunna arbeta, sen om de faktiskt kan få ut något av det medan de måste vara där, öhm, ja det är väl bra? Eller självklart, men jag tror inte att det barn får med sig (läs: är tänkt att få med sig) är något som är helt omöjligt för barnet att få tillsammans med sina föräldrar, däremot tror jag att mycket negativt följer med för barn på förskolor.

Min pappa berättade idag någon anekdot för Johan om vår barndom, då sa han att jag alltid var så jävlig att klä på på morgonen när vi skulle till förskola eller skolan, det är ju klart jag var! Jag ville ju vara med honom, jag älskade att få vara med pappa på jobbet. Se samspelet mellan honom och hans kollegor, få hjälpa till med att skiva champinjoner eller panera fisken, sitta och blanda glass med läsk. Jag minns inte ett skit från skolan, förutom alla trauman och rasterna, men jag minns alla dagar som pappa lärde mig något så klart och med sån kärlek, som hur man skär grönsaker, panerar fisk, gör en hemmagjord träningsvikt, spelar tennis och rotar i soprum i mörkret efter hela och fräscha möbler som folk slängt, varför är det här mindre värda saker att ha med sig i sitt liv än memorerade svar på ett prov som jag inte minns? Blir man verkligen förberedd på ”det riktiga livet” av att sitta i en byggnad med folk från samma socioekonomiska bakgrund, i samma ålder, i flera timmar och snudda vid ämnen som någon har bestämt sig för att du ska kunna?

Ja, om du vill förbereda ditt barn för ett liv av att göra som han blir tillsagd, bara för att han blir tillsagd, att lära sig något för att någon har bestämt att han ska kunna det, men vet ni vad? Jag vill inte att John ska lära sig att ställa sig i ledet, jag vill uppmuntra John till att tänka själv, tänka kritiskt, inte tänka rätt. Jag vill att John ska ha kvar sin lust till att lära sig, det han vill lära sig, när han vill lära sig det. Jag tror att man lär sig om livet genom att leva det, göra misstag, göra om, göra fel och göra rätt. Livet är inte inne i ett klassrum, livet är ute i världen och det är världen som kommer vara min sons klassrum, inte ett klassrum som kommer vara hela hans värld, där han antingen kan misslyckas eller lyckas.

Som Wern Palmius säger om skolan, den sorterar barnen från start, de som kommer lyckas och de som inte kommer det, jag tänker inte kategorisera min son, han ska få vara. Han ska inte förberedas för att vara en slav åt staten, han ska få leva, leva som han vill, på hans villkor och bli den han vill bli, från början och inte när han blir vuxen och hoppat genom tillräckligt många ringar för att ”förtjäna” det. Han förtjänar det bara genom att finnas.

För vidare information rekommenderar jag:

10 ways World-schooling Has Ruined My Childhood

I’m Unschooled, Yes I Can Write

Palmius om skolans dolda mål