För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)

Annonser

Fina magen

Psykisk andning inne på förlossningen bara några timmar före John tittade fram.

Efter vattenavgång i början (tror jag) av värkarbetet med förlossningens snygga nättrosor.

Känns så konstigt att det var John som låg därinne, på något sätt  känns det självklart, som att jag minns hur han var inne i magen och ser hur han är nu och tänker att ”det är klart”, som att pusselbitarna faller på plats. Men samtidigt så tänker jag inte på den tiden som ”John i magen” utan fortfarande ”bebisen”, som vi inte visste könet på, som vi inte hade sett, men känt närvaron av så starkt. Minns någon gång när jag och Johan låg i sängen, jag var nära att somna och Johan låg vaken och kände sig lite orolig/nedstämd och hade handen på min mage, så började John peta på hans hand och Johan dagen berättade hur glad han hade blivit av det. När jag minns det nu så kan jag nästan se John ligga i min mage och peta på sin pappa.

Minns att jag frågade Johan vilken känsla han fick av bebisen, vem det var och att han svarade att det är ett riktigt busfrö och det är han verkligen. Jag visste att det skulle bli en verbal bebis och det är han, på två språk. När folk frågade vad jag trodde det var för kön så svarade jag tjej, mest för att jag ville ha en dotter, kände väl att det skulle vara lättare (nu förstår jag att det inte spelar någon roll) men varje gång jag sa det så kändes det som att jag ljög, jag trodde aldrig riktigt att det var en tjej, känns så otroligt larvigt att säga nu att jag mest hoppades, älskar ju att ha en son. Inte för att det hade spelat någon roll, egentligen.

Var så ledsen mot slutet av graviditeten att jag inte skulle ha min fina, stora mage längre, kände mig så fin som gravid. Trots foglossning, svullna ben/fötter och allt vad det var. Men inget är ju lika mysigt som att ha min lilla pojke här, äntligen och få ligga och skeda honom varje kväll.

Min förlossning

Tänkte skriva min förlossningsberättelse, dels för att jag själv älskade att läsa om andras förlossningar när jag var gravid och dels för att jag älskar att gå igenom det om och om och om igen. Ifall omvärlden skulle tillåta det, så skulle jag babbla om min förlossning hela dagarna.

Det hela började den 24e april. Det var en torsdag och jag skulle den dagen få hjälp av min syster med att bära saker till Stadsmissionen och sen skulle vi till Clas Ohlson så jag kunde köpa batterier till kameran inför den kommande förlossningen. Dock så blev det inget, då min syster hade en deadline och skrivarhaveri. Jag var då gravid i vecka 38+5 och hade ingen tanke på att jag dagen efter skulle ha en son i världen. När jag tänker tillbaka så hade jag ganska mycket kraftiga förvärkar några veckor före och jag hade varit så sjukt trött, kan inte gå upp ur sängen-trött.

Vissa förvärkar misstänkte jag att det var förvärkar och andra märkte jag bara att ”något var annorlunda”. Kopplade aldrig min magont till det. Så medveten var jag. Hur som helst så bestämde jag mig för att ta en tupplur runt två tiden där eftersom det inte verkade bli något med min syster. 16:15 vaknar jag från min djupa lur av att jag måste kissa.

När jag ställer mig upp så känner jag något som känns som en massiv flytning och börjar vagga i rask takt mot badrummet då jag var orolig för att det skulle vara blod. Hinner till hallen precis utanför badrumsdörren och så säger det splash, vattenavgång á la Hollywood film, sådär som jag var övertygad om att det inte skulle ske, för det är ju bara en av tio förlossningar som startar så, min kommer ju bli utdragen och seg. Så jag ringer min sambo som just då satt på tunnelbanan på väg mot en kompis från jobbet.

  • Hej, snälla kom hem. Mitt vatten gick precis.

-Okej, avbrutet av mig som fortsatte:

-Måste ringa förlossningen nu, hej då.

Så började jag gå mot badrummet, slet loss några handdukar som hängde på krokarna på dörren, slängde de på golvet, slet av mig mina dyngsura leggins och trosor och slängde på golvet, vaggade mot vardagsrummet fick panik för att det bara fortsatte forsa, vaggade över till byrån med handdukarna och la över hela lägenheten där jag gått och tog en handduk som jag kunde sitta på på sängen medan jag ringde förlossningen.

Hon som jag pratade med ställde lugnt frågor medan jag höll lugn ton men inombords bara ville gråta av panik. Så sa hon att det inte var bråttom att komma in, men att jag ändå skulle komma på kontroll. Hon sa att jag skulle äta något och vila och sen komma när jag kände för det, hade vid det här laget inga värkar. Min sambo kommer hem, aningens panikslagen och frågar bestämt; vad ska jag göra? Så jag skickar ut honom för att köpa mat och grät över att vi inte hade batterier till kameran.

-Men jag köper vanliga!

-Men de laddar ur direkt…

-Jag köper massor!!

Så kom han hem med kyckling och en stor förpackning med engångsbatterier. Som dog efter en bild. Så han ringde sina föräldrar istället och frågade om vi kunde låna deras bil och kamera. Vilket gick utmärkt, vi bestämde att de skulle komma över runt 18 för att slippa bilköer, så skulle vi åka på kontrollen då. Under tiden försökte jag äta, var lite svårt för att jag var så exalterad, ringde mina systrar och SMS:ade med alla jag kom att tänka på.

På kontroll var allt normalt och bra, så de beslutade att skicka hem mig för att invänta värkar och jag passade på att sno med mig de enorma bindorna eftersom jag redan hade gått igenom hela förpackningen med nattbindor avsedd för avslaget EFTER förlossningen. Tji fick jag. På vägen hem så började mina värkar lite smått, vi körde förbi Subway för att köpa lite att äta och satt sen och väntade. Väntade på att jag skulle få mer ont. Så började värkarna komma mer och mer.

Jag ringde förlossningen vid kanske tolv-tiden då värkarna kom med tre minuters mellanrum, vilket jag hört är då man ska ringa in. Men hon sa att det inte spelade roll, utan att jag ska gå på efter hur ont jag har. Hon frågade om hur ont jag hade på en skala från 1 till 10, varpå jag svarar att jag inte är så bra på skalor, men skitont? Vi bestämde oss för att avvakta. Så ringde jag igen när det kom lite blod, vilket jag visste var normalt men kände att jag ville höra av mig till förlossningen ändå.

Hon sa att jag kunde få komma in och sitta i sofforna och vänta om jag ville medan de städade rummen (lite smått irriterad på den hysteriska förstföderskan som nu ringt tre-fyra gånger). Jag avböjde och tänkte att jag väl bara var mesig som inte kunde hantera smärtan på ett bra sätt. Värkarna blev nu starkare och starkare, kom med tre minuter emellan och höll i sig två minuter. Jag försökte först med fullständig andning från yogan, men det blev bara värre och jag ville krypa ut ur mitt skinn och ångrade mig, ville inte mer. Så då provade jag psykisk andning istället, som jag hatat under själva yogan, men som var helt underbar nu.

Jag gick in i något djupt meditativt tillstånd med psykisk andning, där jag kände smärtan, men kunde hantera den. Jag bara observerade den, fäste mig inte vid den eller gick in i den, för om jag gjorde det ville jag dö. Så la jag och Johan oss i sängen, klockade värkar och vilade. Sen somnade Johan och jag låg och andades. Tillslut så kunde jag sova mellan värkarna, men de höll i sig så länge så det kändes som att de bara avlöste varandra.

Halv fem så väcker jag Johan och säger att jag vill åka in.

  • Vadå nu nu nu? sa han halvvaket

-JA NU NU NU!!!

Så hörde han städbilen utanför och flög upp ur sängen och frågade vad klockan var, för han måste flytta bilen. Så förklarade jag situationen och vi gjorde oss i ordning. Fick stanna några gånger på väg mot bilen för att gå ner på knä och andas genom värkar. Samma när vi kom fram, stannade först på parkeringen för att andas och sen utanför dörren till förlossningen.

2014-04-25 38+6 05:10 Inskrivning

Inlägges på förl.avd. 22-årig 1-gravida, 0-para. Inkommer p.g.a. värkar och vattenavgång i graviditetsvecka 38+6. Yttre palpation: huvudläge, fixerad i bäckeningången. Cervix utplånad, modermunnen öppen 7 cm. CTG intagningstest: normal. Flj: fosterljud normala,

Jag kom alltså in och var öppen sju centimeter. Hysterisk, mesig förstföderska my ass. Barnmorskan var hyfsat förvånad och jag minns att jag tyckte hon såg så snäll ut, ville ha henne där under hela förlossningen men det skulle bli skiftbyte, men den andra barnmorskan var helt underbar hon med. Efter en timme inne på förlossningen och övertalningar så går jag med på att prova lustgas, var rädd för att jag skulle må illa av den men så var det inte, den var helt underbar. En timme efter det blir det skiftbyte.

7:50 Förlossningsförlopp

[OS]VU MM retr. Ffd huv strax nedom spinae. Kopplar kontinuerlig CTG yttre, regelb kontr med 2-3 min intervall. Pat andas lustgas med god teknik.

Jag fick ganska mycket rum för att jobba själv, vilket jag tyckte var skönt, men de fanns där direkt om jag behövde. Johan serverade mig saft och vatten och hjälpte mig till toaletten när jag behövde kissa. Vid något tillfälle kunde jag inte kissa, så de fick sätta in en kateter för att tömma blåsan, var lite obehagligt men gjorde inte ont. Vid något tillfälle känner jag hur det börjar trycka på och ber Johan springa och hämta barnmorskan eller sjuksköterskan (minns inte vem) som undersöker mig lite skeptiskt och konstaterar häpet sen att jag är helt öppen och det nu är dags att börja klämma ut bebis.

09:23 Kontraktion

[OS]Krystvärkar, oforcerat, Pat sitter i kortbed, Ffd huv skymtar under värk. CTG pg.

Jag fick under förlossningen sitta på förlossningspall, men de ville inte att jag som förstföderska skulle krysta på den, eftersom man då kan få lite väl mycket hjälp av gravitationen och risken för att spricka ökar. Men skön var den! De frågade ifall jag ville känna på huvudet men jag tänkte bara att nej fy fan. När jag krystade så höll sköterskan varma handdukar mot min mellangård för att mjuka upp vävnaden för att minska risken för bristningar, var otroligt skönt.

09:47 Födelse

[OS]Kön: pojke föds i framstupa kronbjudning, skriker direkt. Förlossning startades: spontant. Förlossning avslutades: Ej instrumentellt

Vi visste inte könet, hade valt att inte göra något ultraljud och det första jag såg när han kom ut var en pung! Min son, vår son. Fick upp honom på bröstet och de respekterade våra önskemål om sen avnavling vid färdigpulserad navelsträng, att jag ville krysta ut moderkakan naturligt om möjligt och att alla icke-livsviktiga tester som vägning, mätning och sånt kunde vänta. Så jag låg där, blodig och klibbig med min lika blodiga och kladdiga lilla son och helt plötsligt var jag inte trött längre, blev så pigg och kunde inte somna på ett bra tag efter det.

10:04 Förlossningsförlopp placenta

[OS] Placenta avg ua, Inspekteras, tillsynes hel. se FV1. Uterus väl kontr, blödning ca 400 ml. Pat önskar om möjligt avstå från Syntocinon, avvaktar.

10:10 Bristning/suturering

[OS] Inspekterar vagina, sprayar med Xylocainspray. Rectal palp ua. Grad 1 bristning i labia bil, sätter ett flertal enstaka bilateralt. Förövrigt ingen bristning. Uterus väl kontr, normal blödning.

12:30 Efterskötning mamma

Bltr 110/80 Total blödning 600 ml (450 + 150) Uterus väl kontr under navelplan. Har kissat. PN. Inga riskfaktorer enligt checklista. Får T Alvedon mot eftervärkar

Barn Barnet sugit med rätt teknik. Har ej kissat. Mekonium har ej avgått. Temp 36.6. Inga riskfaktorer enligt checklista.

13:15 Barn

Barndr kontaktas ang K-vitamin inj som föräldrarna önskar avstå från.

14:13 Patienten flyttas från avd Förlossning DS till avd Hotell-BB 3.

Så 18 timmar efter vattenavgång var min son i världen, sparkade sig ut med sista krystvärkarna och fortsätter sparka på mamma än. När jag precis hade fött ville jag aldrig göra om det, men nu längtar jag tills nästa gång.