EC – en uppföljning

John Evald är nu snart (om fem dagar) sexton månader gammal och har EC:ats halvdant från start och mer ordentligt sedan tvåmånaders ålder. Vi har kört med blöja som backup, så egentligen har vi kört vad som kallas EC light, men han har fått vara naken större delen av dagarna. Det har varit kladdigt, stökigt, frustrerande, glädjande och i stunder har jag tvivlat på mig själv, tvivlat på att han någonsin kommer bli torr och sett framför mig hur våra golv för alltid kommer kissas och bajsas på och tvättkorgen förevigt fylld utav kisshanddukar. 

Men nu har det börjat hända saker på riktigt. Han har ju tidigare kissat och bajsat i pottan om vi satt honom där lite då och då, men nu sätter han sig själv om man påminner. Bajs börjar helt vara i pottan medan han fortfarande kan kissa på golvet då och då. Han har börjat sova sina tio timmar UTAN att vakna för att kissa och eftersom han alltid sover naken bredvid mig kan jag intyga om att inga olyckor sker heller, tidigare fick jag gå upp 2-4 gånger per natt (han hade nog kunnat bli torr på natten tidigare om vi varit mer engagerade i EC från start). Han kissar före han ska sova och när han vaknar, ammar flera gånger på natten, undrar ibland hur han kan hålla på det. På dagarna har han också börjat gå längre stunder mellan kiss, märker att han håller på att testa hur länge han kan hålla sig. Han vägrar numera blöja helt och vill bara ha på sig kalsonger under byxorna som pappa har (om han vill ha något alls dvs). Är han kissnödig men inte vill kissa än vägrar han byxor för att han inte vill kissa på sig i dem, kissar hellre fritt på marken. Steg två blir väl att lära honom vart den lämpligaste platsen utomhus är att kissa. 

Häromdagen efter att han bajsat på pottan tog han till och med insatsen och bar iväg den till badrummet för att slänga bajset i toan, var dock lite tungt när han skulle vända på den över toan och det hamnade på golvet ändå men A for effort!
Allt verkar handla om föreståelse. När han verkade förstå hur jobbigt jag tyckte det var att städa bajs från golvet så blev han mer noga med att säga till, har inte döljt mitt missnöje alla gånger men aldrig skällt på honom eller lagt någon skuld på honom, bara bekräftat att det kom bajs och sen suckat över själva städningen. Kissar han på golvet och man ger honom en handduk så torkar han oftast upp det själv, men där kanske jag döljer mitt missnöje mer, för kissa på golvet vill man fortfarande. När han lärde sig hur man sätter sig på pottan själv så skedde den största förändringen, jag har inte tvingat eller ”insisterat” på att han ska sitta på pottan, utan försökt och har han rest sig låtit honom gå, för att jag inte velat göra det till någon stor grej och något som han skulle känna motstånd kring. 

När han bajsar och kissar på golvet så säger jag att jag hellre vill att han kissar/bajsar på pottan eller toaletten. Det viktiga som varit för mig är att han ska (nu när han förstår mer) förstå vart det är okej att kissa och bajsa men utan att han ska känna sig dum eller fel som kanske råkar kissa på ”fel” plats. Så jag lägger ingen värdering* i hans kiss och bajsande, men håller inte tillbaka min ”oj, din tokiga lilla unge nu blev det fel”-min ifall han skulle kissa på olämplig plats. Säger att det inte gör något, olyckor händer och det är inget farligt, men nästa gång vill jag gärna att det sker i pottan. 
Var tidigare så orolig för att traumatisera honom eller göra kiss och bajs till något konstigt om jag skulle visa mitt missnöje, så jag ansträngde mig verkligen för att vara neutral i hela processen men när han sedan lärde sig gå och olyckorna blev många så blev det svårt. Jag tror inte att det är fel att visa att man är missnöjd över att det kom bajs på golvet, jag tror det handlar om hur man förmedlar missnöjet. Att stå och titta på en bajskorv, sucka och plocka upp den är inte samma sak som att argt titta på barnet och säga ”så gör vi inte!”, där det andra nog leder till att barnet känner sig skamsen och fel. Vilket jag inte vill, jag vill att han ska vara medveten om att något nu blev utanför vad som är okej men att han är lika accepterad för det. 

En konstigt sak när vi pratar med föräldrar som använder vanliga plastblöjor och som inte ens äger en potta till sina lite äldre barn är reaktionerna på bajsolyckorna, att de inte skulle orka med det och att det är skönt att de inte börjat potträna än. Är det verkligen det? Är det verkligen roligare att byta en tvåårings bajsblöjor och ha gjort det i två år än att under 6 månader (John började gå vid 10 månader och även då börja bajsa på golvet) plocka upp lite bajs från golvet? John äter ju så bra mat så hans korvar är bland de mest otroliga jag sett, inget löst glutenbajs här! (Psst, föräldrar som ger barnen gluten, av erfarenhet kan jag säga att ert barns bajs luktar tusen gånger värre och då tycker jag inte att Johns bajs luktar särskilt gott alls.)  

Jag tyckte att bara de tre månaderna av bajsblöjor var helt utmattande med sanering av hela ungen, bajsblöjor som fyllde papperskorgen. Torka stjärten, plocka upp en korv och lite blött på golvet (eller inte om man inte är så noga) är väl inte så himla mycket jobbigare?! Väl mer det psykologiska av det i så fall som är jobbigt, man har lärt sig att bajs på golvet är feeeeel så då känns det superjobbigt när det sker. 

  • Johan har haft lite svårt för biten om ingen värdering och glatt utropat ”kiss!” Eller ”det kom bajs!” med ett leende, så John tycker det är jättekul med kiss och bajs.
Annonser

En teori

Jag har en teori, som precis uppstod, om föräldrar som säger att deras bebisar trivs bäst med att sova själva, att de störs av att sova med föräldern. Nu har ju jag bara läst det lite här och var, inte pratat med någon som sagt så, men jag undrar om ungen kanske är nödig? När John blir kissnödig och sover så börjar han röra på sig, vifta med armarna, sparka av täcket och slänga över sig på mage, ställa sig på alla fyra och så vidare, alltså verka obekväm och som att han stör sig, så om det är sånt beteende är min teori att bebisarna är kissnödiga. Men jag har som sagt inte pratat med dessa människor (eftersom jag inte känner dem) om hur de ser att bebisen stör sig.

Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.

Bebisprylar

Har tänkt på det här med bebisprylar och vad man behöver och inte behöver. Att skaffa saker för sitt kommande barn är en helt naturlig vilja, att boa, men det behövs ju verkligen inte så mycket eller just de sakerna som barnbutikerna vill få en att tro. När jag var gravid så sökte jag efter listor och läste väl främst på FamiljeLiv vad folk hade funnit nödvändigt den första tiden, minns inte ens nu vad som fanns på listan men det mesta var nog överflödigt, sen fanns det saker som jag aldrig ens hade tänkt på som Johan fick springa och köpa den första veckan som jag märkte att jag behövde. Min poäng är alltså att det bästa är nog att avvakta tills man vet vilket barn man får och vad man kommer behöva, men man kan ju boa ändå och köpa sånt som man vet garanterat kommer behövas, som kläder. Att pyssla saker själv till bebisen tyckte jag var mysigt när jag var gravid.

Vi köpte otroligt lite till John före han föddes, utan har fått låna väldigt mycket/i stort sätt allt från Johans syster som fick tvillingar förut. Vi fick en enorm hög med kläder som knappt användes då jag och John mest satt nakna/halvnakna den första tiden och det ändå var för varmt där på sommaren för att ha kläder på honom. Vi får fortfarande låna kläder av dem då tvillingarna nu är tre och som tur fortsätter växa ur sina kläder. Det mesta är dock bomull, vilket betyder att jag byter kläder på John otroligt mycket eftersom han dreglar något otroligt, dregellapp täcker ju bara en viss del och eftersom de också är utav bomull så byts de ut rätt ofta. Han har ett underställ i ull som han fick av Johans syster nu i jul och det använder jag i princip hela tiden nu eftersom det håller värmen även fast det blir blött och håller överlag hans temperatur oavsett om han kryper omkring i vår kalla lägenhet eller sitter i sjalen (annars måste jag ta på honom varma byxor i lägenheten och svalare när han ska in i sjalen) utöver yllekläder så skulle jag väl säga tunna mössor, John hade så mycket hår när han föddes så det behövdes inte när det var så varmt.

Ska man ha en sjalbebis och det inte är sommar så är något varmt för fötterna bra, jag kör yllestrumpor på John och så knästrumpor i bomull över för att hålla yllestrumporna på plats, annars sparkar han av sig dem. En bärjacka är också bra, antingen en just för att bära barn annars har jag för mig att gravidjackor funkar, jag kör bara på Johans jacka, det funkar bra för oss. När bebisen är nyfödd skulle jag säga att bara ha i sjal hud mot hud och sen köra något över er båda som en skjorta eller kofta, Johans hoodies har funkat rätt bra för oss.

Före John föddes så köpte vi en begagnad vagn rätt billigt, en ny trikåsjal och en begagnad som var svalare. Vagnen har funkat väldigt bra att ha matvaror i medan jag haft John i sjalen och varit och handlat måste jag säga. Det jag märkte att jag behövde sen var en amningskudde, det var skönt, en örontermometer har varit skön att ha men jag känner direkt om John har feber så den har mest använts för att bekräfta och för att kolla vår egna temperatur. Johan fick också springa och köpa amningsnappar för att jag hade så ont, men nackdelen med dem är att barnet inte kan suga lika effektivt och komma åt alla mjölkgångarna så man kan då, som hände mig, få mjölkstockning. Var inte så trevligt med 41 graders feber och behöva vakna var 40:e minut.

Så sympatiläckte mina bröst något otroligt så det var mjölk över hela mig, soffan och allt så uppsamlingskupor och amningsinlägg köptes också, var väl mest saker till mig och min amning som behövdes, allt John behövde fanns liksom hos mig, förutom sjalen då, men det var väl också för att underlätta för mig. Tygblöjor skulle jag väl kunna föreslå. Har man bil eller ska åka bil så behövs ett babyskydd, men det säger väl sig självt. Kanske en kudde för att byta blöja men helt ärligt behövs det inte, de flesta blöjbyten skedde i sängen, bara lägga ner en handduk om man är orolig för olyckor. Filtar har vi haft användning för och jag som inte alls förstod napp när jag var gravid köpte en när John mellan amningar sög sönder mina fingrar i början, men den köpte vi inte förrän han var en månad gammal och jag rekommenderar generellt fri amning men det kan vara skönt om man ammar fritt men ungen ändå vill ha något i munnen när tutte inte duger.

Badbalja behövdes inte förrän en bit in, i början så punkttvättade vi med tvättlappar där han var smutsig som min BM hade rekommenderat, juste där! Tvättlappar i tyg, jag sydde under graviditeten tvättlappar av klippta handdukar, annars har ImseVimse några gosiga som jag gillar. Bebisar har ju fosterfett som skyddar huden så det är bra att inte tvätta de för mycket och någon speciell babyolja behövs inte, räcker med vanlig rapsolja som är huvudingrediensen i babyolja, de slänger i lite annan olja (?) för att, vad jag antar, kunna kalla det babyolja. Ett babynest kanske att ha i sängen när man sover tillsammans? Vi hade inget men vet att vissa haft användning för det, vi hade en spjälsäng fastknuten till vår säng med ena långsidan borttagen, men det blev bara katten som sov där ändå.

Det här är alltså vad jag haft användning för, man märker vad som behövs när bebisen kommer, för det mesta behöver man bara sin kropp, speciellt om man EC:ar, då kan man prova att köra helt blöjfritt från start, hade John utan blöja för det mesta i början, blev ju kiss och bajs varstans men jag lärde mig hans signaler rätt bra då. Just ja, ett paraply eller något kan vara skönt för både regn och sol om man bär.

Begynnelsen

Jag har startat många bloggar i mitt liv och alla har haft en sak gemensamt, ett kort liv. Vilket kanske inte bådar gott nu, men jag har höga förhoppningar på denna nya start. Mitt problem tidigare har nog varit brist på struktur och en alldeles för diffus inriktning. Så, vem är jag då och vad vill jag med denna blogg?

Jag heter Milla, fyller 23 i oktober, är mamma till en son som föddes den 25e april 2014, gift inför Guds ögon (men icke lagens) med Johan, har en katt som heter Ozzy och jag är vad man skulle kunna kalla för hemmafru.

Jag och Johan träffades hösten 2012 på Tollare Folkhögskola, där vi båda valt kreativt skrivande tillsammans med vår allmänna linje. I november blev vi ett par, i juni 2013 flyttade vi ihop, i augusti blev jag gravid och i april 2014 så föddes vår son, John Evald.

Den här bloggen kommer främst handla om föräldraskap och allt som hör därtill. Eller nära föräldraskap, mitt föräldraskap. Om hur jag gör det, inte som en mall för hur alla borde vara men för att dela med mig om mina erfarenheter och tankar. Förhoppningsvis kan någon som känner sig lika mycket utanför mallen som jag hitta hit och känna värmen av gemenskap.

Så om ni vill läsa om fri amning, anknytning, EC, samsovning, nära föräldraskap, alternativ livsstil och mycket mer så föreslår jag att ni stannar kvar!