Kan själv, självbevarelsedrift och att sätta gränser

Blev inspirerad av mig själv i mitt förra inlägg, när jag skrev om kontaktuttaget. Jag tror ju som sagt på att John ska få testa själv, dra ut och stoppa i kontakter, öppna lådor, skåp, äta själv, utforska vårt hem fritt utan att jag springer efter och säger ”nej, nej, nej”. Därför har vi tagit allt som är eventuellt farligt, som vi är rädda om och så vidare och lagt det på ställen som han inte kan komma åt, det här är hur vi har ”barnsäkrat” vårt hem. Vi har inga lås på lådor (fast kökslådorna är så tröga så han kan ändå inte öppna de ännu) eller vad folk nu har hemma för att hålla barnet borta från det och vi föredrar att inte störa John i sitt utforskande med förbud om det inte gäller fara för hans liv (även fast vi ibland kan ha lite svårt när det gäller typ hörlurar som John hittat med dålig plast i eller när han vill suga på duschslangen med återigen dålig plast i).

I praktiken innebär det att John får dra ut saker ur köksskåpet (gjutjärnspannan var en tung och rolig utmaning), dra ut alla kläder ur sin låda om han så vill, stoppa saker i munnen som jag inte nödvändigtvis skulle vilja ha i min mun och testa sig fram i världen. Det betyder inte att han får göra precis allt, som att dra ner stekpannan när jag står och lagar mat, för jag vill inte att han ska göra det och där kommer vi till gränssättning. Jag, Johan och John sätter våra personliga gränser (Jesper Juuls artikel om det här), exempel: jag vill inte att John tar tag i den varma stekpannan när jag lagar mat, jag vill inte att John tar tag i pappret och pennan som jag använder för att skriva något och så vidare. Jag tänker ofta på vilka mina gränser är och framförallt varför de är viktiga. Att John drar ut saker ur skåp och lådor är inte så störigt när jag tog ett aktivt val att sluta störa mig på det, att John kladdar med mat är inte lika störigt när jag valde att sluta störa mig på det, eftersom det han får ut av att göra de här sakerna väger tyngre än min tillfälliga känsla av att bli störd av stök och kladd.

Vad jag inte gör är att sätta upp förbud och regler skrivna i sten, våra gränser är flytande och kan ändras från dag till dag, precis som Johns, ibland vill han bli pussad på, ibland inte, det respekterar vi. Farliga saker, som ugnen och vassa saker har vi lite olika tillvägagångssätt till, när jag t.ex skulle sy Johns byxor och höll på att sprätta upp tröjan så ville John leka med sprättaren, jag höll fram den och han skulle röra vid den, lite oförsiktigt men märkte snabbt att den var vass och satt sedan och rörde den vassa spetsen försiktigt med fingertoppen, knivar håller vi utom synhåll/räckhåll och låter inte honom röra än, när det gäller ugnen så håller jag på att lära honom att den är varm, jag är lite rädd där så vi tar det steg för steg, han får sitta i min famn och känna på värmen från ugnen. Han förstår ganska snabbt när något är farligt och tar det oftast försiktigt då, men han förstår ju inte alla faror så där får vi agera förebyggande (farliga saker utom räckhåll). Här tycker jag att det är viktigt att skilja på fara och fara, jag tycker t.ex inte OM när John gör sig illa, men ser det inte som fara att han ramlar och slår sig, han har slagit i sitt huvud i kanter, golvet och jag vet inte vad, han har klämt sina fingrar och har blåmärken på stjärten typ hela tiden, oftast gråter han i någon minut i min famn och ger sig sen glatt iväg på fler äventyr medan jag sitter kvar med ångest. Jag ser att han lär sig, om än långsamt, om sin kropp, vad han klarar av, vad han inte klarar av och jag tycker att det är bättre att han gör det nu än senare när risken för allvarlig skada är större.

Jag tror på Johns självbevarelsedrift och vill ta vara på den, låta honom utveckla den, skulle jag till exempel hålla på och slänga runt kuddar efter honom så skulle han inte koppla att ramla = aj = något jag vill undvika. Skulle jag och Johan hela tiden hålla på att fånga honom när han håller på att ramla så skulle inte han koppla att stå på sängkanten och vifta = dålig idé, för det skulle inte finnas några negativa konsekvenser till hans handlingar. Jag tror att John är kompetent nog att vilja överleva och vilja undvika sånt som han lärt sig är farligt, skadligt eller på något sätt skulle kunna äventyra hans fortsatta överlevnad, jag tror att han kan känna av när han är hungrig, törstig, mätt och allt som rör hans kropp, därför ser jag inte det som min uppgift att säga till när han ska äta och hur mycket, utan lyssnar istället till när han säger till/visar mig att han vill äta och när han ätit klart och om han för den delen skulle ångra sig och bestämma att nä, jag var inte riktigt mätt, då får han äta igen. Förstår helt ärligt inte föräldrar som ska hålla på med ”om du inte äter nu får du inte äta igen förrän frukost/lunch/middag”, jag förstår överhuvudtaget inte att äta efter klockan, man äter väl när man är hungrig?

Jag har själv invanda mönster, som jag numer förstår exakt vart de kommer ifrån när jag såg min pappas panikslagna min och händer bakom Johns rygg när han stod och balanserade på sängen. I början när John började stå utan stöd så hände det väldigt ofta att han ramlade bak och slog i bakhuvudet i golvet, jag brukade försöka förhindra att han slog i sig eller slänga något mjukt bakom och han fortsatte ramla, otroligt mycket. Sen när jag slutade låta min rädsla gå ut över John och lät honom ramla och slå sig så började han faktiskt anstränga sig för att inte göra illa sig, han vevar och lutar sig fram för att sätta sig på rumpan istället (med resultatet två små skinkor fulla av blåmärken) och jag minns inte riktigt när han ramlade på det sättet sist nu. Men det krävdes ju en del smällar och tröst.

Mer om självbevarelsedrift här och Kontinuumbegreppet koncentrerat till en sida

Jag hade ångest över att John ville pilla i uttagen och trodde inte riktigt på Johan när han sa att barnsäkringen mer gäller större barn som ska stoppa in metall i dem och att han inte riktigt kan komma åt för att få en stöt, men efter att han fått det bekräftat av hans pappa som även sa att det ska va en jävla massa vätska (när jag frågade om fingrar med dregel på) för att det ska bli en stöt så kan jag slappna av lite mer (men inte helt, om jag ska vara ärlig).

Annonser

Bebisar och matte

Läste precis den här artikeln om bebisar och matematik, minns att jag såg något på Discovery channel eller vad det kan ha varit i tonåren som tog upp mycket av det i länken, att bebisar kan se skillnad på antal och addera och subtrahera. Jag har haft det här i minnet och testat med John då och då, typ räknat hissknapparna och pekat på siffrorna och sedan pekat på siffrorna på hissdörrarna upp till vår på tredje våningen. Han tittar på mig intresserat och skrattar igenkännande. Så sorterar jag ibland hans klossar efter färg och form, räknar upp de jag har, tar bort några, räknar, lägger till och räknar, John sitter och observerar intensivt och skrattar till då och då.

(Men mest skratt lockas fram då mamsen frenetiskt kryper omkring i sängen runt John, gärna med några pauser för ”böh!” och ”kukku!”)