Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Att tro på barn

Läste den här spännande och inspirerande artikeln och började tänka, massor. På allt möjligt. En sak som jag tänkte på är det här med när man ska skaffa barn, eller mest när är det egentligen tänkt att vi ska skaffa barn? Jag har alltid känt att varför blir vi könsmogna vid en viss ålder om det inte är tänkt att vi ska skaffa barn kring den åldern? Jag menar nu inte avvikelser som hormoner i mat och så vidare som får en att komma i puberteten tidigare, utan tonåren.

Jag ville få barn när jag var tretton, jag fick min mens när jag var tretton. Jag fullkomligt längtade efter att bli vuxen och ”få” skaffa barn och bli mamma, men det pratade jag ju inte om, det är ju en ful önskan, man ska inte önska sig att bli mamma mer än något annat, man ska vilja göra karriär ju, bli något, så jag skämdes och höll tyst, till och med förnekade min önskan. Det vanligaste som jag upplever att människor använder som argument är att man ska hinna uppleva massa saker, göra det och det, skaffa sig utbildning, göra karriär, få ett bra jobb, ha en stabil och gärna hög inkomst, ens hjärna är inte färdigutvecklad förrän då och då, man är inte klar som människa och allt det där. Måste man ha upplevt allt man vill uppleva före man får barn? Måste man vara färdigutvecklad och klar som människa? Mina åsikter kring utbildning och jobb och samhället vi lever i är ett helt annat inlägg, så det låter jag vara.

Det jag tänker på är något som jag hörde för tusen år sedan om hur husdjur hålls kvar på en nivå av att vara ungar, att vi inte låter de bli vuxna genom att behandla de som våra bebisar. Så känner jag att det är med våra barn, att man i vårt samhälle håller barn på en nivå av halvfärdiga människor, när de egentligen föds som lika mycket människa, men med mindre erfarenhet. Hur får man erfarenhet? Genom att leva, såklart. Jag tror att tonåringar och ungdomar skulle kunna vara så mycket mer än vuxna tillåter de att vara, om de från början tilläts, gavs chanserna, inte blev nej:ade, förbjudna, begränsade och fick höra att de inte är redo, inte mogna, inte tillräckligt stora och ”när du blir större så kommer du förstå”.

Ja, det blir stökigare, ja, det blir jobbigare, men jag känner att jag inte kan låta mitt ego, mina rädslor för vad som kan hända hindra min son från att vara den han är och vill vara. Jag tror att en uppväxt med förbud, regler och annat som man ska följa som lag driver barnen ifrån föräldrarna, får de att söka sig bort från dem, sluta dela med sig, få dem att sluta prata om saker med sina föräldrar, sluta be om råd och en sån relation vill jag inte ha med min son. Att något känns jobbigt betyder inte per automatik att det är fel, att jag tycker det är jobbigt när John häller kattsand i toaletten som skvätter överallt betyder inte att jag måste sätta stopp för det, han har sett mig slänga kattbajs i toaletten och försöker efterlikna mig, asbra, då kanske han kommer tömma kattlådan när han blir större. Hur kan man under hela barnets uppväxt, från födsel till ungdom, hindra, säga nej, behandla de som inkapabla små idioter och sen när 18-årsdagen kommer säga att nä, men nu är ju du vuxen, skaffa jobb, flytta hemifrån, nu är det dags att använda alla de där verktygen vi aldrig gav dig, hur?

Jag tänker relationen till sina barn som vilken relation som helst, jag tror på att behandla barn som man skulle behandla vilken annan människa som helst, med samma respekt och med tanken att det här är en människa, inte någon nästan-människa som jag ska fostra till en. Jag och Johan har inga förbud för varandra, vi tror inte på sånt, vi vill känna oss fria, att vi kan vara de som vi är utan att någon bestämmer över oss. Däremot så har vi ju önskemål, saker som vi blir ledsna av, som vi respekterar för att vi inte vill såra varandra, ömsesidig respekt kallas det väl? Min son föddes fri, inte som min slav, han ägs varken av mig eller någon annan, han är sin egen, så vill jag hålla det. Jag kan inte (enligt mig själv) kräva saker, skriva lagar som han ska följa, för att mitt liv ska bli lättare, för att jag ska ha mindre ångest, för visst är det ju så, att om en människa bara gör som man säger så blir ju allt lättare, men är det bättre eller ens på något sätt bra?

Jag tror verkligen, verkligen, verkligen på att barn som ges chansen, från spädbarn, klarar så himla mycket. Jag känner att jag växt sedan jag fick min son, att jag utvecklas varje dag, omvärderar, får nya drömmar och framtidsvisioner, jag känner inte att mitt liv är över eller klart bara för att jag fått barn, jag känner mig inte begränsad och som att jag inte skulle kunna resa med honom, uppleva världen och göra saker. Visst, jag känner inte att jag skulle kunna ta en normalt jobb på ett lager och vara ifrån honom åtta timmar om dagen och göra något själsdödande för att få lite extra pengar, men jag vill inte göra det heller, finns andra sätt att tjäna pengar på, utan att lämna ifrån sig sitt barn, som jag utforskar, planerar och väntar på modet för att göra, som är saker som jag vill göra, saker som jag kanske aldrig ens skulle tänkt på om jag inte hade blivit gravid, då skulle jag väl skaffat ett nio till fem och varit olycklig och gjort allt det som man ”ska” göra, festa, supa och allt det meningslösa som jag inte vill ha i närheten av mitt liv.

Som avslutning kan jag väl snudda vid det att skaffa sig utbildning och jobb före barn, jag TACKAR GUD att jag fick barn före jag hann göra något så dumt som att börja på högskola, jag TACKAR GUD att jag hann läsa om unschooling och bli lite smart före jag gjorde något som skulle halverat mitt liv med stress, ångest och skulder. Jobb, ja, man behöver ju pengar i vårt samhälle, min önskedröm är självförsörjning och mindre samhällen, jag tycker allt är för stort för att vara bra för oss, men många bäckar små, det säger jag, det jobbar jag mot, minska ens krav, värdera om sitt liv, vad är viktigt, vad är nödvändigt?

Så sorgligt att det blir komiskt och så sorgligt igen

Kom precis att tänka på en sak. Vi har ju åtminstone i västvärlden en sån skev bild av amning och framförallt hur länge ett barn bör ammas. Så för att stilla det här inneboende behovet som barnet faktiskt har, av amning, så ger man flaska med välling och napp. Sen ska barnet inte ens få ha det och man ojar sig över sin treåring som fortfarande har napp eller suger på tummen, fan om ni inte tänker amma klart ungen (klart i det här sammanhanget översätts full term, tills barnet slutat självmant m.a.o), kan den väl i alla fall få ha napp. En del av mig skrattar åt vad människor håller på med, men mest så blir jag ledsen.

Jag förstår många av de sakerna som man ersätter mänsklig kontakt och så vidare med, jag förstår vart det behovet kommer ifrån. Frustration, trötthet, en bild av hur det ”ska” vara, hur man vill att det ska vara och så vidare, jag förstår varför man kan tro att vagn är en absolut livsnödvändighet, jag kan förstå varför folk trycker en napp i munnen på ungen, jag förstår vagga i vagnen över tröskeln och allt vad det är. Jag förstår varför man trugar, hetsar, tvingar etc. Jag förstår den här känslan av att vilja göra allt, ge allt. Men behöver barnet allt det, eller behöver barnet bara dig, en varm, trygg famn som doftar hemma?

Behöver barnet en egen spjälsäng som den ska ligga i prick klockan sju varje kväll efter att ha fått läsa saga, äta välling, borstat tänderna, badat och fått på pyjamas (eller vilka rutiner folk nu har)? Jag tror att man får skilja på sina egna behov och barnets behov. Med det menar jag inte att det på något sätt är ”fult” att vilja ha kvällen för sig själv och sin partner, men är den fasta tiden för sömn verkligen för barnet då? Sen jag fick John har jag värderat och omvärderat och fortsätter att omvärdera, jag vänder och vrider på vad man ska göra, bör göra, inte bör göra och varför jag vill göra på ett visst sätt.

Den här brådskan, den genomsyrar hela vårt samhälle. Alla har så himla bråttom hela tiden, varför? Man ska tillbaka till jobbet, så barnet ska avvänjas från tutte (vill poängtera att man kan fortsätta amma trots att man jobbar och inte har med sig ungen), det ska sova själv, lära sig vara självständig, man lägger en tröja bredvid barnet som doftar mamma, istället för att lägga sig ner bredvid och amma, tvingas inte barnet mot sin skrikande vilja så ska det ske gradvis för att vara snäll mot barnet, men jag känner ändå att: varför? Är det för barnet eller för den vuxne? Glad mamma, glad bebis och alla är den bästa föräldern för sitt barn köper jag inte, inte när glada mamma bara vill uppfylla massa ”vill ha” i sitt liv och så kan vi väl hålla med om att det finns en del ganska kassa (objektivt) föräldrar därute som helt ignorerar sina barn, misshandlar dem och super ihjäl sig.

Jag förstår som sagt vart känslan för alla hjälpmedel och metoder kommer ifrån, men det är ju bara ett sätt att försöka leva livet på det sättet man själv vill, hur vill barnet leva? Är det någon som frågar sig det? Är det någon som ens tänker på det? Jag hoppas det, men för det mesta när jag ser föräldrar eller läser bloggar (jag tror absolut att folk VILL sina barn deras bästa) så verkar det inte så, folk är så uppe i sig själva och livet som pågår DÄR UTE så de inte ser att barnet som beter sig lite mindre önskvärt bara försöker säga något, men inte kan med sina ord. Så det får höra ”skärp dig!” istället, att få barn är inte att skaffa ett husdjur, du bör inte dressera dina barn, det här är en människa, en inneboende kan vi säga, som har flyttat in, i början helt hjälplös och hängiven till dig, behandlar dig med sån respekt att han skulle ändra hela sin personlighet på en sekund för att göra dig glad, det är en relation som bör bygga på ömsesidig respekt, hänsyn och massa massa kärlek, man får anpassa sina liv runt varandra.

Alla har vi beteendemönster som till stor del kommer från vår egen barndom och påverkar hur vi är med våra egna barn. När jag hamnar i gamla mönster och beteenden i hur jag bemöter John, så brukar jag tänka efter och då utgå ifrån mig själv. Jag tror att det viktiga är att förstå varför barnet gör något, vad känner barnet när det gör på ett visst sätt, kan man klura ut det så går man vidare till frågan: vad skulle jag vilja i den situationen? Hur skulle jag vilja bli behandlad? Men den nog viktigaste: hur skulle jag gilla det om någon som var över dubbelt så stor som mig gjorde såhär mot mig just nu?

Jag har t.ex obehagliga minnen av att bli fasthållen mot min vilja i olika sammanhang, en del av dessa är från barndomen när det gällt tandborstning eller något som jag inte ville göra. Det är superobehagligt att bli fasthållen och inte kunna ta sig loss, speciellt för någon som är liten och i beroendeposition, det är en makt. Att kunna hålla fast någon så att den är helt inkapabel att ta sig loss är på ett sätt att ha den människans liv i sina händer, jag bestämmer över dig, din kropp och din överlevnad. Att använda sig av denna makt, för att man kan, för att något ska gå snabbare, bli gjort och för att jag är större och jag bestämmer nu är att missbruka sin makt och är himla otrevligt (dessutom så är jag övertygad om att det leder till skeva sociala förhållanden för barnet, läs om och håll i tanken att barn speglar föräldrars beteenden, antingen rättvänt eller tvärtom).

Tycker det är så konstigt att föräldrar håller fast sina barn, trycker in dem i barnvagnen mot deras vilja, lyfter med sig dem med tvång ifall deras pedagogiska försök inte funkar, med andra ord lär dem att de inte bestämmer över sig själva eller sin kropp, när din vilja som förälder är lika stor som barnets, så avgör din styrka och du bestämmer då över barnets kropp, men samtidigt så försöker du (med dina verkningslösa ord) lära barnet att hans kropp är hans egna, ingen får göra något som inte känns okej och barnet får inte göra något mot någon annan som inte känns okej för denna. Men mamma och pappa får göra sånt som inte känns okej, för ”skärp dig, jag orkar inte”. Vet ni vad mer man kan göra när man inte orkar, istället för att fysiskt tvinga sig på en annan liten människa? Ge upp, släppa taget, klura ut vad barnet känner. Löser ni alla konflikter i livet på det sättet?

Säger inte att livet blir så enkelt och kul per automatik om man behandlar sitt barn med respekt, vilket nog är anledningen till varför många föräldrar gör som de gör, för att man i slutändan bryr sig mer (i stunden) om att få saker gjort än att behandla sitt barn respektfullt. Man måste nog lägga om hela sin hjärna, det är jobb, jag är mitt i det, tänka annorlunda om allt. Se saker på andra sätt, vara kreativ i sina sätt att hantera saker som blir konflikter (som att borsta tänder och sånt) ta aktiva val att inte störa sig på saker, inse att problemen ligger i en själv och inte utanför. Jag tror verkligen på respektfullt bemötande från start. Det bästa är väl ändå att förebygga, snarare än reparera och desperat försöka lappa ihop ett fartyg som bara sjunker?

På tal om förebyggande: John är ju med oss i allt vi gör, när han var runt kanske tre-fyra månader blev han intresserad av våra tandborstar och fick då sin egen, den fick han sitta och leka med, oftast gick han runt och bet på den. Så fick han en ny tandborste nu när tänderna kommit upp, vi har likadana alla tre (bambutandborste, Johns är mindre sluusluuusåsötattjagdöööör). Så jag tar med honom till badrummet, tar min tandborste, tar ut hans och ger till honom, så står vi och borstar tänderna och tittar på varandra. Jag borstar och John försöker härma, så himla söt är han alltså. Sötaste är nog dock när han ska borsta våra tänder, stoppar in tandborsten i munnen på någon av oss och drar lite längst med våra tänder. Hoppas tandhygien-glädjen håller i sig!

Utrymme

När jag var gravid så fick jag ofta höra att vi nu kommer behöva flytta till något större, eftersom vi bor i en etta på 37 kvadrat. Jag drogs helt in i det och hade ångest över att vi bodde så litet, hur skulle vi ha råd med större? Usch vad jag var trött på att flytta och tänk om vi inte hittade något? Sedan när vi fick vår son och märkte att det var rätt lugnt att bo på den här ytan, så fick jag istället höra att vi skulle behöva flytta till något större när han började bli rörlig, nu förstår jag att all oro var helt i onödan. John blev rörlig och våra 37 kvadrat utdelade över ett rum, en stor hall, ett rätt stort kök och två walk in garderober är ganska mycket yta för en liten bebis.

När vi åkte upp till Johans föräldrars fritidshus i julas så kom hans mamma fram till mig och frågade glatt om jag märkte att John var glad över att ha så mycket yta att röra sig på, min första tanke var ”han är väl inte en hund heller” och så funderade jag och nä, jag hade inte märkt någon skillnad alls på John. Enda skillnaden var att han inte lika snabbt kunde komma efter mig ifall jag skulle hämta eller göra något i ett annat rum, vilket gjorde att han kunde bli ledsen när jag försvann. Han vill ju ändå vara där jag och Johan är, vi har inga planer på att sluta samsova snart (och även om vi av någon anledning skulle göra det så skulle jag inte få för mig att stoppa John i ett annat rum) och nu känner jag att vi lätt skulle kunna bo här tills John blir typ sju år gammal.