Usch

Vi tog en promenad längst Drottninggatan, en mamma kom gående mot oss med sin unge framåtvänd i vagnen, barnet val väl kanske mellan 1-1,5 och låg skrek helt förtvivlat, vred på sig, gick upp i brygga och skrek sig röd i ansiktet. Mamman traskade på med ett helt känslolöst uttryck, som att det var vilken promenad som helst. Det enda sättet jag kan beskriva vad barnet verkade uppleva är panikångest, den som har fått en ångestattack någon gång kan säkert tänka sig hur ungen kände sig. Kul värld vi lever i.

Mer om farlig stress och hur barn påverkas av den

Vill inte bo här mer

Jag klarar inte av att bo i innerstan längre, om man bortser från bullret, avgaserna och all stress så är man fast i ett hav av bebisgråt. Föräldrar som går med sina hysteriskt gråtande bebisar i sina nya, dyra barnvagnar (istället för att skita i den och köpa en sjal för en bråkdel av priset) och helt ignorerar det. Jag var ute med John i sjalen en gång i höstas och gick längst Sveavägen, såg en mamma som stod lutad över barnvagnen där hennes nyfödda låg och skrek som John skrek när Johan råkade klippa honom i fingret när vi skulle klippa hans naglar, alltså värsta av värsta skriken. Jag stannade och observerade den stressade mamman, säker om att hon skulle plocka upp sin bebis, efter att ha stått i några minuter så klarade jag inte mer och gick fram och sa att jag inte dömer henne, jag vill inte lägga mig i men att snälla plocka upp sitt skrikande barn. Hennes ord var ”thank you for your very nice input, but it’s okay” och jag svarade att det inte är det, men lämnade henne för att inte hålla barnet ifrån den enda uppmärksamhet hon fick från sin mamma. Jag såg ju på henne att allt i hennes kropp skrek att lyfta upp barnet. Jag får höra vissa ursäkta det med att hon kanske hade haft en tuff natt, men vet ni vad, det ger en inte rätt att misshandla sitt barn. För jo, att låta sitt spädbarn skrika hysteriskt så länge är misshandel, när jag kommit tio minuter bort  kunde jag fortfarande höra bebisens skrik överrösta Sveavägens brus.

Jag hade också tuffa nätter med John i början, han skrek och skrek och skrek och jag trodde jag skulle bli galen. Jag fick inte sova mer än 40 minuter åt gången men jag bar och jag bar och jag bar. Jag skriver inte det här för att framstå som någon sorts martyr, det finns inget mer självklart i min värld än att bära sitt gråtande barn, oavsett hur galen man blir av det, kan man inte hantera det så får någon annan hålla medan man andas ut i några minuter. Hellre i famnen på en främling än helt ensam.

Jag klarade inte av att bära i sjal den allra första tiden, mina bröstvårtor som var såriga och ömma av blåsor gjorde så ont att jag mådde illa av tanken att något skulle röra vid dem så jag hade John i vagn de fåtal gångerna vi gick ut. Jag minns det som skitstressigt för han ville ju inte alltid ligga där, utan ville vara nära mig, så han skrek och jag stannade, lyfte upp, vaggade, lugnade, la ner, stannade, lyfte upp, vaggade, lugnade, la ner. Kom ungefär två meter åt gången, när jag inte bara bar i famnen och puttade vagnen så gott jag kunde samtidigt. Men så fick det vara, för tanken av att min bebis skulle ligga där och känna sig övergiven med stresshormoner som gick genom taket var bara så totalt främmande för mig. Hur kan det ens vara ett alternativ?

Blir det smidigare eller? Att stanna och stå lutad över vagnen i tio minuter och säga ”allt är bra”? Fast det är väl smidigare för de jag ser som bara totalt ignorerar sitt förtvivlade barn och kör på. Som pappan jag såg i affären som gick med sin något över ettåring i vagn bortvänd från pappan och som hade tårar i ögonen, röd i ansiktet och hulkade medan pappan tittade rakt fram och gick med hörlurar i öronen. ”H*n är bara trött”, men jaha? Är barnet mindre ledset då eller, är känslorna mindre viktiga då och lättare att ignorera?

Ge mig ett samhälle där barns känslor tas på lika stort allvar som vuxnas. Skulle du ignorera din partner som låg och grät hysteriskt med dödsångest också eller? För i så fall kanske du borde omvärdera dig själv och tänka på vilken slags människa du vill vara, en som ignorerar lidande eller en som bryr sig. Att det ”inte är något allvarligt” som de, enligt våra mått, gråter över är inte en giltig ursäkt, för känslorna är samma oavsett, för barnet ÄR det allvarligt, stresshormonerna finns där och är inte bra för ditt barn, om du tror det, barnet tar skada av det. Jag klarar inte av att se det längre, mammor som lämnar gråtande bebisar i vagn utanför affären medan det lilla storasyskonet stannar kvar och försöker göra bebisen glad, barn förstår, de tar gråten på allvar, att se det ger mig hopp i alla fall.