För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)

Annonser

Hur vet man om man är för nära som förälder?

Jag låg med John i sängen och maraton-ammade honom inför natten (låg och räknade till när han skulle behöva kissa baserat på hur många gånger vi bytte tutte), så släppte han taget (jag höll andan en stund för att vara säker på att det verkligen hände), han vände sig om på sidan med ryggen mot mig (precis som Johan gör när han somnar! John har gjort så till och från sedan han var putteliten, men mer på sista tiden) och jag gosade in mig mot honom och tänkte ligga sked lite, sniffa lite bebis och samla krafter. John…han hade andra planer. Han ville sova IFRED och gav mig en backhanded bitchslap i fejset, gnydde till, jag backade och han somnade helt.

Efter att ha legat och fått sina tuttar rivna och sina bröstvårtor nypta i två timmar, vem säger att moderskap inte är givande? (Senare kröp jag ner igen och då gick det bra, somnade på tre sekunder och låg och sov i en timme tills Johan kom hem från att ha jobbat dörren.) Vi vet att han har lite Salonen i sig i alla fall.

Älskade bebis

Jag bara älskar den här bebisen så himla mycket, han är rolig, envis, tar ingen skit, högljudd, bestämd, kärleksfull och bara världens sötaste.

Han gillar gärna när man visar hur man ska göra något, men HATAR om man tar hans hand för att visa hur han ska göra/hålla i något och liksom rycker undan den och skriker till.

Han har ju fått äta själv från början och vi har aldrig matat honom, så om vi erbjuder honom något så tar han tag i handen, flyttar det lite ifrån munnen så han kan se vad det är först och tar den sen från ens hand och stoppar i munnen själv. Försökte någon gång mata honom med något och han höll munnen stängd och tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet. (Idag tog han förresten en av de färdigfyllda grötskedarna i grötskålen, stoppade den i munnen OCH LYCKADES SEN FÅ MER GRÖT PÅ SKEDEN SJÄLV, jag stod och försökte dölja min otroliga stolthet) att mata oss tycker han dock är skitkul.

Han tycker om när vi är i samma rum hela familjen, så om jag t.ex står i köket så ställer han sig i hallen och tittar in till Johan och skriker ”PAA-PA!”

Han älskar tittut och föredrar att vara den som gömmer sig/avslöjar, så han tar alla tyger och lyfter över ansiktet och drar ner, till slut blir han alltid lite väl entusiastisk och hinner knappt gömma sig, så kan han stå vid bokhyllan/en vägg/bakom dörren och titta fram, gömma sig och titta fram. Gömmer jag ansiktet i händerna så vill han vara den som drar bort och lägger tillbaka händerna på mitt ansikte. Jag? Jag är så jäääävla trött på tittut.

Han fick bandyklubbor av min pappa och de står han med (säkert till grannarnas irritation) och slår på bollen/klossar/vad som som råkar ligga på golvet nära.

Han ÄLSKAR katten och tjuter till av lycka när han ser henne och dreglet rinner som ett vattenfall, ser han henne leka eller äta från min hand skrattar han så han kiknar.

Han vaknar i go-mode och tar ingen sekund åt att bara ligga och vakna utan vänder sig till mage direkt, börjar krypa iväg, stupar i sängen och håller på så tills hans vaknat, spring i benen som sin mamma.

Han är smart, för smart, klurar ut mina knep direkt. Först märkte jag att han somnade superlätt ifall jag masserade hans händer när jag ammade honom (förutsatt att han var trött såklart), höll i kanske någon vecka eller två, nu skakar han loss min hand, så märkte jag för några dagar sedan att han somnar DIREKT om jag masserar/pillar på hans öron, men nu verkar han ha klurat ut det med och försöker ta bort min hand. Att erbjuda en sak för en annan funkar bara om han inte bryr sig om det han håller i, annars tar han båda sakerna, håller hårt i den första också och tittar på en med värsta kränkta minen, typ ”vad fan gör du, jag håller ju i den”.

Om jag och Johan kramas i sängen så skiner han upp som en sol och kryper så fort han kan till oss och börjar ”pussa” mig (lägger sin öppna, dregelmun mot mitt fejs) och dra i oss, för det mesta verkar han dock ta det som ”överösa mamma med kärlek”-stund, kanske för att det är så Johan kramas.

Han har lärt sig peka nu och bara pekar lite randomly och så petade han mig på näsan idag (som vi brukar göra på honom) och började asgarva när jag sa ”boop” samtidigt (precis som vi gör på honom).

Han har börjat göra klickljud med tungan som är så jävla roliga och ler sitt trolleende om man härmar.

För att frakta saker när han ska krypa från A till B så stoppar han det han vill ha med sig i munnen, runda klossar stoppar han helt in i munnen och ser så jävla dum ut (på ett roligt och bra sätt) och en gång såg jag honom stoppa in snöret till hans klossvagn (en sån här, pinnarna och cirklarna är hans favoriter) mellan ”tänderna” och gick iväg morrande med den (bbrrrr brrrr).

När han går runt och leker så låter han ”bbrrrrrrr brrrrrr brrrrrrrr”

Hans första små trolltänder har börjat sticka upp nu! Två i mitten längst ner, sötaste tänderna jag sett ju!!!