Lilla griskorven!

John skulle hjälpa mig med en stor, tung kartong idag (misstänker att han ville hjälpa för att så fort som möjligt få gräva i den), jag kom ut ur garderoben med den och han höll i ena handtaget på kortsidan med ena handen (jag bar all vikt såklart, SÅ stark är han inte), han stod lite snett bakåt, tittade bakom sig, tog ett kliv med lådan, tittade bakom sig, tog ett till kliv, så sa jag och visade med kroppsspråket när vi skulle ställa ner den och då böjde han på knäna och släppte den, haha alltså. Är så kär i den här lilla killen.

Han har ju lärt sig gå och går större delen av tiden nu, kryper vid krångliga ställen och så, just nu övar han på att springa. Han springer fram och tillbaka på sängen, igår bromsade han precis framför väggen men hamnade lite bakåt med överkroppen så den åkte fram igen och slog i huvudet i väggen. Så, ja han sprang in i väggen. Precis som sin mamma säger jag ju.

Han klättrar mer och mer, klättrar högre också, ser jätterolig ut. Han har idag klättrat upp på sitt lilla bord två gånger idag, vi har en matstol som man kan fälla om till en bil, så det blir ett bord framför vilket är perfekt för oss som större delen av tiden inte äter inne i köket (den är av trä vilket gör den extreeeemt tröttsam att göra rent dock, små veck med riskorn som man sitter och pillar ut, gröt är helt omöjligt, bara ställa in i duschen), hur som helst så har Evald börjat klättra upp på den och gör mamma och pappa livrädda, ska börja fälla den som stol när den inte används faktiskt, finns hjul på den, blir bara för rädd av att se honom på den, så jävla glad att vi hade spänt fast bordet med stolen, annars hade han tippat direkt. Jag och Johan dolde vår rädsla (och jag hindrade Johan från att direkt springa upp och ta ner honom) och bara sa ”vad högt upp du är”, John log sitt största leende som svar. Den vinglade till lite när han stod och skulle försöka hitta ett sätt att komma ner, kunde se hur läskigt han tyckte det var däruppe (alltså typ 30-40 cm upp haha), sen när han kommit ner så såg jag att han kände sig så himla ball och var så stolt. Bara log med hela ansiktet.

Idag skulle Johan ta en dusch och John sprang efter och stod och bankade på dörren, så släppte jag in honom och han gick fram och gjorde några tittut med duschdraperiet, så såg jag att han ville ha duschen så jag tog av honom tröjan och öppnade duschdraperiet, så gick han själv in i duschen och stod och duschade med sin pappa, så grät han lite när det var över för att det är så kul att vara i duschen. Kommer ihåg när jag pratade med min barnmorska under graviditeten om det med att duscha med bebisar, hon sa att de generellt brukar vara rädda för vatten, men jag hade en teori om att man duschade med sin bebis från start så skulle de inte vara rädd för den senare. När John var yttepytte var det inga problem alls att hoppa in i duschen med honom, fanns tuttarna i närheten så var allt lugnt, sen fortsatte det vara lugnt, sen någon gång runt kanske 5 månader (?) så blev han rädd när vi skulle in i duschen, jag lät honom hålla i duschslangen då (även fast det är dålig plast) och höll på att slå på vatten lite lite åt gången och så, han var skeptisk först, tror jag avbryta någon dusch och göra såhär vid ett par tillfällen, men sen bestämde han att duschen var lugn. Har också haft med honom när Johan ska fylla baljan med vatten så han alltid fått vara runt duschen som något självklart.

Samma med stavmixern, förut var han livrädd för den, så funkade det bara om han fick sitta i min famn, sen funkade det att sitta i pappas famn, han har fått närma sig den i sin egen takt, har erbjudit honom att röra vid den hela tiden, men inte liksom tvingat på honom den, utan mer som ”stavmixer”, visat den och sagt vad den heter och sen fortsatt, så ville han lite försiktigt hålla i den när jag skulle mixa och har fått trycka på knappen, först såg han bara helt förundrad ut och sen började han skratta, den vibrerar ganska mycket, har bekräftat att den låter mycket och sånt, nu vill han slita den ur händerna på mig. Vet såklart inte om det här är något som garanterat funkar på alla barn, det säger jag verkligen inte, alla barn är olika och allt det, men så har det varit med min son.

Kan själv, Del femtusen

John har bestämt sig för att det är dags att börja äta med sked, han har tidigare stoppat skeden i munnen när jag ”laddat” den med mat eller bara när han suttit och hållit i den medan han ätit, det svåra har varit att få på mat på den, han har övat länge. Jag har gett sked till maten även om jag vet att han kommer äta med händerna, för att en dag kommer han plocka upp skeden och äta med den, har jag tänkt. Han satt idag och skulle äta lite frukostgröt, så märkte jag att han försökte ta gröt med skeden (för någon barnkritisk människa såg det nog mest ut som att han satt och ”petade i maten”) och bestämde mig för att visa ännu en gång hur man fyller skeden, den här gången hajade han till, log och fick sig en sked mat. Har ju hänt ett par gånger tidigare att han fått mat på den, men nu satt han och fick flera stycken på raken! Sen tröttnade han och åt med händerna.

Samma vid middagen, gjorde en tomatsås med linser, kikärtor och lite andra bönor, han började äta med skeden och åt sen resten med händerna. Han såg så sofistikerad ut, haha ens standard sänks när man får barn, okej? Han har börjat äta rätt ordentliga mängder dessutom (så kul det där, tänker inte riktigt på hur mycket han äter, men hajar till när han fått i sig en del) och golvet är inte lika skitigt efter maten längre! Prisa BLW.

Så blev jag helt amazed idag, jag har inte direkt försökt borsta Johns tänder (såg en till liten fjuttis, en huggtand upptill som är på väg ut!!) utan bara gett honom tandborsten, låtit honom borsta våra tänder och så vidare, men så idag kände jag att jag ville ta de lite mer än han kan efter att han fått borsta själv och han lät mig! Han satt där och var John, hakan fram lite, axlarna bakåt och satt helt stilla på min höft med öppen mun medan jag borstade, gjorde små ljudeffekter också så tyckte han det var kul. Allt går smidigt med ljudeffekter, klä på? Ljudeffekter. Byta blöja? Ljudeffekter.

Johns senaste favoriter är morotsjuice och gurkvatten, vatten bara allmänt är det bästa han vet efter tutte. Alla tre är så goda att man måste köra en liten dans och göra ett ljud som betyder att något är gott som jag inte har någon aning om hur jag ska stava, tror typ inte att det svenska alfabetet kan stava det ljudet.

Nu ser man inte så mycket, men vårt golv har ALDRIG sett ut så efter en måltid, har sett ut som en krigszon tidigare.

_DSC0042

Kemisamhället

Var nere vid byteshyllan (kan verkligen inte få nog av den) och såg boken Den flamsäkra katten – om kemisamhället, hälsan och miljön. Efter allt som jag läst de senaste åren som handlar om vad som är farligt för oss så känns det nu som att min hjärna håller på att explodera och som att all kunskap kommer rinna ut genom öronen på mig. Jag har tagit ett sakta tempo när det gäller att rensa ut hemmet på giftiga saker, speciellt svårt när folk vill köpa saker till John hela tiden, men nu (efter att bara ha läst tjugo sidor) så vill jag rensa ut hemmet direkt.

För de släktingar/nära vänner som eventuellt läser och som jag inte redan sagt det till:
1, Inga plastsaker till John, överhuvudtaget, alls, nada. Tack.
2, Trä är lugnt men allra helst med icke-giftig färg/behandling.
3, Secondhand-kläder eller ekologiska. Ingen superwash ull.
4, Inget socker, inget gluten och ingen komjölk.

Jag förstår och uppskattar omtanken, men jag vill inte ha mer gift i mitt lilla, lilla hem. Om det blir för krångligt så behöver John inga saker alls, tycker redan det blivit för mycket och vill ha minimalt med leksaker till honom. Majoriteten används ändå inte utan ligger bara och skräpar. Kluriga leksaker verkar han gilla, som sorteringslådan. Alternativ till leksaker kanske skulle vara ett brev till honom?
Skriv ett brev som vi kan läsa för honom och spara tills han blir äldre, eller något. Eller som sagt, inget alls. Det är helt lugnt för vår del. Frukt gillar han, kanske ett ekologiskt äpple? Eller en blomma som ni plockat själva?

Tog precis en liten paus för att ta på sovande John en blöja, hans kroppsform är så himla rolig alltså, han ser ut som en stereotypisk gammaldags tyngdlyftare. Tjock-fit, stort bröst, smal midja när han ligger ner. Knubbiga muskelben.

Han ser så rolig ut när han ska gå, som en liten fullgubbe som helt plötsligt börjar gå åt sidan, sen återfår kontrollen och tar sina små ostadiga steg framåt. Jag hade en bild av att när barn börjar gå så börjar de bara gå, men efter att ha sett John stå upp och samla mod i flera månader nu, sen ta små enstaka halvsteg, för att nu börjat kunna gå någon meter så förstår jag att det kan gå till rätt olika. Trodde det typ helt handlade om styrka, men ser ju på John att det krävs mod också, verkar vara skitläskigt att ta det första steget. Yes, nu började det här ju handla om något helt annat, sån är jag. Deal with it.

Förresten, Johns motivation till att gå? Den har oftast varit ilska, typ att han står upp och ser mig/Johan med något han vill ha (oftast något ätbart) och har då skrikit till och börjat ta några steg mot oss. Sån är han, min ilskna, hetlevrade, envisa, underbara stora lilla bebis.

Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.

Bebisar och matte

Läste precis den här artikeln om bebisar och matematik, minns att jag såg något på Discovery channel eller vad det kan ha varit i tonåren som tog upp mycket av det i länken, att bebisar kan se skillnad på antal och addera och subtrahera. Jag har haft det här i minnet och testat med John då och då, typ räknat hissknapparna och pekat på siffrorna och sedan pekat på siffrorna på hissdörrarna upp till vår på tredje våningen. Han tittar på mig intresserat och skrattar igenkännande. Så sorterar jag ibland hans klossar efter färg och form, räknar upp de jag har, tar bort några, räknar, lägger till och räknar, John sitter och observerar intensivt och skrattar till då och då.

(Men mest skratt lockas fram då mamsen frenetiskt kryper omkring i sängen runt John, gärna med några pauser för ”böh!” och ”kukku!”)