Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.

Annonser

Sch, bete dig som folk!

Jag läste idag en artikel i  vår lokaltidning Vi i Vasastan som handlade om några som hade tagit sina fyraåringar till Rum för barn, ett aktivitetsställe som håller i målaraktiviteter, lek, och med ett bibliotek i mitten av verksamheten som jag förstått det. Dessa mammor hade blivit lite förvånade över hur mycket det hyschades när de var där, de menade att de förstår att det måste vara en rimlig ljudnivå, men att barn är barn och måste få låta. Rum för barn menar att man absolut inte måste sitta stilla och vara tyst, men att personalen just nu upplever ett stort tryck då det är sommar, många turister i stan och vädret är ganska dåligt och att de måste hitta en nivå som passar alla.

Här är ett så himla tydligt exempel på vilket barnovänligt samhälle vi lever i och hur barnen och deras sätt att vara, uttrycka sig själva, utforska sin omgivning är det som alltid ska problematiseras, föräldraskapet det som ska ifrågasättas och aldrig ska man se lösningen utanför barnet, i omgivningen och de vuxna. En kommentar till denna artikel illustrerar detta ganska väl:

Om man besöker ett bibliotek så är det väl rätt uppenbart att man bör hålla ner ljudnivån? Om man uppfostrat sina barn så är det inget problem.

För det första så var det här ju inte bara ett bibliotek, utan ett ställe specifikt gjort för att barn ska ha någonstans att leka, med ett bibliotek i mitten. Men vi säger att det skulle handla om ett bibliotek och vi säger att man går dit med sina barn, till barnavdelningen (eller vuxenavdelningen för den delen), absolut så kan man tycka att man bör prata med sitt barn före man går dit, förklarar vad den allmänt accepterade sociala normen är för hur man beter sig på bibliotek, att man är tystare än vanligt, kanske försöker att inte springa och klättra hur som helst, men helt ärligt, barn har ju ganska begränsad impulskontroll, de är inte så himla bra på att sätta sig in i andras situationer direkt och förstå att något de gör inte är passande just nu i denna situation, vilket är det som är så härligt med barn! Men som vuxen så har man de här sakerna, man har en större förståelse och den förståelsen menar jag bör användas för att öka sin empati istället för att tillrättavisa, skuldbelägga och få någon stackars unge som bara leker att känna att hen är fel på något sätt. För helt ärligt, är det inte ganska uppenbart att om du som vuxen går till ett bibliotek där det finns en barnavdelning och därav ökad chans för att det kommer finnas barn där, är det inte ganska uppenbart då att barnen vid något tillfälle kommer att låta eller på något sätt göra dig missnöjd för att du under tre sekunder av din viktiga roman kom av dig och fick läsa om en mening, du borde tacka barnet, hen kanske fick dig att fokusera mer på din läsning? Tänkt på det?

Jag förstår att man i vissa situationer behöver lugn och ro för att kunna jobba, jag förstår att man behöver det för att plugga och de få gånger jag behövt gå in med John på delen av stadsbiblioteket där studenterna sitter och pluggar för att hämta en bok så har jag alltid tagit reda på vilken hylla boken är på i förväg och är snabb för jag vet att John gillar att babbla och alla kanske inte vill höra det. Men om man nu inte får det man behöver, om man vill sitta någonstans där det finns barn så måste de få finnas ändå, man kan förklara hur man känner, att man behöver lite tystnad, ”skulle ni kunna…”, som en rimlig människa, istället för att säga ”sch!” som bara är ohyfsat, jag säger ”sch” till katten när hon vägrar sluta skrika på natten och blir irriterad, det är inte något jag säger till John för att försöka förmedla något, som någon surkärring som fått piss i morgonkaffet, vad är det för sak att säga till en människa?

Men tillbaka till Rum för barn, istället för att problematisera barnen och deras personligheter, antar jag, att säga beteende blir ju konstigt för de är ju bara sig själva? Så kan man se lösningen i omgivningen, hur ser rummet ut? Kan man sätta upp draperier på väggarna eller något som skulle absorbera ljudet bättre? Jag vet inte, men jag tycker att man kan tänka en extra gång från ett annat (barnets) perspektiv för att hitta en lösning som faktiskt på riktigt funkar för alla och inte bara är kod för att vuxna har rätt och barnen behöver anpassa sig.

Vad gäller citatet högre upp, så kan jag inte annat än att sucka. Sån trist inställning, trist syn på barn, trist syn på andra föräldrar, trist syn på föräldraskap. Ser man sin roll som förälder som någon som ”uppfostrar” så tenderar jag att bli lite besviken, för mig är det så mycket mer, jag pratar hellre om att fostra, att knyta an och finnas till. Växa, upptäcka, lära och leva tillsammans, som en enhet. Men det kanske bara är jag, känns så ibland.

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Jag satt och läste en diskussion om barnkalas, som då handlade om konsumtionshetsen kring kalas, som såklart är viktigt att prata om och tänka på, men det jag kom att tänka på är det med att bjuda in andra barn från klassen.

När jag var barn (eftersom större delen av min barndom raderades ur mitt minne när jag fick John minns jag inte hur gammal jag var) så skulle jag ha kalas en gång och pappa undrade vilka jag ville bjuda. Jag ville bjuda alla utom en tjej från klassen som jag verkligen inte tyckte om, hon var elak mot mig, elak mot nästan alla, jag tyckte inte om att vara med henne och ville inte ha henne i närheten av mitt kalas. Men pappa sa att jag inte kan bjuda alla utom henne, vilket är klart. Hur som helst, poängen jag vill komma till är vilken skev och många gånger orättvis social miljö skolan är för barn. 

Att vissa barn kommer krocka är oundvikligt, enligt mig. Vissa barn kommer (som jag) ha svårt att passa in, svårt att hitta gemensamma intressen/inte fatta andra barns intressen, vissa kommer helt enkelt ha svårt för de andra eleverna. Det som problematiseras då är generellt inte skolmiljön, utan eleven. Man ska prata om hur barnet bäst ska komma in i gemenskapen, bli en del av gruppen. Tänkt på att det kanske inte är något fel på barnet? Tänkt på att barnet kanske inte vill umgås med resten av klassen, att barnet kanske inte vill ha vänner alls och att det inte behöver vara något fel i sig? 

Minns när jag gick i skolan, hade en nära kompis i taget och kanske någon/några som jag umgicks med ibland. Jag gillar den typen av relationer, alltså att umgås mycket med få som man håller nära. Jag blir helt översvämmad av intryck av att umgås i grupp och totalt dränerad på energi, jag har svårt att stänga av folk vilket gör att mitt fokus ligger på allt som alla säger och därav inte alltid kan  hänga med i vad som sägs till mig. I skolan var det här såklart ett problem, som de vuxna hade, av någon anledning. Jag personligen hade inga problem med den här typen av umgänge, vad jag däremot hade problem med var att det sågs som ett problem. 

På utvecklingssamtalen (urk vilket ord, utvecklas till vad? För vem?) pratades det om hur det är viktigt för mig att få fler kompisar och umgås med fler (varför?) och så vidare. Ledde detta till fler vänner? Nej, för jag hade inget intresse av dem och de hade inget intresse av mig. Det enda som skedde var att jag kände mig fel, för barn vill ju inte vara avvikande, de vill passa in och ”vara som andra” och det gjordes ju klart och tydligt att alla andra har många vänner och det är viktigt, så jag kände mig fel och onormal. Jag är väldigt säker på att det här är anledningen till varför jag känner (idag alltså) någon press på att ha många kompisar och en sorg över att jag inte har så många, för egentligen är jag ju inte intresserad av att samla vänner. 
Så säger vi att det finns ett par barn i klassen som verkligen inte tål varandra, är det verkligen rimligt att tvinga dessa barn att spendera tid tillsammans varje dag? Eller till och med försöka få dem att gilla varandra? Har i unschoolingsammanhang sett argument (mot oskola) som att barn måste lära sig hantera situationer/jobba med folk de inte gillar eller något sånt. Mina frågor: måste de lära sig detta varje dag i nio år? Utan möjlighet till att bestämma när det räcker? Utan att få dra sig undan? Utan möjligheten att säga upp bekantskapen? Behöver man en skola för att lära sig det? 

Väldigt ofta stöter man på människor man inte trivs med, inte gillar eller starkt ogillar, man behöver inte skapa den miljön, ett oskolat barn kommer stöta på andra det inte gillar, men det fina med unschooling är att barnet får bestämma hur mycket av andras skit det måste stå ut med. Visst så kommer jag uppmuntra John att samarbeta med någon (av whatever anledning) som han kanske inte gillar, men jag kommer aldrig uppmuntra honom att hänga med människor som inte tillför något positivt till hans liv/får honom att må dåligt/som han inte gillar. 
Kan tänka mig att syftet med den ”uppmuntran” i skolan handlar om att få gruppen att funka, som helhet och ha en bra stämning, men blir det rätt för det? Om ett barn föredrar att sitta för sig själv (självvalt alltså) och lärarna/barnen är obekväma med det, är det barnet som föredrar sitt egna sällskap som är problemet då? 

Läraren som började tortera sina omotiverade elever

Skrev ett långt, utförligt inlägg om läraren Fredrik som fick nog av sina ”slappa” elever, men det försvann. Jag har inget intresse av att återskapa det, det kom, det fanns, det var briljant, det försvann, det är lugnt, dock så har jag inget emot att FORTSÄTTA skriva om ämnet. Så här kommer Läraren som började tortera sina ointresserade elever 2.0, i annat format, denna version kommer citera hans FB-inlägg och kommentera det istället för att vara ett textflöde.

Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.

Okej, så till att börja med så ska vi väl fastställa att han talar om ungdomar som enligt lag måste befinna sig i en lokal varje vardag och har varit tvungna att göra så under i stort sätt hela deras liv. De här människorna har inte valt det här, det här är inte vad de valt och vill göra med sina liv, de måste, lagen säger att de måste gå dit varje dag och göra som de blir tillsagda, lyder de inte så kommer hot från soc mot familjen. Dessa människor förstår att allt i livet inte är kul, de förstår det bara genom att bli tvingade till skolan, alla förstår det genom att leva. Syftet med att utbilda sig kan han få upplysa mig om, för jag är nyfiken på hans svar.
Attityd, ja, lärarna på den här skolan och lärare överlag är ju generellt så himla respektfulla mot barn och ungdomar, kör inte alls över de och deras vilja hela tiden. Är väl inte direkt respektfullt att tvinga människor att infinna sig i ett rum, vid ett visst klockslag, att släppa allt de gör för att sätta sig och läsa något de inte har något intresse av. De är fångar, de är slavar. Jag skulle inte heller känna mig benägen att vara snäll och trevlig mot min slavdrivare. Jag tror till hundra procent att om de här barnen fick ägna sina dagar åt att göra saker de gillar och är intresserade av (som de vuxna säkert inte ens är medvetna om eller anser vara meningslöst) så skulle Fredrik få se ansträngning och förstå att dessa barn VET att man måste jobba hårt för att nå ett mål, de gör det säkert varje dag, pushar sina gränser, går längre än de trodde de kunde, men deras intressen är ju meningslösa och inte värt att ödsla tid på, ifall de vuxna ens vet vilka intressen deras barn har.

Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.

Stackars hans barn. Jag tänker såhär, varför måste barnen göra saker som de inte tycker är roliga? Varför ska lärande inte vara kul? Är det inte ditt misslyckande som lärare ifall du inte lyckas engagera dina elever i ditt klassrum? Är det inte lite enkelt (och fult) att lägga ansvaret på barnen här? Ska inte barn få leka och lära sig genom leken? Ska vi inte uppmuntra barn även i äldre åldrar att leka istället för att tvinga in dem i vuxenlivet direkt? Är det inte viktigt att få leva i sin fantasi och utveckla intressen, som man kanske inte gillar och överger, testa, hitta sig själv? Fredriks människosyn är så sorglig för mig, den genomsyrar hela hans inlägg och hans attityd mot dessa människor. Han verkar ta dessa barns ointresse (som det är, inte lathet) som något personligt mot honom, som att de är elaka mot honom. Han pratar om hur dessa barn misslyckas, varför misslyckas dem? John Holt skrev How children fail, där han tar upp att i stort sätt alla barn misslyckas i skolan, de gör de för att de är rädda, förvirrade och uttråkade. Mest av allt, menar han, är de rädda för att misslyckas, för att göra de vuxna besvikna, inte duga, dessa vuxna vars oro, förhoppningar och förväntningar hänger över dessa barn som ett svart, moln av ångest. De är uttråkade eftersom sysselsättningen i skolan är på en så låg nivå, de får ramar som de ska arbeta i, blir tillsagda vad de ska göra och uppgifterna kräver så lite av barnen att de inte stimuleras alls till att lära sig. De är förvirrade för att det mesta som sägs till dem i skolan är ologiskt, det är ofta motsägelsefullt och går emot allt som de vet som sant. Nej Fredrik, de slösar inte bort sin tid i skolan, DU, svenska lagen och alla andra inblandade slösar bort DERAS TID, genom att TVINGA DEM att gå till och vara i skolan, NI slösar deras tid genom att TVINGA dem in i detta SLAVERI.

Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.

Jag tror inte att de här människorna är dumma i huvudet och tror att livet är en lek och allt ska vara så himla lätt, kul och vad det nu är. Jag tror att de förstår att vissa saker är svårare än andra, jag tror de möter motgångar varje dag, framförallt med sin kontakt med lärare och andra vuxna. Barn är som alla människor anpassningsbara, de har inte mycket makt i sina liv, men de har viss makt. De har inget att säga till om när det gäller att gå till skolan, göra läxor eller komma till lektionen, men de kan bestämma i vilken takt de gör dessa saker och hur mycket engagemang de vill ge. Vem kan med handen på hjärtat säga att de skulle ge hundratio procent på något de inte hade något som helst intresse av? Som inte gav något heller, de skulle efteråt bara få bli bedömda. De tvingas göra uppgifter och läsa om saker som de inte får bestämma om, de har inget att säga till om, så ska de också vara intresserade, sen när de gjort allt då blir de bedömda och får höra hur de misslyckats eller kunde varit liiiite bättre. Låter det här som en trevlig miljö att vistas i större delen av året? Om läraren Fredrik här ger så tråkiga, ovärda uppgifter att hans studenter bara gått och kopierat och klistrat från Wikipedia, då var det nog vad de uppgifterna var värda. Varför ska de här ungdomarna slösa sin tid på något som Fredrik har bestämt, bara för att han sa det, bara för att bli bedömd? Jag skulle också kopiera och klistra, gör din egen research, latmask. Ge barnen något som är värt att vara intresserad av, om ni ändå envisas med att tvinga de vara där, låt de fördjupa sig i sina intressen. Ni vet när man ska planera hur verksamheten ska se ut, varför inte fråga barnen hur de vill att deras dagar ska se ut? Barnen skulle ha orimliga förhoppningar. Skulle de? Vadå, istället för att lägga miljoner på saker som uppenbarligen inte fungerar, som lokalen, böckerna, materialet, konceptet, varför inte dela upp allt till mindre verksamheter, med blandade årskullar, möjlighet till att vara inomhus (kanske en stuga utan el med utomhusmatlagning?) men även ställen att sitta och pyssla, läsa, hänga vid utomhus, låta barnen bestämma aktiviteter, i alla fall få komma med förslag som tas på allvar och faktiskt övervägs som riktiga alternativ? Ha lokaler där det tillåts och kanske till och med uppmuntras att måla och skriva på väggarna? Fredrik är ett typiskt exempel på en frustrerad människa, men han är inte frustrerad på barnen, han är frustrerad på sig själv, han har tappat fokus, fått slut på idéer och har ingen kreativitet kvar, så han tar till sitt mest basic verktyg, som han fått från sin karriär i militären, våld.

Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.

Jag håller inte med Fredrik om att ”jag orkar inte” inte är en godtagbar anledning till att inte göra något, jag ser det som självklart att man inte orkar göra något man inte har något som helst intresse av och som inte kommer leda till att nå ett mål satt av en själv, det är här Fredriks uppgift att antingen göra det intressant för eleverna så de orkar eller hitta något annat som de kan göra som är intressant. Jag ser ett mönster från vuxnas sida att be barn göra eller inte göra saker bara för att, utan förklaring om varför, bara för att de sa det. John Taylor Gatto (googla om du inte vet) sa att om hans elever frågade honom varför de skulle göra något och han inte hade ett svar, så slapp de och de hittade något annat att göra. Som vuxen och verkligen som lärare så tror jag att det är viktigt att ifrågasätta sig själv och uppmuntra barnen att ifrågasätta en, om barnen inte lär sig och inte är nyfikna är detta (i alla fall i unschooling-kretsar) en STOR varningsflagga. Man måste se varför barnen inte är nyfikna, lyssna på de och ta deras önskemål på allvar. Hur många forskningsrapporter om inlärning måste släppas före myndigheter, lärare, föräldrar, inser och bryr sig om att BARN INTE LÄR SIG I DESSA MILJÖER, DE ANPASSAR SIG OCH GÖR MINSTA LILLA FÖR ATT ÖVERLEVA SIN TID DÄR, eller blir överpresterande, bekräftelsesökande succéer som visas upp som bevis på skolans goda inverkan, de psykologiska men som uppstått och som i framtiden leder till allvarliga problem sopar man under mattan. Vad kul att du ser det som din skyldighet att föra vidare dina kunskaper med glöd, inspiration och engagemang, Fredrik, skriv en ny post när du gör så, tills dess ser jag det som MIN skyldighet att påpeka uppenbara förtryck mot en grupp människor (barn och unga), det systematiska nedbrytande av dessa ungas lust till livet och förmåga att tänka kritiskt (eftersom ifrågasättande inte uppmuntras, utan straffas), den psykiska tortyren, misshandeln, kalla det vad du vill, av dessa barn, genom att förnedra de på detta sätt. Jag förstår inte hur han kan tala om dem i den tonen, med de orden som han gör, man måste verkligen se ner på och tycka illa om eller åtminstone inte ha särskilt höga tankar om en människa om man kan tala så om den. Enligt min världsbild och min syn på dessa kompetenta människor som utan makt utsätts för sånt här tyranniskt beteende varje dag. Är de ointresserade, utåtagerande, våldsamma, uttråkade, stressade eller inte lyder eller tänker rätt eller lär sig rätt så ropas det koncentrationssvårigheter, beteendestörningar. En rätt bra anekdot om detta från en TED talk (Sir Ken Robinson) handlar om en flicka som inte kunde sitta still i skolan, så hennes mamma tog henne till en läkare. De pratade en stund och sen bad läkaren om att få prata själv med mamman, så han satte på radion och lämnade rummet med mamman, så bad han henne bara observera sin dotter. Väldigt snart började hon röra på sig och läkaren sa ”hon har inte koncentrationssvårigheter, hon är en dansös”, skicka henne till dansskola, vilket mamman gjorde och senare blev det även dotterns karriär, inom vilken hon dessutom blev extremt framgångsrik. En annan läkare hade kunnat säga att hon hade ADHD och medicinerat henne. Skrämmande när jag tänker att jag och John är likadana, så fort vi hör en melodi måste vi röra på oss, det är fysiskt omöjligt för oss att sitta stilla om vi hör en melodi, en beat eller har en låt i huvudet.

Att sitta inne större delen av dagen kan göra vem som helst lite galen och full av energi att göra sig av med, att sitta på en stol större delen av tiden är varken hälsosamt eller kul, att inte få bestämma vad man ska studera eller visa ett intresse för är inhumant, är det så konstigt att dessa barn agerar utåt? Ska man gå Jesper Juuls linje så berättar bara dessa kompetenta ungdomar för de vuxna att något inte stämmer i deras kommunikation och att det här upplägget inte funkar för dem, vad ska de vuxna göra åt det? Dra åt skruvarna ännu hårdare och göra straffen värre, om alla skolor i Sverige skulle anamma denna pedagogik skulle majoriteten av ungdomarna i landet lida utav ännu mer stress och psykisk ohälsa, kan jag garantera. Tänk att först vara slav, sen bli straffad för att du försöker hävda någon slags kontroll över ditt liv, eller skit i att tänka, minns tillbaka. Hur kan någon vettig människa tro att samma upplägg ska funka för alla barn? Hur kan man inte ta med allas individuella behov och sen kalla barn som vägrar hålla sig inom ramen för barn med speciella behov, beteendestörningar, ADHD och ADD? För mig är det så absurt. Det är så absurt för mig att detta kan pågå i Sverige 2015, att folk inte bara inte reagerar utan hejar och peppar den här gruppen människors förtryckare?

Skolan är ett fängelse, ett experiment dömt till misslyckande, se till alla andra länder i världen, Sverige är ett av få länder som inte tillåter hemskolning, varför kan man fråga sig? (Kan inflika lite snyggt här att det för fyrtio år sedan gjordes en studie i Sverige på svenska förskolor som handlade om stress och stressnivåerna hos barnen som gick på dagis, resultaten tydde på enorma stressnivåer hos barnen, efter den här forskningen gjordes så har ett flertal forskare ansökt om att få forska på vad förskola har för effekt på barn men fått avslag.) Kan det måntro vara så att staten Sverige vill att barnen ska knyta an till staten och institutioner istället för till sina föräldrar och därav bli en klump med lera i handen på den som vill forma sina medborgare? Svenskar är så blinda, känner jag idag. I forskningen som gjordes för fyrtio år sedan på de svenska daghemmen tydde på att de många förkylningar som dagisbarn får beror på stress, då det visat sig i skolbarn att stress kan göra det lättare för en att bli förkyld. Vilket verkar logiskt om man tänker efter, här är små små barn, som är programmerade att inte vilja lämna sin mammas och pappas sida, så en dag så lämnas de bort, till främlingar, med en massa andra barn som de ska konkurera med för de vuxnas uppmärksamhet och kärlek. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ett barn som skriker/gråter är ett barn som INTE är redo för förskola/är ett förskolebarn, tro inte något annat.

Och Fredrik, Balkankonflikten är över, släpp det. De här barnen är inte taskiga med flit mot dig, de jävlas inte, de gör det de fått lära sig, de speglar de vuxna i sin omgivning. Läskigt va?

stress_dagis 79d30a58f39447860cafc39df0d6f80c

Farorna med unschooling

Jag lyssnade nyligen på ett klipp med en man som har en vad man kan kalla radiokanal på youtube, där människor ringer in med olika problem och så vidare, i det här avsnittet så ringde en man in och var orolig för sin femtonåriga dotter som han oskolar, hon var omotiverad, spelade bara datorspel och ville inte studera något. Stefan (som han heter, han som har den här kanalen) svarade med att han måste vara mer auktoritär, hon är bara ett barn, hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad för att kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade, att om hon oskolas så borde hon vara på avancerad nivå vid det här laget och fick det att låta som att unschooling bara är för genier och underbarn som är ”freaks” som han uttryckte det. Som grädde på moset stod det i kommentarerna att ”att inte låta barnen gå i skola är barnmisshandel”.

Mina invändningar till ovanstående

  1. Dottern, 15 år, gick i kommunal skola, i England, i tio års tid och blev oskolad från och med 13 år, alltså två år utan skola. Föräldrarna ville ge henne ett år utav krav, hon fick göra precis som hon ville, även om hon bara ville spela datorspel, vilket var det hon gjorde. Men det framkommer också att hon spelar gitarr och piano och har ett stor intresse för musik. Hon kan behöva mer tid än ett, två eller tre år för att varva ner från sina tio år i skola, att få leva kravlöst, omotiverat och en ”lat” livsstil ett tag kan vara befriande och kan säkert vara behövligt, speciellt om man fått växa upp fort, kan jag tänka mig. Så att hon verkar omotiverad och inte vet vad hon vill göra med sitt liv tycker jag är irrelevant, precis som vilken nivå hon var och eller är på.

  2. Ingen säger väl att barn ska kunna förutse konsekvenser av sitt handlade och agera utefter? Men vissa kanske anser att det är en viktig lärdom att få ta och uppleva dessa konsekvenser, barn är kanske inte kapabla att se alla faror och vad som kan ske, men de är kapabla att fatta beslut och lära sig av dessa erfarenheter. Inom rimliga gränser, som varje familj får bestämma själva, såklart.

  3. Att hon måste vara så före alla andra i sin årskull bara för att hon oskolas är ett konstig påstående, ja oskolade barn tenderar, generellt sett, att prestera bättre på prov och dylikt än sina traditionellt skolade kamrater, men alla barn är individer. Att hon kanske ligger flera år efter i matte (som kom upp som problem) och därav inte kommer kunna söka in på högskola, är irrelevant, eftersom hon som redan sagt saknar motivation och intresse för högskoleutbildning. Varför ödsla tid på ett sjunkande skepp? Unschooling är inte bara till för superdrivna, högpresterande, självgående, supergenialiska underbarn som når toppen av sin karriär vid tretton, det kan också vara för den med inlärningssvårigheter, funktionshinder, den som inte klarar av traditionella läromiljöer. Poängen är inte att få framgångsrika och lyckade människor, vilket kan låta konstigt och som bakåtsträvande men fortsätt läs nu, poängen är att skapa hela, lyckliga, kreativa människor som följer sitt hjärta. Sen kanske ungen inte lär sig läsa eller skriva förrän hen är tolv, det spelar ingen roll. Man måste ändra hur man ser på barn och inlärning, när du oskolar barnet så faller jämförelserna bort, barnet är inte längre sent i utvecklingen för att hen inte kan läsa, man litar på att barnet lär sig det vid det tillfälle det vill och behöver den kunskapen. Barnet är inte längre dålig på matte, efter i geografi. Barnet kanske spelar piano som de bästa, kanske det inte verkar som att barnet är särskilt bra på något alls, det spelar inte riktigt någon roll, barnet är på sin nivå.

  4. Pappan oroade sig även för att dottern sagt upp vänskap med människor och inte hade så många kompisar längre. Jag minns från när jag gick i skolan att det skulle vara sån himla hets kring kompisar, jag minns under utvecklingssamtalen hur läraren tog upp att jag borde få fler kompisar, jag hade oftast en eller två som jag umgicks med. Jag tyckte helt enkelt att det var skönt att umgås med en eller två människor i taget istället för många, så känner jag även idag. Alla barn vill inte ha massa kompisar, de kanske vill det senare och skaffar sig dessa vänner, kanske barnet växer upp och fortsätter att föredra ensamhet. Frågan är snarare: Lider barnet av att inte ha kompisar? Mår hon dåligt för det eller tycker hon att det är skönt och befriande? Ibland kan vänner bli ett måste.

  5. Det största problemet som jag såg det, av det jag hörde, var elektroniken. Hon sitter mycket framför datorn och pappan vill inte sätta restriktioner på användande och vill inte vara för auktoritär. Jag kan hålla med honom i mycket av det han tog upp, han vill sätta gränser kring användning av datorn, men vill inte neka användning, så han gav henne ansvaret. Jag känner att om jag väljer att ha en dator, en tv, en symaskin, eller vad som helst, i mitt hem så får alla i hemmet använda sig av sakerna som de vill, min son valde inte att födas, han valde inte det här hemmet, jag gav honom det och då gav jag honom det helt, tills han skaffar sig ett eget. Däremot så kan jag som vuxen och förälder bestämma VAD som ska finnas i hemmet, om jag anser att en dator orsakar mer problem än den är till nytta och att den inte tillför något bra i våra gemensamma liv, så kan jag bestämma att inte ha en dator hemma. Jag tror att om den här pappan gjorde sig av med all elektronik så skulle dottern väldigt fort börja engagera sig i något, om än något så litet som att sitta och rita eller läsa. Jag tycker att föräldrarna är ansvariga för att hemmet eller vart barnet nu vistas under dagen ska vara en lärorik miljö på något sätt. Om detta är pysselmaterial eller tyger, garn, andra hantverk eller att följa med föräldern till jobbet i en butik, på café eller vart man nu jobbar, spelar mindre roll. Att ha saker liggandes som olika stationer tror jag är ett bra sätt att bjuda in till skapande och lärande.

  6. Jag tycker pappan borde fråga sig själv ”hur lever jag mitt liv? Vad gör jag för att mata mina intressen? Vad gör jag för att skapa förändring?”, för hur kan man förvänta sig att ens barn ska leva ett liv fullt av intressen, aktiviteter, sociala tillställningar, engagemang, om man som förälder inte leder med gott exempel? Det blir ju nästan som att ljuga, eller visa en falsk sida av världen. Vi är våra barns förebilder, deras blick in i ett liv de snart kommer kliva ut i helt, om jag då jobbar med något jag inte gillar, kommer hem och surfar eller kollar på tv, beställer en pizza och aldrig går ut, hur kan jag förvänta mig något annat av mitt barn?

  7. Alla tycker olika, att oskolning skulle vara barnmisshandel är larvigt, jag anser däremot att viss traditionell (i stort sett all) formel utbildning inte bara är barnmisshandel, utan även en kränkning mot den mänskliga nyfikenheten och en effektiv avlivningsmetod för lusten att lära sig.

Avslutningsvis

Jag anser verkligen att unschooling är för alla barn, jag är helt övertygad om att alla barn kan frodas av att få sluta skolan. Däremot tror jag inte att det är för alla föräldrar, om man som förälder inte är villig att ge upp vissa saker som skulle kunna hjälpa barnet att hitta ett intresse/motivation (ge upp elektronik, socker, gluten, mjölk, ägandebehov, dyra vanor, lyx), om man inte är villig att satsa på egna intressen, inte villig att ge upp en karriär som gör en olycklig och satsa på något annat, eller om det inte finns någon annan vuxen som kan spendera mycket tid med barnet och som lever sina intressen, så tror jag att det barnet nog skulle ha det bättre i en alternativ formell skola, mindre dåligt i alla fall.

Allt hänger ihop lite för mig när det gäller unschooling, det är en del utav min livsfilosofi. Learn by doing, jag gör det med John (han får klättra, ramla, stoppa saker i munnen, vara smutsig, naken, envis och som han är), jag gör det själv (lär mig sticka, syr, skapar saker, skriver) och jag kommer uppmuntra John i framtiden precis som jag gör nu, genom att själv göra det jag gillar att göra och ha med honom i det och även genom att uppmuntra hans intressen och vara med på det. Jag tror att människan föds kompetent, jag tror på att man föds och kan känna med hela kroppen vad man behöver, före man ens kan sätta ord på det så vet man vad man behöver och vill ha, jag tror att den känslan finns med hela livet som en slags ”ledstjärna” (eller vad man kan kalla det). Så jag tror alltså att barn kan fatta beslut med framtiden i åtanke (även om den kanske inte är så medveten), utvecklar intressen som senare kan leda till en karriär, eller flera intressen = flera valmöjligheter. Men även om barn många gånger kommer välja ”fel” så kommer de lära sig rätt saker genom sina erfarenheter, vilket jag tror är viktigt för att i framtiden undvika större misstag, om barnet först i 18-årsålder får fatta ett eget beslut om sitt liv, tror jag att konsekvenserna kan vara mycket farligare, om barnet inte känner sig själv och är säker i sin förmåga att fatta rätt beslut för sig själv.

Att tro på barn

Läste den här spännande och inspirerande artikeln och började tänka, massor. På allt möjligt. En sak som jag tänkte på är det här med när man ska skaffa barn, eller mest när är det egentligen tänkt att vi ska skaffa barn? Jag har alltid känt att varför blir vi könsmogna vid en viss ålder om det inte är tänkt att vi ska skaffa barn kring den åldern? Jag menar nu inte avvikelser som hormoner i mat och så vidare som får en att komma i puberteten tidigare, utan tonåren.

Jag ville få barn när jag var tretton, jag fick min mens när jag var tretton. Jag fullkomligt längtade efter att bli vuxen och ”få” skaffa barn och bli mamma, men det pratade jag ju inte om, det är ju en ful önskan, man ska inte önska sig att bli mamma mer än något annat, man ska vilja göra karriär ju, bli något, så jag skämdes och höll tyst, till och med förnekade min önskan. Det vanligaste som jag upplever att människor använder som argument är att man ska hinna uppleva massa saker, göra det och det, skaffa sig utbildning, göra karriär, få ett bra jobb, ha en stabil och gärna hög inkomst, ens hjärna är inte färdigutvecklad förrän då och då, man är inte klar som människa och allt det där. Måste man ha upplevt allt man vill uppleva före man får barn? Måste man vara färdigutvecklad och klar som människa? Mina åsikter kring utbildning och jobb och samhället vi lever i är ett helt annat inlägg, så det låter jag vara.

Det jag tänker på är något som jag hörde för tusen år sedan om hur husdjur hålls kvar på en nivå av att vara ungar, att vi inte låter de bli vuxna genom att behandla de som våra bebisar. Så känner jag att det är med våra barn, att man i vårt samhälle håller barn på en nivå av halvfärdiga människor, när de egentligen föds som lika mycket människa, men med mindre erfarenhet. Hur får man erfarenhet? Genom att leva, såklart. Jag tror att tonåringar och ungdomar skulle kunna vara så mycket mer än vuxna tillåter de att vara, om de från början tilläts, gavs chanserna, inte blev nej:ade, förbjudna, begränsade och fick höra att de inte är redo, inte mogna, inte tillräckligt stora och ”när du blir större så kommer du förstå”.

Ja, det blir stökigare, ja, det blir jobbigare, men jag känner att jag inte kan låta mitt ego, mina rädslor för vad som kan hända hindra min son från att vara den han är och vill vara. Jag tror att en uppväxt med förbud, regler och annat som man ska följa som lag driver barnen ifrån föräldrarna, får de att söka sig bort från dem, sluta dela med sig, få dem att sluta prata om saker med sina föräldrar, sluta be om råd och en sån relation vill jag inte ha med min son. Att något känns jobbigt betyder inte per automatik att det är fel, att jag tycker det är jobbigt när John häller kattsand i toaletten som skvätter överallt betyder inte att jag måste sätta stopp för det, han har sett mig slänga kattbajs i toaletten och försöker efterlikna mig, asbra, då kanske han kommer tömma kattlådan när han blir större. Hur kan man under hela barnets uppväxt, från födsel till ungdom, hindra, säga nej, behandla de som inkapabla små idioter och sen när 18-årsdagen kommer säga att nä, men nu är ju du vuxen, skaffa jobb, flytta hemifrån, nu är det dags att använda alla de där verktygen vi aldrig gav dig, hur?

Jag tänker relationen till sina barn som vilken relation som helst, jag tror på att behandla barn som man skulle behandla vilken annan människa som helst, med samma respekt och med tanken att det här är en människa, inte någon nästan-människa som jag ska fostra till en. Jag och Johan har inga förbud för varandra, vi tror inte på sånt, vi vill känna oss fria, att vi kan vara de som vi är utan att någon bestämmer över oss. Däremot så har vi ju önskemål, saker som vi blir ledsna av, som vi respekterar för att vi inte vill såra varandra, ömsesidig respekt kallas det väl? Min son föddes fri, inte som min slav, han ägs varken av mig eller någon annan, han är sin egen, så vill jag hålla det. Jag kan inte (enligt mig själv) kräva saker, skriva lagar som han ska följa, för att mitt liv ska bli lättare, för att jag ska ha mindre ångest, för visst är det ju så, att om en människa bara gör som man säger så blir ju allt lättare, men är det bättre eller ens på något sätt bra?

Jag tror verkligen, verkligen, verkligen på att barn som ges chansen, från spädbarn, klarar så himla mycket. Jag känner att jag växt sedan jag fick min son, att jag utvecklas varje dag, omvärderar, får nya drömmar och framtidsvisioner, jag känner inte att mitt liv är över eller klart bara för att jag fått barn, jag känner mig inte begränsad och som att jag inte skulle kunna resa med honom, uppleva världen och göra saker. Visst, jag känner inte att jag skulle kunna ta en normalt jobb på ett lager och vara ifrån honom åtta timmar om dagen och göra något själsdödande för att få lite extra pengar, men jag vill inte göra det heller, finns andra sätt att tjäna pengar på, utan att lämna ifrån sig sitt barn, som jag utforskar, planerar och väntar på modet för att göra, som är saker som jag vill göra, saker som jag kanske aldrig ens skulle tänkt på om jag inte hade blivit gravid, då skulle jag väl skaffat ett nio till fem och varit olycklig och gjort allt det som man ”ska” göra, festa, supa och allt det meningslösa som jag inte vill ha i närheten av mitt liv.

Som avslutning kan jag väl snudda vid det att skaffa sig utbildning och jobb före barn, jag TACKAR GUD att jag fick barn före jag hann göra något så dumt som att börja på högskola, jag TACKAR GUD att jag hann läsa om unschooling och bli lite smart före jag gjorde något som skulle halverat mitt liv med stress, ångest och skulder. Jobb, ja, man behöver ju pengar i vårt samhälle, min önskedröm är självförsörjning och mindre samhällen, jag tycker allt är för stort för att vara bra för oss, men många bäckar små, det säger jag, det jobbar jag mot, minska ens krav, värdera om sitt liv, vad är viktigt, vad är nödvändigt?

Mysiga pussar och skeva förväntningar

Johns pussar är det bästa som finns, spända läppar, öppen mun och avslutas gärna med lite tänder och tunga och för det mesta med lite ljudeffekter också. Låg häromdagen med honom på mig och fick minst tio pussar på raken, han är lite restriktiv med pussar och kramar, antagligen för att vi kramar och pussar honom så mycket så han tröttnar på oss, kan inte låta bli liksom, vill äta upp honom ju. Men vill han inte få en puss så slipper han såklart. När jag frågar om jag kan få en puss så visar han sitt samtycke genom att öppna munnen och trycka fram huvudet lite, ignorerar han mig så tolkar jag det som ett nej och han slipper. Sen så pussar jag ju i och för sig på honom spontant på huvudet och nacken och sånt, brukar han inte ha något emot, slår han bort mig ber jag om ursäkt för att jag gick över gränsen.

Bara för att han är mitt barn så äger jag liksom inte honom, jag har inte rätt till hans kropp. Vuxna förväntar sig så konstiga saker från barn, att de ska vilja bli kladdade på hur som helst och när som helst. Vilken vuxen skulle finna det socialt acceptabelt att bli tagen på eller pussad ifall denne inte ville? Bara för att man som vuxen blir helt fylld av kärlek när man ser en liten gullunge så betyder det inte att man kan ta för sig bara för att barnet inte kan säga nej med ord, många verkar tolka barns tystnad som samtycke. Alltså att om John inte protesterar högt så betyder det att något är lugnt, nu har John som tur sluppit bli ovälkommet pussad/kramad, han sitter oftast i min famn eller är bredvid mig när vi träffar folk som han inte är så säker på, jag står aldrig och säger ”kom igen då John, ge’na en puss”, utan säger till den vuxne att vi får väl se vad han vill.

Märker jag att det är en vuxen som är benägen att ta sig friheten så håller jag honom i min famn utom räckhåll eller är vaksam på tecken som tyder på att människan kommer göra något olämpligt så jag kan sätta stopp för det.

Tog tid för John att gå med på munpussar från sin älskade pappa ens, när Johan frågade och gjorde pussmun så brukade han bara le och putta bort Johans ansikte, tydligare signal finns väl inte, haha. Listan över vad som förväntas av barn som inte förväntas av vuxna kan ju göras lång, tänk efter själv vad du förväntar dig av barn som du inte förväntar dig av dig själv eller en annan vuxen.

Så sorgligt att det blir komiskt och så sorgligt igen

Kom precis att tänka på en sak. Vi har ju åtminstone i västvärlden en sån skev bild av amning och framförallt hur länge ett barn bör ammas. Så för att stilla det här inneboende behovet som barnet faktiskt har, av amning, så ger man flaska med välling och napp. Sen ska barnet inte ens få ha det och man ojar sig över sin treåring som fortfarande har napp eller suger på tummen, fan om ni inte tänker amma klart ungen (klart i det här sammanhanget översätts full term, tills barnet slutat självmant m.a.o), kan den väl i alla fall få ha napp. En del av mig skrattar åt vad människor håller på med, men mest så blir jag ledsen.

Jag förstår många av de sakerna som man ersätter mänsklig kontakt och så vidare med, jag förstår vart det behovet kommer ifrån. Frustration, trötthet, en bild av hur det ”ska” vara, hur man vill att det ska vara och så vidare, jag förstår varför man kan tro att vagn är en absolut livsnödvändighet, jag kan förstå varför folk trycker en napp i munnen på ungen, jag förstår vagga i vagnen över tröskeln och allt vad det är. Jag förstår varför man trugar, hetsar, tvingar etc. Jag förstår den här känslan av att vilja göra allt, ge allt. Men behöver barnet allt det, eller behöver barnet bara dig, en varm, trygg famn som doftar hemma?

Behöver barnet en egen spjälsäng som den ska ligga i prick klockan sju varje kväll efter att ha fått läsa saga, äta välling, borstat tänderna, badat och fått på pyjamas (eller vilka rutiner folk nu har)? Jag tror att man får skilja på sina egna behov och barnets behov. Med det menar jag inte att det på något sätt är ”fult” att vilja ha kvällen för sig själv och sin partner, men är den fasta tiden för sömn verkligen för barnet då? Sen jag fick John har jag värderat och omvärderat och fortsätter att omvärdera, jag vänder och vrider på vad man ska göra, bör göra, inte bör göra och varför jag vill göra på ett visst sätt.

Den här brådskan, den genomsyrar hela vårt samhälle. Alla har så himla bråttom hela tiden, varför? Man ska tillbaka till jobbet, så barnet ska avvänjas från tutte (vill poängtera att man kan fortsätta amma trots att man jobbar och inte har med sig ungen), det ska sova själv, lära sig vara självständig, man lägger en tröja bredvid barnet som doftar mamma, istället för att lägga sig ner bredvid och amma, tvingas inte barnet mot sin skrikande vilja så ska det ske gradvis för att vara snäll mot barnet, men jag känner ändå att: varför? Är det för barnet eller för den vuxne? Glad mamma, glad bebis och alla är den bästa föräldern för sitt barn köper jag inte, inte när glada mamma bara vill uppfylla massa ”vill ha” i sitt liv och så kan vi väl hålla med om att det finns en del ganska kassa (objektivt) föräldrar därute som helt ignorerar sina barn, misshandlar dem och super ihjäl sig.

Jag förstår som sagt vart känslan för alla hjälpmedel och metoder kommer ifrån, men det är ju bara ett sätt att försöka leva livet på det sättet man själv vill, hur vill barnet leva? Är det någon som frågar sig det? Är det någon som ens tänker på det? Jag hoppas det, men för det mesta när jag ser föräldrar eller läser bloggar (jag tror absolut att folk VILL sina barn deras bästa) så verkar det inte så, folk är så uppe i sig själva och livet som pågår DÄR UTE så de inte ser att barnet som beter sig lite mindre önskvärt bara försöker säga något, men inte kan med sina ord. Så det får höra ”skärp dig!” istället, att få barn är inte att skaffa ett husdjur, du bör inte dressera dina barn, det här är en människa, en inneboende kan vi säga, som har flyttat in, i början helt hjälplös och hängiven till dig, behandlar dig med sån respekt att han skulle ändra hela sin personlighet på en sekund för att göra dig glad, det är en relation som bör bygga på ömsesidig respekt, hänsyn och massa massa kärlek, man får anpassa sina liv runt varandra.

Alla har vi beteendemönster som till stor del kommer från vår egen barndom och påverkar hur vi är med våra egna barn. När jag hamnar i gamla mönster och beteenden i hur jag bemöter John, så brukar jag tänka efter och då utgå ifrån mig själv. Jag tror att det viktiga är att förstå varför barnet gör något, vad känner barnet när det gör på ett visst sätt, kan man klura ut det så går man vidare till frågan: vad skulle jag vilja i den situationen? Hur skulle jag vilja bli behandlad? Men den nog viktigaste: hur skulle jag gilla det om någon som var över dubbelt så stor som mig gjorde såhär mot mig just nu?

Jag har t.ex obehagliga minnen av att bli fasthållen mot min vilja i olika sammanhang, en del av dessa är från barndomen när det gällt tandborstning eller något som jag inte ville göra. Det är superobehagligt att bli fasthållen och inte kunna ta sig loss, speciellt för någon som är liten och i beroendeposition, det är en makt. Att kunna hålla fast någon så att den är helt inkapabel att ta sig loss är på ett sätt att ha den människans liv i sina händer, jag bestämmer över dig, din kropp och din överlevnad. Att använda sig av denna makt, för att man kan, för att något ska gå snabbare, bli gjort och för att jag är större och jag bestämmer nu är att missbruka sin makt och är himla otrevligt (dessutom så är jag övertygad om att det leder till skeva sociala förhållanden för barnet, läs om och håll i tanken att barn speglar föräldrars beteenden, antingen rättvänt eller tvärtom).

Tycker det är så konstigt att föräldrar håller fast sina barn, trycker in dem i barnvagnen mot deras vilja, lyfter med sig dem med tvång ifall deras pedagogiska försök inte funkar, med andra ord lär dem att de inte bestämmer över sig själva eller sin kropp, när din vilja som förälder är lika stor som barnets, så avgör din styrka och du bestämmer då över barnets kropp, men samtidigt så försöker du (med dina verkningslösa ord) lära barnet att hans kropp är hans egna, ingen får göra något som inte känns okej och barnet får inte göra något mot någon annan som inte känns okej för denna. Men mamma och pappa får göra sånt som inte känns okej, för ”skärp dig, jag orkar inte”. Vet ni vad mer man kan göra när man inte orkar, istället för att fysiskt tvinga sig på en annan liten människa? Ge upp, släppa taget, klura ut vad barnet känner. Löser ni alla konflikter i livet på det sättet?

Säger inte att livet blir så enkelt och kul per automatik om man behandlar sitt barn med respekt, vilket nog är anledningen till varför många föräldrar gör som de gör, för att man i slutändan bryr sig mer (i stunden) om att få saker gjort än att behandla sitt barn respektfullt. Man måste nog lägga om hela sin hjärna, det är jobb, jag är mitt i det, tänka annorlunda om allt. Se saker på andra sätt, vara kreativ i sina sätt att hantera saker som blir konflikter (som att borsta tänder och sånt) ta aktiva val att inte störa sig på saker, inse att problemen ligger i en själv och inte utanför. Jag tror verkligen på respektfullt bemötande från start. Det bästa är väl ändå att förebygga, snarare än reparera och desperat försöka lappa ihop ett fartyg som bara sjunker?

På tal om förebyggande: John är ju med oss i allt vi gör, när han var runt kanske tre-fyra månader blev han intresserad av våra tandborstar och fick då sin egen, den fick han sitta och leka med, oftast gick han runt och bet på den. Så fick han en ny tandborste nu när tänderna kommit upp, vi har likadana alla tre (bambutandborste, Johns är mindre sluusluuusåsötattjagdöööör). Så jag tar med honom till badrummet, tar min tandborste, tar ut hans och ger till honom, så står vi och borstar tänderna och tittar på varandra. Jag borstar och John försöker härma, så himla söt är han alltså. Sötaste är nog dock när han ska borsta våra tänder, stoppar in tandborsten i munnen på någon av oss och drar lite längst med våra tänder. Hoppas tandhygien-glädjen håller i sig!

En teori…

Jag har tänkt mycket på ett återkommande tema inom amerikansk film och tv. Skam, att barn och tonåringar skäms över sina föräldrar och tycker att det är pinsamt att synas tillsammans med dem. Är det bara jag som tycker att det är konstigt? Vart kommer denna skam ifrån?

Jag tänker mig att barn som särskilt från tidig ålder får känna på skam, föräldrar som skäms över sina barn, tillrättavisar, skuldbelägger, inte tillåter barnet att följa med på vissa tillställningar för att det är ”för litet” och så vidare skapar barn som senare, i tonåren skäms över sina föräldrar, för att det är så de fått förhålla sig till sin familj och sociala situationer. Jag tror att dessa barn senare i vuxen ålder kan få väldiga problem med skamkänslor och naturlig gränssättning, om jag som barn vuxit upp med en sån förälder, så tror jag att jag också skulle ta avstånd.

Jag tror såklart även att om man då som förälder behandlar sitt barn med respekt, samma respekt som man skulle behandla vem som helst med, oavsett ålder etc så kommer det barnet växa upp och kunna respektera andra och deras gränser, inte bli gränslös eller avstängd. Jag tror även att dessa barn inte skäms över sina föräldrar (nåja, inte så farligt mycket i alla fall), eftersom föräldrarna aldrig har visat att de skäms över barnet, barnet har alltid fått utvecklas fritt, utan värderingar.

Jag tror på att fokusera på barnets upplevelse av världen, från första början. Jag och Johan har masserat John sedan han var nyfödd, jag har masserat hans tår individuellt, hans ansikte, öron, ryggen och allt, så att han ska bli medveten om sin kropp och hur den känns, hur den fungerar. En del utav hans utforskande går ut på att uppleva genom oss, vilket kan vara frustrerande, han stoppar in sina fingrar i munnen för att känna på våra tänder, sliter och river ibland i tandköttet, så stoppar han fingrarna i sin egna mun och känner på sina två små tänder. Jag tror på att bekräfta barnets känslor och vara uppmärksam och aldrig försöka avleda när han försöker säga något till mig, om han gråter så tar jag det på allvar, även om jag inte förstår varför han är ledsen så tröstar jag, att avleda skulle kännas som att inte ta honom på allvar. Visst han kanske skulle bli tyst, men skulle han känna sig förstådd eller ens sedd?

Om John börjar gråta eller skrika bland folk så visar jag aldrig att det är obekvämt eller pinsamt, för det är ju inte det, jag känner inte det i alla fall, även om jag skulle tycka att det vore pinsamt skulle jag nog inte förmedla det till barnet, för att inte lägga över skuld på honom som egentligen inte är hans. Han har liksom rätt att visa och uttrycka sina känslor, hur obekväma andra än blir av det. Hur obekväm jag än skulle bli av det. Jag ser fram emot framtiden med John, jag tycker det blir roligare och roligare att vara mamma för varje dag som går, tanken på att han en dag kommer att prata och prata om saker med oss (!) känns helt overklig. Jag tror inte att han kommer skämmas över oss, vi skäms aldrig över honom. mamma evald