Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Annonser

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Så sorgligt att det blir komiskt och så sorgligt igen

Kom precis att tänka på en sak. Vi har ju åtminstone i västvärlden en sån skev bild av amning och framförallt hur länge ett barn bör ammas. Så för att stilla det här inneboende behovet som barnet faktiskt har, av amning, så ger man flaska med välling och napp. Sen ska barnet inte ens få ha det och man ojar sig över sin treåring som fortfarande har napp eller suger på tummen, fan om ni inte tänker amma klart ungen (klart i det här sammanhanget översätts full term, tills barnet slutat självmant m.a.o), kan den väl i alla fall få ha napp. En del av mig skrattar åt vad människor håller på med, men mest så blir jag ledsen.

Jag förstår många av de sakerna som man ersätter mänsklig kontakt och så vidare med, jag förstår vart det behovet kommer ifrån. Frustration, trötthet, en bild av hur det ”ska” vara, hur man vill att det ska vara och så vidare, jag förstår varför man kan tro att vagn är en absolut livsnödvändighet, jag kan förstå varför folk trycker en napp i munnen på ungen, jag förstår vagga i vagnen över tröskeln och allt vad det är. Jag förstår varför man trugar, hetsar, tvingar etc. Jag förstår den här känslan av att vilja göra allt, ge allt. Men behöver barnet allt det, eller behöver barnet bara dig, en varm, trygg famn som doftar hemma?

Behöver barnet en egen spjälsäng som den ska ligga i prick klockan sju varje kväll efter att ha fått läsa saga, äta välling, borstat tänderna, badat och fått på pyjamas (eller vilka rutiner folk nu har)? Jag tror att man får skilja på sina egna behov och barnets behov. Med det menar jag inte att det på något sätt är ”fult” att vilja ha kvällen för sig själv och sin partner, men är den fasta tiden för sömn verkligen för barnet då? Sen jag fick John har jag värderat och omvärderat och fortsätter att omvärdera, jag vänder och vrider på vad man ska göra, bör göra, inte bör göra och varför jag vill göra på ett visst sätt.

Den här brådskan, den genomsyrar hela vårt samhälle. Alla har så himla bråttom hela tiden, varför? Man ska tillbaka till jobbet, så barnet ska avvänjas från tutte (vill poängtera att man kan fortsätta amma trots att man jobbar och inte har med sig ungen), det ska sova själv, lära sig vara självständig, man lägger en tröja bredvid barnet som doftar mamma, istället för att lägga sig ner bredvid och amma, tvingas inte barnet mot sin skrikande vilja så ska det ske gradvis för att vara snäll mot barnet, men jag känner ändå att: varför? Är det för barnet eller för den vuxne? Glad mamma, glad bebis och alla är den bästa föräldern för sitt barn köper jag inte, inte när glada mamma bara vill uppfylla massa ”vill ha” i sitt liv och så kan vi väl hålla med om att det finns en del ganska kassa (objektivt) föräldrar därute som helt ignorerar sina barn, misshandlar dem och super ihjäl sig.

Jag förstår som sagt vart känslan för alla hjälpmedel och metoder kommer ifrån, men det är ju bara ett sätt att försöka leva livet på det sättet man själv vill, hur vill barnet leva? Är det någon som frågar sig det? Är det någon som ens tänker på det? Jag hoppas det, men för det mesta när jag ser föräldrar eller läser bloggar (jag tror absolut att folk VILL sina barn deras bästa) så verkar det inte så, folk är så uppe i sig själva och livet som pågår DÄR UTE så de inte ser att barnet som beter sig lite mindre önskvärt bara försöker säga något, men inte kan med sina ord. Så det får höra ”skärp dig!” istället, att få barn är inte att skaffa ett husdjur, du bör inte dressera dina barn, det här är en människa, en inneboende kan vi säga, som har flyttat in, i början helt hjälplös och hängiven till dig, behandlar dig med sån respekt att han skulle ändra hela sin personlighet på en sekund för att göra dig glad, det är en relation som bör bygga på ömsesidig respekt, hänsyn och massa massa kärlek, man får anpassa sina liv runt varandra.

Alla har vi beteendemönster som till stor del kommer från vår egen barndom och påverkar hur vi är med våra egna barn. När jag hamnar i gamla mönster och beteenden i hur jag bemöter John, så brukar jag tänka efter och då utgå ifrån mig själv. Jag tror att det viktiga är att förstå varför barnet gör något, vad känner barnet när det gör på ett visst sätt, kan man klura ut det så går man vidare till frågan: vad skulle jag vilja i den situationen? Hur skulle jag vilja bli behandlad? Men den nog viktigaste: hur skulle jag gilla det om någon som var över dubbelt så stor som mig gjorde såhär mot mig just nu?

Jag har t.ex obehagliga minnen av att bli fasthållen mot min vilja i olika sammanhang, en del av dessa är från barndomen när det gällt tandborstning eller något som jag inte ville göra. Det är superobehagligt att bli fasthållen och inte kunna ta sig loss, speciellt för någon som är liten och i beroendeposition, det är en makt. Att kunna hålla fast någon så att den är helt inkapabel att ta sig loss är på ett sätt att ha den människans liv i sina händer, jag bestämmer över dig, din kropp och din överlevnad. Att använda sig av denna makt, för att man kan, för att något ska gå snabbare, bli gjort och för att jag är större och jag bestämmer nu är att missbruka sin makt och är himla otrevligt (dessutom så är jag övertygad om att det leder till skeva sociala förhållanden för barnet, läs om och håll i tanken att barn speglar föräldrars beteenden, antingen rättvänt eller tvärtom).

Tycker det är så konstigt att föräldrar håller fast sina barn, trycker in dem i barnvagnen mot deras vilja, lyfter med sig dem med tvång ifall deras pedagogiska försök inte funkar, med andra ord lär dem att de inte bestämmer över sig själva eller sin kropp, när din vilja som förälder är lika stor som barnets, så avgör din styrka och du bestämmer då över barnets kropp, men samtidigt så försöker du (med dina verkningslösa ord) lära barnet att hans kropp är hans egna, ingen får göra något som inte känns okej och barnet får inte göra något mot någon annan som inte känns okej för denna. Men mamma och pappa får göra sånt som inte känns okej, för ”skärp dig, jag orkar inte”. Vet ni vad mer man kan göra när man inte orkar, istället för att fysiskt tvinga sig på en annan liten människa? Ge upp, släppa taget, klura ut vad barnet känner. Löser ni alla konflikter i livet på det sättet?

Säger inte att livet blir så enkelt och kul per automatik om man behandlar sitt barn med respekt, vilket nog är anledningen till varför många föräldrar gör som de gör, för att man i slutändan bryr sig mer (i stunden) om att få saker gjort än att behandla sitt barn respektfullt. Man måste nog lägga om hela sin hjärna, det är jobb, jag är mitt i det, tänka annorlunda om allt. Se saker på andra sätt, vara kreativ i sina sätt att hantera saker som blir konflikter (som att borsta tänder och sånt) ta aktiva val att inte störa sig på saker, inse att problemen ligger i en själv och inte utanför. Jag tror verkligen på respektfullt bemötande från start. Det bästa är väl ändå att förebygga, snarare än reparera och desperat försöka lappa ihop ett fartyg som bara sjunker?

På tal om förebyggande: John är ju med oss i allt vi gör, när han var runt kanske tre-fyra månader blev han intresserad av våra tandborstar och fick då sin egen, den fick han sitta och leka med, oftast gick han runt och bet på den. Så fick han en ny tandborste nu när tänderna kommit upp, vi har likadana alla tre (bambutandborste, Johns är mindre sluusluuusåsötattjagdöööör). Så jag tar med honom till badrummet, tar min tandborste, tar ut hans och ger till honom, så står vi och borstar tänderna och tittar på varandra. Jag borstar och John försöker härma, så himla söt är han alltså. Sötaste är nog dock när han ska borsta våra tänder, stoppar in tandborsten i munnen på någon av oss och drar lite längst med våra tänder. Hoppas tandhygien-glädjen håller i sig!

Begynnelsen

Jag har startat många bloggar i mitt liv och alla har haft en sak gemensamt, ett kort liv. Vilket kanske inte bådar gott nu, men jag har höga förhoppningar på denna nya start. Mitt problem tidigare har nog varit brist på struktur och en alldeles för diffus inriktning. Så, vem är jag då och vad vill jag med denna blogg?

Jag heter Milla, fyller 23 i oktober, är mamma till en son som föddes den 25e april 2014, gift inför Guds ögon (men icke lagens) med Johan, har en katt som heter Ozzy och jag är vad man skulle kunna kalla för hemmafru.

Jag och Johan träffades hösten 2012 på Tollare Folkhögskola, där vi båda valt kreativt skrivande tillsammans med vår allmänna linje. I november blev vi ett par, i juni 2013 flyttade vi ihop, i augusti blev jag gravid och i april 2014 så föddes vår son, John Evald.

Den här bloggen kommer främst handla om föräldraskap och allt som hör därtill. Eller nära föräldraskap, mitt föräldraskap. Om hur jag gör det, inte som en mall för hur alla borde vara men för att dela med mig om mina erfarenheter och tankar. Förhoppningsvis kan någon som känner sig lika mycket utanför mallen som jag hitta hit och känna värmen av gemenskap.

Så om ni vill läsa om fri amning, anknytning, EC, samsovning, nära föräldraskap, alternativ livsstil och mycket mer så föreslår jag att ni stannar kvar!