Socialiseringsmyten del 2

Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?

Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.

Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor.  Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.

Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.

När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.

Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.

För vidare läsning:

En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)

Att prata genuint

Läste igår Jesper Juuls böcker Konsten att säga nej samt Här är jag, vem är du? och i någon eller båda av dem tar han upp vikten av att ge sina barn sin spontana reaktion samt skrev om varför pedagogiskt tal inte funkar som kommunikation (såvida du inte försöker lära barnet någon konkret färdighet). Han menade att när man använder sig av en pedagogisk röst så stämmer ditt tonläge inte överens med orden som du säger, vilket gör att barnet ignorerar dina ord och istället går på tonläget (som ju då sänder ut signaler om att allt är lugnt). Han menade att det är viktigt för barn att få ens spontana, ärliga reaktion och att det är lugnt att säga ”kan jag få lite tid att tänka?” istället för att hitta på någon pedagogisk förklaring. Just det här med hur jag pratar med John har varit något jag tänkt mycket på. För det mesta har jag nog varit ganska ärlig i min kommunikation, men så kan jag ibland få för mig saker som jag hört andra säga, som att småbarn har svårt om man säger ”jag” och att man därav ska säga ”mamma”, Jesper Juul menade att man bör formulera sina gränser i jag-form och inte som ”mamma”, minns inte varför nu dock men kan tänka mig att det blir en viss känslomässig distans i det, vilket väl inte är vad man vill när man försöker förmedla en känsla (John förstår helt utmärkt när jag säger ”jag” och tenderar att bli mer benägen att ta till sig vad jag säger då*). Men så ibland kan det bli lite krockar i kommunikationen, som att jag fått för mig att mina förklaringar för varför jag inte vill att han gör något måste vara sansade och välformulerade på något sätt.

Men när jag förklarar med lugn och nog en ”pedagogisk röst” så skiter han ju helt i vad jag säger, när jag däremot svarat spontant och ärligt så bryr han sig (sedan kan han ju också inte hålla med mig/inte förstå och därför skita i vad jag säger). Det är inte så att jag skäller ut honom eller något sånt, Jesper Juul skrev även intressant om det med att skälla på, att hård ton inte är samma sak som att säga kränkande saker till sitt barn, där barnet av det senare tar skada, men blir jag irriterad så visar jag med kroppsspråket och rösten att jag blev det. Jag har haft svårt för att visa mina ärliga reaktioner och nog för ofta fallit in i någon strävan av att vara lugnet själv till en grad att det inte gynnat vår relation, jag har haft svårt för att jag så lätt får skuldkänslor, känner mig elak och framförallt när jag ser effekten av negativ känsla hos honom, oj vad jag känner mig hemsk då! Men negativa känslor är inte dåliga, precis som jag vill låta de få finnas för John så måste jag låta dem få finnas hos mig själv. Genom en negativ känsla som uppstår hos honom lär han sig hur han kan undvika den känslan, han lär sig mer om mig, vart han har mig och hur han kan förhålla sig till mig. Som Jesper Juul skrev (fast inte ordagrant då) så kan vi bara lära oss om vart en annan människas gräns går genom att stöta oss mot den och vart våra gränser går genom att andra stöter sig mot dem.

Så även fast det är känslomässigt jobbigt för mig så känner jag att det är en av de där många föräldrasmällarna jag får ta, för jag är verkligen hell bent on att John ska få fungerande relationer i sitt liv. Ett exempel på det här med spontana reaktioner har jag från häromkvällen, jag och Johan satt på sängen och John höll på att äta solroskärnor ur påsen, han fick i typ ett par i munnen och en hel del på golvet. Sen började han ha solrosfröna på golvet med flit, Johan blev irriterad men bet ihop. John fortsatte och till slut blev Johan så irriterad att han tog påsen ifrån honom och sa ”tyvärr, jag vill inte” i sin lugna, lena pedagogröst. John fattade ingenting och vände sig mot mig och gnällde av sig och ville förstå, så jag sa rakt och ärligt ”pappa blir irriterad när du har ut fröna på golvet, han gillar inte det” eller något i den stilen varpå John tog locket av en termos och satte sig på huk på golvet för att samla in fröna i locket.

Har alltid lite svårt för Jesper Juuls exempel då de speglar konflikter som aldrig skulle uppstå här, men man behöver ju inte ta till sig allt en människa skriver bara för att denne överlag är vettig. För mig är det viktigt att fundera över varför något är viktigt, varför jag inte vill och avväger utefter behoven i stunden. Ena dagen till exempel är jag helt lugn med att städa upp efter att John har öst kryddor och havregryn omkring i köket, andra (som idag) så säger jag att jag inte vill att han gör så. När det gäller den städningen försöker jag för övrigt vara noga med att göra det när han är där och gärna före han gått vidare, för då hjälper han mig och är det saker han klarar av gör han det sen själv, som att slänga sitt bajs i toaletten.

Känner att det här bör vara ett icke-stycke, men jag har märkt en tendens hos människor att missförstå och misstolka saker vid minsta lilla svängutrymme (och med tanke på hur trött jag är just nu så finns det nog en hel del), men om ens spontana reaktion är ”vafan, din jävla skitunge, fattar du inte att du inte kan göra så”, så anser jag att jo, man bör hålla tillbaka på orden (men inte känslan) och kanske jobba på sig själv lite, för det är kränkande ord. Bara så ingen får för sig att det är lugnt att bete sig hur som helst mot sitt barn för att Jesper Juul sa att det är lugnt att ge sin spontana reaktion, då har man nog missat poängen (som jag sett en del människor göra när de läst Jesper Juul). Så för att förtydliga, med spontan reaktion menas alltså känslan du i stunden känner, den ska du förmedla ärligt och spontant på ett icke-kränkande sätt.

*Jag har iofs varit väldigt övertydlig i vår kommunikation och pekat på mig när jag sagt ”jag” eller så och honom för ”du”, inte hela tiden men när jag velat driva fram ett budskap, kanske har det underlättat.

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.

Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.

Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Farorna med unschooling

Jag lyssnade nyligen på ett klipp med en man som har en vad man kan kalla radiokanal på youtube, där människor ringer in med olika problem och så vidare, i det här avsnittet så ringde en man in och var orolig för sin femtonåriga dotter som han oskolar, hon var omotiverad, spelade bara datorspel och ville inte studera något. Stefan (som han heter, han som har den här kanalen) svarade med att han måste vara mer auktoritär, hon är bara ett barn, hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad för att kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade, att om hon oskolas så borde hon vara på avancerad nivå vid det här laget och fick det att låta som att unschooling bara är för genier och underbarn som är ”freaks” som han uttryckte det. Som grädde på moset stod det i kommentarerna att ”att inte låta barnen gå i skola är barnmisshandel”.

Mina invändningar till ovanstående

  1. Dottern, 15 år, gick i kommunal skola, i England, i tio års tid och blev oskolad från och med 13 år, alltså två år utan skola. Föräldrarna ville ge henne ett år utav krav, hon fick göra precis som hon ville, även om hon bara ville spela datorspel, vilket var det hon gjorde. Men det framkommer också att hon spelar gitarr och piano och har ett stor intresse för musik. Hon kan behöva mer tid än ett, två eller tre år för att varva ner från sina tio år i skola, att få leva kravlöst, omotiverat och en ”lat” livsstil ett tag kan vara befriande och kan säkert vara behövligt, speciellt om man fått växa upp fort, kan jag tänka mig. Så att hon verkar omotiverad och inte vet vad hon vill göra med sitt liv tycker jag är irrelevant, precis som vilken nivå hon var och eller är på.

  2. Ingen säger väl att barn ska kunna förutse konsekvenser av sitt handlade och agera utefter? Men vissa kanske anser att det är en viktig lärdom att få ta och uppleva dessa konsekvenser, barn är kanske inte kapabla att se alla faror och vad som kan ske, men de är kapabla att fatta beslut och lära sig av dessa erfarenheter. Inom rimliga gränser, som varje familj får bestämma själva, såklart.

  3. Att hon måste vara så före alla andra i sin årskull bara för att hon oskolas är ett konstig påstående, ja oskolade barn tenderar, generellt sett, att prestera bättre på prov och dylikt än sina traditionellt skolade kamrater, men alla barn är individer. Att hon kanske ligger flera år efter i matte (som kom upp som problem) och därav inte kommer kunna söka in på högskola, är irrelevant, eftersom hon som redan sagt saknar motivation och intresse för högskoleutbildning. Varför ödsla tid på ett sjunkande skepp? Unschooling är inte bara till för superdrivna, högpresterande, självgående, supergenialiska underbarn som når toppen av sin karriär vid tretton, det kan också vara för den med inlärningssvårigheter, funktionshinder, den som inte klarar av traditionella läromiljöer. Poängen är inte att få framgångsrika och lyckade människor, vilket kan låta konstigt och som bakåtsträvande men fortsätt läs nu, poängen är att skapa hela, lyckliga, kreativa människor som följer sitt hjärta. Sen kanske ungen inte lär sig läsa eller skriva förrän hen är tolv, det spelar ingen roll. Man måste ändra hur man ser på barn och inlärning, när du oskolar barnet så faller jämförelserna bort, barnet är inte längre sent i utvecklingen för att hen inte kan läsa, man litar på att barnet lär sig det vid det tillfälle det vill och behöver den kunskapen. Barnet är inte längre dålig på matte, efter i geografi. Barnet kanske spelar piano som de bästa, kanske det inte verkar som att barnet är särskilt bra på något alls, det spelar inte riktigt någon roll, barnet är på sin nivå.

  4. Pappan oroade sig även för att dottern sagt upp vänskap med människor och inte hade så många kompisar längre. Jag minns från när jag gick i skolan att det skulle vara sån himla hets kring kompisar, jag minns under utvecklingssamtalen hur läraren tog upp att jag borde få fler kompisar, jag hade oftast en eller två som jag umgicks med. Jag tyckte helt enkelt att det var skönt att umgås med en eller två människor i taget istället för många, så känner jag även idag. Alla barn vill inte ha massa kompisar, de kanske vill det senare och skaffar sig dessa vänner, kanske barnet växer upp och fortsätter att föredra ensamhet. Frågan är snarare: Lider barnet av att inte ha kompisar? Mår hon dåligt för det eller tycker hon att det är skönt och befriande? Ibland kan vänner bli ett måste.

  5. Det största problemet som jag såg det, av det jag hörde, var elektroniken. Hon sitter mycket framför datorn och pappan vill inte sätta restriktioner på användande och vill inte vara för auktoritär. Jag kan hålla med honom i mycket av det han tog upp, han vill sätta gränser kring användning av datorn, men vill inte neka användning, så han gav henne ansvaret. Jag känner att om jag väljer att ha en dator, en tv, en symaskin, eller vad som helst, i mitt hem så får alla i hemmet använda sig av sakerna som de vill, min son valde inte att födas, han valde inte det här hemmet, jag gav honom det och då gav jag honom det helt, tills han skaffar sig ett eget. Däremot så kan jag som vuxen och förälder bestämma VAD som ska finnas i hemmet, om jag anser att en dator orsakar mer problem än den är till nytta och att den inte tillför något bra i våra gemensamma liv, så kan jag bestämma att inte ha en dator hemma. Jag tror att om den här pappan gjorde sig av med all elektronik så skulle dottern väldigt fort börja engagera sig i något, om än något så litet som att sitta och rita eller läsa. Jag tycker att föräldrarna är ansvariga för att hemmet eller vart barnet nu vistas under dagen ska vara en lärorik miljö på något sätt. Om detta är pysselmaterial eller tyger, garn, andra hantverk eller att följa med föräldern till jobbet i en butik, på café eller vart man nu jobbar, spelar mindre roll. Att ha saker liggandes som olika stationer tror jag är ett bra sätt att bjuda in till skapande och lärande.

  6. Jag tycker pappan borde fråga sig själv ”hur lever jag mitt liv? Vad gör jag för att mata mina intressen? Vad gör jag för att skapa förändring?”, för hur kan man förvänta sig att ens barn ska leva ett liv fullt av intressen, aktiviteter, sociala tillställningar, engagemang, om man som förälder inte leder med gott exempel? Det blir ju nästan som att ljuga, eller visa en falsk sida av världen. Vi är våra barns förebilder, deras blick in i ett liv de snart kommer kliva ut i helt, om jag då jobbar med något jag inte gillar, kommer hem och surfar eller kollar på tv, beställer en pizza och aldrig går ut, hur kan jag förvänta mig något annat av mitt barn?

  7. Alla tycker olika, att oskolning skulle vara barnmisshandel är larvigt, jag anser däremot att viss traditionell (i stort sett all) formel utbildning inte bara är barnmisshandel, utan även en kränkning mot den mänskliga nyfikenheten och en effektiv avlivningsmetod för lusten att lära sig.

Avslutningsvis

Jag anser verkligen att unschooling är för alla barn, jag är helt övertygad om att alla barn kan frodas av att få sluta skolan. Däremot tror jag inte att det är för alla föräldrar, om man som förälder inte är villig att ge upp vissa saker som skulle kunna hjälpa barnet att hitta ett intresse/motivation (ge upp elektronik, socker, gluten, mjölk, ägandebehov, dyra vanor, lyx), om man inte är villig att satsa på egna intressen, inte villig att ge upp en karriär som gör en olycklig och satsa på något annat, eller om det inte finns någon annan vuxen som kan spendera mycket tid med barnet och som lever sina intressen, så tror jag att det barnet nog skulle ha det bättre i en alternativ formell skola, mindre dåligt i alla fall.

Allt hänger ihop lite för mig när det gäller unschooling, det är en del utav min livsfilosofi. Learn by doing, jag gör det med John (han får klättra, ramla, stoppa saker i munnen, vara smutsig, naken, envis och som han är), jag gör det själv (lär mig sticka, syr, skapar saker, skriver) och jag kommer uppmuntra John i framtiden precis som jag gör nu, genom att själv göra det jag gillar att göra och ha med honom i det och även genom att uppmuntra hans intressen och vara med på det. Jag tror att människan föds kompetent, jag tror på att man föds och kan känna med hela kroppen vad man behöver, före man ens kan sätta ord på det så vet man vad man behöver och vill ha, jag tror att den känslan finns med hela livet som en slags ”ledstjärna” (eller vad man kan kalla det). Så jag tror alltså att barn kan fatta beslut med framtiden i åtanke (även om den kanske inte är så medveten), utvecklar intressen som senare kan leda till en karriär, eller flera intressen = flera valmöjligheter. Men även om barn många gånger kommer välja ”fel” så kommer de lära sig rätt saker genom sina erfarenheter, vilket jag tror är viktigt för att i framtiden undvika större misstag, om barnet först i 18-årsålder får fatta ett eget beslut om sitt liv, tror jag att konsekvenserna kan vara mycket farligare, om barnet inte känner sig själv och är säker i sin förmåga att fatta rätt beslut för sig själv.

För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)

Hur vet man om man är för nära som förälder?

Jag låg med John i sängen och maraton-ammade honom inför natten (låg och räknade till när han skulle behöva kissa baserat på hur många gånger vi bytte tutte), så släppte han taget (jag höll andan en stund för att vara säker på att det verkligen hände), han vände sig om på sidan med ryggen mot mig (precis som Johan gör när han somnar! John har gjort så till och från sedan han var putteliten, men mer på sista tiden) och jag gosade in mig mot honom och tänkte ligga sked lite, sniffa lite bebis och samla krafter. John…han hade andra planer. Han ville sova IFRED och gav mig en backhanded bitchslap i fejset, gnydde till, jag backade och han somnade helt.

Efter att ha legat och fått sina tuttar rivna och sina bröstvårtor nypta i två timmar, vem säger att moderskap inte är givande? (Senare kröp jag ner igen och då gick det bra, somnade på tre sekunder och låg och sov i en timme tills Johan kom hem från att ha jobbat dörren.) Vi vet att han har lite Salonen i sig i alla fall.