Aversion

Jag är i gravid igen, i vecka 18 nu och en sak som jag inte alls var beredd på och som jag tycker det finns väldigt lite information om på svenska är den totala motviljan till amning som man kan känna. Det som jag hittat på svenska beskriver att man kan känna ett ”obehag” när man ammar det äldre barnet under graviditet, men beskrivningarna jag hittat på engelska har varit betydligt mer korrekta, de som beskrivit det som att man vill slita ut håret på sig, springa ner för gatan och skrika, om mammor som legat och bitit sig i handen medan ånga kommit ut ur öronen. Jag har alltså upplevt extrem motvilja till att amma, värst är det på kvällarna, nätterna och när jag är nyvaken. I vissa perioder  har det varit lugnare, i andra värre. Det har uppstått en hel uppsjö av känslor och jag har märkt att det är värre under vissa förutsättningar.

Till exempel så är det mycket jobbigare ifall jag inte är helt mätt, ifall jag är törstig och ifall jag är trött, stressad eller redan irriterad på något. Vissa restriktioner har uppstått och det har för det mesta funkat ganska bra, ibland har det inte funkat alls för John och så ledsen som han blir då har jag aldrig sett honom, jag har ingen riktigt bra strategi för att hantera det utan har helt enkelt lossat honom, tagit några andetag och försökt igen, ibland om och om igen. Brukar distrahera  mig med telefonen och sitta och surfa. Det är så restriktionerna överhuvudtaget har yttrat sig, att jag lossat taget (med ett finger i mungipan på honom), har han varit lugn med det så har jag låtit det vara så och kramat om honom, har han blivit ledsen har jag försökt igen. Antingen så har jag lyckats bita ihop eller så har han tillslut själv tappat intresset, så över tiden har det lett till att jag knappt ammar alls på nätterna längre och att det går längre mellan amningstillfällena nu än tidigare.

Varför har jag då inte försökt vänja av honom, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag inte ammar för min skull och han helt enkelt inte alls är redo för det och för att jag ser fördelar med syskonamning som jag tycker är viktiga för att få en smidigare start på syskonrelationen, för allas skull. Inte bara att jag läst om fördelarna med syskonamning men för att jag sett det hos andras barn, vilken skillnad det kan göra. Det här var inte en planerad graviditet och det var ju verkligen inte Johns val att bli storebror, så jag känner att helt avsluta amningen är att kräva lite mycket av honom, där han är i sin utveckling och av vad jag vet att han kan förstå och hantera. Av reaktionerna som han fått när jag försökt att helt säga nej när han verkligen velat så kan jag även säga att jag verkligen inte har den orken att hantera det just nu, det är nästan värre än irritationen som jag kan känna av att amma.

Jag försöker se det här som den perfekta övningen inför förlossningen, att lära mig hantera dessa känslor på ett konstruktivt sätt istället för att gå in i dem. För jag märker att så fort jag tänker tanken ”jag vill inte” så blir det värre, jag verkligen triggar igång mig själv och jag har nu börjat försöka att vända dessa tankemönster, en mamma skrev att för henne var det viktigt att erkänna hur hon kände, men för mig blir mina erkännanden mer självömkan och en förvärring av känslorna. Utöver det så ser jag till att dricka vatten före, så jag inte ska vara törstig, försöka se till att aldrig bli så hungrig att hungern triggar igång känslorna och sover när John sover för att vara utvilad. Än så länge kommer det dock fortfarande ånga ur öronen på mig. Min självdisciplin är inte tipp topp, men det ska nog gå bra det här med, envishet har jag i alla fall för att täcka upp där disciplinen vacklar.

Jag har försökt med det som jag  läst vissa göra, säga att brösten är trötta nu och behöver vila, men jag kan inte riktigt förmå mig till det, det känns oärligt på något sätt, han verkar kunna hantera att JAG inte vill, det är när HAN VILL som han inte kan hantera, så jag har helt enkelt inte sagt så mycket utan bara lossat, vi testar oss liksom fram till en balans som känns okej för oss båda och eftersom att jag är den vuxna så får ju jag offra mest, för att jag helt enkelt är den som är mest känslomässigt mogen för att göra det. En gång sa jag ”nu orkar jag inte mer, men jag kan klappa dig på rumpan istället” och då slutade han upp mitt i sin klagan och vände sig om, för det är ju också ganska mysigt. Jag har på inget sätt märkt att han bryr sig särskilt om ifall jag tycker det är jobbigt, det verkar han helt ärligt skita fullständigt i, amningen verkar för honom mer vara något mellan honom och brösten. Men snart så har ju halva graviditeten gått och eftersom John föddes i vecka 38+6 så kanske den här tittar ut lite tidigare också, så då har jag ju redan orkat ganska mycket, lite mer orkar jag nog.

Hur vet man om man är för nära som förälder?

Jag låg med John i sängen och maraton-ammade honom inför natten (låg och räknade till när han skulle behöva kissa baserat på hur många gånger vi bytte tutte), så släppte han taget (jag höll andan en stund för att vara säker på att det verkligen hände), han vände sig om på sidan med ryggen mot mig (precis som Johan gör när han somnar! John har gjort så till och från sedan han var putteliten, men mer på sista tiden) och jag gosade in mig mot honom och tänkte ligga sked lite, sniffa lite bebis och samla krafter. John…han hade andra planer. Han ville sova IFRED och gav mig en backhanded bitchslap i fejset, gnydde till, jag backade och han somnade helt.

Efter att ha legat och fått sina tuttar rivna och sina bröstvårtor nypta i två timmar, vem säger att moderskap inte är givande? (Senare kröp jag ner igen och då gick det bra, somnade på tre sekunder och låg och sov i en timme tills Johan kom hem från att ha jobbat dörren.) Vi vet att han har lite Salonen i sig i alla fall.

Så sorgligt att det blir komiskt och så sorgligt igen

Kom precis att tänka på en sak. Vi har ju åtminstone i västvärlden en sån skev bild av amning och framförallt hur länge ett barn bör ammas. Så för att stilla det här inneboende behovet som barnet faktiskt har, av amning, så ger man flaska med välling och napp. Sen ska barnet inte ens få ha det och man ojar sig över sin treåring som fortfarande har napp eller suger på tummen, fan om ni inte tänker amma klart ungen (klart i det här sammanhanget översätts full term, tills barnet slutat självmant m.a.o), kan den väl i alla fall få ha napp. En del av mig skrattar åt vad människor håller på med, men mest så blir jag ledsen.

Jag förstår många av de sakerna som man ersätter mänsklig kontakt och så vidare med, jag förstår vart det behovet kommer ifrån. Frustration, trötthet, en bild av hur det ”ska” vara, hur man vill att det ska vara och så vidare, jag förstår varför man kan tro att vagn är en absolut livsnödvändighet, jag kan förstå varför folk trycker en napp i munnen på ungen, jag förstår vagga i vagnen över tröskeln och allt vad det är. Jag förstår varför man trugar, hetsar, tvingar etc. Jag förstår den här känslan av att vilja göra allt, ge allt. Men behöver barnet allt det, eller behöver barnet bara dig, en varm, trygg famn som doftar hemma?

Behöver barnet en egen spjälsäng som den ska ligga i prick klockan sju varje kväll efter att ha fått läsa saga, äta välling, borstat tänderna, badat och fått på pyjamas (eller vilka rutiner folk nu har)? Jag tror att man får skilja på sina egna behov och barnets behov. Med det menar jag inte att det på något sätt är ”fult” att vilja ha kvällen för sig själv och sin partner, men är den fasta tiden för sömn verkligen för barnet då? Sen jag fick John har jag värderat och omvärderat och fortsätter att omvärdera, jag vänder och vrider på vad man ska göra, bör göra, inte bör göra och varför jag vill göra på ett visst sätt.

Den här brådskan, den genomsyrar hela vårt samhälle. Alla har så himla bråttom hela tiden, varför? Man ska tillbaka till jobbet, så barnet ska avvänjas från tutte (vill poängtera att man kan fortsätta amma trots att man jobbar och inte har med sig ungen), det ska sova själv, lära sig vara självständig, man lägger en tröja bredvid barnet som doftar mamma, istället för att lägga sig ner bredvid och amma, tvingas inte barnet mot sin skrikande vilja så ska det ske gradvis för att vara snäll mot barnet, men jag känner ändå att: varför? Är det för barnet eller för den vuxne? Glad mamma, glad bebis och alla är den bästa föräldern för sitt barn köper jag inte, inte när glada mamma bara vill uppfylla massa ”vill ha” i sitt liv och så kan vi väl hålla med om att det finns en del ganska kassa (objektivt) föräldrar därute som helt ignorerar sina barn, misshandlar dem och super ihjäl sig.

Jag förstår som sagt vart känslan för alla hjälpmedel och metoder kommer ifrån, men det är ju bara ett sätt att försöka leva livet på det sättet man själv vill, hur vill barnet leva? Är det någon som frågar sig det? Är det någon som ens tänker på det? Jag hoppas det, men för det mesta när jag ser föräldrar eller läser bloggar (jag tror absolut att folk VILL sina barn deras bästa) så verkar det inte så, folk är så uppe i sig själva och livet som pågår DÄR UTE så de inte ser att barnet som beter sig lite mindre önskvärt bara försöker säga något, men inte kan med sina ord. Så det får höra ”skärp dig!” istället, att få barn är inte att skaffa ett husdjur, du bör inte dressera dina barn, det här är en människa, en inneboende kan vi säga, som har flyttat in, i början helt hjälplös och hängiven till dig, behandlar dig med sån respekt att han skulle ändra hela sin personlighet på en sekund för att göra dig glad, det är en relation som bör bygga på ömsesidig respekt, hänsyn och massa massa kärlek, man får anpassa sina liv runt varandra.

Alla har vi beteendemönster som till stor del kommer från vår egen barndom och påverkar hur vi är med våra egna barn. När jag hamnar i gamla mönster och beteenden i hur jag bemöter John, så brukar jag tänka efter och då utgå ifrån mig själv. Jag tror att det viktiga är att förstå varför barnet gör något, vad känner barnet när det gör på ett visst sätt, kan man klura ut det så går man vidare till frågan: vad skulle jag vilja i den situationen? Hur skulle jag vilja bli behandlad? Men den nog viktigaste: hur skulle jag gilla det om någon som var över dubbelt så stor som mig gjorde såhär mot mig just nu?

Jag har t.ex obehagliga minnen av att bli fasthållen mot min vilja i olika sammanhang, en del av dessa är från barndomen när det gällt tandborstning eller något som jag inte ville göra. Det är superobehagligt att bli fasthållen och inte kunna ta sig loss, speciellt för någon som är liten och i beroendeposition, det är en makt. Att kunna hålla fast någon så att den är helt inkapabel att ta sig loss är på ett sätt att ha den människans liv i sina händer, jag bestämmer över dig, din kropp och din överlevnad. Att använda sig av denna makt, för att man kan, för att något ska gå snabbare, bli gjort och för att jag är större och jag bestämmer nu är att missbruka sin makt och är himla otrevligt (dessutom så är jag övertygad om att det leder till skeva sociala förhållanden för barnet, läs om och håll i tanken att barn speglar föräldrars beteenden, antingen rättvänt eller tvärtom).

Tycker det är så konstigt att föräldrar håller fast sina barn, trycker in dem i barnvagnen mot deras vilja, lyfter med sig dem med tvång ifall deras pedagogiska försök inte funkar, med andra ord lär dem att de inte bestämmer över sig själva eller sin kropp, när din vilja som förälder är lika stor som barnets, så avgör din styrka och du bestämmer då över barnets kropp, men samtidigt så försöker du (med dina verkningslösa ord) lära barnet att hans kropp är hans egna, ingen får göra något som inte känns okej och barnet får inte göra något mot någon annan som inte känns okej för denna. Men mamma och pappa får göra sånt som inte känns okej, för ”skärp dig, jag orkar inte”. Vet ni vad mer man kan göra när man inte orkar, istället för att fysiskt tvinga sig på en annan liten människa? Ge upp, släppa taget, klura ut vad barnet känner. Löser ni alla konflikter i livet på det sättet?

Säger inte att livet blir så enkelt och kul per automatik om man behandlar sitt barn med respekt, vilket nog är anledningen till varför många föräldrar gör som de gör, för att man i slutändan bryr sig mer (i stunden) om att få saker gjort än att behandla sitt barn respektfullt. Man måste nog lägga om hela sin hjärna, det är jobb, jag är mitt i det, tänka annorlunda om allt. Se saker på andra sätt, vara kreativ i sina sätt att hantera saker som blir konflikter (som att borsta tänder och sånt) ta aktiva val att inte störa sig på saker, inse att problemen ligger i en själv och inte utanför. Jag tror verkligen på respektfullt bemötande från start. Det bästa är väl ändå att förebygga, snarare än reparera och desperat försöka lappa ihop ett fartyg som bara sjunker?

På tal om förebyggande: John är ju med oss i allt vi gör, när han var runt kanske tre-fyra månader blev han intresserad av våra tandborstar och fick då sin egen, den fick han sitta och leka med, oftast gick han runt och bet på den. Så fick han en ny tandborste nu när tänderna kommit upp, vi har likadana alla tre (bambutandborste, Johns är mindre sluusluuusåsötattjagdöööör). Så jag tar med honom till badrummet, tar min tandborste, tar ut hans och ger till honom, så står vi och borstar tänderna och tittar på varandra. Jag borstar och John försöker härma, så himla söt är han alltså. Sötaste är nog dock när han ska borsta våra tänder, stoppar in tandborsten i munnen på någon av oss och drar lite längst med våra tänder. Hoppas tandhygien-glädjen håller i sig!

Dåliga amningsråd

Alltså jag blir så jävla trött på att läsa om stackars mammor som velat amma men fått så jävla dåliga och felaktiga råd och människor som sprider ren okunskap. Som den här idioten:

”Fast det är inte bra, då mådde de bra TROTS att de var helammade, inte tack vare. Barnet får slut på sina järndepåer och bröstmjölk är fattigt på järn- dock tar bebisen lätt upp det järnet men det räcker inte i längden- och kvaliteten blir sämre efter en tid, det är för lite kalorier för ett växande barn och för lite av vissa näringsämnen, ffa järn.” – random idiot på forum som förespråkar välling (semperanställd säkert)

  1. Ja, bröstmjölk innehåller små mängder järn, MEN ämnet laktoferrin i bröstmjölken gör att järnet tas upp fem gånger så effektivt som järn i välling eller ersättning.

  2. Friska fullgångna barn som helammats 6-9 månader har visat sig upprätthålla normala järndepåer och hemoglobinvärden. Spädbarn som helammats i sju månader, utan järntillskott, hade högre hemoglobinnivåer vid ettårs ålder än barn som fått fast föda tidigare.

  3. Oron för låga järnnivåer är tack vare ännu ett av Livsmedelsverkets briljanta råd (gluten är ju livsviktigt för barn! Får barnet inte glutenpasta och bröd är det ju barnmisshandel!) Råden baseras på en rejäl marginal, järndepåerna i friska, fullgångna bebisar räcker i minst sex månader, mellan 6-12, beroende på barn.

  4. Är barnet friskt, mår bra, växer (på längden) och faktiskt ökar i vikt (inte att de följer BVCs skitkurva), så är det som det ska, inte trots amning. Jävla pucko.

  5. Är man orolig för järn så kan man erbjuda barnet mat som är rik på järn i första hand samt kolla barnets järndepåer på BVC. John gillar quinoagröt t.ex som är släkt med spenat och rik på järn. Hirsgröt gillar han också, med lite russin i. Lite kokosolja med smak i så äter han allt, allt går ner med kokosolja. Inte för att han är petig, Herr Ätertoapapper.

Blir sur på BVC som råder mammor till barn runt ettårs-ålder som i princip helammas att sluta amma för att KURVAN gått ner, notera kurvan, inte att barnet gått ner i vikt. Ammade barn tenderar att plana ut lite på kurvan, WHO använder en annan kurva anpassad för ammade barn, BVC i Sverige använder sig av någon anledning en gammal bajskurva baserad på flaskmatade barn. Att barnet planar ut när det blir mer rörligt är inget konstigt. Så länge barnet faktiskt inte går ner i vikt, växer och är pigg och mår bra, så är allt med störst sannolikhet bra.

Som jag redan sagt förut så är jag helt övertygad om att ett barn kan klara sig på huvudsakligen bröstmjölk sitt första år, John var intresserad av mat före han var sex månader och vi gav honom första fasta födan kanske två veckor före, men eftersom vi har kört BLW så var det ju inte direkt några mängder han fick i sig, det handlade ju mest om att utforska och uppleva, det är ju först nu (de senaste månaderna) som han faktiskt börjat få i sig mat och det är ändå inte några riktiga portioner som så. Svårt att ha koll på exakta mängder då mycket hamnar på och runt honom, men baserat på vad jag sett i hans bajs så vet jag att han får saker i sig i alla fall, duger för mig.

När jag läser alla ”råd” folk får från BVC (som att banta när man ammar, precis, medan man när sig själv och en annan människa så ska man banta enligt BVCosmopolitan) så bara undrar jag, varför lyssnar ni på dessa människor? Varför går ni till BVC alls? Är era barn sjuka eller? John blir tio månader på onsdag, såg någonstans att i hans ålder så har man gått på typ åtta-nio kontroller, vi har gått typ tre gånger eller något.

På tal om att han blir tio månader, hur håller andra föräldrar koll på hur många veckor deras barn är? Jag tappade räkningen efter nio veckor och förstår inte varför man räknar? Han är antingen nio månader, typ nio månader eller snart tio månader, för mig om någon frågar. Tänk om min pappa fortfarande skulle ha koll: ”ja, Milla hon är tusen veckor gammal imorgon” läses med finsk brytning.

Amning och järn
Is Iron-Supplementation Necessary?
Järn – ett hjärnspöke
Tillväxtkurvor

Fäders utanförskap

När jag läser diskussioner om amning så märker jag att folk argumenterar för ersättning eftersom pappan då kan vara med och mata, för det är så viktigt att pappaaaan får mata bebisen liiika myyycket som mamman och paaaappan känner sig uuuutanföööör. Snark.

  1. Pappan kan göra annat för att ha en mysstund med barnet: byta blöja (hur många pappor skriker om sin rätt att få byta blöja?); EC:a; bada barnet; samsova hud mot hud; bära i sjal/ergonomisk sele; öööh typ bara allmänt gosa med bebisen när den inte visar att den vill vara hos mamman?

  2. Om Johan skulle få för sig att begära att jag slutade amma för att han känner sig utanför skulle jag be honom skärpa sig. Följt av att fråga varför han känner sig utanför, man kan ju faktiskt inkludera pappan i amningen, genom att han får sitta med och gosa tillsammans.

  3. Om han trots det skulle känna sig utanför så får han väl helt enkelt erbjuda sin egna bröstvårta (han skulle inte vara den första) när John inte vill ha min, John skulle bli överlycklig för han har varit på de bröstvårtorna sen han var några månader gammal, men pappa vill inte.

  4. Mitt barns behov kommer före pappors eventuella känslor, faktiskt.

Jag är den som nog ”tar” mest, dels eftersom Johan i stunder jobbar och dels för att det är så John vill ha det. I vissa perioder vill han helt sitta fast i mig, i andra vill han ha oss båda nära. Johns första månader spenderade han i princip helt i min famn, något annat verkade helt orimligt för oss, jag ammade honom konstant och spenderade dagarna hud mot hud med honom. Johan var den som skötte allt som rörde hemmet och serverade mig med mina tio mål om dagen (amningsaptit är inte att leka med) och sprang till affären så fort en craving föll sig in eller jag behövde något (”jag behöver en amningskudde!” ”jag fixar!” ”jag behöver amningsinlägg!” ”jag springer iväg!”) och agerade som avbytare när jag behövde en paus i några minuter för att andas för att Johns konstanta skrikande (överproduktion = magknip = bebisen vill ha mer tutte för att lindra magknipet/få tröst = härlig cirkel) fick mig att vilja släppa ner honom i golvet (åh nej juste, så får man ju inte säga) eller när jag typ behövde bajsa (otroligt viktigt!). Med tiden utvecklades min och Johns relation, John blev nöjdare och Johan hade ju alltid funnits nära (svårt med avstånd i en etta dock) och varit med oss så deras relation utvecklades också, rätt naturligt.

Så småningom började det gå att Johan knöt John i sjalen och tog små promenader med honom, då han oftast somnade, hud mot hud med sin pappa. Man kan väl säga att Johan var som en härlig bonus för John, mig kräver han närvaro av och blir ledsen om jag ens tänker tanken att gå och kissa utan honom, jag är ju neyney och min roll är självklar. Att sen få ha EN TILL människa som bryr sig, älskar honom, vaggar honom, leker med honom, gosar, sjunger för, pussar och kramar och som alltid lämnar över till mamma när han vill dit, det tycker John är rätt fantastiskt och varje morgon när han vaknar efter att ha fått amma och kissa så kryper han till Johan och försöker få liv i honom så de kan leka och gosa. En så härlig bonus har det varit att Johan har blivit självklar han med.

Dessutom så tycker Johan att det är otroligt praktiskt och bra att jag ammar, bebisen gör illa sig? Tutte. Bebisen vill sova? Tutte. Johan vill sitta ifred en stund? ”Bebisen vill ha tutte!”

Det här är hur det varit för oss och med John, alla bebisar är olika, alla familjer är olika, alla vill och behöver olika saker och tur är väl det! _DSC0442

Amma större bebisar

Det verkar cirkulera omkring en bild av amning som något harmoniskt, en stillaliggande bebis och en leende moder. Jag har ingen erfarenhet av att amma ett större barn, eftersom John bara är tio månader om sex dagar (herregud vad tiden går fort!!) men jag har erfarenhet av att amma en lite större bebis. Amningen den första tiden och amning av en äldre bebis är heeeelt olika saker. Nu kanske det bara är min unge som är lite extra vild, men jag tror inte att han skiljer sig mycket från andra bebisar.

I vissa stunder kan jag inte beskriva amningen på något annat sätt än störigt. Han använder mitt hår som någon slags få-igång-mjölken-spak, d.v.s drar i min hästsvans eller fläta, hårt. Han pillar på mina leverfläckar, har två utstickande vid nyckelbenen, och river ibland på dem, försöker pilla bort, under en vecka fick jag ha plåster på den ena för att han hade rivit den helt blodig och var på den trots det. Han kan inte sitta still, han släpper taget, ställer sig upp, kryper iväg, kommer tillbaka, kryper iväg, ammar med rumpan i luften, ja ni förstår. Ibland vill han bara göra pruttljud mot mina bröstvårtor, ibland vill han sitta och studera mina tuttar, dra och nypa mig i bröstvårtorna, igen hårt.

Han håller ett järngrepp om tutten medan han ammar, tänk typ hur man håller en hamburgare, han klämmer ut mjölk, han sparkar mig  och bara allmänt trampar på mig. Han stoppar ibland in bönor, russin eller annan mat i munnen (som han har i små gömmor runt om i lägenheten) och kommer sen och vill ha tutte, han försöker alltid en stund få ett tag med maten i munnen men när han inser att det inte kommer bli ett vakuum så sväljer han maten (det tycker jag i och för sig är mer underhållande än störigt). Han kan ta tag i tutten och dra den mot munnen, hans nya grej är att hålla bröstvårtorna mellan fingrarna och stoppa in i munnen, som om det vore bönor. Oftast lugnar han ner sig när mjölken väl kommer igång, dock kan det ta en minut eftersom jag blir lite stressad och störd när han inte kan sitta stilla, vilket hindrar utdrivningsreflexen.

Varför stå ut med det här då?

Vill poängtera att det finns mysiga stunder också, ibland mitt i en amning så kan ha släppa, ställa sig upp och le världens lilla trolleende, klappa händerna och köra en liten lyckodans och sen fortsätta amma. Ibland ligger han helt stilla från början och istället för att dunka på mig som att jag vore en trasig godisautomat så klappar han lugnt på mig, tittar på olika detaljer av mig, pillar lite och ser in i mina ögon så jag bara smälter och blir kär. Amning är viktigt för oss, hälsofördelarna är viktiga för oss och framförallt så märker vi ju att det är viktigt för John. Ser ingen anledning till att ta ifrån det från honom, trots att jag rasar i vikt av det, jag får helt enkelt äta mer. Jag tänker fortsätta amma så länge det känns bra för oss båda, troligen till och med när det i perioder inte känns helt bra för mig, för så är det ju, det går upp och ned.

Fördelar med långtidsamning

Oavsett bilden som finns hos vissa, så är mjölken näringsrik till och med efter det att barnet fyllt ett år och mjölken fortsätter att anpassa sig efter barnet. Så mjölken blir fetare efter ett års amning och ett större barn kan genom amning få 60% av sitt dagliga vitamin C behov tillgodosett, 75% av sitt A-vitamin behov, 43% av sitt protein, 36% av kalcium, 94% av sitt B12 behov och 29% av sitt energibehov tillgodosett. Det är en skön försäkring att ha ifall man har ett större barn som ibland matvägrar men vill amma eller när barnet är sjukt och inte vill/orkar äta, då amning brukar gå bra ändå. Barns immunförsvar är som sämst mellan ett och treårs ålder, genom amningen får de i sig antikroppar som skyddar barnet (inte bara under de tre första månaderna som jag såg någon på FL skriva, tvärtom så ökar koncentrationen med åldern), i en tesked bröstmjölk finns det tre miljoner bakteriedödande celler.

Studier har visat en skillnad i barns kognitiva utveckling, där de barn som ammats längst visat sig ha t.ex högre IQ. En del studier har visat att längre amning påverkar barnets sociala utveckling i positiv bemärkelse. Amning minskar risken för allergier, astma, diabetes och leukemi hos barnet. En del tycker att amning är det perfekta verktyget för att lugna ner konflikter, amma först och sen prata ut om vad som hände, lugna vid olyckor, om barnet skadat sig t.ex och tandemamning kan ha positiva effekter på syskonens anknytning till varandra. Amning minskar även risken för att mamman får bröstcancer (4% minskad risk per varje år av amning), vilket inte är något avgörande för mig, men skönt att veta då vi har bröstcancer i släkten på mammas sida. Det minskar risken för livmodercancer hos mamman samt andra hälsofördelar.

När man inte orkar

I början så ville jag ge upp, flera gånger. Det gjorde ont, jag hade sår som fick det att se ut som att halva sidan av ena bröstvårtan var helt borta, det rann mjölk överallt, ibland ville John inte ta tag (troligen pga min stress), ibland kunde han inte ta tag (vår BM på Allvis justerade sen hur jag höll i honom, så blev det mycket bättre), jag var frustrerad, stressad och de där två/tre månaderna som jag fått höra att det kan ta för det att bli bra kändes som ett år bort. När jag någon gång skrek och grät till Johan att jag inte pallar mer och ville ge upp så sa han just det man ska säga till mig ”okej, då köper jag ersättning då”, så muttrade jag att jag kan väl försöka ett tag till. De första tre veckorna grät jag typ konstant i början av varje amning och kände panik när jag såg John söka efter tutte, MEN (!) det blev bättre, med rätt hjälp, tålamod och genom att bara bita ihop så läkte bröstvårtorna, Johns och mitt samspel blev bättre och taget blev bra när jag lärde mig att hålla honom så att han måste sträcka sig lite efter bröstvårtan och när jag förstod att han ibland skrek vid amning för att han var nödig.

För mig var ersättning aldrig ett alternativ, eftersom de flesta innehåller gluten och komjölk vilket jag anser vara rent gift för kroppen (gluten gör så att tarmluddet bryts ned och orsakar därigenom näringsbrist) och de som innehåller hydrolyserat mjölkprotein och ingen gluten innehåller majs, icke-ekologisk majs, d.v.s GMO. MED DET SAGT, så får andra göra hur de vill och känner är bäst för sig själva och sina bebisar.

Källor:
Innehåll i bröstmjölk och ersättning
Breastfeeding past infancy
Sagogrynets inlägg om långtidsamning
Fat and Energy Contents of Expressed Human Breast Milk in Prolonged Lactation
Breastfeeding Your Toddler
Immune factors in human milk
Does prolonged breastfeeding reduce the risk for childhood leukemia and lymphomas?
Amning i vardagen – Marit Olanders (2013)

Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.

Papapapapa

Johan har jobbat ganska mycket på sista tiden, på skolan från före jag och John ens vaknat och sen kommit hem runt sex på kvällen, sen vid dörren på fredagar och lördagar och det märks att John saknar sin pappa. John somnade rätt tidigt igår (för att vara han) vid åtta och var uppe vid kanske sex-tiden (gissar), jag och Johan hade inte alls lust att gå upp då och jag förstod inte ens att det var morgon förrän senare när vi vaknade igen vid tio. John var uppe och röjde medan jag halvvaket höll ett öga på honom och försökte få honom att somna om, minns att han flera gånger låg vid tutten och blundade och höll på att somna men sen upp igen, han skulle på Johan hela tiden och jag fick dra bort honom flera gånger så Johan kunde få sova lite, han hade jobbat i dörren och kommit hem runt två-tiden. Mitt minne sen när jag somnade om är inte helt hundra, men jag tror att jag ammade John och att vi båda höll på att somna, jag somnade uppenbarligen men så vaknade jag till en stund senare i panik och tänkte ”vart är bebisen?!” (så intressant, jag hade inte öppnat mina ögon och var inte medveten om att John inte var precis hos mig, men jag kände det i hela min kropp, undra om bebisar också gör det?) och såg inte honom bredvid mig, men så låg han bara lite längre ner, på mage med ansiktet mot sin pappas rumpa. Så han hade väl varit uppe och kört hårt i sängen en stund till tills han däckat, så kul hur han knappt rör sig från sängen ifall vi inte är vakna.

Men NU ska Johan äntligen vara ledig, han har tagit pappaledigt hela februari förutom på fredagar och lördagar då han ska jobba på kvällarna, så nu kommer John få vara med mampa igen, heeela dagarna.

Massmord är väl lugnt?

Vill förtydliga att jag inte tänker begå massmord, men ibland fantiserar man ju. Som när man går in på FamiljeLiv (trots att jag lovat mig själv att inte göra det mer, eftersom människorna där är så otroligt borta i någon fantasivärld utan vett) och ser en tråd där folk stör sig på att bebisar/barn stirrar på dem, de stör sig alltså på riktigt på att små människor som är tio månader gamla (ja, människor, inte ”tandlösa, kladdiga, majsätande varelser” som någon sa) tittar på deras förmodligen vidriga ansikten. Bebisen lär sig om sin omgivning, bebisen förstår inte att du inte tillhör dess stam, att vi lever i en värld där vi förväntas vadå, hålla barnen hemma? Vrida deras huvudet med tvång bort? Försöka avleda?

Jag förstår inte, för att du är så obekväm i ditt skinn att du inte kan hantera att en liten bebis observerar dig och lär sig av dig, så vill du att jag ska göra vad? Min bebis har liksom en egen vilja och rätten att bestämma över sin egna kropp, jag kan försöka förklara för honom men jag tror inte han skulle förstå så mycket, helt ärligt. Nej, men juste vi lever ju i ett samhälle som dagligen förtrycker barn och som ska tvingas bli SJÄLVSTÄNDIGA, va är inte din femmånaders SJÄLVSTÄNDIG?! Vilken dålig mamma du är. Jag har sett era ”självständiga” ungar, de skrämmer skiten ur mig.

Så såg jag en tråd om en mamma med en bebis på tre månader och hon kände oro av olika anledningar över att åka till sina svärisar, fem timmar bort. Istället för att komma med konkreta råd (läste otroligt lite dock, för folk är som sagt dumma i huvudet på FL) som att bära barnet i sjal om hon är orolig för deras hund eller barnets sömn, att ja det kan vara jobbigt att åka bil långt men att det är lugnt att stanna bilen tusen gånger för att lyfta upp bebisen, att det är klart ingen ska kladda på bebisen om den inte vill sitta i deras famn, så började folk anklaga henne för att vilja hålla bebisen borta från sin släkt, att pappan kunde åka själv med barnet (bra, ta en ammande bebis ifrån sin primära anknytningsperson, verkligen, asbra, det lär han ju inte bli stressad av) och om hur lata mammor är nuförtiden som kan känna sig nyförlösta efter HELA tre månader, på min tid så var ungen hos barnvakt efter två veckor och jag var och dansade tango med pappan och hade egentid, eller vad de nu ville ha sagt. Så otroligt trött på folk som ska tjata om pappans/mammans rättigheter hit och dit, barnet då?! Har inte barnet rättigheter? Typ, rätten att inte känna enorm stress och ångest för att det tas ifrån sin mamma, rätten att inte börja sörja sin mamma för att hon borta i flera dagar, rätten att inte tvingas sitta i främlingars famnar.

Föräldraskap är liksom inte millimeterrättvisa, det handlar inte om ER, ni är en familj. Klart att pappan är viktig, klart att pappan kan få en fin relation till sitt barn från start, men man behöver inte ta ifrån amningen och mamman för det. Dessutom så får väl pappan och barnet en ännu bättre relation ifall pappan är lyhörd på barnets behov och lämnar över till mamman vid amningssignaler eller när barnet bara vill till mamma, istället för att tvångströsta tills barnet inser att det är lönlöst, ger upp och anpassar sig till den nya situationen, då kommer ju barnet att känna ”han vet jag behöver och ger mig det, vilken schysst pappa jag har, honom vill jag vara med”. Att man har olika roller de första åren handlar inte om föräldrarna, det handlar om barnets behov, det betyder inte att någon av er inte är viktig eller inte har rättigheter i föräldraskapet. Om vi tar John som exempel, när han ska sova på kvällen så vill han ha ”maompa” alltså mamma och pappa, men när  Johan kommer och lägger sig så vill han vara i min famn och ammas till sömns, han behandlar typ Johan som att han inte vore där kan man säga, men han vill ha Johan där ändå, går Johan så kryper han efter, hoppas min tanke gick fram.

Stökigt inlägg, så upprörd bara. Måste verkligen sluta gå in på FamiljeLiv. Andas, Milla, andas.

Amning den första tiden

Tänkte att det blev så mycket prylar i mitt förra inlägg som var relaterat till amning att jag kunde skriva ett inlägg om min amning den första tiden. Amningen funkade perfekt på förlossningen och BB, Johns tag var perfekt, allt såg bra ut och råmjölken rann till när han inte ens var ett dygn gammal. Sedan blev mina bröstvårtor så in i helvetes ömma, BM på BB sa att det var blåsor som är vanligt och på ena bröstvårtan blev det ett asvidrigt sår och jag vet inte om det var att vi somnade och John fick konstigt tag medan vi sov eller om blåsorna blev till sår. Tipset var i alla fall att smörja in med bröstmjölk och lufta, lufta, lufta. När jag läste att det för andra tog två månader före det slutade göra ont blev jag helt förskräckt och tappade hoppet, men de två månader (som det tog för mig med) kändes typ som en helg.

Den boken som jag önskar att jag hade läst under graviditeten var Marit Olanders Amning i Vardagen, några andra böcker om amning kan jag inte rekommendera då jag inte läst några, förutom ett häfte från WHO som huvudsakligen riktar sig till vårdpersonal och det var otroligt intressant läsning. Om du ska eller precis har börjat amma så är http://www.amningshjalpen.se/, http://amningsbloggen.blogspot.se och https://sagogrynet.wordpress.com/ dina bästa vänner, bekanta dig med dem. Så tar Allvis under sin föräldrautbildning (som jag varmt kan rekommendera) upp amning på en av träffarna, utbildningen är kostnadsfri för inskrivna, minns inte vad det kostar annars, kanske hundra-tvåhundra?

Prylar som jag hade/har användning för har varit amningsinlägg, uppsamlingskupor, amningsbh för att lägga inläggen och kuporna i, amningskudde och amningste, man behöver inte köpa Weledas för 80-något utan kan köpa ett norskt ammete för 40-något också som i alla fall finns på vår hälsokost, även fast jag personligen tyckt att Weledas är liiite godare. Mina bröst sympatiläcker fortfarande när utdrivningsreflexen sätter igång, lägger bara lite tryck mot bröstvårtan med handleden i någon minut så slutar det eller har på mig amningsbh. Speciella amningskläder är inte så nödvändiga och ibland (min personliga åsikt) störiga, men vet att vissa som är blyga med sin amning kan tycka det är skönt, men det funkar också att ha ett tight linne under en annan tröja, så drar man ner det och upp tröjan. De kläderna som funkat bäst för mig är skjortor och linnen/tröjor med djup urringning, i början så hade jag inget på mig och för att värma armarna så hade jag koftor som jag knäppte bakom ryggen så inget tyg skulle röra mina bröstvårtor då det gjorde sjukt ont. Vanlig BH kan också funka, men att tänka på är att ha en utan bygel så inga mjölkgångar kläms åt och skapar mjölkstockning och antar att det är lättare att amma om den i så fall inte är vadderad, spekulerar bara.

Vidare vill jag säga att amning är ett samspel och det kan ta lite tid att ”komma in” i det och bli helt bekväm. Varmt fotbad hjälpte mig slappna av i början när jag hade ont och så fick Johan laga otroligt, otroligt mycket mat åt mig. Amningscravings har för mig varit värre än mina cravings under graviditeten, är konstant sugen på choklad och frukt. Så skulle jag tipsa om att alltid, alltid ha vatten hos sig när man börjar amma och något att mumsa på. Var hungrig typ konstant i början och äter fortfarande större portioner än Johan som är 198 och har en rätt ordentlig aptit.

Något annat som hjälpte mig slappna av i början var om Johan satt och masserade mig och att sitta och titta på film på datorn. Jag bodde i soffan den första månaden, den första veckan kunde jag inte röra mig för att jag fortfarande hade problem med fogarna och jag vet att det inte rekommenderas som säker samsovning men jag och John sov ihop i soffan, jag på rygg och han på min mage med mina armar runt sig och jag som vaknade till var tionde minut för att se till att han låg kvar och andades. Blev väldigt lätt att veta när han ville ha tutte då, han rörde på sig, jag vaknade och ammade honom, var ganska skönt att leva så med så täta amningar som det var i början. Så mina tips är samsov, amma fritt så fort ungen öppnar munnen, stäng in dig hemma med barnet och gå omkring topless (besökare får ta det om de absolut måste komma dit, fick i alla fall mina göra), ha inga krav och måsten för dig själv, ät det du är sugen på, ha alltid massa vatten redo, mys hud mot hud med bebisen, ha en bok, film eller något på radion som du gillar till hands och ta emot städhjälp från människor som du är bekväm med att ha runt dig. Plus en förstående partner som har respekt för att du när ett annat liv med din kropp och som ställer upp med matlagning.

baby-cues