Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.

EC – en uppföljning

John Evald är nu snart (om fem dagar) sexton månader gammal och har EC:ats halvdant från start och mer ordentligt sedan tvåmånaders ålder. Vi har kört med blöja som backup, så egentligen har vi kört vad som kallas EC light, men han har fått vara naken större delen av dagarna. Det har varit kladdigt, stökigt, frustrerande, glädjande och i stunder har jag tvivlat på mig själv, tvivlat på att han någonsin kommer bli torr och sett framför mig hur våra golv för alltid kommer kissas och bajsas på och tvättkorgen förevigt fylld utav kisshanddukar. 

Men nu har det börjat hända saker på riktigt. Han har ju tidigare kissat och bajsat i pottan om vi satt honom där lite då och då, men nu sätter han sig själv om man påminner. Bajs börjar helt vara i pottan medan han fortfarande kan kissa på golvet då och då. Han har börjat sova sina tio timmar UTAN att vakna för att kissa och eftersom han alltid sover naken bredvid mig kan jag intyga om att inga olyckor sker heller, tidigare fick jag gå upp 2-4 gånger per natt (han hade nog kunnat bli torr på natten tidigare om vi varit mer engagerade i EC från start). Han kissar före han ska sova och när han vaknar, ammar flera gånger på natten, undrar ibland hur han kan hålla på det. På dagarna har han också börjat gå längre stunder mellan kiss, märker att han håller på att testa hur länge han kan hålla sig. Han vägrar numera blöja helt och vill bara ha på sig kalsonger under byxorna som pappa har (om han vill ha något alls dvs). Är han kissnödig men inte vill kissa än vägrar han byxor för att han inte vill kissa på sig i dem, kissar hellre fritt på marken. Steg två blir väl att lära honom vart den lämpligaste platsen utomhus är att kissa. 

Häromdagen efter att han bajsat på pottan tog han till och med insatsen och bar iväg den till badrummet för att slänga bajset i toan, var dock lite tungt när han skulle vända på den över toan och det hamnade på golvet ändå men A for effort!
Allt verkar handla om föreståelse. När han verkade förstå hur jobbigt jag tyckte det var att städa bajs från golvet så blev han mer noga med att säga till, har inte döljt mitt missnöje alla gånger men aldrig skällt på honom eller lagt någon skuld på honom, bara bekräftat att det kom bajs och sen suckat över själva städningen. Kissar han på golvet och man ger honom en handduk så torkar han oftast upp det själv, men där kanske jag döljer mitt missnöje mer, för kissa på golvet vill man fortfarande. När han lärde sig hur man sätter sig på pottan själv så skedde den största förändringen, jag har inte tvingat eller ”insisterat” på att han ska sitta på pottan, utan försökt och har han rest sig låtit honom gå, för att jag inte velat göra det till någon stor grej och något som han skulle känna motstånd kring. 

När han bajsar och kissar på golvet så säger jag att jag hellre vill att han kissar/bajsar på pottan eller toaletten. Det viktiga som varit för mig är att han ska (nu när han förstår mer) förstå vart det är okej att kissa och bajsa men utan att han ska känna sig dum eller fel som kanske råkar kissa på ”fel” plats. Så jag lägger ingen värdering* i hans kiss och bajsande, men håller inte tillbaka min ”oj, din tokiga lilla unge nu blev det fel”-min ifall han skulle kissa på olämplig plats. Säger att det inte gör något, olyckor händer och det är inget farligt, men nästa gång vill jag gärna att det sker i pottan. 
Var tidigare så orolig för att traumatisera honom eller göra kiss och bajs till något konstigt om jag skulle visa mitt missnöje, så jag ansträngde mig verkligen för att vara neutral i hela processen men när han sedan lärde sig gå och olyckorna blev många så blev det svårt. Jag tror inte att det är fel att visa att man är missnöjd över att det kom bajs på golvet, jag tror det handlar om hur man förmedlar missnöjet. Att stå och titta på en bajskorv, sucka och plocka upp den är inte samma sak som att argt titta på barnet och säga ”så gör vi inte!”, där det andra nog leder till att barnet känner sig skamsen och fel. Vilket jag inte vill, jag vill att han ska vara medveten om att något nu blev utanför vad som är okej men att han är lika accepterad för det. 

En konstigt sak när vi pratar med föräldrar som använder vanliga plastblöjor och som inte ens äger en potta till sina lite äldre barn är reaktionerna på bajsolyckorna, att de inte skulle orka med det och att det är skönt att de inte börjat potträna än. Är det verkligen det? Är det verkligen roligare att byta en tvåårings bajsblöjor och ha gjort det i två år än att under 6 månader (John började gå vid 10 månader och även då börja bajsa på golvet) plocka upp lite bajs från golvet? John äter ju så bra mat så hans korvar är bland de mest otroliga jag sett, inget löst glutenbajs här! (Psst, föräldrar som ger barnen gluten, av erfarenhet kan jag säga att ert barns bajs luktar tusen gånger värre och då tycker jag inte att Johns bajs luktar särskilt gott alls.)  

Jag tyckte att bara de tre månaderna av bajsblöjor var helt utmattande med sanering av hela ungen, bajsblöjor som fyllde papperskorgen. Torka stjärten, plocka upp en korv och lite blött på golvet (eller inte om man inte är så noga) är väl inte så himla mycket jobbigare?! Väl mer det psykologiska av det i så fall som är jobbigt, man har lärt sig att bajs på golvet är feeeeel så då känns det superjobbigt när det sker. 

  • Johan har haft lite svårt för biten om ingen värdering och glatt utropat ”kiss!” Eller ”det kom bajs!” med ett leende, så John tycker det är jättekul med kiss och bajs.

Sch, bete dig som folk!

Jag läste idag en artikel i  vår lokaltidning Vi i Vasastan som handlade om några som hade tagit sina fyraåringar till Rum för barn, ett aktivitetsställe som håller i målaraktiviteter, lek, och med ett bibliotek i mitten av verksamheten som jag förstått det. Dessa mammor hade blivit lite förvånade över hur mycket det hyschades när de var där, de menade att de förstår att det måste vara en rimlig ljudnivå, men att barn är barn och måste få låta. Rum för barn menar att man absolut inte måste sitta stilla och vara tyst, men att personalen just nu upplever ett stort tryck då det är sommar, många turister i stan och vädret är ganska dåligt och att de måste hitta en nivå som passar alla.

Här är ett så himla tydligt exempel på vilket barnovänligt samhälle vi lever i och hur barnen och deras sätt att vara, uttrycka sig själva, utforska sin omgivning är det som alltid ska problematiseras, föräldraskapet det som ska ifrågasättas och aldrig ska man se lösningen utanför barnet, i omgivningen och de vuxna. En kommentar till denna artikel illustrerar detta ganska väl:

Om man besöker ett bibliotek så är det väl rätt uppenbart att man bör hålla ner ljudnivån? Om man uppfostrat sina barn så är det inget problem.

För det första så var det här ju inte bara ett bibliotek, utan ett ställe specifikt gjort för att barn ska ha någonstans att leka, med ett bibliotek i mitten. Men vi säger att det skulle handla om ett bibliotek och vi säger att man går dit med sina barn, till barnavdelningen (eller vuxenavdelningen för den delen), absolut så kan man tycka att man bör prata med sitt barn före man går dit, förklarar vad den allmänt accepterade sociala normen är för hur man beter sig på bibliotek, att man är tystare än vanligt, kanske försöker att inte springa och klättra hur som helst, men helt ärligt, barn har ju ganska begränsad impulskontroll, de är inte så himla bra på att sätta sig in i andras situationer direkt och förstå att något de gör inte är passande just nu i denna situation, vilket är det som är så härligt med barn! Men som vuxen så har man de här sakerna, man har en större förståelse och den förståelsen menar jag bör användas för att öka sin empati istället för att tillrättavisa, skuldbelägga och få någon stackars unge som bara leker att känna att hen är fel på något sätt. För helt ärligt, är det inte ganska uppenbart att om du som vuxen går till ett bibliotek där det finns en barnavdelning och därav ökad chans för att det kommer finnas barn där, är det inte ganska uppenbart då att barnen vid något tillfälle kommer att låta eller på något sätt göra dig missnöjd för att du under tre sekunder av din viktiga roman kom av dig och fick läsa om en mening, du borde tacka barnet, hen kanske fick dig att fokusera mer på din läsning? Tänkt på det?

Jag förstår att man i vissa situationer behöver lugn och ro för att kunna jobba, jag förstår att man behöver det för att plugga och de få gånger jag behövt gå in med John på delen av stadsbiblioteket där studenterna sitter och pluggar för att hämta en bok så har jag alltid tagit reda på vilken hylla boken är på i förväg och är snabb för jag vet att John gillar att babbla och alla kanske inte vill höra det. Men om man nu inte får det man behöver, om man vill sitta någonstans där det finns barn så måste de få finnas ändå, man kan förklara hur man känner, att man behöver lite tystnad, ”skulle ni kunna…”, som en rimlig människa, istället för att säga ”sch!” som bara är ohyfsat, jag säger ”sch” till katten när hon vägrar sluta skrika på natten och blir irriterad, det är inte något jag säger till John för att försöka förmedla något, som någon surkärring som fått piss i morgonkaffet, vad är det för sak att säga till en människa?

Men tillbaka till Rum för barn, istället för att problematisera barnen och deras personligheter, antar jag, att säga beteende blir ju konstigt för de är ju bara sig själva? Så kan man se lösningen i omgivningen, hur ser rummet ut? Kan man sätta upp draperier på väggarna eller något som skulle absorbera ljudet bättre? Jag vet inte, men jag tycker att man kan tänka en extra gång från ett annat (barnets) perspektiv för att hitta en lösning som faktiskt på riktigt funkar för alla och inte bara är kod för att vuxna har rätt och barnen behöver anpassa sig.

Vad gäller citatet högre upp, så kan jag inte annat än att sucka. Sån trist inställning, trist syn på barn, trist syn på andra föräldrar, trist syn på föräldraskap. Ser man sin roll som förälder som någon som ”uppfostrar” så tenderar jag att bli lite besviken, för mig är det så mycket mer, jag pratar hellre om att fostra, att knyta an och finnas till. Växa, upptäcka, lära och leva tillsammans, som en enhet. Men det kanske bara är jag, känns så ibland.

Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Det förflutna 

  

Hittade den här bilden på en väns bilddagbok, jag 14-15 år gammal på rastgården, för man måste ju släppa ut fångarna ibland för lite frisk luft och för att röra på benen. 

(Har fortfarande de solglasögonen, köpta på loppis för typ tio kronor eller något, asdålig kvalité, någon slags plast. John älskar dem.) 

Varmt

John är bekant med känslan varmt sen ett tag, han har fått känna på varma element, varm mat (tar han i varm mat nu så väntar han med att stoppa det i munnen, efter att ha märkt att det är bäst så), han har rört kaminen hos farmor och farfar och fått känna värmen från ugnen. Varje gång han kommit i kontakt med något varmt har jag bekräftat att det är varmt och han förstår ordet och kan koppla det till känslan. Han kan till och med ibland hålla sin hand en bit över min mat och med den seriösaste minen och tonen säga ”Åh! Åh!” 

Han har länge velat ta över stekandet av mat, men jag har bara vågat ha honom på höften eller ryggen vid spisen, men idag kände jag att det var dags att han förstod (för att jag inte längre orkar lyssna på arg bebis som vill veta vad grejen är med spisen). Så när jag skulle steka lite pannkakor idag tog jag fram en stol och ställde framför spisen, upp med pojken och på med lite smet. Förklarade att spisen är varm, höll handen lite ovanför och sa ”varm, jättevarm” med allvarlig ton. Han rörde sin hand mot den och jag blev skiträdd och sa med rädsla ”varm!” Varpå John ryckte bort handen och började gråta (han rörde alltså aldrig spisen). Så höll han handen liten bit ifrån stekpannan och kände på värmen och sa ”åh! Åh!”, sen fick han hålla i stekspaden och petade lite på pannkakan = överlycklig och skitstolt bebis.

Tänker inte att jag gjorde fel när jag reagerade, för han var på väg att vara lite oförsiktig och jag tror på att visa med hela kroppen, ansiktet och rösten när något är farligt, att lugnt säga ”du kan ju bränna dig” tror jag inte har någon effekt och är livsfarligt. Han grät ju för att han förstod att han nästan gjorde något farligt och blev rädd, vilket jag bekräftade och efter 10 sekunders gråt var allt bra igen. 

Sen när han fått prova lite så var spisen inte så intressant längre och han hoppade ner och gjorde annat, vilket är en jävla skillnad från att stå och laga mat med ilsken bebis på ryggen som drar en i håret eller står på golvet och drar i kläderna och försöker nå saker på spisen för att få vara med. 

Märker att om vi försöker hindra John att göra något så vill han bara det mer och blir sjukt oförsiktig i sina försök. Som exempel så har vi inte låtit John gå till trappan ner i trapphuset efter att jag blev traumatiserad när han fick för sig att han kunde gå ner som en vuxen och rullade ner för stentrapporna (inte en skråma dock), men så lät jag bara honom gå dit för han springer mot dem om man försöker hindra, vilket jag tycker är skitläskigt, han stod och tittade ner men bedömde att han inte ville försöka, som att hela hans kropp mindes. Sen gick han därifrån. 

Det ÄR skitläskigt ibland, men bara för att något är läskigt gör det inte per automatik något som bör undvikas. Jag vill att John ska veta att vissa saker är skitfarliga, för jag vill att han ska vara försiktig och respektera dessa saker. Jag tror inte pedagogiska förklaringar är effektiva i det fallet, jag tror att man måste känna det i hela kroppen, låta honom prova när jag eller Johan är med (så vi kan ingripa vid livsfara) för att undvika att han senare är oförsiktig och ovetande om konsekvenserna, när vi kanske inte är bredvid honom. Jag tror på att vissa saker måste lagras i kroppen, man måste trilla för att respektera höjden. Learn by doing.  

Jag satt och läste en diskussion om barnkalas, som då handlade om konsumtionshetsen kring kalas, som såklart är viktigt att prata om och tänka på, men det jag kom att tänka på är det med att bjuda in andra barn från klassen.

När jag var barn (eftersom större delen av min barndom raderades ur mitt minne när jag fick John minns jag inte hur gammal jag var) så skulle jag ha kalas en gång och pappa undrade vilka jag ville bjuda. Jag ville bjuda alla utom en tjej från klassen som jag verkligen inte tyckte om, hon var elak mot mig, elak mot nästan alla, jag tyckte inte om att vara med henne och ville inte ha henne i närheten av mitt kalas. Men pappa sa att jag inte kan bjuda alla utom henne, vilket är klart. Hur som helst, poängen jag vill komma till är vilken skev och många gånger orättvis social miljö skolan är för barn. 

Att vissa barn kommer krocka är oundvikligt, enligt mig. Vissa barn kommer (som jag) ha svårt att passa in, svårt att hitta gemensamma intressen/inte fatta andra barns intressen, vissa kommer helt enkelt ha svårt för de andra eleverna. Det som problematiseras då är generellt inte skolmiljön, utan eleven. Man ska prata om hur barnet bäst ska komma in i gemenskapen, bli en del av gruppen. Tänkt på att det kanske inte är något fel på barnet? Tänkt på att barnet kanske inte vill umgås med resten av klassen, att barnet kanske inte vill ha vänner alls och att det inte behöver vara något fel i sig? 

Minns när jag gick i skolan, hade en nära kompis i taget och kanske någon/några som jag umgicks med ibland. Jag gillar den typen av relationer, alltså att umgås mycket med få som man håller nära. Jag blir helt översvämmad av intryck av att umgås i grupp och totalt dränerad på energi, jag har svårt att stänga av folk vilket gör att mitt fokus ligger på allt som alla säger och därav inte alltid kan  hänga med i vad som sägs till mig. I skolan var det här såklart ett problem, som de vuxna hade, av någon anledning. Jag personligen hade inga problem med den här typen av umgänge, vad jag däremot hade problem med var att det sågs som ett problem. 

På utvecklingssamtalen (urk vilket ord, utvecklas till vad? För vem?) pratades det om hur det är viktigt för mig att få fler kompisar och umgås med fler (varför?) och så vidare. Ledde detta till fler vänner? Nej, för jag hade inget intresse av dem och de hade inget intresse av mig. Det enda som skedde var att jag kände mig fel, för barn vill ju inte vara avvikande, de vill passa in och ”vara som andra” och det gjordes ju klart och tydligt att alla andra har många vänner och det är viktigt, så jag kände mig fel och onormal. Jag är väldigt säker på att det här är anledningen till varför jag känner (idag alltså) någon press på att ha många kompisar och en sorg över att jag inte har så många, för egentligen är jag ju inte intresserad av att samla vänner. 
Så säger vi att det finns ett par barn i klassen som verkligen inte tål varandra, är det verkligen rimligt att tvinga dessa barn att spendera tid tillsammans varje dag? Eller till och med försöka få dem att gilla varandra? Har i unschoolingsammanhang sett argument (mot oskola) som att barn måste lära sig hantera situationer/jobba med folk de inte gillar eller något sånt. Mina frågor: måste de lära sig detta varje dag i nio år? Utan möjlighet till att bestämma när det räcker? Utan att få dra sig undan? Utan möjligheten att säga upp bekantskapen? Behöver man en skola för att lära sig det? 

Väldigt ofta stöter man på människor man inte trivs med, inte gillar eller starkt ogillar, man behöver inte skapa den miljön, ett oskolat barn kommer stöta på andra det inte gillar, men det fina med unschooling är att barnet får bestämma hur mycket av andras skit det måste stå ut med. Visst så kommer jag uppmuntra John att samarbeta med någon (av whatever anledning) som han kanske inte gillar, men jag kommer aldrig uppmuntra honom att hänga med människor som inte tillför något positivt till hans liv/får honom att må dåligt/som han inte gillar. 
Kan tänka mig att syftet med den ”uppmuntran” i skolan handlar om att få gruppen att funka, som helhet och ha en bra stämning, men blir det rätt för det? Om ett barn föredrar att sitta för sig själv (självvalt alltså) och lärarna/barnen är obekväma med det, är det barnet som föredrar sitt egna sällskap som är problemet då? 

Läraren som började tortera sina omotiverade elever

Skrev ett långt, utförligt inlägg om läraren Fredrik som fick nog av sina ”slappa” elever, men det försvann. Jag har inget intresse av att återskapa det, det kom, det fanns, det var briljant, det försvann, det är lugnt, dock så har jag inget emot att FORTSÄTTA skriva om ämnet. Så här kommer Läraren som började tortera sina ointresserade elever 2.0, i annat format, denna version kommer citera hans FB-inlägg och kommentera det istället för att vara ett textflöde.

Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.

Okej, så till att börja med så ska vi väl fastställa att han talar om ungdomar som enligt lag måste befinna sig i en lokal varje vardag och har varit tvungna att göra så under i stort sätt hela deras liv. De här människorna har inte valt det här, det här är inte vad de valt och vill göra med sina liv, de måste, lagen säger att de måste gå dit varje dag och göra som de blir tillsagda, lyder de inte så kommer hot från soc mot familjen. Dessa människor förstår att allt i livet inte är kul, de förstår det bara genom att bli tvingade till skolan, alla förstår det genom att leva. Syftet med att utbilda sig kan han få upplysa mig om, för jag är nyfiken på hans svar.
Attityd, ja, lärarna på den här skolan och lärare överlag är ju generellt så himla respektfulla mot barn och ungdomar, kör inte alls över de och deras vilja hela tiden. Är väl inte direkt respektfullt att tvinga människor att infinna sig i ett rum, vid ett visst klockslag, att släppa allt de gör för att sätta sig och läsa något de inte har något intresse av. De är fångar, de är slavar. Jag skulle inte heller känna mig benägen att vara snäll och trevlig mot min slavdrivare. Jag tror till hundra procent att om de här barnen fick ägna sina dagar åt att göra saker de gillar och är intresserade av (som de vuxna säkert inte ens är medvetna om eller anser vara meningslöst) så skulle Fredrik få se ansträngning och förstå att dessa barn VET att man måste jobba hårt för att nå ett mål, de gör det säkert varje dag, pushar sina gränser, går längre än de trodde de kunde, men deras intressen är ju meningslösa och inte värt att ödsla tid på, ifall de vuxna ens vet vilka intressen deras barn har.

Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.

Stackars hans barn. Jag tänker såhär, varför måste barnen göra saker som de inte tycker är roliga? Varför ska lärande inte vara kul? Är det inte ditt misslyckande som lärare ifall du inte lyckas engagera dina elever i ditt klassrum? Är det inte lite enkelt (och fult) att lägga ansvaret på barnen här? Ska inte barn få leka och lära sig genom leken? Ska vi inte uppmuntra barn även i äldre åldrar att leka istället för att tvinga in dem i vuxenlivet direkt? Är det inte viktigt att få leva i sin fantasi och utveckla intressen, som man kanske inte gillar och överger, testa, hitta sig själv? Fredriks människosyn är så sorglig för mig, den genomsyrar hela hans inlägg och hans attityd mot dessa människor. Han verkar ta dessa barns ointresse (som det är, inte lathet) som något personligt mot honom, som att de är elaka mot honom. Han pratar om hur dessa barn misslyckas, varför misslyckas dem? John Holt skrev How children fail, där han tar upp att i stort sätt alla barn misslyckas i skolan, de gör de för att de är rädda, förvirrade och uttråkade. Mest av allt, menar han, är de rädda för att misslyckas, för att göra de vuxna besvikna, inte duga, dessa vuxna vars oro, förhoppningar och förväntningar hänger över dessa barn som ett svart, moln av ångest. De är uttråkade eftersom sysselsättningen i skolan är på en så låg nivå, de får ramar som de ska arbeta i, blir tillsagda vad de ska göra och uppgifterna kräver så lite av barnen att de inte stimuleras alls till att lära sig. De är förvirrade för att det mesta som sägs till dem i skolan är ologiskt, det är ofta motsägelsefullt och går emot allt som de vet som sant. Nej Fredrik, de slösar inte bort sin tid i skolan, DU, svenska lagen och alla andra inblandade slösar bort DERAS TID, genom att TVINGA DEM att gå till och vara i skolan, NI slösar deras tid genom att TVINGA dem in i detta SLAVERI.

Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.

Jag tror inte att de här människorna är dumma i huvudet och tror att livet är en lek och allt ska vara så himla lätt, kul och vad det nu är. Jag tror att de förstår att vissa saker är svårare än andra, jag tror de möter motgångar varje dag, framförallt med sin kontakt med lärare och andra vuxna. Barn är som alla människor anpassningsbara, de har inte mycket makt i sina liv, men de har viss makt. De har inget att säga till om när det gäller att gå till skolan, göra läxor eller komma till lektionen, men de kan bestämma i vilken takt de gör dessa saker och hur mycket engagemang de vill ge. Vem kan med handen på hjärtat säga att de skulle ge hundratio procent på något de inte hade något som helst intresse av? Som inte gav något heller, de skulle efteråt bara få bli bedömda. De tvingas göra uppgifter och läsa om saker som de inte får bestämma om, de har inget att säga till om, så ska de också vara intresserade, sen när de gjort allt då blir de bedömda och får höra hur de misslyckats eller kunde varit liiiite bättre. Låter det här som en trevlig miljö att vistas i större delen av året? Om läraren Fredrik här ger så tråkiga, ovärda uppgifter att hans studenter bara gått och kopierat och klistrat från Wikipedia, då var det nog vad de uppgifterna var värda. Varför ska de här ungdomarna slösa sin tid på något som Fredrik har bestämt, bara för att han sa det, bara för att bli bedömd? Jag skulle också kopiera och klistra, gör din egen research, latmask. Ge barnen något som är värt att vara intresserad av, om ni ändå envisas med att tvinga de vara där, låt de fördjupa sig i sina intressen. Ni vet när man ska planera hur verksamheten ska se ut, varför inte fråga barnen hur de vill att deras dagar ska se ut? Barnen skulle ha orimliga förhoppningar. Skulle de? Vadå, istället för att lägga miljoner på saker som uppenbarligen inte fungerar, som lokalen, böckerna, materialet, konceptet, varför inte dela upp allt till mindre verksamheter, med blandade årskullar, möjlighet till att vara inomhus (kanske en stuga utan el med utomhusmatlagning?) men även ställen att sitta och pyssla, läsa, hänga vid utomhus, låta barnen bestämma aktiviteter, i alla fall få komma med förslag som tas på allvar och faktiskt övervägs som riktiga alternativ? Ha lokaler där det tillåts och kanske till och med uppmuntras att måla och skriva på väggarna? Fredrik är ett typiskt exempel på en frustrerad människa, men han är inte frustrerad på barnen, han är frustrerad på sig själv, han har tappat fokus, fått slut på idéer och har ingen kreativitet kvar, så han tar till sitt mest basic verktyg, som han fått från sin karriär i militären, våld.

Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.

Jag håller inte med Fredrik om att ”jag orkar inte” inte är en godtagbar anledning till att inte göra något, jag ser det som självklart att man inte orkar göra något man inte har något som helst intresse av och som inte kommer leda till att nå ett mål satt av en själv, det är här Fredriks uppgift att antingen göra det intressant för eleverna så de orkar eller hitta något annat som de kan göra som är intressant. Jag ser ett mönster från vuxnas sida att be barn göra eller inte göra saker bara för att, utan förklaring om varför, bara för att de sa det. John Taylor Gatto (googla om du inte vet) sa att om hans elever frågade honom varför de skulle göra något och han inte hade ett svar, så slapp de och de hittade något annat att göra. Som vuxen och verkligen som lärare så tror jag att det är viktigt att ifrågasätta sig själv och uppmuntra barnen att ifrågasätta en, om barnen inte lär sig och inte är nyfikna är detta (i alla fall i unschooling-kretsar) en STOR varningsflagga. Man måste se varför barnen inte är nyfikna, lyssna på de och ta deras önskemål på allvar. Hur många forskningsrapporter om inlärning måste släppas före myndigheter, lärare, föräldrar, inser och bryr sig om att BARN INTE LÄR SIG I DESSA MILJÖER, DE ANPASSAR SIG OCH GÖR MINSTA LILLA FÖR ATT ÖVERLEVA SIN TID DÄR, eller blir överpresterande, bekräftelsesökande succéer som visas upp som bevis på skolans goda inverkan, de psykologiska men som uppstått och som i framtiden leder till allvarliga problem sopar man under mattan. Vad kul att du ser det som din skyldighet att föra vidare dina kunskaper med glöd, inspiration och engagemang, Fredrik, skriv en ny post när du gör så, tills dess ser jag det som MIN skyldighet att påpeka uppenbara förtryck mot en grupp människor (barn och unga), det systematiska nedbrytande av dessa ungas lust till livet och förmåga att tänka kritiskt (eftersom ifrågasättande inte uppmuntras, utan straffas), den psykiska tortyren, misshandeln, kalla det vad du vill, av dessa barn, genom att förnedra de på detta sätt. Jag förstår inte hur han kan tala om dem i den tonen, med de orden som han gör, man måste verkligen se ner på och tycka illa om eller åtminstone inte ha särskilt höga tankar om en människa om man kan tala så om den. Enligt min världsbild och min syn på dessa kompetenta människor som utan makt utsätts för sånt här tyranniskt beteende varje dag. Är de ointresserade, utåtagerande, våldsamma, uttråkade, stressade eller inte lyder eller tänker rätt eller lär sig rätt så ropas det koncentrationssvårigheter, beteendestörningar. En rätt bra anekdot om detta från en TED talk (Sir Ken Robinson) handlar om en flicka som inte kunde sitta still i skolan, så hennes mamma tog henne till en läkare. De pratade en stund och sen bad läkaren om att få prata själv med mamman, så han satte på radion och lämnade rummet med mamman, så bad han henne bara observera sin dotter. Väldigt snart började hon röra på sig och läkaren sa ”hon har inte koncentrationssvårigheter, hon är en dansös”, skicka henne till dansskola, vilket mamman gjorde och senare blev det även dotterns karriär, inom vilken hon dessutom blev extremt framgångsrik. En annan läkare hade kunnat säga att hon hade ADHD och medicinerat henne. Skrämmande när jag tänker att jag och John är likadana, så fort vi hör en melodi måste vi röra på oss, det är fysiskt omöjligt för oss att sitta stilla om vi hör en melodi, en beat eller har en låt i huvudet.

Att sitta inne större delen av dagen kan göra vem som helst lite galen och full av energi att göra sig av med, att sitta på en stol större delen av tiden är varken hälsosamt eller kul, att inte få bestämma vad man ska studera eller visa ett intresse för är inhumant, är det så konstigt att dessa barn agerar utåt? Ska man gå Jesper Juuls linje så berättar bara dessa kompetenta ungdomar för de vuxna att något inte stämmer i deras kommunikation och att det här upplägget inte funkar för dem, vad ska de vuxna göra åt det? Dra åt skruvarna ännu hårdare och göra straffen värre, om alla skolor i Sverige skulle anamma denna pedagogik skulle majoriteten av ungdomarna i landet lida utav ännu mer stress och psykisk ohälsa, kan jag garantera. Tänk att först vara slav, sen bli straffad för att du försöker hävda någon slags kontroll över ditt liv, eller skit i att tänka, minns tillbaka. Hur kan någon vettig människa tro att samma upplägg ska funka för alla barn? Hur kan man inte ta med allas individuella behov och sen kalla barn som vägrar hålla sig inom ramen för barn med speciella behov, beteendestörningar, ADHD och ADD? För mig är det så absurt. Det är så absurt för mig att detta kan pågå i Sverige 2015, att folk inte bara inte reagerar utan hejar och peppar den här gruppen människors förtryckare?

Skolan är ett fängelse, ett experiment dömt till misslyckande, se till alla andra länder i världen, Sverige är ett av få länder som inte tillåter hemskolning, varför kan man fråga sig? (Kan inflika lite snyggt här att det för fyrtio år sedan gjordes en studie i Sverige på svenska förskolor som handlade om stress och stressnivåerna hos barnen som gick på dagis, resultaten tydde på enorma stressnivåer hos barnen, efter den här forskningen gjordes så har ett flertal forskare ansökt om att få forska på vad förskola har för effekt på barn men fått avslag.) Kan det måntro vara så att staten Sverige vill att barnen ska knyta an till staten och institutioner istället för till sina föräldrar och därav bli en klump med lera i handen på den som vill forma sina medborgare? Svenskar är så blinda, känner jag idag. I forskningen som gjordes för fyrtio år sedan på de svenska daghemmen tydde på att de många förkylningar som dagisbarn får beror på stress, då det visat sig i skolbarn att stress kan göra det lättare för en att bli förkyld. Vilket verkar logiskt om man tänker efter, här är små små barn, som är programmerade att inte vilja lämna sin mammas och pappas sida, så en dag så lämnas de bort, till främlingar, med en massa andra barn som de ska konkurera med för de vuxnas uppmärksamhet och kärlek. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ett barn som skriker/gråter är ett barn som INTE är redo för förskola/är ett förskolebarn, tro inte något annat.

Och Fredrik, Balkankonflikten är över, släpp det. De här barnen är inte taskiga med flit mot dig, de jävlas inte, de gör det de fått lära sig, de speglar de vuxna i sin omgivning. Läskigt va?

stress_dagis 79d30a58f39447860cafc39df0d6f80c