Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Varmt

John är bekant med känslan varmt sen ett tag, han har fått känna på varma element, varm mat (tar han i varm mat nu så väntar han med att stoppa det i munnen, efter att ha märkt att det är bäst så), han har rört kaminen hos farmor och farfar och fått känna värmen från ugnen. Varje gång han kommit i kontakt med något varmt har jag bekräftat att det är varmt och han förstår ordet och kan koppla det till känslan. Han kan till och med ibland hålla sin hand en bit över min mat och med den seriösaste minen och tonen säga ”Åh! Åh!” 

Han har länge velat ta över stekandet av mat, men jag har bara vågat ha honom på höften eller ryggen vid spisen, men idag kände jag att det var dags att han förstod (för att jag inte längre orkar lyssna på arg bebis som vill veta vad grejen är med spisen). Så när jag skulle steka lite pannkakor idag tog jag fram en stol och ställde framför spisen, upp med pojken och på med lite smet. Förklarade att spisen är varm, höll handen lite ovanför och sa ”varm, jättevarm” med allvarlig ton. Han rörde sin hand mot den och jag blev skiträdd och sa med rädsla ”varm!” Varpå John ryckte bort handen och började gråta (han rörde alltså aldrig spisen). Så höll han handen liten bit ifrån stekpannan och kände på värmen och sa ”åh! Åh!”, sen fick han hålla i stekspaden och petade lite på pannkakan = överlycklig och skitstolt bebis.

Tänker inte att jag gjorde fel när jag reagerade, för han var på väg att vara lite oförsiktig och jag tror på att visa med hela kroppen, ansiktet och rösten när något är farligt, att lugnt säga ”du kan ju bränna dig” tror jag inte har någon effekt och är livsfarligt. Han grät ju för att han förstod att han nästan gjorde något farligt och blev rädd, vilket jag bekräftade och efter 10 sekunders gråt var allt bra igen. 

Sen när han fått prova lite så var spisen inte så intressant längre och han hoppade ner och gjorde annat, vilket är en jävla skillnad från att stå och laga mat med ilsken bebis på ryggen som drar en i håret eller står på golvet och drar i kläderna och försöker nå saker på spisen för att få vara med. 

Märker att om vi försöker hindra John att göra något så vill han bara det mer och blir sjukt oförsiktig i sina försök. Som exempel så har vi inte låtit John gå till trappan ner i trapphuset efter att jag blev traumatiserad när han fick för sig att han kunde gå ner som en vuxen och rullade ner för stentrapporna (inte en skråma dock), men så lät jag bara honom gå dit för han springer mot dem om man försöker hindra, vilket jag tycker är skitläskigt, han stod och tittade ner men bedömde att han inte ville försöka, som att hela hans kropp mindes. Sen gick han därifrån. 

Det ÄR skitläskigt ibland, men bara för att något är läskigt gör det inte per automatik något som bör undvikas. Jag vill att John ska veta att vissa saker är skitfarliga, för jag vill att han ska vara försiktig och respektera dessa saker. Jag tror inte pedagogiska förklaringar är effektiva i det fallet, jag tror att man måste känna det i hela kroppen, låta honom prova när jag eller Johan är med (så vi kan ingripa vid livsfara) för att undvika att han senare är oförsiktig och ovetande om konsekvenserna, när vi kanske inte är bredvid honom. Jag tror på att vissa saker måste lagras i kroppen, man måste trilla för att respektera höjden. Learn by doing.  

Barfota del 2 

Idag har varit en skön dag, har bakat kladdkaka utan gluten, mjölk och ägg, tagit det lagom långsamt och var ute en sväng på gården med John för att släppa fötterna fria i gräset igen. Var kallare idag men det gick bra ändå, John verkade nöjd över att slippa störiga, klumpiga skor. Jag satt en stund och mediterade på gräset medan John utforskade runt mig, sen när vi tänkt gå in så kom två pojkar, cirka 7-8 och 4 år gamla (gissningsvis). Den äldre frågade den yngre om han inte skulle gå fram till John, jag satte mig på en stol med näsan i mobilen och låtsades vara upptagen för att inte störa deras interaktion, den yngre ville inte gå fram till John, så frågade hans bror igen ”om jag följer med då?” Och då gick det bra. Den äldre frågade mig om han inte lärt sig prata än, vad han heter och frågade John om han ville gunga. Jag förklarade att John är tvåspråkig och förstår finska mer, så han kanske inte förstod vad de frågade, då frågade han mig hur man säger ”vill du gunga?” På finska och härmade sen helt felfritt efter att ha hört det två gånger! 

Han frågade John på finska om han ville gunga, John log lite men stod helt stilla och tyst, tittade på mig ibland. Den äldre försökte ta hans hand med John ryckte bort den och då tittade pojken på mig och sa ”jag tror inte han vill gunga”. Jag instämde. Så fortsatte det så, de stod vid John och tittade på varandra, sen satte de sig på gungmopeden och gungade lite väl nära John och sa ”hej!”, så John blev ledsen, lyfte upp honom då och pratade lite med den äldre pojken som sa ”han är söt” och den yngre sa också ”han är söt” och jag höll med. Så klättrade den äldre upp på rutschkanan, tog tag i stången och slog en volt nerför hela kanan, John var minst sagt imponerad. 

Sedan sa vi hej då, gick in och tvättade våra svarta fötter. John skakade av sig jackan och lyfte på benen när jag tog av honom byxorna, blev helt imponerad. 

Johns senaste frustrationer: att inte kunna hoppa, han tar i så han spänner hela kroppen, står på tå och låter som att han bajsar och att inte kunna knäppa med fingrarna som pappa kan, han försöker, oj vad han försöker.  

 

Barfota 

När vi kom upp från tvättstugan till innergården så tog jag in hur fint väder det var och tog av John och mig skorna, så gick vi på gräset och det var så skönt! Solen värmde i nacken och John sparkade boll med Johan. Förstår verkligen vad folk menar när de säger att de känner en energi eller kontakt genom marken, kändes typ…hemma. På något sätt. Ser fram emot sommardagar när John får springa naken på gräset, tror han längtar efter det också, utan att veta det. 

Jag har nog aldrig reflekterar över att vara barfota förut, mer än att jag alltid gillat det och känt mig fri på något sätt av att springa barfota i skogen. Barfota på asfalt gillar jag inte alls, dock. Känns dessutom som att man skulle komma i kontakt med en del otrevligheter i asfalten? Jag vet inte. Känner mer än någonsin nu hur min kropp skriker efter landet, skogen, det är där jag mår bäst, drömmen om innerstadslivet var bara en illusion, någon annans dröm, en klump med normer som präntades in som idealet.

Det som jag tyckte var så jobbigt med att bo ute på landet för, vad blir det nu, tre år sedan, att vara isolerad, inte kunna ha utekvällar med kompisar för att sista tåget till sista bussen gick elva, känns nu som fördelar. Det är ändå en destruktiv livstil, jag vill leva konstruktivt. Skapa, känna jorden i mina händer och odla min egen mat, inga bilar som konstant finns där som ett hot, bara min familj och ett sammanhang. 

Fejs fullt med mat

Jag och John satt på golvet i köket och delade en tallrik middag, rotmos på sötpotatis, palsternacka, morot och potatis och bönbiffar. Mot slutet av måltiden var John inte så intresserad så jag satte mig på huk med tallriken i handen/mot knäna (efter att han trampat i maten medan han gick runt), så kommer han, den lilla grisen, han älskade rotmoset men hade lite problem med konsistensen mot händerna, så nu när tallriken var i en sån bra höjd passade han på att köra ner ansiktet i moset. Först var han lite för ivrig, så hela ansiktet hamnade i, men så förstod han och satt och slickade i sig mos.

När jag stod och lagade maten så hade jag gått ut ur köket för att hämta något, kom tillbaka och såg att säcken med kattmat stod vid dörren, undrade först varför den var där men kom snabbt på att, John, han har släpat närmare 3 kg kattmat ett par meter eller tre och sen lämnat den där. Är inte längre förvånad över hans styrka, inte efter att jag såg honom dra ut skäggstrån på Johan med hårsäckar och allt. På tal om kattmat, vad fanns i Johns bajs idag? Jo, de två nävarna kattmat han åt häromdagen, bytte ut kattens mat mot ett glutenfritt för hennes skull, allt är ekologiskt och frigående höns och närfångad fisk, så jag bryr mig inte så mycket längre de gånger jag av någon anledning ställt ner maten och glömt ta upp den. John gillar att ta en näve och sen gå runt med det i munnen tills det löst upp sig, då sväljer han.

Hade väl inte så mycket mer att säga, vi har en heliumballong vid vårt tak. Johan kom hem med den från jobbet förut, runt alla hjärtans dag antar jag eftersom den är röd och hjärtformad, så lyckades John slita loss snöret från den så den har fått bo uppe i taket, börjar se lite skruttig ut nu dock, men ganska trevlig att ha däruppe ändå, förutom på natten. Jag har en rädsla för monster som ska sitta i taket efter att jag såg ett avsnitt av Buffy när jag var runt tretton mitt i natten, så om jag vaknar på natten och ser den mörka klumpen i taket får jag en liten hjärtattack i några sekunder.

Kemisamhället

Var nere vid byteshyllan (kan verkligen inte få nog av den) och såg boken Den flamsäkra katten – om kemisamhället, hälsan och miljön. Efter allt som jag läst de senaste åren som handlar om vad som är farligt för oss så känns det nu som att min hjärna håller på att explodera och som att all kunskap kommer rinna ut genom öronen på mig. Jag har tagit ett sakta tempo när det gäller att rensa ut hemmet på giftiga saker, speciellt svårt när folk vill köpa saker till John hela tiden, men nu (efter att bara ha läst tjugo sidor) så vill jag rensa ut hemmet direkt.

För de släktingar/nära vänner som eventuellt läser och som jag inte redan sagt det till:
1, Inga plastsaker till John, överhuvudtaget, alls, nada. Tack.
2, Trä är lugnt men allra helst med icke-giftig färg/behandling.
3, Secondhand-kläder eller ekologiska. Ingen superwash ull.
4, Inget socker, inget gluten och ingen komjölk.

Jag förstår och uppskattar omtanken, men jag vill inte ha mer gift i mitt lilla, lilla hem. Om det blir för krångligt så behöver John inga saker alls, tycker redan det blivit för mycket och vill ha minimalt med leksaker till honom. Majoriteten används ändå inte utan ligger bara och skräpar. Kluriga leksaker verkar han gilla, som sorteringslådan. Alternativ till leksaker kanske skulle vara ett brev till honom?
Skriv ett brev som vi kan läsa för honom och spara tills han blir äldre, eller något. Eller som sagt, inget alls. Det är helt lugnt för vår del. Frukt gillar han, kanske ett ekologiskt äpple? Eller en blomma som ni plockat själva?

Tog precis en liten paus för att ta på sovande John en blöja, hans kroppsform är så himla rolig alltså, han ser ut som en stereotypisk gammaldags tyngdlyftare. Tjock-fit, stort bröst, smal midja när han ligger ner. Knubbiga muskelben.

Han ser så rolig ut när han ska gå, som en liten fullgubbe som helt plötsligt börjar gå åt sidan, sen återfår kontrollen och tar sina små ostadiga steg framåt. Jag hade en bild av att när barn börjar gå så börjar de bara gå, men efter att ha sett John stå upp och samla mod i flera månader nu, sen ta små enstaka halvsteg, för att nu börjat kunna gå någon meter så förstår jag att det kan gå till rätt olika. Trodde det typ helt handlade om styrka, men ser ju på John att det krävs mod också, verkar vara skitläskigt att ta det första steget. Yes, nu började det här ju handla om något helt annat, sån är jag. Deal with it.

Förresten, Johns motivation till att gå? Den har oftast varit ilska, typ att han står upp och ser mig/Johan med något han vill ha (oftast något ätbart) och har då skrikit till och börjat ta några steg mot oss. Sån är han, min ilskna, hetlevrade, envisa, underbara stora lilla bebis.

Random bilder

Tänkaren John Evald.

Tänkaren John Evald.

"Hm, vad är det för skummisar som sitter där.."

”Hm, vad är det för skummisar som sitter där..”

Min raw food-tokige moster Taina kom på besök häromdagen och ville då besöka STHLM RAW, rekommenderar verkligen!

Min raw food-tokige moster Taina kom på besök häromdagen och ville då besöka STHLM RAW, rekommenderar verkligen!

IMG_8433

*Käck fjortismamma 16 år* (Johan sa att min spelålder är 12-18, tror t.o.m han sa 18 tveksamt…)

Joddel Joddel

Jag är trött och hade någon tanke om något, men den försvann. Jag hade något att säga om bebisar självbevarelsedrift som jag skulle koppla samman med John, men det försvann. Jag har läst så himla intressanta saker i Teach your own, om våld i skolan, skolans våld, lärares föreställningar om vem som är kompetent som lärare, om hur yrket lärare är något relativt nytt, om hur grupptryck blir något självklart när barn hela dagarna umgås med barn i samma åldrar och ett fåtal vuxna ”övervakare”, om diskriminering av elever och om jag vet inte vad, men jag kan inte forma allt till en sammanhängande tanke just nu. Mina tankar är utspridda mellan diskussioner på nätet, saker som jag läser, planer inför framtiden, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Tankar som koncentreras till att bli tänkta under de stunder då John sover, John som knappt vill sova på dagarna, stannar uppe så sent han orkar för att vi är vakna och jag som sen sitter uppe senare än jag borde för mitt eget fysiska bästa för att jag vill ha tiden att reflektera över de här sakerna.

Vad annars? John har börjat joddla, ”joddel joddel” säger han och ”duuddle duuddle”, medan jag asgarvar och han ler och ökar volymen på sitt joddlande. Han blir lycklig över att se det nyfallna snötäcket ligga över staden, men ogillar starkt att få fallande snö i ansiktet. Han har dock börjat vänja sig, mest i kombination med vind som det stör, men det förstår jag, han tappar ju andan! Tänker ha det här inlägget som mina blandade tankar, det behöver jag.

Johan blev ”sur” (riktade sin ångest över att John gjorde illa sig mot mig) på mig för att jag pratade om något när han skulle uppmärksamma mig om att John närmade sig kanten av sängen (som återigen är en madrass direkt på golvet) och skulle göra en mindre genomtänkt rörelse, bebis studsade av sängen, landade direkt på huvudet och grät i famnen i typ en halv minut för att sen fortsätta utforska, Johan hade lite svårare att släppa det. Vi båda håller med om att det bästa är att låta John utforska, göra illa sig och lära sig. Testa sina gränser och lära sig kontrollera sin kropp, för att ta tillvara på hans självbevarelsedrift, vi båda håller med om att ju mer han får testa nu, desto mindre är risken att han kommer göra illa sig allvarligt senare. I praktiken har vi båda lite svårt för det, hjärtat i halsgropen och ångest i flera veckor efter han gjort illa sig, han själv släpper det inom några minuter och leker vidare, klättrar och utforskar. När jag frågade vad jag skulle ha gjort, poängterade att John gör som John gör, gör han illa sig är det ingen fara, det är inget han kommer dö av, han höll med och sa att han vet att han inte är rationell, men ville bara säga att han blev sur ändå, så då fick det vara så.

Katten driver mig till vansinne, hon har slutat säga till när hon vill att vi ska öppna dörren till badrummet och kör på Johns stil av att bara pissa på golvet. Inspirerad kanske? På tal om Johns kissvanor, han signalerar, men vägrar sen kissa när jag tar honom till handfatet eller sätter honom på pottan (förutom ett par gånger då, mest efter sömn eller när han sitter i stolen och äter), annars är det ”kan själv”, dvs att han signalerar, jag tar av honom byxorna och går till badrummet, han börjar försöka ta sig ur min famn, jag ställer ner honom, han kryper iväg och tre minuter senare kissar han på golvet och sitter och plaskar i det. Eller den ännu mer mystiska: han börjar kissa i handfatet eller pottan, kniper av och jag vet att han inte kissat klart, men han ska iväg, någon minut senare kissar han klart på golvet. Hade vi bott i en grotta ute i skogen eller i djungeln så hade det ju varit lugnt, det är väl lugnt nu med, men lite frustrerande.

Kanske är såhär det ska vara? Att man hjälper bebisen när den är relativt orörlig eller inte kan stå upp, sedan när de klarar det så tycker de att de kan sköta det själva och deras stenåldershjärna tänker att ”det är väl bara att ställa sig och kissa?” så jag tänker i alla fall. Vi hinner inte bli lata med tvätten i alla fall, då blir det snabbt ont om handdukar.

Jag, Johan och John låg i sängen, skulle amma John som höll på att ta tag, släppa, ställa sig upp, ta tag, lyfta på rumpan, ställa sig upp, leka med det, nej tutte, oh titta där, nej tutte o.s.v, så som vanligt alltså. Johan sa ”stör mig på att han är så okoncentrerad” och jag brast ut i skratt, välkommen till min värld.

Något mer? Jag är sötsugen 24/7 oavsett, mina tankar gör mig handlingsförlamad, hjärtklappningen som jag haft till och från sedan december verkar ha avtagit nu, men fortfarande yrsel. Jag glömmer bort att ringa BVC hela tiden för att boka en tid, skulle vara kul att veta hur mycket han växt sedan oktober, nytt försök imorgon. Måste sortera bort saker från köket som ska tillbaka till Johans föräldrar, går inte att ha så mycket saker i ett så litet hem. Måste ringa fastighetsskötaren, om så mycket.

Skrytinlägg

Har ju glömt bort att skryta lite! Min lilla griskorv har börjat ta sina första steg! Ibland när han står så tar han några enstaka myrsteg! Fortfarande lite läskigt tycker han, men med gåvagnen är det en jävla fart, plöjer genom lägenheten på en halv minut. Så fick han en liten sorteringslåda av min pappa igår och han har lyckats få i cirklarna två gånger! Jag sitter bredvid och ser ut som att min son precis tagit sina första steg på månen samtidigt som han botat AIDS, såhär ser jag ut —> :O och utbrister till Johan ”HAN ÄR ETT GENI!”

Utrensning

Imorgon fortsätter mitt, vad som känns som, evighetsprojekt som är utrensning av onödig skit som tar upp onödig plats i vårt lilla, lilla hem och som gör det omöjligt att på ett effektivt och enkelt sätt städa och ha koll. Jag är trött på saker som inte har en plats och har blivit sjukt osentimental nu kring alla prylar, nästan allt går till återvinningshyllan nere vid grovsoprummet (förutom mina böcker, vi har fortfarande fler böcker än plats i bokhyllorna och jag hittar alltid någon till nere vid byteshyllan när jag går dit). Precis som när man vaxar sig gäller det att göra det fort före man hinner ångra sig. Johan har inte riktigt nått den punkten av brist på sentimentalitet som jag och kommer med mina gamla ”men den är bra att ha”, ”inte den” och så vidare. Steg två blir att ta tag i vinden, oj oj vad jag bara slängt upp saker där helt utan struktur.

Kartonger med heeelt blandat innehåll utan markering, barnkläder som ska tillbaka till Karin och barnkläder som är våra helt blandade. Varför gillar jag att göra det svårt för mig själv? Nä, nu blir det alldeles för sent, måste krypa ner hos bebisen, dra honom till mig som vilken djurmamma som helst och ligga sked tills nästa amning.