Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.

Ilska

Jesper Juul skrev i Konsten att säga nej att ilska ofta kallas för en negativ känsla och menade att det var nedsättande. Jag kan hålla med om det, för ilska blir bara negativt när man gör något negativt av den. När man efter ilska känner sig skamsen eller på något sätt mår dåligt, är det troligen för att man gjort eller sagt något som man efterhand inte riktigt kan stå för. Den känslan av skam, efter att man sagt något man inte kan stå för är en sund typ av skam tror jag, för den ger en en känsla för vad den andra människan kände och att man, i sitt försök att förmedla sin egna trampade gräns, faktiskt trampade på någon annans gräns.

Men ilska kan också vara en riktig gåva! Om man är i en konflikt kan ilska ge en modet att säga stopp, att förklara att nu har en av mina gränser trampats på, även om jag förstår att det var oavsiktligt och efter det kan man gå vidare och lösa konflikten konstruktivt och komma varandra och sig själv närmare.

Vad är era tankar kring ilska och konfliktlösning?

Det förflutna 

  

Hittade den här bilden på en väns bilddagbok, jag 14-15 år gammal på rastgården, för man måste ju släppa ut fångarna ibland för lite frisk luft och för att röra på benen. 

(Har fortfarande de solglasögonen, köpta på loppis för typ tio kronor eller något, asdålig kvalité, någon slags plast. John älskar dem.) 

Skadeglädje

Den här teorin har säkert blivit uttryckt  eller på något sätt bevisad för länge sen, men jag kom och tänka på det här med skadeglädje. Jag försökte komma på hur andras lidande kan vara programmerat som roligt hos oss (efter att tänkt på uttrycket ”skadeglädje är den enda sanna glädjen”), så slog det mig att det kanske är som tröst? Att genom att uttrycka glädje desarmerar man situationen och får den andra på bättre humör. Blev ännu mer uppenbart för mig idag när jag var på väg hem, skulle gå över vägen och framför mig så gick en tjej och en kille, han bar på ett 6-pack vatten och något hände så två flaskor flög i marken. Kunde se hur han blev arg men när tjejen skrattade så släppte ilskan och han skrattade också. 

Syftar då alltså på den skadeglädjen som uppstår när någon gör något klantigt eller så, inte den som människor som är osäkra i sig själva kan gotta sig i. Den skadeglädjens syfte är ju att trösta sig själv (enligt mig och mina icke-vetenskapliga observationer). Men det är väl samma sak i och för sig. 

Hur tänker ni andra? 

Namninsamling för amningskurs

Sagogrynet skriver  här om sina amningskurser för blivande föräldrar, något som jag tycker är otroligt viktigt för att kunna göra ett informerat val kring amning. Kurserna har bara ekonomiskt stöd fram tills slutet av juni så därför ber de svenska staten att gå in som huvudfinansiär från och med juli, hon skriver i inlägget varför det är viktigt att kurserna förblir avgiftsfria så det behöver jag inte skriva om, utan tänkte bara be andra att gå in här och skriva på namninsamlingen om du tycker det är viktigt för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund, att få möjligheten till informerat val.

Fylld av kärlek

Ibland drabbas jag av hur knubbig och go John är så jag bara vill nypa honom i hans små Buddha-tuttar och dra honom i öronen. 

Idag har vi varit hos faster och kusinerna, tog ett tag för John att komma in i tre-åringarnas energi men tillslut hajade han. Var sjukt kul att se honom springa iväg glatt, stanna och se frågande på dem ”varför jagar ni inte mig?” Lilla grisen, ibland när han inte riktigt hängde med i tempot och blev frustrerad sprang han till mig och klagade, sen tillbaka till leken. 

Hemma däckade han direkt, klockan sju, så jag borde väl sova egentligen istället för att envisas med att vara vaken och göra vuxensaker, för imorgon blir det upp tidigt (somnar sju = upp mellan 6-7, istället för vanliga 21-22 = upp 09-10). Kommer vara helt slut imorgon. 

Aldrig mer schampo

Har inte tvättat mitt hår med schampo sedan i alla fall december, tills igår. Herregud, aldrig mer. Mitt hår är fortfarande en fluffig katastrof, ivägen, störigt och ser inte snyggt ut. Nä, får fortsätta försöka hitta min no poo-metod, bara vatten funkar än så länge inte riktigt för mig.  

 

Öh

  

På tal om psykopater i barnböcker. Här slutade jag läsa (läser ibland svenska böcker på finska för John), delen där Max kissar på golvet fick John att le (han kan verkligen relatera). Först blir stackars Max fy:ad (och får men för livet), sen får han torka upp det själv medan mamma hämtar en ny blöja.