Så kom Eila till oss

Förlossningen började lite smått på kvällen på min födelsedag den 28e oktober, inget regelbundet så jag vågade inte hoppas. Jag och John hade tagit en sen tupplur så han var vaken till två på natten, ungefär däromkring började värkarna att komma men fortfarande väldigt milda, förra förlossningen började med vattenavgång så det var nytt för mig och jag vågade fortfarande inte hoppas. Jag skrev upp värkarna i en timme före jag kunde låta mig själv somna. När jag vaknade igen så var jag rädd att det skulle ha stannat av, men de var kvar och då började jag våga hoppas. Jag ringde barnmorskan för att säga att det satt igång men att de inte behövde komma hit ännu.
Jag vilade, sov när jag kunde och såg till att äta. Fixade lite som jag ville ha fixat. På kvällen börjar det öka i styrka och jag ringer till barnmorskan för att säga att de kan komma över nu, eftersom man ju inte vet hur lång tid det kan ta. De kom över och jag låg då i sovrummet som hade blivit min trygga plats under graviditeten, det är vårt mysigaste rum eftersom vi i vardagsrummet inte hade en soffa utan vår gamla säng och inte så mycket fixat än. Jag låg och andades i psykisk andning som jag hade gjort när jag födde John men värkarna började kännas annorlunda den här gången och jag kunde inte sova mellan som jag gjort under Johns förlossning.
Ena barnmorskan tyckte vi skulle försöka få John att sova så det skulle bli mindre vardag och menade att det inte kommer bli någon bebis före han somnat, så Johan testade att gå ut med honom i selen men John var inte redo att sova än helt enkelt. Jag tog ett bad med John och märkte att värkarna kändes väldigt mycket bak i ryggen, det hade det inte gjort med John, men jag visste ju att den här bebisen legat lite hur hon velat, mest gillade hon att ligga med ryggen mot min rygg, så jag hade varit lite inställd på att det både kunde kännas mer och ta längre tid. Mitt minne blir lite suddigt men vid något tillfälle fyller vi förlossningspoolen och jag hoppar i. Var helt underbart skönt, John ville hoppa i men jag tyckte det var för varmt för honom så jag bad Johan ta med honom till sovrummet och försöka få honom att sova, vilket inte funkade, han bara gallskrek därinne. Upplevde inte att Johns närvaro störde värkarbetet men att däremot höra honom skrika gjorde det, så när de kommer ut därifrån säger jag att John får hoppa i, var dock för varmt för honom så han ville sitta upp i Johans famn som vid det laget också hoppat i poolen.
Efter att vi suttit där en stund går vi alla upp ur poolen till sovrummet där John somnar. Jag kliver då upp och går tillbaka till poolen och barnmorskorna fyller på med mer varmt vatten och serverar mig med vatten och min egna förlossningsdryck (hallonbladsté, kokosvatten, honung och citron), som jag hade sett fram emot att dricka men som sen smakade skit! Jag stod på knä och hängde över poolkanten, det var det som var skönast, men värkarna började kännas väldigt mycket. Det som jag mest tänkte på var att det gjorde ont mellan värkarna, sa det till barnmorskan som sa att det var pga hur bebisen låg, alltså att hon fick rotera lite längre. Jag hoppade i och ur poolen lite, ibland kände jag att vattnet inte hjälpte och gick upp för att gå omkring, kände att jag ville röra mig men samtidigt var jag så utmattad av att ha hållit på så länge. Barnmorskorna hjälpte mig med olika positioner där jag skulle ta tre värkar och sen byta, fick ligga på ena sidan, sen byta till andra, stå på alla fyra, sitta på huk och sen luta mig bak på händerna (med stöd av en barnmorska bakom mig), stå med ena benet upp på en stol och så vidare.
Jag hade tidigare inte velat bli undersökt för att inte hänga upp mig så mycket på hur öppen jag var, men när min barnmorska som jag gått till under hela graviditeten (och under hela graviditeten med John) frågade om hon fick undersöka mig mellan värkar så sa jag att det gick bra. Jag var då 8 cm öppen och bara kände att det var hopplöst. Hon bad mig sätta mig på toaletten och ta några värkar där och så några i de olika positionerna efter det. Var väldigt skönt att sitta på toaletten under värkarbetet, fick mer kraft och jag drack Johans läsk istället, som var iskall och mycket godare än min egna dryck! När jag blev undersökt igen var jag helt öppen men bebisen låg åt fel håll så jag fick ligga på sidan under tre värkar, på alla fyra och sen andra sidan och vid något tillfälle fick jag flera värkar direkt efter varandra utan paus och kände hur bebisen vände på sig.
Jag satte mig på toaletten igen och satt där med början till krystvärkar, då vaknade John igen och kom ut för att titta vad som händer, Johan stod och höll om honom och jag satt och småkrystade. Barnmorskorna hade förberett med yogamattan i badrummet och jag känner att snart är det dags. Jag sitter och krystar och känner att bebisen sakta med säkert tar sig neråt. Jag ställer mig upp med ena foten på toaltten och krystar, känner hur bebisens huvud kommer ut, krystvärkarna gjorde ont men när huvudet kom gjorde det inte ont alls, kändes mest skönt, typ snart är det över. Så gjorde hon så, kom ut med huvudet och åkte in igen, om och om igen. Ena barnmorskan börjar trycka på magen men inget sker, så lägger de mig på rygg med benen i luften men bebisen kommer inte ut, så hör jag ”hämta saxen”, ser en sax komma in, hinner skrika ”jag vill inte bli klippt!”, blir klippt, ut kommer bebis. Jag lutar mig bak och tänker ”äntligen”, men så är det helt tyst. Bebisen ligger medtagen och skriker inte, barnmorskorna sätter på mask med pump och ena mjölkar navelsträngen, den tredje barnmorskan ringer efter ambulans och jag ligger och tittar på Johan i chock.
Så börjar hon tillslut gurgla och småskriker lite. Jag får upp henne på mig och börjar storböla. Jag tackar henne för att hon inte dog och ger henne en puss. Hon hade suttit fast med axeln och fick en skada, så första tiden var hennes högra arm helt slapp. Men idag är armen helt återställd! Sjukgymnasten kallar henne för ett mirakel.
Bebisen börjar piggna till men jag hade förlorat en del blod från klippet. Jag krystar ut moderkakan och så kommer ambulans som kör oss separat till förlossningen på Karolinska i Solna där jag blev sydd av förlossningsläkare. Vi hade tur som fick ett väldigt fint bemötande, John fick sova med oss på BB första natten eftersom vi planerat hemmaförlossning, han då aldrig hade sovit utan mig och för att jag fortfarande ammade honom, men andra natten sov Johan och han hemma. Men så var hon alltså här, efter 28 timmars förlossning hade 5 kg och 55 cm glädje kommit till oss.

Får frågan ibland om hur jag tänker kring en nästa förlossning och helt ärligt så är jag glad över att den här 1, inte var min första och att 2, den skedde hemma med tre fantastiska barnmorskor som jag visste inte skulle klippa om det inte absolut behövdes. Jag skulle kunna tänka mig hemmaförlossning igen men skulle nog vara mer inställd på att kanske behöva åka in.

Annonser

Livet – det där som sker och kommer emellan hela tiden

Har påbörjat min förlossningsberättelser för länge sen men ännu inte haft tiden/orken/lusten att skriva klart den. Men den kommer! Har över huvud taget inte haft lust eller ork att skriva, all energi har gått åt till två små vildar varav en nu plötsligt är 9,5 månader och bestämde sig vid 8,5 att det var dags att börja gå. Men har känt lusten komma tillbaka ett tag nu så nu försöker jag bara hitta orken/tiden att sitta och skriva igen. Har massa tankar att skriva ner!

Men nu ska vi försöka städa upp i bombnedslaget som är vårt hem.

Upptill ser det ganska städat ut. 😉

Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.

Ilska

Jesper Juul skrev i Konsten att säga nej att ilska ofta kallas för en negativ känsla och menade att det var nedsättande. Jag kan hålla med om det, för ilska blir bara negativt när man gör något negativt av den. När man efter ilska känner sig skamsen eller på något sätt mår dåligt, är det troligen för att man gjort eller sagt något som man efterhand inte riktigt kan stå för. Den känslan av skam, efter att man sagt något man inte kan stå för är en sund typ av skam tror jag, för den ger en en känsla för vad den andra människan kände och att man, i sitt försök att förmedla sin egna trampade gräns, faktiskt trampade på någon annans gräns.

Men ilska kan också vara en riktig gåva! Om man är i en konflikt kan ilska ge en modet att säga stopp, att förklara att nu har en av mina gränser trampats på, även om jag förstår att det var oavsiktligt och efter det kan man gå vidare och lösa konflikten konstruktivt och komma varandra och sig själv närmare.

Vad är era tankar kring ilska och konfliktlösning?

Det förflutna 

  

Hittade den här bilden på en väns bilddagbok, jag 14-15 år gammal på rastgården, för man måste ju släppa ut fångarna ibland för lite frisk luft och för att röra på benen. 

(Har fortfarande de solglasögonen, köpta på loppis för typ tio kronor eller något, asdålig kvalité, någon slags plast. John älskar dem.) 

Skadeglädje

Den här teorin har säkert blivit uttryckt  eller på något sätt bevisad för länge sen, men jag kom och tänka på det här med skadeglädje. Jag försökte komma på hur andras lidande kan vara programmerat som roligt hos oss (efter att tänkt på uttrycket ”skadeglädje är den enda sanna glädjen”), så slog det mig att det kanske är som tröst? Att genom att uttrycka glädje desarmerar man situationen och får den andra på bättre humör. Blev ännu mer uppenbart för mig idag när jag var på väg hem, skulle gå över vägen och framför mig så gick en tjej och en kille, han bar på ett 6-pack vatten och något hände så två flaskor flög i marken. Kunde se hur han blev arg men när tjejen skrattade så släppte ilskan och han skrattade också. 

Syftar då alltså på den skadeglädjen som uppstår när någon gör något klantigt eller så, inte den som människor som är osäkra i sig själva kan gotta sig i. Den skadeglädjens syfte är ju att trösta sig själv (enligt mig och mina icke-vetenskapliga observationer). Men det är väl samma sak i och för sig. 

Hur tänker ni andra? 

Namninsamling för amningskurs

Sagogrynet skriver  här om sina amningskurser för blivande föräldrar, något som jag tycker är otroligt viktigt för att kunna göra ett informerat val kring amning. Kurserna har bara ekonomiskt stöd fram tills slutet av juni så därför ber de svenska staten att gå in som huvudfinansiär från och med juli, hon skriver i inlägget varför det är viktigt att kurserna förblir avgiftsfria så det behöver jag inte skriva om, utan tänkte bara be andra att gå in här och skriva på namninsamlingen om du tycker det är viktigt för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund, att få möjligheten till informerat val.

Fylld av kärlek

Ibland drabbas jag av hur knubbig och go John är så jag bara vill nypa honom i hans små Buddha-tuttar och dra honom i öronen. 

Idag har vi varit hos faster och kusinerna, tog ett tag för John att komma in i tre-åringarnas energi men tillslut hajade han. Var sjukt kul att se honom springa iväg glatt, stanna och se frågande på dem ”varför jagar ni inte mig?” Lilla grisen, ibland när han inte riktigt hängde med i tempot och blev frustrerad sprang han till mig och klagade, sen tillbaka till leken. 

Hemma däckade han direkt, klockan sju, så jag borde väl sova egentligen istället för att envisas med att vara vaken och göra vuxensaker, för imorgon blir det upp tidigt (somnar sju = upp mellan 6-7, istället för vanliga 21-22 = upp 09-10). Kommer vara helt slut imorgon. 

Aldrig mer schampo

Har inte tvättat mitt hår med schampo sedan i alla fall december, tills igår. Herregud, aldrig mer. Mitt hår är fortfarande en fluffig katastrof, ivägen, störigt och ser inte snyggt ut. Nä, får fortsätta försöka hitta min no poo-metod, bara vatten funkar än så länge inte riktigt för mig.