Socialiseringsmyten del 2

Det som människor ojar sig mest över när vi berättar att vi väljer bort förskola och skola är hur John ska utveckla social kompetens. Det finns en bild av att barn behöver vara runt andra barn för att lära sig hur man är i sociala situationer, den bilden håller jag inte med om. Av det jag läst om den s.k sociala hjärnans utveckling, d.v.s. den delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv när vi tänker på känslor, är uppmärksamma på andras sociala signaler, känner empati och reglerar våra känslor, så framkommer det tydligt vilken effekt barnens nära relationer och tidiga sociala upplevelser (de första 0-3 åren) har på framtida sociala beteenden. Jag tror väldigt starkt på att hur majoriteten av ett samhälle behandlar sina barn kommer påverka hur dessa barn senare kommer fungera och forma framtidens samhälle, en tro som stärks ju mer jag läser (speciellt just nu då jag läser Det själviska samhället av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2012) där författaren t.ex tar upp hur Ayn Rands filosofi kring själviskhet och oberoende troligen påverkades av att ha sett sin fars butik bli exproprierad av kommunister.) Hur utvecklas då denna sociala hjärna?

Den sociala hjärnan utvecklas inte per automatik, utan är beroende av erfarenheter, så man kan säga att det är en slags inlärning där det under det första året bildas synapser som formar nervbanor som sedan under levnadsåren två och tre sorteras efter funktion, där de som används mest behålls och övriga görs av med. Vid födsel finns det inte så många synapser men bildas i rask takt i samband med social interaktion. Så för att ett barn ska lära sig hantera en känsla behöver det en erfarenhet där känslan hanteras på ett hjälpsamt sätt. Lever vi med aggressiva människor behålls de nervbanorna som hjälper oss vara uppmärksamma mot aggressivitet, lever vi med lyhörda människor behåller vi nervbanorna som hjälper oss vara lyhörda. Vad barnet behöver för att lägga och behålla dessa banor är konstant feedback och bekräftelse kring sina känslor, dessa nervbanor kan läggas om senare men blir svårare (d.v.s mer jobb krävs) ju äldre barnet blir.

Utöver att barnet behöver en hel del positiva sociala upplevelser behöver det lilla barnet även skyddas från farlig stress. Små barn kan inte reglera sina känslor själva utan är i behov av en vuxen som hjälper dem hantera stressiga situationer, annars svämmar dem över med stresshormonet kortisol. Utsätts barnet för stressiga situationer upprepade gånger, som vid tidig separation från sin primära anknytningsperson eller fysisk skada t.ex eller om de vuxna som tar hand om hen inte svarar tillräckligt fort eller inte löser barnets problem kan detta senare få effekter som ovanlig kortisolrespons, med antingen hög eller låg basnivå. Effekten av detta kan bli att man som vuxen inte kan återhämta sig snabbt från stressiga situationer, att man blir stresskänslig och får svårigheter att reglera sina känslor.  Dessa upplevelser kan påverka våra serotoninnivåer, vilket kan leda till att barnet växer upp och uppvisar impulsivitet, aggressivt beteende samt svårigheter med att hålla sig lugn under stressiga situationer, låga serotoninnivåer spelar även en roll i ångestproblematik, sömnsvårigheter och aggressivt beteende i vuxen ålder.

Det finns egentligen hur mycket mer som helst att skriva om detta, saker som oroar föräldrar senare som underprestation i skolan, övervikt, hyperaktivitet, depression och aggression har redan formats under de här första tre levnadsåren. Men jag ska nu lämna själva detaljerna och beskriva hur detta hör ihop med socialisering och förskola, samt uppfattningen om att barn behöver umgås mycket med andra barn för att lära sig sociala koder. Det är först när barnet blivit uppmärksam på sina egna känslor som det kan börja ta hänsyn till och förstå andra människors känslor. Det man kan göra för att göra barnet uppmärksam på känslor är att dels beskriva barnets känslor och upplevelser men även sina egna, att förklara vad man känner när barnet gör något, som att det känns obehagligt och man blir frustrerad när barnet absolut ska stoppa sina fingrar i ens näsa t.ex. Det finns överväldigande bevis för att det som formar barnets sociala utveckling är genom att ha nära, kärleksfulla relationer med sina huvudsakliga vårdare.

När barnet dagligen upplever att det kan lita på dig för stöd så känner hen sig känslomässigt trygg. Det är inte bara spädbarn som behöver detta kontinuerliga stöd utan även småbarn behöver känna att deras omgivning är förutsägbar. Man har i studier sett att barn med trygg anknytning visar större empati än sina jämnåriga med otrygg anknytning. Så med andra ord är det inte fördelaktigt för ett barns sociala utveckling att spendera en stor del av sin dag med jämnåriga som är under samma sociala utveckling som dem själva, de behöver en vuxen som kan se de mest subtila signalerna och sätta ord på känslorna hen känner. Däremot kan barn lära sig sociala koder av äldre barn och det är nästan som att det är inprogrammerat i dem, varje gång jag är ute med John så dras han nästan exklusivt till de större barnen och man kan riktigt se hur han observerar och suger åt sig deras sociala beteenden.

Så för Johns socialisering ser jag inte förskola som något nödvändigt, dessutom så är jag övertygad, från att själv ha jobbat som nanny en kort period och varit barnvakt samt genom att observera hur lite andra förstår John i jämförelse med hur jag förstår honom, att en vuxen som inte spenderat en hel del tid med ett barn från födsel inte kan förstå barnet lika väl och kommer missa en hel del saker, inte för att de är dåliga pedagoger men för att barnet inte behöver en pedagog, det behöver en nära relation. Dessutom kan man ju inte ha någon aning om vilket anknytningsmönster en förskolelärare har och de nervbanorna som hen har lagt under sina första tre år är de som kommer avgöra hur hen bemöter barnet på det stora hela.

För vidare läsning:

En sorts sammanfattande text av boken Kärlekens Roll (se nedan)
Analys med hänvisningar till olika stuider
Kärlekens Roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna av Sue Gerhardt (Karneval förlag, 2007)

Att prata genuint

Läste igår Jesper Juuls böcker Konsten att säga nej samt Här är jag, vem är du? och i någon eller båda av dem tar han upp vikten av att ge sina barn sin spontana reaktion samt skrev om varför pedagogiskt tal inte funkar som kommunikation (såvida du inte försöker lära barnet någon konkret färdighet). Han menade att när man använder sig av en pedagogisk röst så stämmer ditt tonläge inte överens med orden som du säger, vilket gör att barnet ignorerar dina ord och istället går på tonläget (som ju då sänder ut signaler om att allt är lugnt). Han menade att det är viktigt för barn att få ens spontana, ärliga reaktion och att det är lugnt att säga ”kan jag få lite tid att tänka?” istället för att hitta på någon pedagogisk förklaring. Just det här med hur jag pratar med John har varit något jag tänkt mycket på. För det mesta har jag nog varit ganska ärlig i min kommunikation, men så kan jag ibland få för mig saker som jag hört andra säga, som att småbarn har svårt om man säger ”jag” och att man därav ska säga ”mamma”, Jesper Juul menade att man bör formulera sina gränser i jag-form och inte som ”mamma”, minns inte varför nu dock men kan tänka mig att det blir en viss känslomässig distans i det, vilket väl inte är vad man vill när man försöker förmedla en känsla (John förstår helt utmärkt när jag säger ”jag” och tenderar att bli mer benägen att ta till sig vad jag säger då*). Men så ibland kan det bli lite krockar i kommunikationen, som att jag fått för mig att mina förklaringar för varför jag inte vill att han gör något måste vara sansade och välformulerade på något sätt.

Men när jag förklarar med lugn och nog en ”pedagogisk röst” så skiter han ju helt i vad jag säger, när jag däremot svarat spontant och ärligt så bryr han sig (sedan kan han ju också inte hålla med mig/inte förstå och därför skita i vad jag säger). Det är inte så att jag skäller ut honom eller något sånt, Jesper Juul skrev även intressant om det med att skälla på, att hård ton inte är samma sak som att säga kränkande saker till sitt barn, där barnet av det senare tar skada, men blir jag irriterad så visar jag med kroppsspråket och rösten att jag blev det. Jag har haft svårt för att visa mina ärliga reaktioner och nog för ofta fallit in i någon strävan av att vara lugnet själv till en grad att det inte gynnat vår relation, jag har haft svårt för att jag så lätt får skuldkänslor, känner mig elak och framförallt när jag ser effekten av negativ känsla hos honom, oj vad jag känner mig hemsk då! Men negativa känslor är inte dåliga, precis som jag vill låta de få finnas för John så måste jag låta dem få finnas hos mig själv. Genom en negativ känsla som uppstår hos honom lär han sig hur han kan undvika den känslan, han lär sig mer om mig, vart han har mig och hur han kan förhålla sig till mig. Som Jesper Juul skrev (fast inte ordagrant då) så kan vi bara lära oss om vart en annan människas gräns går genom att stöta oss mot den och vart våra gränser går genom att andra stöter sig mot dem.

Så även fast det är känslomässigt jobbigt för mig så känner jag att det är en av de där många föräldrasmällarna jag får ta, för jag är verkligen hell bent on att John ska få fungerande relationer i sitt liv. Ett exempel på det här med spontana reaktioner har jag från häromkvällen, jag och Johan satt på sängen och John höll på att äta solroskärnor ur påsen, han fick i typ ett par i munnen och en hel del på golvet. Sen började han ha solrosfröna på golvet med flit, Johan blev irriterad men bet ihop. John fortsatte och till slut blev Johan så irriterad att han tog påsen ifrån honom och sa ”tyvärr, jag vill inte” i sin lugna, lena pedagogröst. John fattade ingenting och vände sig mot mig och gnällde av sig och ville förstå, så jag sa rakt och ärligt ”pappa blir irriterad när du har ut fröna på golvet, han gillar inte det” eller något i den stilen varpå John tog locket av en termos och satte sig på huk på golvet för att samla in fröna i locket.

Har alltid lite svårt för Jesper Juuls exempel då de speglar konflikter som aldrig skulle uppstå här, men man behöver ju inte ta till sig allt en människa skriver bara för att denne överlag är vettig. För mig är det viktigt att fundera över varför något är viktigt, varför jag inte vill och avväger utefter behoven i stunden. Ena dagen till exempel är jag helt lugn med att städa upp efter att John har öst kryddor och havregryn omkring i köket, andra (som idag) så säger jag att jag inte vill att han gör så. När det gäller den städningen försöker jag för övrigt vara noga med att göra det när han är där och gärna före han gått vidare, för då hjälper han mig och är det saker han klarar av gör han det sen själv, som att slänga sitt bajs i toaletten.

Känner att det här bör vara ett icke-stycke, men jag har märkt en tendens hos människor att missförstå och misstolka saker vid minsta lilla svängutrymme (och med tanke på hur trött jag är just nu så finns det nog en hel del), men om ens spontana reaktion är ”vafan, din jävla skitunge, fattar du inte att du inte kan göra så”, så anser jag att jo, man bör hålla tillbaka på orden (men inte känslan) och kanske jobba på sig själv lite, för det är kränkande ord. Bara så ingen får för sig att det är lugnt att bete sig hur som helst mot sitt barn för att Jesper Juul sa att det är lugnt att ge sin spontana reaktion, då har man nog missat poängen (som jag sett en del människor göra när de läst Jesper Juul). Så för att förtydliga, med spontan reaktion menas alltså känslan du i stunden känner, den ska du förmedla ärligt och spontant på ett icke-kränkande sätt.

*Jag har iofs varit väldigt övertydlig i vår kommunikation och pekat på mig när jag sagt ”jag” eller så och honom för ”du”, inte hela tiden men när jag velat driva fram ett budskap, kanske har det underlättat.

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.

EC – en uppföljning

John Evald är nu snart (om fem dagar) sexton månader gammal och har EC:ats halvdant från start och mer ordentligt sedan tvåmånaders ålder. Vi har kört med blöja som backup, så egentligen har vi kört vad som kallas EC light, men han har fått vara naken större delen av dagarna. Det har varit kladdigt, stökigt, frustrerande, glädjande och i stunder har jag tvivlat på mig själv, tvivlat på att han någonsin kommer bli torr och sett framför mig hur våra golv för alltid kommer kissas och bajsas på och tvättkorgen förevigt fylld utav kisshanddukar. 

Men nu har det börjat hända saker på riktigt. Han har ju tidigare kissat och bajsat i pottan om vi satt honom där lite då och då, men nu sätter han sig själv om man påminner. Bajs börjar helt vara i pottan medan han fortfarande kan kissa på golvet då och då. Han har börjat sova sina tio timmar UTAN att vakna för att kissa och eftersom han alltid sover naken bredvid mig kan jag intyga om att inga olyckor sker heller, tidigare fick jag gå upp 2-4 gånger per natt (han hade nog kunnat bli torr på natten tidigare om vi varit mer engagerade i EC från start). Han kissar före han ska sova och när han vaknar, ammar flera gånger på natten, undrar ibland hur han kan hålla på det. På dagarna har han också börjat gå längre stunder mellan kiss, märker att han håller på att testa hur länge han kan hålla sig. Han vägrar numera blöja helt och vill bara ha på sig kalsonger under byxorna som pappa har (om han vill ha något alls dvs). Är han kissnödig men inte vill kissa än vägrar han byxor för att han inte vill kissa på sig i dem, kissar hellre fritt på marken. Steg två blir väl att lära honom vart den lämpligaste platsen utomhus är att kissa. 

Häromdagen efter att han bajsat på pottan tog han till och med insatsen och bar iväg den till badrummet för att slänga bajset i toan, var dock lite tungt när han skulle vända på den över toan och det hamnade på golvet ändå men A for effort!
Allt verkar handla om föreståelse. När han verkade förstå hur jobbigt jag tyckte det var att städa bajs från golvet så blev han mer noga med att säga till, har inte döljt mitt missnöje alla gånger men aldrig skällt på honom eller lagt någon skuld på honom, bara bekräftat att det kom bajs och sen suckat över själva städningen. Kissar han på golvet och man ger honom en handduk så torkar han oftast upp det själv, men där kanske jag döljer mitt missnöje mer, för kissa på golvet vill man fortfarande. När han lärde sig hur man sätter sig på pottan själv så skedde den största förändringen, jag har inte tvingat eller ”insisterat” på att han ska sitta på pottan, utan försökt och har han rest sig låtit honom gå, för att jag inte velat göra det till någon stor grej och något som han skulle känna motstånd kring. 

När han bajsar och kissar på golvet så säger jag att jag hellre vill att han kissar/bajsar på pottan eller toaletten. Det viktiga som varit för mig är att han ska (nu när han förstår mer) förstå vart det är okej att kissa och bajsa men utan att han ska känna sig dum eller fel som kanske råkar kissa på ”fel” plats. Så jag lägger ingen värdering* i hans kiss och bajsande, men håller inte tillbaka min ”oj, din tokiga lilla unge nu blev det fel”-min ifall han skulle kissa på olämplig plats. Säger att det inte gör något, olyckor händer och det är inget farligt, men nästa gång vill jag gärna att det sker i pottan. 
Var tidigare så orolig för att traumatisera honom eller göra kiss och bajs till något konstigt om jag skulle visa mitt missnöje, så jag ansträngde mig verkligen för att vara neutral i hela processen men när han sedan lärde sig gå och olyckorna blev många så blev det svårt. Jag tror inte att det är fel att visa att man är missnöjd över att det kom bajs på golvet, jag tror det handlar om hur man förmedlar missnöjet. Att stå och titta på en bajskorv, sucka och plocka upp den är inte samma sak som att argt titta på barnet och säga ”så gör vi inte!”, där det andra nog leder till att barnet känner sig skamsen och fel. Vilket jag inte vill, jag vill att han ska vara medveten om att något nu blev utanför vad som är okej men att han är lika accepterad för det. 

En konstigt sak när vi pratar med föräldrar som använder vanliga plastblöjor och som inte ens äger en potta till sina lite äldre barn är reaktionerna på bajsolyckorna, att de inte skulle orka med det och att det är skönt att de inte börjat potträna än. Är det verkligen det? Är det verkligen roligare att byta en tvåårings bajsblöjor och ha gjort det i två år än att under 6 månader (John började gå vid 10 månader och även då börja bajsa på golvet) plocka upp lite bajs från golvet? John äter ju så bra mat så hans korvar är bland de mest otroliga jag sett, inget löst glutenbajs här! (Psst, föräldrar som ger barnen gluten, av erfarenhet kan jag säga att ert barns bajs luktar tusen gånger värre och då tycker jag inte att Johns bajs luktar särskilt gott alls.)  

Jag tyckte att bara de tre månaderna av bajsblöjor var helt utmattande med sanering av hela ungen, bajsblöjor som fyllde papperskorgen. Torka stjärten, plocka upp en korv och lite blött på golvet (eller inte om man inte är så noga) är väl inte så himla mycket jobbigare?! Väl mer det psykologiska av det i så fall som är jobbigt, man har lärt sig att bajs på golvet är feeeeel så då känns det superjobbigt när det sker. 

  • Johan har haft lite svårt för biten om ingen värdering och glatt utropat ”kiss!” Eller ”det kom bajs!” med ett leende, så John tycker det är jättekul med kiss och bajs.

Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Varmt

John är bekant med känslan varmt sen ett tag, han har fått känna på varma element, varm mat (tar han i varm mat nu så väntar han med att stoppa det i munnen, efter att ha märkt att det är bäst så), han har rört kaminen hos farmor och farfar och fått känna värmen från ugnen. Varje gång han kommit i kontakt med något varmt har jag bekräftat att det är varmt och han förstår ordet och kan koppla det till känslan. Han kan till och med ibland hålla sin hand en bit över min mat och med den seriösaste minen och tonen säga ”Åh! Åh!” 

Han har länge velat ta över stekandet av mat, men jag har bara vågat ha honom på höften eller ryggen vid spisen, men idag kände jag att det var dags att han förstod (för att jag inte längre orkar lyssna på arg bebis som vill veta vad grejen är med spisen). Så när jag skulle steka lite pannkakor idag tog jag fram en stol och ställde framför spisen, upp med pojken och på med lite smet. Förklarade att spisen är varm, höll handen lite ovanför och sa ”varm, jättevarm” med allvarlig ton. Han rörde sin hand mot den och jag blev skiträdd och sa med rädsla ”varm!” Varpå John ryckte bort handen och började gråta (han rörde alltså aldrig spisen). Så höll han handen liten bit ifrån stekpannan och kände på värmen och sa ”åh! Åh!”, sen fick han hålla i stekspaden och petade lite på pannkakan = överlycklig och skitstolt bebis.

Tänker inte att jag gjorde fel när jag reagerade, för han var på väg att vara lite oförsiktig och jag tror på att visa med hela kroppen, ansiktet och rösten när något är farligt, att lugnt säga ”du kan ju bränna dig” tror jag inte har någon effekt och är livsfarligt. Han grät ju för att han förstod att han nästan gjorde något farligt och blev rädd, vilket jag bekräftade och efter 10 sekunders gråt var allt bra igen. 

Sen när han fått prova lite så var spisen inte så intressant längre och han hoppade ner och gjorde annat, vilket är en jävla skillnad från att stå och laga mat med ilsken bebis på ryggen som drar en i håret eller står på golvet och drar i kläderna och försöker nå saker på spisen för att få vara med. 

Märker att om vi försöker hindra John att göra något så vill han bara det mer och blir sjukt oförsiktig i sina försök. Som exempel så har vi inte låtit John gå till trappan ner i trapphuset efter att jag blev traumatiserad när han fick för sig att han kunde gå ner som en vuxen och rullade ner för stentrapporna (inte en skråma dock), men så lät jag bara honom gå dit för han springer mot dem om man försöker hindra, vilket jag tycker är skitläskigt, han stod och tittade ner men bedömde att han inte ville försöka, som att hela hans kropp mindes. Sen gick han därifrån. 

Det ÄR skitläskigt ibland, men bara för att något är läskigt gör det inte per automatik något som bör undvikas. Jag vill att John ska veta att vissa saker är skitfarliga, för jag vill att han ska vara försiktig och respektera dessa saker. Jag tror inte pedagogiska förklaringar är effektiva i det fallet, jag tror att man måste känna det i hela kroppen, låta honom prova när jag eller Johan är med (så vi kan ingripa vid livsfara) för att undvika att han senare är oförsiktig och ovetande om konsekvenserna, när vi kanske inte är bredvid honom. Jag tror på att vissa saker måste lagras i kroppen, man måste trilla för att respektera höjden. Learn by doing.  

Läraren som började tortera sina omotiverade elever

Skrev ett långt, utförligt inlägg om läraren Fredrik som fick nog av sina ”slappa” elever, men det försvann. Jag har inget intresse av att återskapa det, det kom, det fanns, det var briljant, det försvann, det är lugnt, dock så har jag inget emot att FORTSÄTTA skriva om ämnet. Så här kommer Läraren som började tortera sina ointresserade elever 2.0, i annat format, denna version kommer citera hans FB-inlägg och kommentera det istället för att vara ett textflöde.

Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.

Okej, så till att börja med så ska vi väl fastställa att han talar om ungdomar som enligt lag måste befinna sig i en lokal varje vardag och har varit tvungna att göra så under i stort sätt hela deras liv. De här människorna har inte valt det här, det här är inte vad de valt och vill göra med sina liv, de måste, lagen säger att de måste gå dit varje dag och göra som de blir tillsagda, lyder de inte så kommer hot från soc mot familjen. Dessa människor förstår att allt i livet inte är kul, de förstår det bara genom att bli tvingade till skolan, alla förstår det genom att leva. Syftet med att utbilda sig kan han få upplysa mig om, för jag är nyfiken på hans svar.
Attityd, ja, lärarna på den här skolan och lärare överlag är ju generellt så himla respektfulla mot barn och ungdomar, kör inte alls över de och deras vilja hela tiden. Är väl inte direkt respektfullt att tvinga människor att infinna sig i ett rum, vid ett visst klockslag, att släppa allt de gör för att sätta sig och läsa något de inte har något intresse av. De är fångar, de är slavar. Jag skulle inte heller känna mig benägen att vara snäll och trevlig mot min slavdrivare. Jag tror till hundra procent att om de här barnen fick ägna sina dagar åt att göra saker de gillar och är intresserade av (som de vuxna säkert inte ens är medvetna om eller anser vara meningslöst) så skulle Fredrik få se ansträngning och förstå att dessa barn VET att man måste jobba hårt för att nå ett mål, de gör det säkert varje dag, pushar sina gränser, går längre än de trodde de kunde, men deras intressen är ju meningslösa och inte värt att ödsla tid på, ifall de vuxna ens vet vilka intressen deras barn har.

Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.

Stackars hans barn. Jag tänker såhär, varför måste barnen göra saker som de inte tycker är roliga? Varför ska lärande inte vara kul? Är det inte ditt misslyckande som lärare ifall du inte lyckas engagera dina elever i ditt klassrum? Är det inte lite enkelt (och fult) att lägga ansvaret på barnen här? Ska inte barn få leka och lära sig genom leken? Ska vi inte uppmuntra barn även i äldre åldrar att leka istället för att tvinga in dem i vuxenlivet direkt? Är det inte viktigt att få leva i sin fantasi och utveckla intressen, som man kanske inte gillar och överger, testa, hitta sig själv? Fredriks människosyn är så sorglig för mig, den genomsyrar hela hans inlägg och hans attityd mot dessa människor. Han verkar ta dessa barns ointresse (som det är, inte lathet) som något personligt mot honom, som att de är elaka mot honom. Han pratar om hur dessa barn misslyckas, varför misslyckas dem? John Holt skrev How children fail, där han tar upp att i stort sätt alla barn misslyckas i skolan, de gör de för att de är rädda, förvirrade och uttråkade. Mest av allt, menar han, är de rädda för att misslyckas, för att göra de vuxna besvikna, inte duga, dessa vuxna vars oro, förhoppningar och förväntningar hänger över dessa barn som ett svart, moln av ångest. De är uttråkade eftersom sysselsättningen i skolan är på en så låg nivå, de får ramar som de ska arbeta i, blir tillsagda vad de ska göra och uppgifterna kräver så lite av barnen att de inte stimuleras alls till att lära sig. De är förvirrade för att det mesta som sägs till dem i skolan är ologiskt, det är ofta motsägelsefullt och går emot allt som de vet som sant. Nej Fredrik, de slösar inte bort sin tid i skolan, DU, svenska lagen och alla andra inblandade slösar bort DERAS TID, genom att TVINGA DEM att gå till och vara i skolan, NI slösar deras tid genom att TVINGA dem in i detta SLAVERI.

Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.

Jag tror inte att de här människorna är dumma i huvudet och tror att livet är en lek och allt ska vara så himla lätt, kul och vad det nu är. Jag tror att de förstår att vissa saker är svårare än andra, jag tror de möter motgångar varje dag, framförallt med sin kontakt med lärare och andra vuxna. Barn är som alla människor anpassningsbara, de har inte mycket makt i sina liv, men de har viss makt. De har inget att säga till om när det gäller att gå till skolan, göra läxor eller komma till lektionen, men de kan bestämma i vilken takt de gör dessa saker och hur mycket engagemang de vill ge. Vem kan med handen på hjärtat säga att de skulle ge hundratio procent på något de inte hade något som helst intresse av? Som inte gav något heller, de skulle efteråt bara få bli bedömda. De tvingas göra uppgifter och läsa om saker som de inte får bestämma om, de har inget att säga till om, så ska de också vara intresserade, sen när de gjort allt då blir de bedömda och får höra hur de misslyckats eller kunde varit liiiite bättre. Låter det här som en trevlig miljö att vistas i större delen av året? Om läraren Fredrik här ger så tråkiga, ovärda uppgifter att hans studenter bara gått och kopierat och klistrat från Wikipedia, då var det nog vad de uppgifterna var värda. Varför ska de här ungdomarna slösa sin tid på något som Fredrik har bestämt, bara för att han sa det, bara för att bli bedömd? Jag skulle också kopiera och klistra, gör din egen research, latmask. Ge barnen något som är värt att vara intresserad av, om ni ändå envisas med att tvinga de vara där, låt de fördjupa sig i sina intressen. Ni vet när man ska planera hur verksamheten ska se ut, varför inte fråga barnen hur de vill att deras dagar ska se ut? Barnen skulle ha orimliga förhoppningar. Skulle de? Vadå, istället för att lägga miljoner på saker som uppenbarligen inte fungerar, som lokalen, böckerna, materialet, konceptet, varför inte dela upp allt till mindre verksamheter, med blandade årskullar, möjlighet till att vara inomhus (kanske en stuga utan el med utomhusmatlagning?) men även ställen att sitta och pyssla, läsa, hänga vid utomhus, låta barnen bestämma aktiviteter, i alla fall få komma med förslag som tas på allvar och faktiskt övervägs som riktiga alternativ? Ha lokaler där det tillåts och kanske till och med uppmuntras att måla och skriva på väggarna? Fredrik är ett typiskt exempel på en frustrerad människa, men han är inte frustrerad på barnen, han är frustrerad på sig själv, han har tappat fokus, fått slut på idéer och har ingen kreativitet kvar, så han tar till sitt mest basic verktyg, som han fått från sin karriär i militären, våld.

Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.

Jag håller inte med Fredrik om att ”jag orkar inte” inte är en godtagbar anledning till att inte göra något, jag ser det som självklart att man inte orkar göra något man inte har något som helst intresse av och som inte kommer leda till att nå ett mål satt av en själv, det är här Fredriks uppgift att antingen göra det intressant för eleverna så de orkar eller hitta något annat som de kan göra som är intressant. Jag ser ett mönster från vuxnas sida att be barn göra eller inte göra saker bara för att, utan förklaring om varför, bara för att de sa det. John Taylor Gatto (googla om du inte vet) sa att om hans elever frågade honom varför de skulle göra något och han inte hade ett svar, så slapp de och de hittade något annat att göra. Som vuxen och verkligen som lärare så tror jag att det är viktigt att ifrågasätta sig själv och uppmuntra barnen att ifrågasätta en, om barnen inte lär sig och inte är nyfikna är detta (i alla fall i unschooling-kretsar) en STOR varningsflagga. Man måste se varför barnen inte är nyfikna, lyssna på de och ta deras önskemål på allvar. Hur många forskningsrapporter om inlärning måste släppas före myndigheter, lärare, föräldrar, inser och bryr sig om att BARN INTE LÄR SIG I DESSA MILJÖER, DE ANPASSAR SIG OCH GÖR MINSTA LILLA FÖR ATT ÖVERLEVA SIN TID DÄR, eller blir överpresterande, bekräftelsesökande succéer som visas upp som bevis på skolans goda inverkan, de psykologiska men som uppstått och som i framtiden leder till allvarliga problem sopar man under mattan. Vad kul att du ser det som din skyldighet att föra vidare dina kunskaper med glöd, inspiration och engagemang, Fredrik, skriv en ny post när du gör så, tills dess ser jag det som MIN skyldighet att påpeka uppenbara förtryck mot en grupp människor (barn och unga), det systematiska nedbrytande av dessa ungas lust till livet och förmåga att tänka kritiskt (eftersom ifrågasättande inte uppmuntras, utan straffas), den psykiska tortyren, misshandeln, kalla det vad du vill, av dessa barn, genom att förnedra de på detta sätt. Jag förstår inte hur han kan tala om dem i den tonen, med de orden som han gör, man måste verkligen se ner på och tycka illa om eller åtminstone inte ha särskilt höga tankar om en människa om man kan tala så om den. Enligt min världsbild och min syn på dessa kompetenta människor som utan makt utsätts för sånt här tyranniskt beteende varje dag. Är de ointresserade, utåtagerande, våldsamma, uttråkade, stressade eller inte lyder eller tänker rätt eller lär sig rätt så ropas det koncentrationssvårigheter, beteendestörningar. En rätt bra anekdot om detta från en TED talk (Sir Ken Robinson) handlar om en flicka som inte kunde sitta still i skolan, så hennes mamma tog henne till en läkare. De pratade en stund och sen bad läkaren om att få prata själv med mamman, så han satte på radion och lämnade rummet med mamman, så bad han henne bara observera sin dotter. Väldigt snart började hon röra på sig och läkaren sa ”hon har inte koncentrationssvårigheter, hon är en dansös”, skicka henne till dansskola, vilket mamman gjorde och senare blev det även dotterns karriär, inom vilken hon dessutom blev extremt framgångsrik. En annan läkare hade kunnat säga att hon hade ADHD och medicinerat henne. Skrämmande när jag tänker att jag och John är likadana, så fort vi hör en melodi måste vi röra på oss, det är fysiskt omöjligt för oss att sitta stilla om vi hör en melodi, en beat eller har en låt i huvudet.

Att sitta inne större delen av dagen kan göra vem som helst lite galen och full av energi att göra sig av med, att sitta på en stol större delen av tiden är varken hälsosamt eller kul, att inte få bestämma vad man ska studera eller visa ett intresse för är inhumant, är det så konstigt att dessa barn agerar utåt? Ska man gå Jesper Juuls linje så berättar bara dessa kompetenta ungdomar för de vuxna att något inte stämmer i deras kommunikation och att det här upplägget inte funkar för dem, vad ska de vuxna göra åt det? Dra åt skruvarna ännu hårdare och göra straffen värre, om alla skolor i Sverige skulle anamma denna pedagogik skulle majoriteten av ungdomarna i landet lida utav ännu mer stress och psykisk ohälsa, kan jag garantera. Tänk att först vara slav, sen bli straffad för att du försöker hävda någon slags kontroll över ditt liv, eller skit i att tänka, minns tillbaka. Hur kan någon vettig människa tro att samma upplägg ska funka för alla barn? Hur kan man inte ta med allas individuella behov och sen kalla barn som vägrar hålla sig inom ramen för barn med speciella behov, beteendestörningar, ADHD och ADD? För mig är det så absurt. Det är så absurt för mig att detta kan pågå i Sverige 2015, att folk inte bara inte reagerar utan hejar och peppar den här gruppen människors förtryckare?

Skolan är ett fängelse, ett experiment dömt till misslyckande, se till alla andra länder i världen, Sverige är ett av få länder som inte tillåter hemskolning, varför kan man fråga sig? (Kan inflika lite snyggt här att det för fyrtio år sedan gjordes en studie i Sverige på svenska förskolor som handlade om stress och stressnivåerna hos barnen som gick på dagis, resultaten tydde på enorma stressnivåer hos barnen, efter den här forskningen gjordes så har ett flertal forskare ansökt om att få forska på vad förskola har för effekt på barn men fått avslag.) Kan det måntro vara så att staten Sverige vill att barnen ska knyta an till staten och institutioner istället för till sina föräldrar och därav bli en klump med lera i handen på den som vill forma sina medborgare? Svenskar är så blinda, känner jag idag. I forskningen som gjordes för fyrtio år sedan på de svenska daghemmen tydde på att de många förkylningar som dagisbarn får beror på stress, då det visat sig i skolbarn att stress kan göra det lättare för en att bli förkyld. Vilket verkar logiskt om man tänker efter, här är små små barn, som är programmerade att inte vilja lämna sin mammas och pappas sida, så en dag så lämnas de bort, till främlingar, med en massa andra barn som de ska konkurera med för de vuxnas uppmärksamhet och kärlek. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ett barn som skriker/gråter är ett barn som INTE är redo för förskola/är ett förskolebarn, tro inte något annat.

Och Fredrik, Balkankonflikten är över, släpp det. De här barnen är inte taskiga med flit mot dig, de jävlas inte, de gör det de fått lära sig, de speglar de vuxna i sin omgivning. Läskigt va?

stress_dagis 79d30a58f39447860cafc39df0d6f80c

För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)