EC – en uppföljning

John Evald är nu snart (om fem dagar) sexton månader gammal och har EC:ats halvdant från start och mer ordentligt sedan tvåmånaders ålder. Vi har kört med blöja som backup, så egentligen har vi kört vad som kallas EC light, men han har fått vara naken större delen av dagarna. Det har varit kladdigt, stökigt, frustrerande, glädjande och i stunder har jag tvivlat på mig själv, tvivlat på att han någonsin kommer bli torr och sett framför mig hur våra golv för alltid kommer kissas och bajsas på och tvättkorgen förevigt fylld utav kisshanddukar. 

Men nu har det börjat hända saker på riktigt. Han har ju tidigare kissat och bajsat i pottan om vi satt honom där lite då och då, men nu sätter han sig själv om man påminner. Bajs börjar helt vara i pottan medan han fortfarande kan kissa på golvet då och då. Han har börjat sova sina tio timmar UTAN att vakna för att kissa och eftersom han alltid sover naken bredvid mig kan jag intyga om att inga olyckor sker heller, tidigare fick jag gå upp 2-4 gånger per natt (han hade nog kunnat bli torr på natten tidigare om vi varit mer engagerade i EC från start). Han kissar före han ska sova och när han vaknar, ammar flera gånger på natten, undrar ibland hur han kan hålla på det. På dagarna har han också börjat gå längre stunder mellan kiss, märker att han håller på att testa hur länge han kan hålla sig. Han vägrar numera blöja helt och vill bara ha på sig kalsonger under byxorna som pappa har (om han vill ha något alls dvs). Är han kissnödig men inte vill kissa än vägrar han byxor för att han inte vill kissa på sig i dem, kissar hellre fritt på marken. Steg två blir väl att lära honom vart den lämpligaste platsen utomhus är att kissa. 

Häromdagen efter att han bajsat på pottan tog han till och med insatsen och bar iväg den till badrummet för att slänga bajset i toan, var dock lite tungt när han skulle vända på den över toan och det hamnade på golvet ändå men A for effort!
Allt verkar handla om föreståelse. När han verkade förstå hur jobbigt jag tyckte det var att städa bajs från golvet så blev han mer noga med att säga till, har inte döljt mitt missnöje alla gånger men aldrig skällt på honom eller lagt någon skuld på honom, bara bekräftat att det kom bajs och sen suckat över själva städningen. Kissar han på golvet och man ger honom en handduk så torkar han oftast upp det själv, men där kanske jag döljer mitt missnöje mer, för kissa på golvet vill man fortfarande. När han lärde sig hur man sätter sig på pottan själv så skedde den största förändringen, jag har inte tvingat eller ”insisterat” på att han ska sitta på pottan, utan försökt och har han rest sig låtit honom gå, för att jag inte velat göra det till någon stor grej och något som han skulle känna motstånd kring. 

När han bajsar och kissar på golvet så säger jag att jag hellre vill att han kissar/bajsar på pottan eller toaletten. Det viktiga som varit för mig är att han ska (nu när han förstår mer) förstå vart det är okej att kissa och bajsa men utan att han ska känna sig dum eller fel som kanske råkar kissa på ”fel” plats. Så jag lägger ingen värdering* i hans kiss och bajsande, men håller inte tillbaka min ”oj, din tokiga lilla unge nu blev det fel”-min ifall han skulle kissa på olämplig plats. Säger att det inte gör något, olyckor händer och det är inget farligt, men nästa gång vill jag gärna att det sker i pottan. 
Var tidigare så orolig för att traumatisera honom eller göra kiss och bajs till något konstigt om jag skulle visa mitt missnöje, så jag ansträngde mig verkligen för att vara neutral i hela processen men när han sedan lärde sig gå och olyckorna blev många så blev det svårt. Jag tror inte att det är fel att visa att man är missnöjd över att det kom bajs på golvet, jag tror det handlar om hur man förmedlar missnöjet. Att stå och titta på en bajskorv, sucka och plocka upp den är inte samma sak som att argt titta på barnet och säga ”så gör vi inte!”, där det andra nog leder till att barnet känner sig skamsen och fel. Vilket jag inte vill, jag vill att han ska vara medveten om att något nu blev utanför vad som är okej men att han är lika accepterad för det. 

En konstigt sak när vi pratar med föräldrar som använder vanliga plastblöjor och som inte ens äger en potta till sina lite äldre barn är reaktionerna på bajsolyckorna, att de inte skulle orka med det och att det är skönt att de inte börjat potträna än. Är det verkligen det? Är det verkligen roligare att byta en tvåårings bajsblöjor och ha gjort det i två år än att under 6 månader (John började gå vid 10 månader och även då börja bajsa på golvet) plocka upp lite bajs från golvet? John äter ju så bra mat så hans korvar är bland de mest otroliga jag sett, inget löst glutenbajs här! (Psst, föräldrar som ger barnen gluten, av erfarenhet kan jag säga att ert barns bajs luktar tusen gånger värre och då tycker jag inte att Johns bajs luktar särskilt gott alls.)  

Jag tyckte att bara de tre månaderna av bajsblöjor var helt utmattande med sanering av hela ungen, bajsblöjor som fyllde papperskorgen. Torka stjärten, plocka upp en korv och lite blött på golvet (eller inte om man inte är så noga) är väl inte så himla mycket jobbigare?! Väl mer det psykologiska av det i så fall som är jobbigt, man har lärt sig att bajs på golvet är feeeeel så då känns det superjobbigt när det sker. 

  • Johan har haft lite svårt för biten om ingen värdering och glatt utropat ”kiss!” Eller ”det kom bajs!” med ett leende, så John tycker det är jättekul med kiss och bajs.

Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Att behandla sitt barn som man vill att det ska behandla andra

Jag har inte skrivit på ett tag pga livet, framförallt för att när det nu är ljusare så somnar John senare och jag oftast med honom. Vi har precis kommit hem efter en vecka hos släktingar i Finland, John har fått uppleva en hel del nya situationer och verkar ha vuxit enormt på bara en vecka, mentalt.

En sak jag har observerat när jag sett hur andra föräldrar interagerar med sina barn är att föräldrar tenderar att vara väldigt motsägelsefulla. De försöker korrigera sina barn när barnet kanske tar något från ett annat barn, inte vill dela med sig eller på något annat sätt beter sig utanför de sociala reglerna. Men hur är föräldrarna i sina möten med barnen?

Vi försöker att så lite som möjligt ta ifrån saker från John och strävar efter att han ska få  leva så fritt och utforska så mycket som möjligt. Vi hoppar in vid typ livsfara eller om något skulle kunna typ orsaka permanent skada på något sätt. Vi låter inte John stoppa i sig plaster som vi anser skadliga t.ex och han får inte äta tidningar eller sitt bajs, han får äta kattmat men inte kattbajs. Ja, ni kanske förstår. Föräldrar och vuxna i barns närhet är väldigt snabba med att säga ”nej!” ”fy!” eller motsvarande och att ta ifrån barnet saker, till och med säga tack ifall barnet blir upprört.

Hur kan man bli förvånad över att ens barn tar saker från andra barn, blir sura ifall andra barn vill låna saker eller inte vill dela med sig av något, när man hela dagarna tar ifrån ens barn saker, inte litar på deras kompetens att utforska världen och sätter larviga gränser per automatik utan att ens reflektera över varför det är viktigt för en?

Ifall John har något som inte är livsfarligt, men som jag kanske inte vill att han ska ha, så frågar jag honom alltid först om han vill visa mig vad han har, oftast visar han mig och då bestämmer jag antingen om det är något som är lugnt eller något som jag vill ta bort. Blir han ledsen så bekräftar jag och tröstar honom, försöker inte avleda hans känslor. Men jag står oftast fast vid mina beslut, saker som jag tycker är småäckliga, som typ kattmat eller något, men som är lugnt att rent tekniskt äta, låter jag honom äta. Jag låter honom äta sand, tugga på småstenar och pinnar, framförallt vågar jag låta honom äta sand och sånt för att jag ammar och gör det ofta. Eftersom mjölken är antibakteriell litar jag på att den kan hantera vad han än stoppar i sig och hittills har det gått bra.

Jag tror att det är viktigt att låta barnet få utforska fritt och smaka på saker och testa sig fram i världen och vardagen (kladda med mat, sortera i skåp, flytta på saker i hemmet) och att bara sätta stopp när man känner att ens personliga eller någon annans personliga gräns är på väg att bli trampad på. Jag låter t.ex inte John skada någon eller förstöra någons egendom. Men den respekten jag förväntar mig av honom, den visar jag även själv och behandlar inte honom på ett sätt jag inte skulle behandla någon annan.

När John vill ha något från någon annan, barn eller vuxen, så går han fram och pekar på det han vill och tar sen tillbaka handen med öppen handflata antingen  mot sig eller i luften, så upprepar han rörelsen, som att han frågar om han får ta saken han vill ha. Ifall den andra är stilla eller sträcker fram det han vill ha tolkar han det som att det är lugnt och tar saken, ifall den andre protesterar så ger han oftast tillbaka, men det varierar såklart. Är han mycket runt vuxna och barn som säger nej och tar ifrån honom saker så blir han jättemotvillig till att ge ifrån sig saker och blir jätteledsen om man tar ifrån honom något.

Jag tror att det är viktigt att reflektera över varför man sätter upp visa regler för ens barn, varför det är så viktigt för en och hur man skulle vilja förmedla den. Börjar man t.ex konversationen med ”du får inte göra så!!” istället för ”jag vill inte att du gör så”, ”jag blir ledsen när du gör så”, ”det gör ont när du petar mig i ögat” eller vad det kan gälla. Hur vi hantera de situationerna sätter grunden för hur våra barn kommer att hantera konflikter.

Hur vill vi att våra barn ska möta andra människor? Hur möter vi våra barn på det ärligaste sättet? Vad i vår kommunikation med våra barn är konstruktivt och vad är destruktivt?

Varmt

John är bekant med känslan varmt sen ett tag, han har fått känna på varma element, varm mat (tar han i varm mat nu så väntar han med att stoppa det i munnen, efter att ha märkt att det är bäst så), han har rört kaminen hos farmor och farfar och fått känna värmen från ugnen. Varje gång han kommit i kontakt med något varmt har jag bekräftat att det är varmt och han förstår ordet och kan koppla det till känslan. Han kan till och med ibland hålla sin hand en bit över min mat och med den seriösaste minen och tonen säga ”Åh! Åh!” 

Han har länge velat ta över stekandet av mat, men jag har bara vågat ha honom på höften eller ryggen vid spisen, men idag kände jag att det var dags att han förstod (för att jag inte längre orkar lyssna på arg bebis som vill veta vad grejen är med spisen). Så när jag skulle steka lite pannkakor idag tog jag fram en stol och ställde framför spisen, upp med pojken och på med lite smet. Förklarade att spisen är varm, höll handen lite ovanför och sa ”varm, jättevarm” med allvarlig ton. Han rörde sin hand mot den och jag blev skiträdd och sa med rädsla ”varm!” Varpå John ryckte bort handen och började gråta (han rörde alltså aldrig spisen). Så höll han handen liten bit ifrån stekpannan och kände på värmen och sa ”åh! Åh!”, sen fick han hålla i stekspaden och petade lite på pannkakan = överlycklig och skitstolt bebis.

Tänker inte att jag gjorde fel när jag reagerade, för han var på väg att vara lite oförsiktig och jag tror på att visa med hela kroppen, ansiktet och rösten när något är farligt, att lugnt säga ”du kan ju bränna dig” tror jag inte har någon effekt och är livsfarligt. Han grät ju för att han förstod att han nästan gjorde något farligt och blev rädd, vilket jag bekräftade och efter 10 sekunders gråt var allt bra igen. 

Sen när han fått prova lite så var spisen inte så intressant längre och han hoppade ner och gjorde annat, vilket är en jävla skillnad från att stå och laga mat med ilsken bebis på ryggen som drar en i håret eller står på golvet och drar i kläderna och försöker nå saker på spisen för att få vara med. 

Märker att om vi försöker hindra John att göra något så vill han bara det mer och blir sjukt oförsiktig i sina försök. Som exempel så har vi inte låtit John gå till trappan ner i trapphuset efter att jag blev traumatiserad när han fick för sig att han kunde gå ner som en vuxen och rullade ner för stentrapporna (inte en skråma dock), men så lät jag bara honom gå dit för han springer mot dem om man försöker hindra, vilket jag tycker är skitläskigt, han stod och tittade ner men bedömde att han inte ville försöka, som att hela hans kropp mindes. Sen gick han därifrån. 

Det ÄR skitläskigt ibland, men bara för att något är läskigt gör det inte per automatik något som bör undvikas. Jag vill att John ska veta att vissa saker är skitfarliga, för jag vill att han ska vara försiktig och respektera dessa saker. Jag tror inte pedagogiska förklaringar är effektiva i det fallet, jag tror att man måste känna det i hela kroppen, låta honom prova när jag eller Johan är med (så vi kan ingripa vid livsfara) för att undvika att han senare är oförsiktig och ovetande om konsekvenserna, när vi kanske inte är bredvid honom. Jag tror på att vissa saker måste lagras i kroppen, man måste trilla för att respektera höjden. Learn by doing.  

För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)

Lilla griskorven!

John skulle hjälpa mig med en stor, tung kartong idag (misstänker att han ville hjälpa för att så fort som möjligt få gräva i den), jag kom ut ur garderoben med den och han höll i ena handtaget på kortsidan med ena handen (jag bar all vikt såklart, SÅ stark är han inte), han stod lite snett bakåt, tittade bakom sig, tog ett kliv med lådan, tittade bakom sig, tog ett till kliv, så sa jag och visade med kroppsspråket när vi skulle ställa ner den och då böjde han på knäna och släppte den, haha alltså. Är så kär i den här lilla killen.

Han har ju lärt sig gå och går större delen av tiden nu, kryper vid krångliga ställen och så, just nu övar han på att springa. Han springer fram och tillbaka på sängen, igår bromsade han precis framför väggen men hamnade lite bakåt med överkroppen så den åkte fram igen och slog i huvudet i väggen. Så, ja han sprang in i väggen. Precis som sin mamma säger jag ju.

Han klättrar mer och mer, klättrar högre också, ser jätterolig ut. Han har idag klättrat upp på sitt lilla bord två gånger idag, vi har en matstol som man kan fälla om till en bil, så det blir ett bord framför vilket är perfekt för oss som större delen av tiden inte äter inne i köket (den är av trä vilket gör den extreeeemt tröttsam att göra rent dock, små veck med riskorn som man sitter och pillar ut, gröt är helt omöjligt, bara ställa in i duschen), hur som helst så har Evald börjat klättra upp på den och gör mamma och pappa livrädda, ska börja fälla den som stol när den inte används faktiskt, finns hjul på den, blir bara för rädd av att se honom på den, så jävla glad att vi hade spänt fast bordet med stolen, annars hade han tippat direkt. Jag och Johan dolde vår rädsla (och jag hindrade Johan från att direkt springa upp och ta ner honom) och bara sa ”vad högt upp du är”, John log sitt största leende som svar. Den vinglade till lite när han stod och skulle försöka hitta ett sätt att komma ner, kunde se hur läskigt han tyckte det var däruppe (alltså typ 30-40 cm upp haha), sen när han kommit ner så såg jag att han kände sig så himla ball och var så stolt. Bara log med hela ansiktet.

Idag skulle Johan ta en dusch och John sprang efter och stod och bankade på dörren, så släppte jag in honom och han gick fram och gjorde några tittut med duschdraperiet, så såg jag att han ville ha duschen så jag tog av honom tröjan och öppnade duschdraperiet, så gick han själv in i duschen och stod och duschade med sin pappa, så grät han lite när det var över för att det är så kul att vara i duschen. Kommer ihåg när jag pratade med min barnmorska under graviditeten om det med att duscha med bebisar, hon sa att de generellt brukar vara rädda för vatten, men jag hade en teori om att man duschade med sin bebis från start så skulle de inte vara rädd för den senare. När John var yttepytte var det inga problem alls att hoppa in i duschen med honom, fanns tuttarna i närheten så var allt lugnt, sen fortsatte det vara lugnt, sen någon gång runt kanske 5 månader (?) så blev han rädd när vi skulle in i duschen, jag lät honom hålla i duschslangen då (även fast det är dålig plast) och höll på att slå på vatten lite lite åt gången och så, han var skeptisk först, tror jag avbryta någon dusch och göra såhär vid ett par tillfällen, men sen bestämde han att duschen var lugn. Har också haft med honom när Johan ska fylla baljan med vatten så han alltid fått vara runt duschen som något självklart.

Samma med stavmixern, förut var han livrädd för den, så funkade det bara om han fick sitta i min famn, sen funkade det att sitta i pappas famn, han har fått närma sig den i sin egen takt, har erbjudit honom att röra vid den hela tiden, men inte liksom tvingat på honom den, utan mer som ”stavmixer”, visat den och sagt vad den heter och sen fortsatt, så ville han lite försiktigt hålla i den när jag skulle mixa och har fått trycka på knappen, först såg han bara helt förundrad ut och sen började han skratta, den vibrerar ganska mycket, har bekräftat att den låter mycket och sånt, nu vill han slita den ur händerna på mig. Vet såklart inte om det här är något som garanterat funkar på alla barn, det säger jag verkligen inte, alla barn är olika och allt det, men så har det varit med min son.

Kroppskontroll

Johan gick med John ut på gården på andra sidan gatan häromdagen en kort stund, där hade de stött på en flicka (med mamma) som skulle fylla två i juni. Flickan hade bett om hjälp av sin mamma flera gånger för att göra saker, som att komma över en kant, hon hade gått fram till den och tittat på sin mamma som sa ”nää, men det där klarar du ju själv” men sen ändå hjälpt henne. John hade krupit fram till samma kant, tittat på den och bara klättrat över. Tycker det illustrerar ganska bra hur man som förälder ibland hjälper barnet så mycket att det blir inkapabelt att göra något själv (syftar allmänt nu, inte på just den lilla tjejen, har ingen aning om hur de har det i övrigt såklart). Jag måste stå emot mina impulser av att hjälpa (överhjälpa) John där han helt tydligt inte ber om min hjälp, om jag ser honom sitta och hålla på med något som är svårt eller så.

Det sker liksom så många gånger om dagen, så skulle jag inte vara medveten om det skulle jag säkert bara göra det av farten. När det gäller att klättra upp på saker har jag gått efter samma princip som med hundvalpar, kan de komma upp kan de komma ner och kan de inte komma upp så ska man inte sätta dem där heller. John har börjat klättra ganska mycket här hemma nu, upp på lådor, upp på toaletten och igår hade jag tagit ner min Beethoven-skulptur till golvet för att han var intresserad av den och då försökte han klättra på Beethoven! Han gav dock upp det ganska fort eftersom Beethoven bara välte hela tiden. För det mesta går det bra för John att ta sig ner, ibland är han för nära kanten på en liten yta och vågar inte vända på sig för att ta sig ner med fötterna före, då står han där och trampar en stund (försöker våga ta sig ner som vi vuxna skulle göra, till mammas förfäran) sen börjar han ropa på mig ”Äiiiithjiiii” (mjukaste lilla T-ljudet, som en spottning), då brukar jag mest visa för honom hur han ska göra för att lyckas vända på sig, eller hålla honom i handen så han vågar vända på sig och så låta honom klättra ner själv.

Jag är otroligt rädd av mig, ser faror överallt och skulle allra helst vilja gå efter John med en madrass, men jag vet ju att det inte är vad han behöver, så jag biter ihop och sväljer min ångest. Jag vill inte att John ska vara en av de fyraåringarna som man ser som knappt har någon kontroll över sin kropp för att föräldrarna håller fast i dem så hårt. Hans kroppskontroll blir bättre och bättre för varje dag, nu när han håller på att tippa och han börjar veva med armarna så lyckas han hålla balansen oftare än han ramlar på rumpan (när han går runt, eller som han gör nu, övar på att springa). Han vet mer nu vad han klarar och vad som är svårt och kräver mer försiktighet, han testar alltid med foten först för att se ifall något kommer hålla att klättras på och drar i saker för att se ifall det kommer välta på honom eller om han kan klättra upp på/i det. Försöker väl applicera den här medvetenheten i alla aspekter av hans liv.

Vi satt häromdagen och åt, John i min famn och delade tallrik med mig, så satt jag och blåste på några klyftpotatisar så han inte skulle bränna sig, men han var så otålig och började bli sur så jag tänkte att fine, han har ju hanterat värme rätt bra tidigare, så jag gav honom potatisen, den nuddade hans mun och han tog bort den, studerade den och la sen ner den och plockade upp en gurkbit istället. Så åt han potatisen senare när den hade svalnat, då testade han först, kände på den för att se ifall den fortfarande var varm. Det mest otroliga är dock hans kontroll över sin kissblåsa, kniper av strålen två-tre gånger när han kissar för att studera snoppen och kisset, kniper av strålen för att gäspa när jag ECar honom på natten eller morgonen, när han var ännu mindre (runt tre-fyra månader) så kunde han hålla sitt bajs så himla länge för att han bara var bekväm med att bajsa hemma, kunde vara ute med honom eller hemma hos någon och se att han behövde bajsa, ta honom till en toalett där han vägrade bajsa, ”pruttskvätt” (vet inte vad ni kallar det, när han alltså höll sig och det kom små bajsskvättar med pruttarna, haha eh sorry) efter pruttskvätt, men bebisen vägrade bajsa, så kom vi hem och då bajsade han direkt.

De vanligaste tankarna jag har i huvudet när John ska göra saker är ”herregud han kommer dö, han kommer slå i fejset och börja blöda och han kommer få den där kanten i ögat och bli blind”, men så släpper man de tankarna och visar sig neutral för Johnen så han inte ska bli traumatiserad. Så himla härligt att jag fick en bebis som är precis som mig och bara vill göra de galnaste och mest ”farliga” sakerna. En utmaning i meditation för mig. Även fast jag skriver det ironiskt så älskar jag faktiskt hans vildhet, vill bara att han ska bli tillräckligt stor nu så jag kan brottas med honom.

Fejs fullt med mat

Jag och John satt på golvet i köket och delade en tallrik middag, rotmos på sötpotatis, palsternacka, morot och potatis och bönbiffar. Mot slutet av måltiden var John inte så intresserad så jag satte mig på huk med tallriken i handen/mot knäna (efter att han trampat i maten medan han gick runt), så kommer han, den lilla grisen, han älskade rotmoset men hade lite problem med konsistensen mot händerna, så nu när tallriken var i en sån bra höjd passade han på att köra ner ansiktet i moset. Först var han lite för ivrig, så hela ansiktet hamnade i, men så förstod han och satt och slickade i sig mos.

När jag stod och lagade maten så hade jag gått ut ur köket för att hämta något, kom tillbaka och såg att säcken med kattmat stod vid dörren, undrade först varför den var där men kom snabbt på att, John, han har släpat närmare 3 kg kattmat ett par meter eller tre och sen lämnat den där. Är inte längre förvånad över hans styrka, inte efter att jag såg honom dra ut skäggstrån på Johan med hårsäckar och allt. På tal om kattmat, vad fanns i Johns bajs idag? Jo, de två nävarna kattmat han åt häromdagen, bytte ut kattens mat mot ett glutenfritt för hennes skull, allt är ekologiskt och frigående höns och närfångad fisk, så jag bryr mig inte så mycket längre de gånger jag av någon anledning ställt ner maten och glömt ta upp den. John gillar att ta en näve och sen gå runt med det i munnen tills det löst upp sig, då sväljer han.

Hade väl inte så mycket mer att säga, vi har en heliumballong vid vårt tak. Johan kom hem med den från jobbet förut, runt alla hjärtans dag antar jag eftersom den är röd och hjärtformad, så lyckades John slita loss snöret från den så den har fått bo uppe i taket, börjar se lite skruttig ut nu dock, men ganska trevlig att ha däruppe ändå, förutom på natten. Jag har en rädsla för monster som ska sitta i taket efter att jag såg ett avsnitt av Buffy när jag var runt tretton mitt i natten, så om jag vaknar på natten och ser den mörka klumpen i taket får jag en liten hjärtattack i några sekunder.

Kan själv, Del femtusen

John har bestämt sig för att det är dags att börja äta med sked, han har tidigare stoppat skeden i munnen när jag ”laddat” den med mat eller bara när han suttit och hållit i den medan han ätit, det svåra har varit att få på mat på den, han har övat länge. Jag har gett sked till maten även om jag vet att han kommer äta med händerna, för att en dag kommer han plocka upp skeden och äta med den, har jag tänkt. Han satt idag och skulle äta lite frukostgröt, så märkte jag att han försökte ta gröt med skeden (för någon barnkritisk människa såg det nog mest ut som att han satt och ”petade i maten”) och bestämde mig för att visa ännu en gång hur man fyller skeden, den här gången hajade han till, log och fick sig en sked mat. Har ju hänt ett par gånger tidigare att han fått mat på den, men nu satt han och fick flera stycken på raken! Sen tröttnade han och åt med händerna.

Samma vid middagen, gjorde en tomatsås med linser, kikärtor och lite andra bönor, han började äta med skeden och åt sen resten med händerna. Han såg så sofistikerad ut, haha ens standard sänks när man får barn, okej? Han har börjat äta rätt ordentliga mängder dessutom (så kul det där, tänker inte riktigt på hur mycket han äter, men hajar till när han fått i sig en del) och golvet är inte lika skitigt efter maten längre! Prisa BLW.

Så blev jag helt amazed idag, jag har inte direkt försökt borsta Johns tänder (såg en till liten fjuttis, en huggtand upptill som är på väg ut!!) utan bara gett honom tandborsten, låtit honom borsta våra tänder och så vidare, men så idag kände jag att jag ville ta de lite mer än han kan efter att han fått borsta själv och han lät mig! Han satt där och var John, hakan fram lite, axlarna bakåt och satt helt stilla på min höft med öppen mun medan jag borstade, gjorde små ljudeffekter också så tyckte han det var kul. Allt går smidigt med ljudeffekter, klä på? Ljudeffekter. Byta blöja? Ljudeffekter.

Johns senaste favoriter är morotsjuice och gurkvatten, vatten bara allmänt är det bästa han vet efter tutte. Alla tre är så goda att man måste köra en liten dans och göra ett ljud som betyder att något är gott som jag inte har någon aning om hur jag ska stava, tror typ inte att det svenska alfabetet kan stava det ljudet.

Nu ser man inte så mycket, men vårt golv har ALDRIG sett ut så efter en måltid, har sett ut som en krigszon tidigare.

_DSC0042

Bajskaos

Jag är förkyld och hängig just nu, så jag låg i sängen och tog en liten lur, så vaknar jag av att Johan ger mig John för tutte, sen gick han till köket. Jag ammar klart John som sen gick upp ur sängen och började leka, jag slumrade vidare lite och tänkte att det var lugnt, Johan var ju i andra rummet och allt. Sen vaknar jag av att John kryper upp på mig och vill ha tutte igen, så däckar han. Jag tänker att jag ska fortsätta sova jag med men känner lukten av bajs. I Johns hand hittar jag en lång bit toapapper med massa bajs på.

Jag börjar resa på mig och drar av täcket, mer bajs, kletat över hela sängen. Bajs på Johns ben och fötter, jag går yrvaken in till Johan i köket och säger att jag inte fattar vad som hänt, så går vi tillbaka in och ser det, vid Johans dator på golvet, massa kläder, på Johans mobil och tangentbord, bajs överallt. Så John har då alltså ställt sig vid Johans dator och bajsat, sen kommit till mig och somnat. Men pappret i hans hand (som han hade ätit på förresten), det är det största frågetecknet för mig, hade han torkat sig själv eller?!!!

John blev glad i alla fall som fick bada och jag och Johan dog av asgarv när vi såg scenen.