Graviditet och järn

Till skillnad från vid min förra graviditet så hade jag den här gången lite låga järndepåer, vilket som gravid och ammande (och som slarvande med mammavitaminerna) väl inte är så konstigt. Min BM bad mig ta järntabletter och sa vilken mängd. Gick till hälsokosten och frågade människan bakom disken vilka hon rekommenderade, då var det några som skulle vara snälla mot magen och eftersom jag var där med John och texten var så liten på burken så litade jag bara på henne och köpte dem. När jag kom hem läste jag dock att de innehöll bl.a maltodextrin och citronsyra, så jag bad Johan gå tillbaka och köpa det jag tänkt från början, nässelpulver (mycket billigare dessutom). 

Så började jag, i kombination med mina vanliga mammavitaminer, göra smoothies varje morgon med en ordentlig matsked nässelpulver. När jag sist var hos barnmorskan så var hon nöjd med mitt järn och jag har känt mig piggare (vanligt gravidtröttt nu, inte utslagen och helt orklös). Frysta hallon har varit favoriten att ha i mina smoothies eftersom hallonsmaken är mer dominant än pulvret. Brukar ha: 

1/3 banan (har haft svårt för banan den här graviditeten så mer än så blir för mycket banansmak för mig)

Ca 1-1,5 dl vatten eller mangohavredryck om jag vill lyxa till det 

1 ordentlig msk nässelpulver 

Ca 1-2 dl frysta hallon (brukar höfta) 

Ca 0,5-1 dl fryst mango

Annonser

Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.