Massmord är väl lugnt?

Vill förtydliga att jag inte tänker begå massmord, men ibland fantiserar man ju. Som när man går in på FamiljeLiv (trots att jag lovat mig själv att inte göra det mer, eftersom människorna där är så otroligt borta i någon fantasivärld utan vett) och ser en tråd där folk stör sig på att bebisar/barn stirrar på dem, de stör sig alltså på riktigt på att små människor som är tio månader gamla (ja, människor, inte ”tandlösa, kladdiga, majsätande varelser” som någon sa) tittar på deras förmodligen vidriga ansikten. Bebisen lär sig om sin omgivning, bebisen förstår inte att du inte tillhör dess stam, att vi lever i en värld där vi förväntas vadå, hålla barnen hemma? Vrida deras huvudet med tvång bort? Försöka avleda?

Jag förstår inte, för att du är så obekväm i ditt skinn att du inte kan hantera att en liten bebis observerar dig och lär sig av dig, så vill du att jag ska göra vad? Min bebis har liksom en egen vilja och rätten att bestämma över sin egna kropp, jag kan försöka förklara för honom men jag tror inte han skulle förstå så mycket, helt ärligt. Nej, men juste vi lever ju i ett samhälle som dagligen förtrycker barn och som ska tvingas bli SJÄLVSTÄNDIGA, va är inte din femmånaders SJÄLVSTÄNDIG?! Vilken dålig mamma du är. Jag har sett era ”självständiga” ungar, de skrämmer skiten ur mig.

Så såg jag en tråd om en mamma med en bebis på tre månader och hon kände oro av olika anledningar över att åka till sina svärisar, fem timmar bort. Istället för att komma med konkreta råd (läste otroligt lite dock, för folk är som sagt dumma i huvudet på FL) som att bära barnet i sjal om hon är orolig för deras hund eller barnets sömn, att ja det kan vara jobbigt att åka bil långt men att det är lugnt att stanna bilen tusen gånger för att lyfta upp bebisen, att det är klart ingen ska kladda på bebisen om den inte vill sitta i deras famn, så började folk anklaga henne för att vilja hålla bebisen borta från sin släkt, att pappan kunde åka själv med barnet (bra, ta en ammande bebis ifrån sin primära anknytningsperson, verkligen, asbra, det lär han ju inte bli stressad av) och om hur lata mammor är nuförtiden som kan känna sig nyförlösta efter HELA tre månader, på min tid så var ungen hos barnvakt efter två veckor och jag var och dansade tango med pappan och hade egentid, eller vad de nu ville ha sagt. Så otroligt trött på folk som ska tjata om pappans/mammans rättigheter hit och dit, barnet då?! Har inte barnet rättigheter? Typ, rätten att inte känna enorm stress och ångest för att det tas ifrån sin mamma, rätten att inte börja sörja sin mamma för att hon borta i flera dagar, rätten att inte tvingas sitta i främlingars famnar.

Föräldraskap är liksom inte millimeterrättvisa, det handlar inte om ER, ni är en familj. Klart att pappan är viktig, klart att pappan kan få en fin relation till sitt barn från start, men man behöver inte ta ifrån amningen och mamman för det. Dessutom så får väl pappan och barnet en ännu bättre relation ifall pappan är lyhörd på barnets behov och lämnar över till mamman vid amningssignaler eller när barnet bara vill till mamma, istället för att tvångströsta tills barnet inser att det är lönlöst, ger upp och anpassar sig till den nya situationen, då kommer ju barnet att känna ”han vet jag behöver och ger mig det, vilken schysst pappa jag har, honom vill jag vara med”. Att man har olika roller de första åren handlar inte om föräldrarna, det handlar om barnets behov, det betyder inte att någon av er inte är viktig eller inte har rättigheter i föräldraskapet. Om vi tar John som exempel, när han ska sova på kvällen så vill han ha ”maompa” alltså mamma och pappa, men när  Johan kommer och lägger sig så vill han vara i min famn och ammas till sömns, han behandlar typ Johan som att han inte vore där kan man säga, men han vill ha Johan där ändå, går Johan så kryper han efter, hoppas min tanke gick fram.

Stökigt inlägg, så upprörd bara. Måste verkligen sluta gå in på FamiljeLiv. Andas, Milla, andas.

Bebisprylar

Har tänkt på det här med bebisprylar och vad man behöver och inte behöver. Att skaffa saker för sitt kommande barn är en helt naturlig vilja, att boa, men det behövs ju verkligen inte så mycket eller just de sakerna som barnbutikerna vill få en att tro. När jag var gravid så sökte jag efter listor och läste väl främst på FamiljeLiv vad folk hade funnit nödvändigt den första tiden, minns inte ens nu vad som fanns på listan men det mesta var nog överflödigt, sen fanns det saker som jag aldrig ens hade tänkt på som Johan fick springa och köpa den första veckan som jag märkte att jag behövde. Min poäng är alltså att det bästa är nog att avvakta tills man vet vilket barn man får och vad man kommer behöva, men man kan ju boa ändå och köpa sånt som man vet garanterat kommer behövas, som kläder. Att pyssla saker själv till bebisen tyckte jag var mysigt när jag var gravid.

Vi köpte otroligt lite till John före han föddes, utan har fått låna väldigt mycket/i stort sätt allt från Johans syster som fick tvillingar förut. Vi fick en enorm hög med kläder som knappt användes då jag och John mest satt nakna/halvnakna den första tiden och det ändå var för varmt där på sommaren för att ha kläder på honom. Vi får fortfarande låna kläder av dem då tvillingarna nu är tre och som tur fortsätter växa ur sina kläder. Det mesta är dock bomull, vilket betyder att jag byter kläder på John otroligt mycket eftersom han dreglar något otroligt, dregellapp täcker ju bara en viss del och eftersom de också är utav bomull så byts de ut rätt ofta. Han har ett underställ i ull som han fick av Johans syster nu i jul och det använder jag i princip hela tiden nu eftersom det håller värmen även fast det blir blött och håller överlag hans temperatur oavsett om han kryper omkring i vår kalla lägenhet eller sitter i sjalen (annars måste jag ta på honom varma byxor i lägenheten och svalare när han ska in i sjalen) utöver yllekläder så skulle jag väl säga tunna mössor, John hade så mycket hår när han föddes så det behövdes inte när det var så varmt.

Ska man ha en sjalbebis och det inte är sommar så är något varmt för fötterna bra, jag kör yllestrumpor på John och så knästrumpor i bomull över för att hålla yllestrumporna på plats, annars sparkar han av sig dem. En bärjacka är också bra, antingen en just för att bära barn annars har jag för mig att gravidjackor funkar, jag kör bara på Johans jacka, det funkar bra för oss. När bebisen är nyfödd skulle jag säga att bara ha i sjal hud mot hud och sen köra något över er båda som en skjorta eller kofta, Johans hoodies har funkat rätt bra för oss.

Före John föddes så köpte vi en begagnad vagn rätt billigt, en ny trikåsjal och en begagnad som var svalare. Vagnen har funkat väldigt bra att ha matvaror i medan jag haft John i sjalen och varit och handlat måste jag säga. Det jag märkte att jag behövde sen var en amningskudde, det var skönt, en örontermometer har varit skön att ha men jag känner direkt om John har feber så den har mest använts för att bekräfta och för att kolla vår egna temperatur. Johan fick också springa och köpa amningsnappar för att jag hade så ont, men nackdelen med dem är att barnet inte kan suga lika effektivt och komma åt alla mjölkgångarna så man kan då, som hände mig, få mjölkstockning. Var inte så trevligt med 41 graders feber och behöva vakna var 40:e minut.

Så sympatiläckte mina bröst något otroligt så det var mjölk över hela mig, soffan och allt så uppsamlingskupor och amningsinlägg köptes också, var väl mest saker till mig och min amning som behövdes, allt John behövde fanns liksom hos mig, förutom sjalen då, men det var väl också för att underlätta för mig. Tygblöjor skulle jag väl kunna föreslå. Har man bil eller ska åka bil så behövs ett babyskydd, men det säger väl sig självt. Kanske en kudde för att byta blöja men helt ärligt behövs det inte, de flesta blöjbyten skedde i sängen, bara lägga ner en handduk om man är orolig för olyckor. Filtar har vi haft användning för och jag som inte alls förstod napp när jag var gravid köpte en när John mellan amningar sög sönder mina fingrar i början, men den köpte vi inte förrän han var en månad gammal och jag rekommenderar generellt fri amning men det kan vara skönt om man ammar fritt men ungen ändå vill ha något i munnen när tutte inte duger.

Badbalja behövdes inte förrän en bit in, i början så punkttvättade vi med tvättlappar där han var smutsig som min BM hade rekommenderat, juste där! Tvättlappar i tyg, jag sydde under graviditeten tvättlappar av klippta handdukar, annars har ImseVimse några gosiga som jag gillar. Bebisar har ju fosterfett som skyddar huden så det är bra att inte tvätta de för mycket och någon speciell babyolja behövs inte, räcker med vanlig rapsolja som är huvudingrediensen i babyolja, de slänger i lite annan olja (?) för att, vad jag antar, kunna kalla det babyolja. Ett babynest kanske att ha i sängen när man sover tillsammans? Vi hade inget men vet att vissa haft användning för det, vi hade en spjälsäng fastknuten till vår säng med ena långsidan borttagen, men det blev bara katten som sov där ändå.

Det här är alltså vad jag haft användning för, man märker vad som behövs när bebisen kommer, för det mesta behöver man bara sin kropp, speciellt om man EC:ar, då kan man prova att köra helt blöjfritt från start, hade John utan blöja för det mesta i början, blev ju kiss och bajs varstans men jag lärde mig hans signaler rätt bra då. Just ja, ett paraply eller något kan vara skönt för både regn och sol om man bär.

Det här med att vagga sin bebis till sömns

Jag har märkt att folk ger rådet till föräldrar att inte vagga barnet till sömns för att det då kommer vänja sig vid det. Min spontana tanke när jag ser det rådet: är det ett problem eller? Jag förstår inte alla de här ”problemen” som folk har med sina barn, John är otroligt ”krävande” men jag problematiserar inte det, utan tänker mer att han då behöver extra mycket närhet och verkligen få veta att jag finns där för att växa upp så trygg som möjligt, inte bli tvingad till att anpassa sig till något så ologiskt som distans. Distans för en bebis, i deras stenåldershjärna, betyder ju säker död.

När jag sökte på ”vagga bebis till sömns” så hamnade jag på en sida där det bland annat stod såhär:

Vanan att äta på natten kan vara orsaken till att barnet vaknar på natten. Som vi skrev tidigare så brukar barn sluta att behöva nattmål någon gång mellan 3 och 6 månaders ålder. Behov av nattmål är beroende av hur mycket barnet äter på dagtid och hur väl det växer. Om barnet vaknar upprepade gånger under natten efter 6 månaders ålder och måste ammas eller suga på nappflaskan för att kunna somna om kan föräldrarna behöva ändra rutinerna när det gäller vilken tid på dygnet barnet ska äta.”

Öhm, jag vet inte ens vart jag ska börja. Före jag ens börjar med att kommentera något i stycket så tänker jag säga det här: alla barn räknas som tre månader för tidigt födda, skulle de födas senare skulle det vara omöjligt för oss att föda fram dem vaginalt, huvudet skulle vara för stort. Vid ungefär ett-års ålder kan människobarn göra det som djurungar kan vid födsel; gå och så vidare. WHO rekommenderar amning i två år eller mer. En normal amningsperiod för människobarn ligger på mellan 2,5 och 7 år. Så nu har vi rett ut det i alla fall.

Om vi tar John som exempel, vi kör på BLW (baby led weaning) och hittills så är bröstmjölk fortfarande hans huvudsakliga föda, jag skulle kunna erbjuda mer mat och han skulle äta det, men jag märker att han ändå vill ha tutte precis lika mycket, oavsett hur mycket mat han äter eller hur mycket vatten han dricker, jag ser inte det som ett problem, jag är inte rädd för att han kommer vara femton någon dag och fortfarande vilja ha tutte för jag vet att om man ger barnet chansen kommer det amma tills det inte längre vill och det kommer sluta. Jag är helt övertygad om att man kan nära sin bebis på bröstmjölk heltid i minst ett år, det går verkligen ingen nöd på John som nu vid åtta månader har vuxit ur sina 74or och väger runt 11 kg. Han är pigg, aktiv och glad (förutom när han är sur). Ja, han äter på natten och nej jag tror inte att det bara är för näringens skull, jag tror att en del av det är för att se till att jag fortfarande finns där, att han inte har blivit övergiven, att han inte kommer dö. För mig är det inget problem då vi samsover (nej, det är inte farligt, låter det logiskt eller, rent biologiskt?), han behöver aldrig vakna och skrika för att han vill ha tutte och jag behöver knappt vakna.

Mitt första problem med det där stycket är att det antyder att amning bara är mat, vilket inte stämmer. Det är näring, vätska, närhet, trygghet, sömnmedel, ett sätt att varva ner (både för mamma och bebis), ett sätt att knyta an osv. Läser man vidare på sidan kommer man till det här:

”Om barnet alltid suger sig till sömns vid bröstet eller flaskan eller vaggas i famnen tills det somnar kan det ha svårt att somna om igen själv efter ett normalt nattuppvaknande.”

Men vad konstigt, menar ni alltså att ett spädbarn som är helt beroende av sina föräldrar för att kunna överleva kan ha svårt att somna om ensam? Gud vilken korkad bebis jag har som inte efter hela åtta månader av livserfarenhet (och som rätt nyligen även lärt sig vad avstånd är) förstår att mamma inte övergett honom, även om han inte kan se mig, känna lukten av mig, höra mig andas eller känna min hud. Sedan fortsätter sidan att handla om hur barnet behöver trygghet i form av ett visst gosedjur eller dylikt som det kan känna igen när det vaknar och att napp kan hjälpa barn att somna in, orkade helt ärligt inte läsa mer, blev för irriterad. Varför ersätta tryggheten av mamma och pappa (med gosedjur) eller bröstet (med napp) när mamma och pappa liksom finns, helt gratis? Kan man inte bara sluta se barnets behov av mänsklig kontakt och närhet som ett problem och acceptera att det är så livet är nu?

Jag förstår inte varför man skaffar barn om man sen vill skapa distans mellan sig och sitt barn och leva ett barnfritt liv? Verkar ju mycket klokare (och bättre för barnet) om man i så fall låter bli att skaffa barn om man vill leva barnfritt, ostört och ha utekvällar utan ungen med sitt tjejgäng (inte för att jag förstår varför man skulle vilja vara kompis med någon som har problem med att man har med sig sitt barn i sjal t.ex). Verkar ju som att livet funkade ganska bra före i så fall. Det är liksom ingen rättighet att skaffa barn, det är ett privilegium som bör behandlas med största respekt. Det här är inte en sak som man bara har tagit hem, det är en människa med samma känslor som vi vuxna har, men utan den långa livserfarenheten.

Tänk själv att vakna upp som liten, det är mörkt och allt ser annorlunda ut, skuggorna kastar om sig och bildar skrämmande figurer (minns själv hur läskig en skugga kunde vara som liten, till och med idag!), du ser dig om efter mamma men hon är inte där, du blir skrämd, ledsen och får ångest. Skulle du helt ärligt vilja somna om själv?

Istället för att försöka få barnet att anpassa sig till det livet man levde så kan man ju typ kanske anpassa sig till varandra? Som i vilken relation som helst, ta med barnet i ditt liv, bär det i sjal! Mycket lättare än att konka på tunga barnvagnar och behöva ta omvägar för att ens komma fram eller att behöva avbryta det man gör var tionde minut för att bebisen tröttnade på att vara på avstånd. Så mitt råd: vagga och amma ditt barn tills det tröttnar på dig! Det jag märkt är att om jag försöker göra något ”som man ska” (dvs med barnet på avstånd) så blir bådas liv så mycket svårare, jag blir frustrerad, John blir sur och ingen är glad.