Graviditet 2.0

Tänkte att när jag ändå sitter här skriva lite om den här graviditeten. Den var som sagt inte planerad, men väldigt välkommen, när John var tre månader började jag se fram emot nästa barn och nu i vintras så började min kropp nästan skrika, som att jag kunde känna den här lilla själen som verkligen vill komma till oss. Så svullnade jag upp och Johan började fråga mig om jag var gravid, min reaktion var som sist också, förnekelse. Ganska intressant för när jag inte är gravid kan jag tänka att ”jooo, jag kan väl vara gravid”, men när jag innerst inne nog vet att jag är det går jag in i total förnekelse. Så började jag spy och Johan sa till mig att ”du är ju gravid”. Sen kände jag en väldigt bekant smärta, som jag inte kunde koppla till något annat och det var foglossning. Så jag tog ett test dagen efter och var mycket riktigt gravid, enligt uträkningarna var jag väl i ungefär vecka 7 då.

Jag är beräknad till slutet av oktober, den här graviditeten är lite av ett mysterium för oss, men jag vet i alla fall när det VERKLIGEN INTE har skett, så jag måste alltså haft ägglossning tidigare än 14 dagar efter senaste, trots att jag har en cykel på i genomsnitt 30 dagar (hann dock bara ha regelbunden mens igen efter John i tre månader före det här skedde), så jag har räknat BF till mellan 24-28 oktober (28 oktober är dessutom min födelsedag). Förutom foglossningen (som ibland inte är så illa och ibland väldigt påtaglig), amningsmotvilja som jag skrev om tidigare, ömma bröstvårtor i början (som tack och lov gick över), trötthet till och från och lite andra härligheter så har det gått väldigt smidigt och bra. Började känna lite småbubbel i vecka 16 kanske (med John kände jag rörelser från vecka 18-19 tror jag det var) och strax därefter definitiva buffar, nu sparkar lillbebisen för fullt därinne och jag blir så otroligt kär. Av John fick jag och Johan känslan av att det var någon som är riktigt busig och jag fick känslan av att det var en riktigt pratglad liten människa, vilket ju stämde. Den här känner vi är lite seriösare, Johan tycker det känns som en rebellisk tjej och jag har känt att det är någon som kommer säga ”varför?” väldigt ofta, någon som alltså är ganska filosofisk och ifrågasättande, får precis som Johan känslan av att det är en tjej, men vi får väl se i oktober.

Jag har börjat läsa om bland annat hypnofödsel och tittat på klipp av hemmaförlossningar och sett så himla häftiga saker, en kvinna hade två klipp uppe, ett från sin första förlossning som var ganska jobbig och sin andra som gick så himla smidigt och med väldigt lite smärta. I slutet säger hon ”was that all? It was so easy, wasn’t that so much easier than the first?” till sin man som inte kunde göra annat än att skratta åt vilken skillnad det var. Har läst massor med förlossningsberättelser från hemmaförlossningar som varit så inspirerande att jag nu riktigt längtar efter att få föda barn igen!

Har tagit mig i kragen dessutom och börjat göra lite yoga igen, hade egentligen velat få min kropp i form innan en till graviditet, men nu får jag istället jobba för att inte göra skicket värre. Är så stel att jag skrattar åt mig själv när jag försöker något som tidigare var hur lätt som helst. Har än så länge inte suttit några långa stunder, som mest typ tjugo minuter, men det är en början. Känner att jag måste komma i kontakt med mig själv, min kropp och min andning igen för att på bäst sätt kunna hantera förlossningen.

Annonser

2 thoughts on “Graviditet 2.0

  1. Carolina skriver:

    Hej! Jag hittade till din blogg igår och har läst igenom nästan hela arkivet och jag blir så glad och inspirerad av ditt föräldraskap! Jag är som du motvillig till samhällets institutionalisering av barnomsorgen, jag har en dotter som är 18 månader och jag studerar och försöker få vardagen att gå ihop utan att placera mitt barn någonstans och det är verkligen inte lätt alla gånger i vårt barnovänliga samhälle men jag har bestämt mig för att det ska fungera. Jag undrar om du mest möts av människor som ifrågasätter dig för dina val eller om du lyckats bygga upp något nätverk av likasinnade föräldrar? I så fall hur? Jag känner mig ofta ensam med mina tankar, jag delar de med min man men de flesta jag möter tycker ändå det är konstigt att inte välja förskola, att långtidsamma o.s.v. Tack för en fin blogg och stort lycka till med bebisen! Carolina

    Gilla

    • laurorama skriver:

      Vad glad jag blir av din kommentar! Jag har faktist inte mött så mycket ifrågasättande som jag trodde jag skulle, men det kan bero på en inställning här vi bor av att inte lägga sig i så mycket. Hade turen att hitta lite likasinnade människor via internet, men tyvärr få som bor i närheten. Lycka till med studierna och föräldraskapet! Och tack för din fina kommentar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s