Aversion

Jag är i gravid igen, i vecka 18 nu och en sak som jag inte alls var beredd på och som jag tycker det finns väldigt lite information om på svenska är den totala motviljan till amning som man kan känna. Det som jag hittat på svenska beskriver att man kan känna ett ”obehag” när man ammar det äldre barnet under graviditet, men beskrivningarna jag hittat på engelska har varit betydligt mer korrekta, de som beskrivit det som att man vill slita ut håret på sig, springa ner för gatan och skrika, om mammor som legat och bitit sig i handen medan ånga kommit ut ur öronen. Jag har alltså upplevt extrem motvilja till att amma, värst är det på kvällarna, nätterna och när jag är nyvaken. I vissa perioder  har det varit lugnare, i andra värre. Det har uppstått en hel uppsjö av känslor och jag har märkt att det är värre under vissa förutsättningar.

Till exempel så är det mycket jobbigare ifall jag inte är helt mätt, ifall jag är törstig och ifall jag är trött, stressad eller redan irriterad på något. Vissa restriktioner har uppstått och det har för det mesta funkat ganska bra, ibland har det inte funkat alls för John och så ledsen som han blir då har jag aldrig sett honom, jag har ingen riktigt bra strategi för att hantera det utan har helt enkelt lossat honom, tagit några andetag och försökt igen, ibland om och om igen. Brukar distrahera  mig med telefonen och sitta och surfa. Det är så restriktionerna överhuvudtaget har yttrat sig, att jag lossat taget (med ett finger i mungipan på honom), har han varit lugn med det så har jag låtit det vara så och kramat om honom, har han blivit ledsen har jag försökt igen. Antingen så har jag lyckats bita ihop eller så har han tillslut själv tappat intresset, så över tiden har det lett till att jag knappt ammar alls på nätterna längre och att det går längre mellan amningstillfällena nu än tidigare.

Varför har jag då inte försökt vänja av honom, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag inte ammar för min skull och han helt enkelt inte alls är redo för det och för att jag ser fördelar med syskonamning som jag tycker är viktiga för att få en smidigare start på syskonrelationen, för allas skull. Inte bara att jag läst om fördelarna med syskonamning men för att jag sett det hos andras barn, vilken skillnad det kan göra. Det här var inte en planerad graviditet och det var ju verkligen inte Johns val att bli storebror, så jag känner att helt avsluta amningen är att kräva lite mycket av honom, där han är i sin utveckling och av vad jag vet att han kan förstå och hantera. Av reaktionerna som han fått när jag försökt att helt säga nej när han verkligen velat så kan jag även säga att jag verkligen inte har den orken att hantera det just nu, det är nästan värre än irritationen som jag kan känna av att amma.

Jag försöker se det här som den perfekta övningen inför förlossningen, att lära mig hantera dessa känslor på ett konstruktivt sätt istället för att gå in i dem. För jag märker att så fort jag tänker tanken ”jag vill inte” så blir det värre, jag verkligen triggar igång mig själv och jag har nu börjat försöka att vända dessa tankemönster, en mamma skrev att för henne var det viktigt att erkänna hur hon kände, men för mig blir mina erkännanden mer självömkan och en förvärring av känslorna. Utöver det så ser jag till att dricka vatten före, så jag inte ska vara törstig, försöka se till att aldrig bli så hungrig att hungern triggar igång känslorna och sover när John sover för att vara utvilad. Än så länge kommer det dock fortfarande ånga ur öronen på mig. Min självdisciplin är inte tipp topp, men det ska nog gå bra det här med, envishet har jag i alla fall för att täcka upp där disciplinen vacklar.

Jag har försökt med det som jag  läst vissa göra, säga att brösten är trötta nu och behöver vila, men jag kan inte riktigt förmå mig till det, det känns oärligt på något sätt, han verkar kunna hantera att JAG inte vill, det är när HAN VILL som han inte kan hantera, så jag har helt enkelt inte sagt så mycket utan bara lossat, vi testar oss liksom fram till en balans som känns okej för oss båda och eftersom att jag är den vuxna så får ju jag offra mest, för att jag helt enkelt är den som är mest känslomässigt mogen för att göra det. En gång sa jag ”nu orkar jag inte mer, men jag kan klappa dig på rumpan istället” och då slutade han upp mitt i sin klagan och vände sig om, för det är ju också ganska mysigt. Jag har på inget sätt märkt att han bryr sig särskilt om ifall jag tycker det är jobbigt, det verkar han helt ärligt skita fullständigt i, amningen verkar för honom mer vara något mellan honom och brösten. Men snart så har ju halva graviditeten gått och eftersom John föddes i vecka 38+6 så kanske den här tittar ut lite tidigare också, så då har jag ju redan orkat ganska mycket, lite mer orkar jag nog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s