Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s