Att prata genuint

Läste igår Jesper Juuls böcker Konsten att säga nej samt Här är jag, vem är du? och i någon eller båda av dem tar han upp vikten av att ge sina barn sin spontana reaktion samt skrev om varför pedagogiskt tal inte funkar som kommunikation (såvida du inte försöker lära barnet någon konkret färdighet). Han menade att när man använder sig av en pedagogisk röst så stämmer ditt tonläge inte överens med orden som du säger, vilket gör att barnet ignorerar dina ord och istället går på tonläget (som ju då sänder ut signaler om att allt är lugnt). Han menade att det är viktigt för barn att få ens spontana, ärliga reaktion och att det är lugnt att säga ”kan jag få lite tid att tänka?” istället för att hitta på någon pedagogisk förklaring. Just det här med hur jag pratar med John har varit något jag tänkt mycket på. För det mesta har jag nog varit ganska ärlig i min kommunikation, men så kan jag ibland få för mig saker som jag hört andra säga, som att småbarn har svårt om man säger ”jag” och att man därav ska säga ”mamma”, Jesper Juul menade att man bör formulera sina gränser i jag-form och inte som ”mamma”, minns inte varför nu dock men kan tänka mig att det blir en viss känslomässig distans i det, vilket väl inte är vad man vill när man försöker förmedla en känsla (John förstår helt utmärkt när jag säger ”jag” och tenderar att bli mer benägen att ta till sig vad jag säger då*). Men så ibland kan det bli lite krockar i kommunikationen, som att jag fått för mig att mina förklaringar för varför jag inte vill att han gör något måste vara sansade och välformulerade på något sätt.

Men när jag förklarar med lugn och nog en ”pedagogisk röst” så skiter han ju helt i vad jag säger, när jag däremot svarat spontant och ärligt så bryr han sig (sedan kan han ju också inte hålla med mig/inte förstå och därför skita i vad jag säger). Det är inte så att jag skäller ut honom eller något sånt, Jesper Juul skrev även intressant om det med att skälla på, att hård ton inte är samma sak som att säga kränkande saker till sitt barn, där barnet av det senare tar skada, men blir jag irriterad så visar jag med kroppsspråket och rösten att jag blev det. Jag har haft svårt för att visa mina ärliga reaktioner och nog för ofta fallit in i någon strävan av att vara lugnet själv till en grad att det inte gynnat vår relation, jag har haft svårt för att jag så lätt får skuldkänslor, känner mig elak och framförallt när jag ser effekten av negativ känsla hos honom, oj vad jag känner mig hemsk då! Men negativa känslor är inte dåliga, precis som jag vill låta de få finnas för John så måste jag låta dem få finnas hos mig själv. Genom en negativ känsla som uppstår hos honom lär han sig hur han kan undvika den känslan, han lär sig mer om mig, vart han har mig och hur han kan förhålla sig till mig. Som Jesper Juul skrev (fast inte ordagrant då) så kan vi bara lära oss om vart en annan människas gräns går genom att stöta oss mot den och vart våra gränser går genom att andra stöter sig mot dem.

Så även fast det är känslomässigt jobbigt för mig så känner jag att det är en av de där många föräldrasmällarna jag får ta, för jag är verkligen hell bent on att John ska få fungerande relationer i sitt liv. Ett exempel på det här med spontana reaktioner har jag från häromkvällen, jag och Johan satt på sängen och John höll på att äta solroskärnor ur påsen, han fick i typ ett par i munnen och en hel del på golvet. Sen började han ha solrosfröna på golvet med flit, Johan blev irriterad men bet ihop. John fortsatte och till slut blev Johan så irriterad att han tog påsen ifrån honom och sa ”tyvärr, jag vill inte” i sin lugna, lena pedagogröst. John fattade ingenting och vände sig mot mig och gnällde av sig och ville förstå, så jag sa rakt och ärligt ”pappa blir irriterad när du har ut fröna på golvet, han gillar inte det” eller något i den stilen varpå John tog locket av en termos och satte sig på huk på golvet för att samla in fröna i locket.

Har alltid lite svårt för Jesper Juuls exempel då de speglar konflikter som aldrig skulle uppstå här, men man behöver ju inte ta till sig allt en människa skriver bara för att denne överlag är vettig. För mig är det viktigt att fundera över varför något är viktigt, varför jag inte vill och avväger utefter behoven i stunden. Ena dagen till exempel är jag helt lugn med att städa upp efter att John har öst kryddor och havregryn omkring i köket, andra (som idag) så säger jag att jag inte vill att han gör så. När det gäller den städningen försöker jag för övrigt vara noga med att göra det när han är där och gärna före han gått vidare, för då hjälper han mig och är det saker han klarar av gör han det sen själv, som att slänga sitt bajs i toaletten.

Känner att det här bör vara ett icke-stycke, men jag har märkt en tendens hos människor att missförstå och misstolka saker vid minsta lilla svängutrymme (och med tanke på hur trött jag är just nu så finns det nog en hel del), men om ens spontana reaktion är ”vafan, din jävla skitunge, fattar du inte att du inte kan göra så”, så anser jag att jo, man bör hålla tillbaka på orden (men inte känslan) och kanske jobba på sig själv lite, för det är kränkande ord. Bara så ingen får för sig att det är lugnt att bete sig hur som helst mot sitt barn för att Jesper Juul sa att det är lugnt att ge sin spontana reaktion, då har man nog missat poängen (som jag sett en del människor göra när de läst Jesper Juul). Så för att förtydliga, med spontan reaktion menas alltså känslan du i stunden känner, den ska du förmedla ärligt och spontant på ett icke-kränkande sätt.

*Jag har iofs varit väldigt övertydlig i vår kommunikation och pekat på mig när jag sagt ”jag” eller så och honom för ”du”, inte hela tiden men när jag velat driva fram ett budskap, kanske har det underlättat.

Prioriteringar

Jag förstår som sagt att förskola/dagmamma/annan barnpassning kan vara en nödvändighet, men en sak som jag stöter på ibland är så konstiga argument för varför man måste ha sitt barn i förskola. Hur man inte har råd att vara hemma med sitt barn. Menar ni verkligen det? Eller menar ni att ni helt enkelt prioriterar annorlunda? För hur kan man ha råd med bil/ny bil, hus/dyra lägenheter, resor, massa nya saker, renoveringar etc i så fall?

Inte som att dessa saker är nödvändigheter, visst prioritera på hur ni vill, men snacka inte om att ni inte har råd att ha era barn hemma då, säg att ni väljer utlandsresor istället. Att säga att man inte har råd med två stycken medellöner är ganska förolämpande mot de hemmaföräldrar som vänder på varje öre och kämpar för att få ihop ekonomin för att kunna vara hemma med sina barn. En annan sak är att man minsann inte tänker lägga sin egna karriär åt sidan/att man inte pluggat för att vara hemma/inte skulle klara av att vara hemma hela dagarna. Man måste ju faktiskt inte vara hemma ensam, båda föräldrarna (förutsatt att man är två) kan ju faktiskt jobba 50% var. Har man ett yrke som skulle möjliggöra det/en dröm som man vill uppfylla så kan man jobba hemifrån/starta eget.

Man behöver inte välja förskola, man kan välja flerfamiljssystem. Småbarn behöver inte egna rum (tror snarare att det är negativt), man kan bo mindre i billigare hem, man kan bli mer medveten om sin konsumtion, man kan använda tiden då man väntar barnet till att spara pengar, man behöver inte köpa nytt och dyrt (man gör dessutom planeten en tjänst genom att välja begagnat/konsumera mindre). Det finns saker man kan göra hemifrån för att tjäna pengar, bara man använder fantasin lite. Man behöver inte ägna sina dagar med barnet/barnen hemma eller på öppna förskolan, jag tror att det gör vilken vuxen som helst understimulerad. Man kan ta med sig barnet i sitt liv, göra saker som man själv tycker är kul och träffa vuxna och barn av alla åldrar.

Jag har svårt för att se på saker som jag tidigare gjort i livet eller velat göra som relevant i nuläget. Jag lever inte kvar i saker som jag gjort eller syftet för vilket jag gjort de sakerna. Poängen med min folkhögskoleutbildning var väl att kunna gå vidare från det, bygga på med fler kurser i skrivande, jag kan inte se den utbildningen som slöseri med tid (även om den nu var kort) för den gav mig ju något, även om jag inte jobbar med skrivande i dagsläget. Det kommer en tid för allt och just nu prioriterar jag det mitt barn visar att han behöver, vilket är att vara nära. Vill någon annan prioritera annorlunda, varsågod, men kalla det vad det är, en annorlunda prioritering.

Allt skuldbeläggande man upplever av att höra det handlar väl snarare om ens egna värderingar och att man kanske inte lever efter dem i så fall? Att man kanske trots allt inte tycker att man gör rätt och försöker rättfärdiga sina val för sig själv, för att man annars skulle skuldbelägga sig själv?

Varför vi väljer bort förskola och skola

Våra anledningar till att välja bort förskola vävs samman med våra anledningar till att välja bort skola. Det vävs även samman med vår inställning rent allmänt i vårt föräldraskap. Vi väljer att följa vårt barn, att lita på att han vet vad han behöver och att hjälpa honom med det han uttrycker att han behöver. Vi lät honom bestämma när han ville börja äta fast föda och hur mycket han skulle äta, vi låter honom amma tills han självmant slutar (så länge det känns bra för oss båda), när han visade att han inte längre ville ha blöja fick han sluta med den (trots att det fortfarande kan ske olyckor), vi har aldrig hållit i hans händer och övat på att gå, utan han har från att han var typ nyfödd försökt stå upp och tog sina första steg vid tio månader, vi lär honom inte sakerna som man ”ska” lära sina småbarn utan följer hans intressen. Vi litar på att han kommer lära sig de sakerna som han kommer ha användning för.

När det kommer till förskola så väljer vi att inte ha John där, dels för att jag inte tror att det skulle gå på ett schysst sätt, det skulle innebära kompromisser för John som jag inte vill att han ska behöva ta (men jag har full förståelse för att förskola ibland är ens enda val i stunden), jag tror att det är väldigt negativt för barn att spendera en stor del av sin dag med barn i samma ålder, jag tror att de bästa premisserna för barns individuella utveckling är att få spendera sina dagar nära föräldrarna och med människor av alla olika åldrar, med olika intressen etc, det kommer alltid (som det ser ut nu) vara nödvändigt att barnet måste anpassa sig till gruppen på ett sätt som jag inte tror är fördelaktigt för barnet eller dess sociala utveckling, det kommer alltid (som det ser ut nu) att vara tvång på aktiviteter som barnet inte nödvändigtvis kommer ha intresse av att delta i och förskolepersonal kan omöjligt vara lika lyhörda mot mitt barn som jag eller Johan kan vara, för den lyhördheten (där man från bara en blick förstår helt vad barnet känner och menar) kommer från att spendera enormt mycket tid med barnet, nära inpå, på ett sätt man inte kan i en barngrupp. Ja, man kan tycka att det är viktigt att lära sig att göra saker som man inte tycker är kul, men det tror jag (som jag nog redan skrivit) att barn kommer lära sig ändå och göra. Jag är helt övertygad om att barnet i något sammanhang kommer ställas inför något som det inte har större intresse av att göra, men ändå göra det och när det sker så vill jag att han ska få välja själv att delta (händer ju redan att han följer med oss på saker som han inte nödvändigtvis tycker är skitkul). Att han dessutom skulle börja före han tydligt kan uttrycka sig i tal är för mig otänkbart, då andra vuxna (till och med dem som lever relativt nära barnet) kan ha svårt att förstå en stor del av vad han försöker säga och förmedla på andra sätt, vilket jag tror är negativt för anknytningen.

Vi oskolar (unschooling). Det är inte något vi börjar med när John är sex-sju år gammal utan det är något som pågår hela hans liv från födsel. Vi följer honom, i hans intressen och litar på att han kommer att lära sig det som han senare kommer ha användning för i livet. Det jag minns från skolan är sådant som jag faktiskt var intresserad av, resten har jag sållat bort. Så fungerar människan med dess selektiva minne, man tar köttet och slänger benet.

Det handlar om att barnet ska få lära sig i sin takt, genom sina intressen, genom livserfarenheter, genom möten med andra människor och yrkesgrupper. Vår uppgift som föräldrar blir att behandla honom med respekt, låta honom utforska det han tycker är intressant, finnas som stöd och vägledning när han inte vet hur han ska få reda på något som intresserar honom. Om det så betyder att han inte lär sig läsa förrän han är tolv, eller senare, eller aldrig. Eller tidigare för den delen. Det handlar om att släppa alla gamla tankemönster om vad man ”bör” kunna, vad jag tycker är viktigt, att släppa idén om att barn bara kan lära sig om man lär dem.

För barn lär sig, från att de föds suger de åt sig allt dem kan och försöker förstå världen de lever i och sin plats i den. Den drivkraften försvinner inte bara för att barnet når skolåldern, det enda som kan ta död på den drivkraften är att inte låta barnet lära sig på det sättet det vill. Det var vad som tog död på min lust. Jag började skolan så exalterad, satt sommaren före och jobbade i min ena systers skolhäfte och riktigt såg fram emot att börja skolan och få lära mig alla de saker som jag ville lära mig. Men så blev det inte.

Jag fick inte lära mig mer i de ämnena som jag var intresserad av (svenska) än någon annan i klassen, jag var tvungen att försöka lära mig saker jag inte hade intresse för och när jag hade svårt att lära mig de sakerna (se emotionell inlärning) så kände jag mig dum, som att jag inte fattade något som jag borde fatta. Senare har jag fått lära mig att det är något som sker i hjärnans utveckling (detta berättade min folkhögskolelärare och jag har inte kollat upp det än) vid sjuårsålder som gör inlärning av matematik mycket lättare och innan dess generellt svårt. Vilket var fallet för mig, eftersom jag fyller år i slutet av oktober så började jag skolan när jag var sex, när starten på matte var dålig så satte det förutsättningen och mönstret för min fortsatta inlärning av matte, vilket jag tycker är otroligt trist för det påverkar mig fortfarande. Läsa däremot lärde jag mig dock när jag var i förskoleåldern, för det hade jag intresse för. Jag minns inte hur jag lärde mig, men det var ingen som aktivt lärde mig det. Jag älskade (och älskar fortfarande) böcker och ord.

Den vanligaste oron människor uttrycker när man pratar om oskolning är hur barnet ska lära sig läsa, hur det ska lära sig matematik och hur det ska bli socialiserat. Läsa finns det nog många barn som lär sig före de börjar skolan, framförallt om de läser mycket med föräldrarna så tror jag att intresset uppstår, att klara läsa sina favoritböcker själv tror jag är en stark drivkraft. Matematik är allt omkring oss, jag minns vissa uppgifter från matteböckerna och vissa uppgifter handlade om att räkna ut tågtider, lösa problem kring pengar, hur man delade äpplen mellan ett visst antal människor, volym och mått. Dessa saker går otroligt lätt att lära sig i praktiken, John kommer lära sig om pengar genom att gå till affären och handla. Han kommer lära sig om mängder genom matlagning och bakning etc, jag vågar till och med påstå att många matematiska koncept är lättare att förstå i praktiken än genom en bok.

Vad gäller socialisering så kan vi säga såhär: John är just nu 18 månader, han har varit med oss överallt. Han har observerat oss och människorna som vi kommit i kontakt med dagligen och väldigt noga. När vi träffar någon och skakar hand så sträcker John självklart fram sin hand för att hälsa (däremot så är människor så ovana vid det så de förstår inte alltid, då tittar John osäkert på oss som att han undrar om han gjort något fel), när vi har varit på besök hos folk så har vi gett John en egen kopp med havremjölk eller vatten, han har suttit på egen stol vid bordet när vi fikat och följt samtalet med blicken. Han lär sig alltså hur man gör genom att se andra göra, framförallt oss. Vi behandlar honom med samma respekt som vem som helst och har nog varit ganska artiga mot honom, så han är själv ganska artig och frågar med kroppsspråket om han får låna något, säger tack när man ger honom något (eller när jag torkar upp hans kiss….) och vill väldigt gärna hjälpa till.

Vi var och träffade hans kusiner för någon vecka sedan eller så och han hörde då sin kusin säga att han ville ha mer banan, John gav honom då resten av sin banan som att det var det mest självklara i världen. Jag har ingen som helst oro för hans socialisering, alla som träffar honom säger att han är så glad, så ”med” eller ”vaken” och trevlig att ha och göra med. Det kravet som ställs på oss som föräldrar är att vi engagerar oss i saker som vi tycker är intressanta och lever som vi lär, alltså att vi aldrig slutar försöka utvecklas och lära oss nya saker. Jag känner ingen som helst oro, jag litar på att mitt barns kompetens och jag litar på att han vet vad som är viktigt för honom, helt utan att någon behöver säga det till honom.