Nej!

Jag förstår inte varför människor blir så provocerade när deras barn börjar säga nej, John gör det och det är askul.
”Är du kall?”
”Nää”
”Är du varm?”
”Nää”
”Är du lagom?”
”Näää”

Min teori är att föräldrarna hela dagarna har sagt nej till sina barn. ”Nej, den får du inte röra!”, ”nej, det är mammas/pappas!”, ”nej, den är inte din”, ”nej, den måste du vara försiktig med” etc och att barnet i dess oändliga kompetens observerat detta och lärt sig att det är så man gör. Barn tenderar att spegla människorna i dess omgivning otroligt korrekt, även om man inte alltid märker det direkt, som att jag undrade varför John kastade saker så mycket tills jag insåg att jag gör så när jag städar, kastar saker dit de ska vara för att slippa gå.

Vi försöker att vara restriktiva med ordet ”nej” när det gäller saker vi inte vill att John ska göra, utan istället försöker vi förklara varför vi vill/inte vill något, förstår han inte orden visar vi med kroppen. När jag säger nej så handlar det mest om saker som ”nej tack, jag vill inte ha banan” (om han vill bjuda) eller liknande.

Just nu tycker jag mest att han testar när man säger nej och för det mesta använder han det korrekt eller när han inte förstår en fråga/vad man sa (som när grannen sa ”värst vilken sötnos du var då!” Och John skakade på huvudet och svarade ”nä-ä”). Brukar fråga ”kommer det kiss?” Om jag håller honom vid toaletten men det inte kommer något, han brukar då svara ”nää” och det brukar stämma. För ”ja” är han oftast tyst, jag pushar oftast inte efter ett verbalt ja då utan bekräftar och handlar utefter. Eller så handlar det om kläder, om han vill ha på sig något. Han testar lite hur det är att bestämma själv och sätta sina egna gränser, vilket jag tycker är asbra och respekterar oftast hans nej (ibland är man ju lite trög och ska fråga ”är du säääääker? Det är ju kaaallt”). Varför skulle jag börja argumentera och skapa onödiga konflikter med en 18-månaders? Som att jag vill att mitt liv ska vara jobbigt eller? Borde nästan vara en regel, om man kan ange en människas ålder i månader så borde man ha otroligt mycket överseende och vara the bigger person.

Han säger inte nej så ofta, vilket jag helt tror beror på att vi inte gör det ofta (en tro som blir förstärkt av att Johan har sagt att bilvägen går man inte ut på med sitt präktiga förbudsfinger och John helt speglar det och säger ”gata, nä-ä”, skakar på huvudet och vickar på fingret i ett nej), av precis samma anledning så tror jag att barn som hela dagarna får höra ”nej, inte upp på bordet”, ”nej, inte klättra där”, ”nej, inte rota i soporna”, ”nej, inte röra den” säger nej oftare till sina föräldrar.

Vi försöker att vara restriktiva med nej så att han faktiskt ska lyssna och bry sig när vi säger det, precis som vi försöker hålla lugn ton när han gör något vi inte vill. Jag är helt övertygad om att barn som får höra nej ofta och som ofta får höra vuxna i närheten höja rösten blir helt okänsliga för det och slutar reagera på det. Det blir normalläget liksom. Jag vill att John ska reagera om jag höjer rösten, för om jag gör det kommer det troligen vara för att han är påväg att göra något farligt, då vill jag att han ska bry sig. Jag vill att han ska bry sig när han faktiskt går över en personlig gräns som jag har och jag säger nej. Vilket jag inte tror att han skulle göra om jag skulle gå runt och skrika nej hela dagarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s