Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s