Nej!

Jag förstår inte varför människor blir så provocerade när deras barn börjar säga nej, John gör det och det är askul.
”Är du kall?”
”Nää”
”Är du varm?”
”Nää”
”Är du lagom?”
”Näää”

Min teori är att föräldrarna hela dagarna har sagt nej till sina barn. ”Nej, den får du inte röra!”, ”nej, det är mammas/pappas!”, ”nej, den är inte din”, ”nej, den måste du vara försiktig med” etc och att barnet i dess oändliga kompetens observerat detta och lärt sig att det är så man gör. Barn tenderar att spegla människorna i dess omgivning otroligt korrekt, även om man inte alltid märker det direkt, som att jag undrade varför John kastade saker så mycket tills jag insåg att jag gör så när jag städar, kastar saker dit de ska vara för att slippa gå.

Vi försöker att vara restriktiva med ordet ”nej” när det gäller saker vi inte vill att John ska göra, utan istället försöker vi förklara varför vi vill/inte vill något, förstår han inte orden visar vi med kroppen. När jag säger nej så handlar det mest om saker som ”nej tack, jag vill inte ha banan” (om han vill bjuda) eller liknande.

Just nu tycker jag mest att han testar när man säger nej och för det mesta använder han det korrekt eller när han inte förstår en fråga/vad man sa (som när grannen sa ”värst vilken sötnos du var då!” Och John skakade på huvudet och svarade ”nä-ä”). Brukar fråga ”kommer det kiss?” Om jag håller honom vid toaletten men det inte kommer något, han brukar då svara ”nää” och det brukar stämma. För ”ja” är han oftast tyst, jag pushar oftast inte efter ett verbalt ja då utan bekräftar och handlar utefter. Eller så handlar det om kläder, om han vill ha på sig något. Han testar lite hur det är att bestämma själv och sätta sina egna gränser, vilket jag tycker är asbra och respekterar oftast hans nej (ibland är man ju lite trög och ska fråga ”är du säääääker? Det är ju kaaallt”). Varför skulle jag börja argumentera och skapa onödiga konflikter med en 18-månaders? Som att jag vill att mitt liv ska vara jobbigt eller? Borde nästan vara en regel, om man kan ange en människas ålder i månader så borde man ha otroligt mycket överseende och vara the bigger person.

Han säger inte nej så ofta, vilket jag helt tror beror på att vi inte gör det ofta (en tro som blir förstärkt av att Johan har sagt att bilvägen går man inte ut på med sitt präktiga förbudsfinger och John helt speglar det och säger ”gata, nä-ä”, skakar på huvudet och vickar på fingret i ett nej), av precis samma anledning så tror jag att barn som hela dagarna får höra ”nej, inte upp på bordet”, ”nej, inte klättra där”, ”nej, inte rota i soporna”, ”nej, inte röra den” säger nej oftare till sina föräldrar.

Vi försöker att vara restriktiva med nej så att han faktiskt ska lyssna och bry sig när vi säger det, precis som vi försöker hålla lugn ton när han gör något vi inte vill. Jag är helt övertygad om att barn som får höra nej ofta och som ofta får höra vuxna i närheten höja rösten blir helt okänsliga för det och slutar reagera på det. Det blir normalläget liksom. Jag vill att John ska reagera om jag höjer rösten, för om jag gör det kommer det troligen vara för att han är påväg att göra något farligt, då vill jag att han ska bry sig. Jag vill att han ska bry sig när han faktiskt går över en personlig gräns som jag har och jag säger nej. Vilket jag inte tror att han skulle göra om jag skulle gå runt och skrika nej hela dagarna.

Annonser

Mellanmål

Jag läste en artikel som handlade om rekommendationen att barn under sex inte bör ges riskakor, pga den höga halten av arsenik. En barndietist skulle ge råd kring hälsosamma alternativ istället för riskakor som mellanmål. Hennes spontana förslag var ägg, banan och en macka med en skiva ost eller leverpastej. Ägg och banan har jag väl inga direkta invändningar till (förutsatt att det är eko ;)), men när det gäller leverpastej så bör man se över innehållsförteckningen (om man inte gör sin egna och vet precis vad det innehåller) då många (har inte kollat alla) innehåller socker, salt samt E250.

E250 kallas även för Natriumnitrit och finns i nästan alla köttprodukter (utom KRAV-märkt) och är ett konserveringsmedel som hämmar tillväxten av bakterien Clostridium botulinum samt ändrar smaken på köttet och gör att det behåller sin rosa färg. Utöver dess bakteriehämmande egenskaper så diskuteras det även kring att Natriumnitrit skulle kunna vara cancerogen, vilket är varför den inte tillåts av KRAV-märkningen.

För ett supergott alternativ till glutenbröd (som jag ju anser vara gift för den mänskliga kroppen) skulle jag föreslå dessa glutenfria frallor som verkligen smakar som vilket bröd som helst, jag byter ut rismjölet mot havremjöl (havregryn som jag maler med stavmixer till mjöl). Vad gäller pålägg så finns det ju mer kreativa alternativ än ost och leverpastej.

Moder Millas påläggsalternativ:
Kokosolja (bra hjärnmat) och kanel
Avokado (även det bra hjärnmat, öppna upp en bit av skalet, ta det du behöver och ställ in i kylen)
Röror av olika slag (bönor, linser, grönsaksröror etc)
Mosad banan (tillsammans med kokosolja gör det en av Johns favoriter)
Gröna blad
Tomat
Gurka
Groddar

Saknar man riskakorna så finns det bovetekex (som dock är dyrare) och dessa pålägg passar utmärkt på dem med, framförallt en kombo av kokosolja, banan och kanel.

Andra förslag på mellanmål:
Frukt och grönsaksstavar, eventuellt med lite nötsmör eller hummus till (bara fantasin sätter gränserna här)
Fröknäcke med valfritt pålägg
Gröna smoothies
Bananglass (fryst banan körd i mixer, vi gillar att även ha i lite av garants rosa kokosmjölk)
Frukt
Grönsaker (John blir helt till sig när han ser en morot komma fram)
Kikärtor
Hemmagjorda sesamkex
Nötter

Kontraster

Min strävan i mitt föräldraskap är att behandla John med respekt, att lyssna på honom och vad han vill och behöver, inte köra över honom ”för att jag vet bäst” utan låta honom testa sig fram och misslyckas och lyckas, att han ska växa upp med den självkänslan och självförtroendet som jag inte fick och kunna känna sig trygg i vem han är och veta att hans föräldrar finns där för honom, för den han är och med alla känslorna, inte bara när han är ”snäll”. Jag känner inget behov av att vara perfekt, för helt ärligt är det omöjligt, men när jag ser tillbaka på allt när han är vuxen vill jag kunna stå för majoriteten av mina handlingar. Vad betyder detta då i praktiken? Jo, jag låter honom testa och lära sig från sina erfarenheter, jag försöker att inte lägga mig i så mycket (även om det händer) och finnas som stöd. Så det vanligaste just nu är att när vi ska gå ut så vill John inte ta på sig kläder, han är barn och saknar därav impulskontrollen som jag (för det mesta) besitter och vill ut NU. Dessutom så lever han i nuet och är han i nuet varm kommer han inte vilja ha på sig kläder.

Jag tar med mig kläder och oftast räcker det med att han kliver ut genom porten, känner kylan och vill ha på sig kläder. Ibland vill han bara ha skor, tröja, jacka och mössa. Ibland bara mössa, krage och skor. Vill han gå helnäck är det lugnt med, men det vill han sällan när det är så kallt att han fryser. Människors reaktioner på detta?

På sommaren var reaktionerna helt skilda från de vi får nu, då var det leenden och skratt, nu blänger folk på mig, frågar om han inte fryser eller på annat sätt antyder att jag inte är ansvarsfull som förälder. Samma när han är med ute på kvällen, om jag ska slänga sopor vid åtta-tiden till exempel så tycker andra att det är så himla sent för en sån liten. Men eftersom vi inte har dagistider att passa på morgonen så är det inga problem att låta honom vara uppe sent och sova till 9-10 på morgonen, det är liksom hans dygnsrytm som han haft sen mer eller mindre början. Att den passar min är bara bonus. Det sorgliga med det här är hur rädd jag blir, jag blir rädd för att någon ska ringa soc (för chansen finns att någon ser något vi gör som ”vårdlöst” utan att ha satt sig in i vår situation eller varför vi gör som vi gör).

Så undrar jag då, varför skulle det vara bättre för mitt barn och mer ansvarsfullt att jag klär på honom mot hans vilja, under skrik och gråt, håller fast honom med tvång (får ont i magen av tanken) och helt sviker hans förtroende? Vad är det värsta som kan hända, att han blir sjuk? Hellre det än att jag tvingar mig på honom. Hur är det bättre (för såhär skulle det se ut om vi skulle bestämma när han skulle sova) att vi under timmar av gråt, skrik och frustration försöker lägga honom? Jag vill inte att han ska somna så, utmattad av ledsenhet.

Jag vill inte att han ska känna att jag inte bryr mig om vad han vill och känner. En bebis/småbarn är så himla sårbar, kan inte uttrycka sig i ord/med få ord och då tycker jag att det är jätteviktigt att lyssna till vad barnet förmedlar på andra sätt, för det är också kommunikation och jag ser mitt jobb som förälder att se den, bekräfta den och svara på den. Varför ses det av den generella massan som okej att komma med pekpinnar när det gäller mitt föräldraskap bara för att de sakerna vi applicerar på vårt föräldraskap går emot strömmen? Varför ska jag vara rädd för anmälningar till soc för att jag respekterar mitt barns vilja?

Varför ses det som så ansvarslöst att låta barn gå nakna och riskera förkylning, låta de vara uppe sent, bestämma själva om de vill äta eller inte och när, låta dem slå sig när de testar sin kropps kapacitet samtidigt som samma människor inte höjer ögonbrynet åt små nyfödda som ligger och gallskriker i barnvagnen, föräldrar som släpar iväg deras barn med tvång medan de vrider sig och skriker förtvivlat eller på andra sätt kör över deras vilja?

Varför är det okej att komma fram till mig och på ett fördömande sätt påpeka dessa saker men inte för mig att gå fram och på ett vänligt och ickefördömande sätt säga ”vet du vad, ditt barn kommer komma om du ger det lite tid, visst det kan ta 5-20 minuter, men så småningom kommer det” utan att det skulle ses som att jag dömer dem? Nu gör jag ju inte så, för jag tenderar att inte lägga mig i andras föräldraskap (med undantag om jag märker en spädis som är på väg in i tyst panik, för barnmisshandel tänker jag inte acceptera, i någon form). Jag börjar bli ganska trött på att bli bemött som en oansvarig förälder som skiter i mitt barn, när det är raka motsatsen och de flesta andra föräldrar istället skulle kunna dras över den kammen, även om jag inte ser på det på det sättet, jag är helt säker på att de flesta föräldrar gör sitt bästa av de förutsättningarna och kunskapen som dem i stunden har.

Jag tycker det är bra när vuxna reagerar om de ser ett barn fara illa, skulle jag stå och skrika på John så skulle jag ÖNSKA att någon kom fram till mig och påminde mig om att han bara är ett litet barn och att jag borde chilla lite. Att han fick se andra vuxna reagera, visa att det inte är ett okej sätt att bete sig på. Tråkigt nog gör jag inte det själv, för jag vet vad reaktionerna skulle bli och det sista jag vill är att någon ska känna sig som en dålig förälder, för jag ser inte på det på det sättet. Jag kan tycka att människor gör kassa val, det betyder inte att jag tycker att de är kassa människor för det. Jag önskar bara att människor kunde tänka ett varv extra om varför de tycker något är dåligt.