EC – en uppföljning

John Evald är nu snart (om fem dagar) sexton månader gammal och har EC:ats halvdant från start och mer ordentligt sedan tvåmånaders ålder. Vi har kört med blöja som backup, så egentligen har vi kört vad som kallas EC light, men han har fått vara naken större delen av dagarna. Det har varit kladdigt, stökigt, frustrerande, glädjande och i stunder har jag tvivlat på mig själv, tvivlat på att han någonsin kommer bli torr och sett framför mig hur våra golv för alltid kommer kissas och bajsas på och tvättkorgen förevigt fylld utav kisshanddukar. 

Men nu har det börjat hända saker på riktigt. Han har ju tidigare kissat och bajsat i pottan om vi satt honom där lite då och då, men nu sätter han sig själv om man påminner. Bajs börjar helt vara i pottan medan han fortfarande kan kissa på golvet då och då. Han har börjat sova sina tio timmar UTAN att vakna för att kissa och eftersom han alltid sover naken bredvid mig kan jag intyga om att inga olyckor sker heller, tidigare fick jag gå upp 2-4 gånger per natt (han hade nog kunnat bli torr på natten tidigare om vi varit mer engagerade i EC från start). Han kissar före han ska sova och när han vaknar, ammar flera gånger på natten, undrar ibland hur han kan hålla på det. På dagarna har han också börjat gå längre stunder mellan kiss, märker att han håller på att testa hur länge han kan hålla sig. Han vägrar numera blöja helt och vill bara ha på sig kalsonger under byxorna som pappa har (om han vill ha något alls dvs). Är han kissnödig men inte vill kissa än vägrar han byxor för att han inte vill kissa på sig i dem, kissar hellre fritt på marken. Steg två blir väl att lära honom vart den lämpligaste platsen utomhus är att kissa. 

Häromdagen efter att han bajsat på pottan tog han till och med insatsen och bar iväg den till badrummet för att slänga bajset i toan, var dock lite tungt när han skulle vända på den över toan och det hamnade på golvet ändå men A for effort!
Allt verkar handla om föreståelse. När han verkade förstå hur jobbigt jag tyckte det var att städa bajs från golvet så blev han mer noga med att säga till, har inte döljt mitt missnöje alla gånger men aldrig skällt på honom eller lagt någon skuld på honom, bara bekräftat att det kom bajs och sen suckat över själva städningen. Kissar han på golvet och man ger honom en handduk så torkar han oftast upp det själv, men där kanske jag döljer mitt missnöje mer, för kissa på golvet vill man fortfarande. När han lärde sig hur man sätter sig på pottan själv så skedde den största förändringen, jag har inte tvingat eller ”insisterat” på att han ska sitta på pottan, utan försökt och har han rest sig låtit honom gå, för att jag inte velat göra det till någon stor grej och något som han skulle känna motstånd kring. 

När han bajsar och kissar på golvet så säger jag att jag hellre vill att han kissar/bajsar på pottan eller toaletten. Det viktiga som varit för mig är att han ska (nu när han förstår mer) förstå vart det är okej att kissa och bajsa men utan att han ska känna sig dum eller fel som kanske råkar kissa på ”fel” plats. Så jag lägger ingen värdering* i hans kiss och bajsande, men håller inte tillbaka min ”oj, din tokiga lilla unge nu blev det fel”-min ifall han skulle kissa på olämplig plats. Säger att det inte gör något, olyckor händer och det är inget farligt, men nästa gång vill jag gärna att det sker i pottan. 
Var tidigare så orolig för att traumatisera honom eller göra kiss och bajs till något konstigt om jag skulle visa mitt missnöje, så jag ansträngde mig verkligen för att vara neutral i hela processen men när han sedan lärde sig gå och olyckorna blev många så blev det svårt. Jag tror inte att det är fel att visa att man är missnöjd över att det kom bajs på golvet, jag tror det handlar om hur man förmedlar missnöjet. Att stå och titta på en bajskorv, sucka och plocka upp den är inte samma sak som att argt titta på barnet och säga ”så gör vi inte!”, där det andra nog leder till att barnet känner sig skamsen och fel. Vilket jag inte vill, jag vill att han ska vara medveten om att något nu blev utanför vad som är okej men att han är lika accepterad för det. 

En konstigt sak när vi pratar med föräldrar som använder vanliga plastblöjor och som inte ens äger en potta till sina lite äldre barn är reaktionerna på bajsolyckorna, att de inte skulle orka med det och att det är skönt att de inte börjat potträna än. Är det verkligen det? Är det verkligen roligare att byta en tvåårings bajsblöjor och ha gjort det i två år än att under 6 månader (John började gå vid 10 månader och även då börja bajsa på golvet) plocka upp lite bajs från golvet? John äter ju så bra mat så hans korvar är bland de mest otroliga jag sett, inget löst glutenbajs här! (Psst, föräldrar som ger barnen gluten, av erfarenhet kan jag säga att ert barns bajs luktar tusen gånger värre och då tycker jag inte att Johns bajs luktar särskilt gott alls.)  

Jag tyckte att bara de tre månaderna av bajsblöjor var helt utmattande med sanering av hela ungen, bajsblöjor som fyllde papperskorgen. Torka stjärten, plocka upp en korv och lite blött på golvet (eller inte om man inte är så noga) är väl inte så himla mycket jobbigare?! Väl mer det psykologiska av det i så fall som är jobbigt, man har lärt sig att bajs på golvet är feeeeel så då känns det superjobbigt när det sker. 

  • Johan har haft lite svårt för biten om ingen värdering och glatt utropat ”kiss!” Eller ”det kom bajs!” med ett leende, så John tycker det är jättekul med kiss och bajs.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s