Sch, bete dig som folk!

Jag läste idag en artikel i  vår lokaltidning Vi i Vasastan som handlade om några som hade tagit sina fyraåringar till Rum för barn, ett aktivitetsställe som håller i målaraktiviteter, lek, och med ett bibliotek i mitten av verksamheten som jag förstått det. Dessa mammor hade blivit lite förvånade över hur mycket det hyschades när de var där, de menade att de förstår att det måste vara en rimlig ljudnivå, men att barn är barn och måste få låta. Rum för barn menar att man absolut inte måste sitta stilla och vara tyst, men att personalen just nu upplever ett stort tryck då det är sommar, många turister i stan och vädret är ganska dåligt och att de måste hitta en nivå som passar alla.

Här är ett så himla tydligt exempel på vilket barnovänligt samhälle vi lever i och hur barnen och deras sätt att vara, uttrycka sig själva, utforska sin omgivning är det som alltid ska problematiseras, föräldraskapet det som ska ifrågasättas och aldrig ska man se lösningen utanför barnet, i omgivningen och de vuxna. En kommentar till denna artikel illustrerar detta ganska väl:

Om man besöker ett bibliotek så är det väl rätt uppenbart att man bör hålla ner ljudnivån? Om man uppfostrat sina barn så är det inget problem.

För det första så var det här ju inte bara ett bibliotek, utan ett ställe specifikt gjort för att barn ska ha någonstans att leka, med ett bibliotek i mitten. Men vi säger att det skulle handla om ett bibliotek och vi säger att man går dit med sina barn, till barnavdelningen (eller vuxenavdelningen för den delen), absolut så kan man tycka att man bör prata med sitt barn före man går dit, förklarar vad den allmänt accepterade sociala normen är för hur man beter sig på bibliotek, att man är tystare än vanligt, kanske försöker att inte springa och klättra hur som helst, men helt ärligt, barn har ju ganska begränsad impulskontroll, de är inte så himla bra på att sätta sig in i andras situationer direkt och förstå att något de gör inte är passande just nu i denna situation, vilket är det som är så härligt med barn! Men som vuxen så har man de här sakerna, man har en större förståelse och den förståelsen menar jag bör användas för att öka sin empati istället för att tillrättavisa, skuldbelägga och få någon stackars unge som bara leker att känna att hen är fel på något sätt. För helt ärligt, är det inte ganska uppenbart att om du som vuxen går till ett bibliotek där det finns en barnavdelning och därav ökad chans för att det kommer finnas barn där, är det inte ganska uppenbart då att barnen vid något tillfälle kommer att låta eller på något sätt göra dig missnöjd för att du under tre sekunder av din viktiga roman kom av dig och fick läsa om en mening, du borde tacka barnet, hen kanske fick dig att fokusera mer på din läsning? Tänkt på det?

Jag förstår att man i vissa situationer behöver lugn och ro för att kunna jobba, jag förstår att man behöver det för att plugga och de få gånger jag behövt gå in med John på delen av stadsbiblioteket där studenterna sitter och pluggar för att hämta en bok så har jag alltid tagit reda på vilken hylla boken är på i förväg och är snabb för jag vet att John gillar att babbla och alla kanske inte vill höra det. Men om man nu inte får det man behöver, om man vill sitta någonstans där det finns barn så måste de få finnas ändå, man kan förklara hur man känner, att man behöver lite tystnad, ”skulle ni kunna…”, som en rimlig människa, istället för att säga ”sch!” som bara är ohyfsat, jag säger ”sch” till katten när hon vägrar sluta skrika på natten och blir irriterad, det är inte något jag säger till John för att försöka förmedla något, som någon surkärring som fått piss i morgonkaffet, vad är det för sak att säga till en människa?

Men tillbaka till Rum för barn, istället för att problematisera barnen och deras personligheter, antar jag, att säga beteende blir ju konstigt för de är ju bara sig själva? Så kan man se lösningen i omgivningen, hur ser rummet ut? Kan man sätta upp draperier på väggarna eller något som skulle absorbera ljudet bättre? Jag vet inte, men jag tycker att man kan tänka en extra gång från ett annat (barnets) perspektiv för att hitta en lösning som faktiskt på riktigt funkar för alla och inte bara är kod för att vuxna har rätt och barnen behöver anpassa sig.

Vad gäller citatet högre upp, så kan jag inte annat än att sucka. Sån trist inställning, trist syn på barn, trist syn på andra föräldrar, trist syn på föräldraskap. Ser man sin roll som förälder som någon som ”uppfostrar” så tenderar jag att bli lite besviken, för mig är det så mycket mer, jag pratar hellre om att fostra, att knyta an och finnas till. Växa, upptäcka, lära och leva tillsammans, som en enhet. Men det kanske bara är jag, känns så ibland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s