Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s