Sch, bete dig som folk!

Jag läste idag en artikel i  vår lokaltidning Vi i Vasastan som handlade om några som hade tagit sina fyraåringar till Rum för barn, ett aktivitetsställe som håller i målaraktiviteter, lek, och med ett bibliotek i mitten av verksamheten som jag förstått det. Dessa mammor hade blivit lite förvånade över hur mycket det hyschades när de var där, de menade att de förstår att det måste vara en rimlig ljudnivå, men att barn är barn och måste få låta. Rum för barn menar att man absolut inte måste sitta stilla och vara tyst, men att personalen just nu upplever ett stort tryck då det är sommar, många turister i stan och vädret är ganska dåligt och att de måste hitta en nivå som passar alla.

Här är ett så himla tydligt exempel på vilket barnovänligt samhälle vi lever i och hur barnen och deras sätt att vara, uttrycka sig själva, utforska sin omgivning är det som alltid ska problematiseras, föräldraskapet det som ska ifrågasättas och aldrig ska man se lösningen utanför barnet, i omgivningen och de vuxna. En kommentar till denna artikel illustrerar detta ganska väl:

Om man besöker ett bibliotek så är det väl rätt uppenbart att man bör hålla ner ljudnivån? Om man uppfostrat sina barn så är det inget problem.

För det första så var det här ju inte bara ett bibliotek, utan ett ställe specifikt gjort för att barn ska ha någonstans att leka, med ett bibliotek i mitten. Men vi säger att det skulle handla om ett bibliotek och vi säger att man går dit med sina barn, till barnavdelningen (eller vuxenavdelningen för den delen), absolut så kan man tycka att man bör prata med sitt barn före man går dit, förklarar vad den allmänt accepterade sociala normen är för hur man beter sig på bibliotek, att man är tystare än vanligt, kanske försöker att inte springa och klättra hur som helst, men helt ärligt, barn har ju ganska begränsad impulskontroll, de är inte så himla bra på att sätta sig in i andras situationer direkt och förstå att något de gör inte är passande just nu i denna situation, vilket är det som är så härligt med barn! Men som vuxen så har man de här sakerna, man har en större förståelse och den förståelsen menar jag bör användas för att öka sin empati istället för att tillrättavisa, skuldbelägga och få någon stackars unge som bara leker att känna att hen är fel på något sätt. För helt ärligt, är det inte ganska uppenbart att om du som vuxen går till ett bibliotek där det finns en barnavdelning och därav ökad chans för att det kommer finnas barn där, är det inte ganska uppenbart då att barnen vid något tillfälle kommer att låta eller på något sätt göra dig missnöjd för att du under tre sekunder av din viktiga roman kom av dig och fick läsa om en mening, du borde tacka barnet, hen kanske fick dig att fokusera mer på din läsning? Tänkt på det?

Jag förstår att man i vissa situationer behöver lugn och ro för att kunna jobba, jag förstår att man behöver det för att plugga och de få gånger jag behövt gå in med John på delen av stadsbiblioteket där studenterna sitter och pluggar för att hämta en bok så har jag alltid tagit reda på vilken hylla boken är på i förväg och är snabb för jag vet att John gillar att babbla och alla kanske inte vill höra det. Men om man nu inte får det man behöver, om man vill sitta någonstans där det finns barn så måste de få finnas ändå, man kan förklara hur man känner, att man behöver lite tystnad, ”skulle ni kunna…”, som en rimlig människa, istället för att säga ”sch!” som bara är ohyfsat, jag säger ”sch” till katten när hon vägrar sluta skrika på natten och blir irriterad, det är inte något jag säger till John för att försöka förmedla något, som någon surkärring som fått piss i morgonkaffet, vad är det för sak att säga till en människa?

Men tillbaka till Rum för barn, istället för att problematisera barnen och deras personligheter, antar jag, att säga beteende blir ju konstigt för de är ju bara sig själva? Så kan man se lösningen i omgivningen, hur ser rummet ut? Kan man sätta upp draperier på väggarna eller något som skulle absorbera ljudet bättre? Jag vet inte, men jag tycker att man kan tänka en extra gång från ett annat (barnets) perspektiv för att hitta en lösning som faktiskt på riktigt funkar för alla och inte bara är kod för att vuxna har rätt och barnen behöver anpassa sig.

Vad gäller citatet högre upp, så kan jag inte annat än att sucka. Sån trist inställning, trist syn på barn, trist syn på andra föräldrar, trist syn på föräldraskap. Ser man sin roll som förälder som någon som ”uppfostrar” så tenderar jag att bli lite besviken, för mig är det så mycket mer, jag pratar hellre om att fostra, att knyta an och finnas till. Växa, upptäcka, lära och leva tillsammans, som en enhet. Men det kanske bara är jag, känns så ibland.

Om jag skulle ge ett råd…

Om jag, som mamma, skulle ge ett råd till andra föräldrar skulle det vara: fokusera inte på beteendet, på det negativa, det ”störiga” som barnet gör, försök se behoven bakom.

Vilket för vissa säkert låter jätteflummigt och som att man måste vara utbildad psykolog eller förskolelärare för att vara förälder, men så är det inte. Man måste bara kunna sätta sig in i andras situationer, inte alltid prioritera sina egna behov först och kunna prata naturligt med sitt barn.

Om jag tar John som exempel, som nu håller på att få sin sjunde tand. Jag har vetat i flera veckor om inte månader att den varit på väg, har känt igen allt från förr, random feber, gnällighet, behövt vara nära mycket (kallas även för ”klängig” har jag för mig), varit nära gränsen till tårar senaste veckan typ hela tiden, velat ha MYCKET tutte och amningar som oftast slutade (slutar) med att jag stoppar in fingret i Johns mun, bryter vakuumet och beskådar tandmärken på bröstvårtan efter att John legat och gnidit tänderna mot den, för att det kliat.

De senaste dagarna har varit de mest intensiva (och idag såg jag en liten vit pyttetand som brutit sig genom) och det har kliat en massa i Johns mun så han har då, eftersom han inte vet vad han ska göra, bitit oss, för det mesta jättelöst, typ som att han säger att det kliar/något stör. Han nafsar lite och så tittar han en i ögonen och pekar i sin mun. Så då brukar jag, istället för att skälla på honom, erbjuda honom en träslev eller bitleksak/något lämpligt att bita på som han kan bita på, som han oftast tar och är nöjd med.

En annan sak som nyligen hänt är att John har lärt sig kasta, började med att han ville kasta sin lilla boll, sen ville han såklart testa vad mer man kan kasta. Jag låter honom kasta det mesta hemma så länge han inte kastar det på oss eller någon annan (vilket han försöker göra, kasta saker på oss alltså, men oftast när han vill gå ut och vi är lite slöa). Går något sönder så går det sönder, är det saker jag är rädd om så lägger jag dem någonstans där han inte kan nå, jag tror att han lär sig mycket av att en mugg till exempel i pappas hand går sönder om man kastar mammas burk med rosenvatten på den. Han verkar alltid uttrycka ånger när något går fel och blir ibland ledsen och vill komma och ge en en kram. När jag inte orkar med saker som går sönder så erbjuder jag alternativ, jag förklarar varför jag inte vill att han ska kasta något och säger att han istället kan kasta den här bollen och ger honom en boll.

Något som ofta leder till frustration här är när jag inte vill att John ska göra något som han inte förstår varför, typ som när han hittar fimpar på marken ute, så förstår inte han varför jag inte vill att han ska ha dem och tar ifrån honom dem. När han förstår varför jag inte vill något så brukar han oftast göra som jag säger, ibland kan han säga emot men går oftast med på det jag säger. Mycket handlar om hur man pratar med sitt barn tror jag, typ om jag börjar dagen med att bli sur för att jag sovit för lite, hungrig och inte får mina behov tillgodosedda (om ens sedda!) så sätter det lite nivån på energin hemma hos oss. Vilket då leder till frustration hos John som liksom säger ”här vaknade jag pigg, utvilad och glad, jag var glad över att se dig så jag slog dig i ansiktet och gav en blöt puss, så vaknar du sur och då blir jag sur”, om man istället ser det här när ens barn blir på dåligt humör och börjar tänka efter hur man själv har varit, hur man pratat med sitt barn, vilket tonläge och så vidare, så tror jag att man kommer märka en sak och jag tror att jag kan säga att det här gäller de flesta föräldrar: man låter ganska gnällig och störig, som en riktigt jobbig människa som bara ska styra och ställa.

Jag skulle också bli på dåligt humör av att vara runt mig som förälder när jag försöker klä på John inför att gå ut, det blir en onödig konflikt. För om jag ska få John, som vill ut NU, att lägga sig ner (! kommer inte hända liksom) för att få på honom en blöja, byxor, tröja och allt, blir han sur, för han vill ut, det blir en onödig konflikt. För jag har ju ett alternativ, jag kan låta honom gå ut i det han valt, vilket oftast är sandaler och inget annat, ibland en keps. Jag kan ta med mig kläderna ut och sen försöka igen senare när vi är ute, det brukar oftast inte vara något problem. Huvudsaken för John är att han kommer ut nu, sen kan han gå med på att stanna och klä på sig.

Jag tror att det viktigaste för mig i mitt vardagliga samspel med John är att vara tydlig, ibland övertydlig om så behövs, ärlig, att inte ha så bråttom och stanna upp när han vill stanna upp och dra ner tempot, att förklara och sätta ord på hans känslor och händelser, låta honom förklara och bekräfta vad han försöker säga. Finnas och trösta utan att avleda, låta honom gråta och känna det han känner och prata om det med honom tills han känner att det är lugnt igen och går ifrån min famn själv. Att ge alternativ när det han vill inte går och förklara varför det han vill inte går, bekräfta hans känslor kring det och trösta om han blir ledsen.

Jag tror inte att det finns ”störiga” barn, jag tror att det finns en massa barn dock vars behov inte blir sedda, som inte hänger med i tempot av sin vardag, som inte förstår typ hälften av den värld de lever i för ingen förklarar, som skulle behöva typ 50000% mer närhet, kramar, pussar och samsovning. Barn som tvingas in i prydliga, färglösa märkeskläder istället för att få springa nakna. Jag tror att det finns en hel drös med frustrerade barn och en hel drös med frustrerade föräldrar som inte hinner/orkar/vill se behovet bakom frustrationen. Vilket är tråkigt, för lösningen är så enkel.