Jag satt och läste en diskussion om barnkalas, som då handlade om konsumtionshetsen kring kalas, som såklart är viktigt att prata om och tänka på, men det jag kom att tänka på är det med att bjuda in andra barn från klassen.

När jag var barn (eftersom större delen av min barndom raderades ur mitt minne när jag fick John minns jag inte hur gammal jag var) så skulle jag ha kalas en gång och pappa undrade vilka jag ville bjuda. Jag ville bjuda alla utom en tjej från klassen som jag verkligen inte tyckte om, hon var elak mot mig, elak mot nästan alla, jag tyckte inte om att vara med henne och ville inte ha henne i närheten av mitt kalas. Men pappa sa att jag inte kan bjuda alla utom henne, vilket är klart. Hur som helst, poängen jag vill komma till är vilken skev och många gånger orättvis social miljö skolan är för barn. 

Att vissa barn kommer krocka är oundvikligt, enligt mig. Vissa barn kommer (som jag) ha svårt att passa in, svårt att hitta gemensamma intressen/inte fatta andra barns intressen, vissa kommer helt enkelt ha svårt för de andra eleverna. Det som problematiseras då är generellt inte skolmiljön, utan eleven. Man ska prata om hur barnet bäst ska komma in i gemenskapen, bli en del av gruppen. Tänkt på att det kanske inte är något fel på barnet? Tänkt på att barnet kanske inte vill umgås med resten av klassen, att barnet kanske inte vill ha vänner alls och att det inte behöver vara något fel i sig? 

Minns när jag gick i skolan, hade en nära kompis i taget och kanske någon/några som jag umgicks med ibland. Jag gillar den typen av relationer, alltså att umgås mycket med få som man håller nära. Jag blir helt översvämmad av intryck av att umgås i grupp och totalt dränerad på energi, jag har svårt att stänga av folk vilket gör att mitt fokus ligger på allt som alla säger och därav inte alltid kan  hänga med i vad som sägs till mig. I skolan var det här såklart ett problem, som de vuxna hade, av någon anledning. Jag personligen hade inga problem med den här typen av umgänge, vad jag däremot hade problem med var att det sågs som ett problem. 

På utvecklingssamtalen (urk vilket ord, utvecklas till vad? För vem?) pratades det om hur det är viktigt för mig att få fler kompisar och umgås med fler (varför?) och så vidare. Ledde detta till fler vänner? Nej, för jag hade inget intresse av dem och de hade inget intresse av mig. Det enda som skedde var att jag kände mig fel, för barn vill ju inte vara avvikande, de vill passa in och ”vara som andra” och det gjordes ju klart och tydligt att alla andra har många vänner och det är viktigt, så jag kände mig fel och onormal. Jag är väldigt säker på att det här är anledningen till varför jag känner (idag alltså) någon press på att ha många kompisar och en sorg över att jag inte har så många, för egentligen är jag ju inte intresserad av att samla vänner. 
Så säger vi att det finns ett par barn i klassen som verkligen inte tål varandra, är det verkligen rimligt att tvinga dessa barn att spendera tid tillsammans varje dag? Eller till och med försöka få dem att gilla varandra? Har i unschoolingsammanhang sett argument (mot oskola) som att barn måste lära sig hantera situationer/jobba med folk de inte gillar eller något sånt. Mina frågor: måste de lära sig detta varje dag i nio år? Utan möjlighet till att bestämma när det räcker? Utan att få dra sig undan? Utan möjligheten att säga upp bekantskapen? Behöver man en skola för att lära sig det? 

Väldigt ofta stöter man på människor man inte trivs med, inte gillar eller starkt ogillar, man behöver inte skapa den miljön, ett oskolat barn kommer stöta på andra det inte gillar, men det fina med unschooling är att barnet får bestämma hur mycket av andras skit det måste stå ut med. Visst så kommer jag uppmuntra John att samarbeta med någon (av whatever anledning) som han kanske inte gillar, men jag kommer aldrig uppmuntra honom att hänga med människor som inte tillför något positivt till hans liv/får honom att må dåligt/som han inte gillar. 
Kan tänka mig att syftet med den ”uppmuntran” i skolan handlar om att få gruppen att funka, som helhet och ha en bra stämning, men blir det rätt för det? Om ett barn föredrar att sitta för sig själv (självvalt alltså) och lärarna/barnen är obekväma med det, är det barnet som föredrar sitt egna sällskap som är problemet då? 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s