Läraren som började tortera sina omotiverade elever

Skrev ett långt, utförligt inlägg om läraren Fredrik som fick nog av sina ”slappa” elever, men det försvann. Jag har inget intresse av att återskapa det, det kom, det fanns, det var briljant, det försvann, det är lugnt, dock så har jag inget emot att FORTSÄTTA skriva om ämnet. Så här kommer Läraren som började tortera sina ointresserade elever 2.0, i annat format, denna version kommer citera hans FB-inlägg och kommentera det istället för att vara ett textflöde.

Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.

Okej, så till att börja med så ska vi väl fastställa att han talar om ungdomar som enligt lag måste befinna sig i en lokal varje vardag och har varit tvungna att göra så under i stort sätt hela deras liv. De här människorna har inte valt det här, det här är inte vad de valt och vill göra med sina liv, de måste, lagen säger att de måste gå dit varje dag och göra som de blir tillsagda, lyder de inte så kommer hot från soc mot familjen. Dessa människor förstår att allt i livet inte är kul, de förstår det bara genom att bli tvingade till skolan, alla förstår det genom att leva. Syftet med att utbilda sig kan han få upplysa mig om, för jag är nyfiken på hans svar.
Attityd, ja, lärarna på den här skolan och lärare överlag är ju generellt så himla respektfulla mot barn och ungdomar, kör inte alls över de och deras vilja hela tiden. Är väl inte direkt respektfullt att tvinga människor att infinna sig i ett rum, vid ett visst klockslag, att släppa allt de gör för att sätta sig och läsa något de inte har något intresse av. De är fångar, de är slavar. Jag skulle inte heller känna mig benägen att vara snäll och trevlig mot min slavdrivare. Jag tror till hundra procent att om de här barnen fick ägna sina dagar åt att göra saker de gillar och är intresserade av (som de vuxna säkert inte ens är medvetna om eller anser vara meningslöst) så skulle Fredrik få se ansträngning och förstå att dessa barn VET att man måste jobba hårt för att nå ett mål, de gör det säkert varje dag, pushar sina gränser, går längre än de trodde de kunde, men deras intressen är ju meningslösa och inte värt att ödsla tid på, ifall de vuxna ens vet vilka intressen deras barn har.

Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.

Stackars hans barn. Jag tänker såhär, varför måste barnen göra saker som de inte tycker är roliga? Varför ska lärande inte vara kul? Är det inte ditt misslyckande som lärare ifall du inte lyckas engagera dina elever i ditt klassrum? Är det inte lite enkelt (och fult) att lägga ansvaret på barnen här? Ska inte barn få leka och lära sig genom leken? Ska vi inte uppmuntra barn även i äldre åldrar att leka istället för att tvinga in dem i vuxenlivet direkt? Är det inte viktigt att få leva i sin fantasi och utveckla intressen, som man kanske inte gillar och överger, testa, hitta sig själv? Fredriks människosyn är så sorglig för mig, den genomsyrar hela hans inlägg och hans attityd mot dessa människor. Han verkar ta dessa barns ointresse (som det är, inte lathet) som något personligt mot honom, som att de är elaka mot honom. Han pratar om hur dessa barn misslyckas, varför misslyckas dem? John Holt skrev How children fail, där han tar upp att i stort sätt alla barn misslyckas i skolan, de gör de för att de är rädda, förvirrade och uttråkade. Mest av allt, menar han, är de rädda för att misslyckas, för att göra de vuxna besvikna, inte duga, dessa vuxna vars oro, förhoppningar och förväntningar hänger över dessa barn som ett svart, moln av ångest. De är uttråkade eftersom sysselsättningen i skolan är på en så låg nivå, de får ramar som de ska arbeta i, blir tillsagda vad de ska göra och uppgifterna kräver så lite av barnen att de inte stimuleras alls till att lära sig. De är förvirrade för att det mesta som sägs till dem i skolan är ologiskt, det är ofta motsägelsefullt och går emot allt som de vet som sant. Nej Fredrik, de slösar inte bort sin tid i skolan, DU, svenska lagen och alla andra inblandade slösar bort DERAS TID, genom att TVINGA DEM att gå till och vara i skolan, NI slösar deras tid genom att TVINGA dem in i detta SLAVERI.

Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.

Jag tror inte att de här människorna är dumma i huvudet och tror att livet är en lek och allt ska vara så himla lätt, kul och vad det nu är. Jag tror att de förstår att vissa saker är svårare än andra, jag tror de möter motgångar varje dag, framförallt med sin kontakt med lärare och andra vuxna. Barn är som alla människor anpassningsbara, de har inte mycket makt i sina liv, men de har viss makt. De har inget att säga till om när det gäller att gå till skolan, göra läxor eller komma till lektionen, men de kan bestämma i vilken takt de gör dessa saker och hur mycket engagemang de vill ge. Vem kan med handen på hjärtat säga att de skulle ge hundratio procent på något de inte hade något som helst intresse av? Som inte gav något heller, de skulle efteråt bara få bli bedömda. De tvingas göra uppgifter och läsa om saker som de inte får bestämma om, de har inget att säga till om, så ska de också vara intresserade, sen när de gjort allt då blir de bedömda och får höra hur de misslyckats eller kunde varit liiiite bättre. Låter det här som en trevlig miljö att vistas i större delen av året? Om läraren Fredrik här ger så tråkiga, ovärda uppgifter att hans studenter bara gått och kopierat och klistrat från Wikipedia, då var det nog vad de uppgifterna var värda. Varför ska de här ungdomarna slösa sin tid på något som Fredrik har bestämt, bara för att han sa det, bara för att bli bedömd? Jag skulle också kopiera och klistra, gör din egen research, latmask. Ge barnen något som är värt att vara intresserad av, om ni ändå envisas med att tvinga de vara där, låt de fördjupa sig i sina intressen. Ni vet när man ska planera hur verksamheten ska se ut, varför inte fråga barnen hur de vill att deras dagar ska se ut? Barnen skulle ha orimliga förhoppningar. Skulle de? Vadå, istället för att lägga miljoner på saker som uppenbarligen inte fungerar, som lokalen, böckerna, materialet, konceptet, varför inte dela upp allt till mindre verksamheter, med blandade årskullar, möjlighet till att vara inomhus (kanske en stuga utan el med utomhusmatlagning?) men även ställen att sitta och pyssla, läsa, hänga vid utomhus, låta barnen bestämma aktiviteter, i alla fall få komma med förslag som tas på allvar och faktiskt övervägs som riktiga alternativ? Ha lokaler där det tillåts och kanske till och med uppmuntras att måla och skriva på väggarna? Fredrik är ett typiskt exempel på en frustrerad människa, men han är inte frustrerad på barnen, han är frustrerad på sig själv, han har tappat fokus, fått slut på idéer och har ingen kreativitet kvar, så han tar till sitt mest basic verktyg, som han fått från sin karriär i militären, våld.

Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.

Jag håller inte med Fredrik om att ”jag orkar inte” inte är en godtagbar anledning till att inte göra något, jag ser det som självklart att man inte orkar göra något man inte har något som helst intresse av och som inte kommer leda till att nå ett mål satt av en själv, det är här Fredriks uppgift att antingen göra det intressant för eleverna så de orkar eller hitta något annat som de kan göra som är intressant. Jag ser ett mönster från vuxnas sida att be barn göra eller inte göra saker bara för att, utan förklaring om varför, bara för att de sa det. John Taylor Gatto (googla om du inte vet) sa att om hans elever frågade honom varför de skulle göra något och han inte hade ett svar, så slapp de och de hittade något annat att göra. Som vuxen och verkligen som lärare så tror jag att det är viktigt att ifrågasätta sig själv och uppmuntra barnen att ifrågasätta en, om barnen inte lär sig och inte är nyfikna är detta (i alla fall i unschooling-kretsar) en STOR varningsflagga. Man måste se varför barnen inte är nyfikna, lyssna på de och ta deras önskemål på allvar. Hur många forskningsrapporter om inlärning måste släppas före myndigheter, lärare, föräldrar, inser och bryr sig om att BARN INTE LÄR SIG I DESSA MILJÖER, DE ANPASSAR SIG OCH GÖR MINSTA LILLA FÖR ATT ÖVERLEVA SIN TID DÄR, eller blir överpresterande, bekräftelsesökande succéer som visas upp som bevis på skolans goda inverkan, de psykologiska men som uppstått och som i framtiden leder till allvarliga problem sopar man under mattan. Vad kul att du ser det som din skyldighet att föra vidare dina kunskaper med glöd, inspiration och engagemang, Fredrik, skriv en ny post när du gör så, tills dess ser jag det som MIN skyldighet att påpeka uppenbara förtryck mot en grupp människor (barn och unga), det systematiska nedbrytande av dessa ungas lust till livet och förmåga att tänka kritiskt (eftersom ifrågasättande inte uppmuntras, utan straffas), den psykiska tortyren, misshandeln, kalla det vad du vill, av dessa barn, genom att förnedra de på detta sätt. Jag förstår inte hur han kan tala om dem i den tonen, med de orden som han gör, man måste verkligen se ner på och tycka illa om eller åtminstone inte ha särskilt höga tankar om en människa om man kan tala så om den. Enligt min världsbild och min syn på dessa kompetenta människor som utan makt utsätts för sånt här tyranniskt beteende varje dag. Är de ointresserade, utåtagerande, våldsamma, uttråkade, stressade eller inte lyder eller tänker rätt eller lär sig rätt så ropas det koncentrationssvårigheter, beteendestörningar. En rätt bra anekdot om detta från en TED talk (Sir Ken Robinson) handlar om en flicka som inte kunde sitta still i skolan, så hennes mamma tog henne till en läkare. De pratade en stund och sen bad läkaren om att få prata själv med mamman, så han satte på radion och lämnade rummet med mamman, så bad han henne bara observera sin dotter. Väldigt snart började hon röra på sig och läkaren sa ”hon har inte koncentrationssvårigheter, hon är en dansös”, skicka henne till dansskola, vilket mamman gjorde och senare blev det även dotterns karriär, inom vilken hon dessutom blev extremt framgångsrik. En annan läkare hade kunnat säga att hon hade ADHD och medicinerat henne. Skrämmande när jag tänker att jag och John är likadana, så fort vi hör en melodi måste vi röra på oss, det är fysiskt omöjligt för oss att sitta stilla om vi hör en melodi, en beat eller har en låt i huvudet.

Att sitta inne större delen av dagen kan göra vem som helst lite galen och full av energi att göra sig av med, att sitta på en stol större delen av tiden är varken hälsosamt eller kul, att inte få bestämma vad man ska studera eller visa ett intresse för är inhumant, är det så konstigt att dessa barn agerar utåt? Ska man gå Jesper Juuls linje så berättar bara dessa kompetenta ungdomar för de vuxna att något inte stämmer i deras kommunikation och att det här upplägget inte funkar för dem, vad ska de vuxna göra åt det? Dra åt skruvarna ännu hårdare och göra straffen värre, om alla skolor i Sverige skulle anamma denna pedagogik skulle majoriteten av ungdomarna i landet lida utav ännu mer stress och psykisk ohälsa, kan jag garantera. Tänk att först vara slav, sen bli straffad för att du försöker hävda någon slags kontroll över ditt liv, eller skit i att tänka, minns tillbaka. Hur kan någon vettig människa tro att samma upplägg ska funka för alla barn? Hur kan man inte ta med allas individuella behov och sen kalla barn som vägrar hålla sig inom ramen för barn med speciella behov, beteendestörningar, ADHD och ADD? För mig är det så absurt. Det är så absurt för mig att detta kan pågå i Sverige 2015, att folk inte bara inte reagerar utan hejar och peppar den här gruppen människors förtryckare?

Skolan är ett fängelse, ett experiment dömt till misslyckande, se till alla andra länder i världen, Sverige är ett av få länder som inte tillåter hemskolning, varför kan man fråga sig? (Kan inflika lite snyggt här att det för fyrtio år sedan gjordes en studie i Sverige på svenska förskolor som handlade om stress och stressnivåerna hos barnen som gick på dagis, resultaten tydde på enorma stressnivåer hos barnen, efter den här forskningen gjordes så har ett flertal forskare ansökt om att få forska på vad förskola har för effekt på barn men fått avslag.) Kan det måntro vara så att staten Sverige vill att barnen ska knyta an till staten och institutioner istället för till sina föräldrar och därav bli en klump med lera i handen på den som vill forma sina medborgare? Svenskar är så blinda, känner jag idag. I forskningen som gjordes för fyrtio år sedan på de svenska daghemmen tydde på att de många förkylningar som dagisbarn får beror på stress, då det visat sig i skolbarn att stress kan göra det lättare för en att bli förkyld. Vilket verkar logiskt om man tänker efter, här är små små barn, som är programmerade att inte vilja lämna sin mammas och pappas sida, så en dag så lämnas de bort, till främlingar, med en massa andra barn som de ska konkurera med för de vuxnas uppmärksamhet och kärlek. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ett barn som skriker/gråter är ett barn som INTE är redo för förskola/är ett förskolebarn, tro inte något annat.

Och Fredrik, Balkankonflikten är över, släpp det. De här barnen är inte taskiga med flit mot dig, de jävlas inte, de gör det de fått lära sig, de speglar de vuxna i sin omgivning. Läskigt va?

stress_dagis 79d30a58f39447860cafc39df0d6f80c

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s