Farorna med unschooling

Jag lyssnade nyligen på ett klipp med en man som har en vad man kan kalla radiokanal på youtube, där människor ringer in med olika problem och så vidare, i det här avsnittet så ringde en man in och var orolig för sin femtonåriga dotter som han oskolar, hon var omotiverad, spelade bara datorspel och ville inte studera något. Stefan (som han heter, han som har den här kanalen) svarade med att han måste vara mer auktoritär, hon är bara ett barn, hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad för att kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade, att om hon oskolas så borde hon vara på avancerad nivå vid det här laget och fick det att låta som att unschooling bara är för genier och underbarn som är ”freaks” som han uttryckte det. Som grädde på moset stod det i kommentarerna att ”att inte låta barnen gå i skola är barnmisshandel”.

Mina invändningar till ovanstående

  1. Dottern, 15 år, gick i kommunal skola, i England, i tio års tid och blev oskolad från och med 13 år, alltså två år utan skola. Föräldrarna ville ge henne ett år utav krav, hon fick göra precis som hon ville, även om hon bara ville spela datorspel, vilket var det hon gjorde. Men det framkommer också att hon spelar gitarr och piano och har ett stor intresse för musik. Hon kan behöva mer tid än ett, två eller tre år för att varva ner från sina tio år i skola, att få leva kravlöst, omotiverat och en ”lat” livsstil ett tag kan vara befriande och kan säkert vara behövligt, speciellt om man fått växa upp fort, kan jag tänka mig. Så att hon verkar omotiverad och inte vet vad hon vill göra med sitt liv tycker jag är irrelevant, precis som vilken nivå hon var och eller är på.

  2. Ingen säger väl att barn ska kunna förutse konsekvenser av sitt handlade och agera utefter? Men vissa kanske anser att det är en viktig lärdom att få ta och uppleva dessa konsekvenser, barn är kanske inte kapabla att se alla faror och vad som kan ske, men de är kapabla att fatta beslut och lära sig av dessa erfarenheter. Inom rimliga gränser, som varje familj får bestämma själva, såklart.

  3. Att hon måste vara så före alla andra i sin årskull bara för att hon oskolas är ett konstig påstående, ja oskolade barn tenderar, generellt sett, att prestera bättre på prov och dylikt än sina traditionellt skolade kamrater, men alla barn är individer. Att hon kanske ligger flera år efter i matte (som kom upp som problem) och därav inte kommer kunna söka in på högskola, är irrelevant, eftersom hon som redan sagt saknar motivation och intresse för högskoleutbildning. Varför ödsla tid på ett sjunkande skepp? Unschooling är inte bara till för superdrivna, högpresterande, självgående, supergenialiska underbarn som når toppen av sin karriär vid tretton, det kan också vara för den med inlärningssvårigheter, funktionshinder, den som inte klarar av traditionella läromiljöer. Poängen är inte att få framgångsrika och lyckade människor, vilket kan låta konstigt och som bakåtsträvande men fortsätt läs nu, poängen är att skapa hela, lyckliga, kreativa människor som följer sitt hjärta. Sen kanske ungen inte lär sig läsa eller skriva förrän hen är tolv, det spelar ingen roll. Man måste ändra hur man ser på barn och inlärning, när du oskolar barnet så faller jämförelserna bort, barnet är inte längre sent i utvecklingen för att hen inte kan läsa, man litar på att barnet lär sig det vid det tillfälle det vill och behöver den kunskapen. Barnet är inte längre dålig på matte, efter i geografi. Barnet kanske spelar piano som de bästa, kanske det inte verkar som att barnet är särskilt bra på något alls, det spelar inte riktigt någon roll, barnet är på sin nivå.

  4. Pappan oroade sig även för att dottern sagt upp vänskap med människor och inte hade så många kompisar längre. Jag minns från när jag gick i skolan att det skulle vara sån himla hets kring kompisar, jag minns under utvecklingssamtalen hur läraren tog upp att jag borde få fler kompisar, jag hade oftast en eller två som jag umgicks med. Jag tyckte helt enkelt att det var skönt att umgås med en eller två människor i taget istället för många, så känner jag även idag. Alla barn vill inte ha massa kompisar, de kanske vill det senare och skaffar sig dessa vänner, kanske barnet växer upp och fortsätter att föredra ensamhet. Frågan är snarare: Lider barnet av att inte ha kompisar? Mår hon dåligt för det eller tycker hon att det är skönt och befriande? Ibland kan vänner bli ett måste.

  5. Det största problemet som jag såg det, av det jag hörde, var elektroniken. Hon sitter mycket framför datorn och pappan vill inte sätta restriktioner på användande och vill inte vara för auktoritär. Jag kan hålla med honom i mycket av det han tog upp, han vill sätta gränser kring användning av datorn, men vill inte neka användning, så han gav henne ansvaret. Jag känner att om jag väljer att ha en dator, en tv, en symaskin, eller vad som helst, i mitt hem så får alla i hemmet använda sig av sakerna som de vill, min son valde inte att födas, han valde inte det här hemmet, jag gav honom det och då gav jag honom det helt, tills han skaffar sig ett eget. Däremot så kan jag som vuxen och förälder bestämma VAD som ska finnas i hemmet, om jag anser att en dator orsakar mer problem än den är till nytta och att den inte tillför något bra i våra gemensamma liv, så kan jag bestämma att inte ha en dator hemma. Jag tror att om den här pappan gjorde sig av med all elektronik så skulle dottern väldigt fort börja engagera sig i något, om än något så litet som att sitta och rita eller läsa. Jag tycker att föräldrarna är ansvariga för att hemmet eller vart barnet nu vistas under dagen ska vara en lärorik miljö på något sätt. Om detta är pysselmaterial eller tyger, garn, andra hantverk eller att följa med föräldern till jobbet i en butik, på café eller vart man nu jobbar, spelar mindre roll. Att ha saker liggandes som olika stationer tror jag är ett bra sätt att bjuda in till skapande och lärande.

  6. Jag tycker pappan borde fråga sig själv ”hur lever jag mitt liv? Vad gör jag för att mata mina intressen? Vad gör jag för att skapa förändring?”, för hur kan man förvänta sig att ens barn ska leva ett liv fullt av intressen, aktiviteter, sociala tillställningar, engagemang, om man som förälder inte leder med gott exempel? Det blir ju nästan som att ljuga, eller visa en falsk sida av världen. Vi är våra barns förebilder, deras blick in i ett liv de snart kommer kliva ut i helt, om jag då jobbar med något jag inte gillar, kommer hem och surfar eller kollar på tv, beställer en pizza och aldrig går ut, hur kan jag förvänta mig något annat av mitt barn?

  7. Alla tycker olika, att oskolning skulle vara barnmisshandel är larvigt, jag anser däremot att viss traditionell (i stort sett all) formel utbildning inte bara är barnmisshandel, utan även en kränkning mot den mänskliga nyfikenheten och en effektiv avlivningsmetod för lusten att lära sig.

Avslutningsvis

Jag anser verkligen att unschooling är för alla barn, jag är helt övertygad om att alla barn kan frodas av att få sluta skolan. Däremot tror jag inte att det är för alla föräldrar, om man som förälder inte är villig att ge upp vissa saker som skulle kunna hjälpa barnet att hitta ett intresse/motivation (ge upp elektronik, socker, gluten, mjölk, ägandebehov, dyra vanor, lyx), om man inte är villig att satsa på egna intressen, inte villig att ge upp en karriär som gör en olycklig och satsa på något annat, eller om det inte finns någon annan vuxen som kan spendera mycket tid med barnet och som lever sina intressen, så tror jag att det barnet nog skulle ha det bättre i en alternativ formell skola, mindre dåligt i alla fall.

Allt hänger ihop lite för mig när det gäller unschooling, det är en del utav min livsfilosofi. Learn by doing, jag gör det med John (han får klättra, ramla, stoppa saker i munnen, vara smutsig, naken, envis och som han är), jag gör det själv (lär mig sticka, syr, skapar saker, skriver) och jag kommer uppmuntra John i framtiden precis som jag gör nu, genom att själv göra det jag gillar att göra och ha med honom i det och även genom att uppmuntra hans intressen och vara med på det. Jag tror att människan föds kompetent, jag tror på att man föds och kan känna med hela kroppen vad man behöver, före man ens kan sätta ord på det så vet man vad man behöver och vill ha, jag tror att den känslan finns med hela livet som en slags ”ledstjärna” (eller vad man kan kalla det). Så jag tror alltså att barn kan fatta beslut med framtiden i åtanke (även om den kanske inte är så medveten), utvecklar intressen som senare kan leda till en karriär, eller flera intressen = flera valmöjligheter. Men även om barn många gånger kommer välja ”fel” så kommer de lära sig rätt saker genom sina erfarenheter, vilket jag tror är viktigt för att i framtiden undvika större misstag, om barnet först i 18-årsålder får fatta ett eget beslut om sitt liv, tror jag att konsekvenserna kan vara mycket farligare, om barnet inte känner sig själv och är säker i sin förmåga att fatta rätt beslut för sig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s