Att tro på barn

Läste den här spännande och inspirerande artikeln och började tänka, massor. På allt möjligt. En sak som jag tänkte på är det här med när man ska skaffa barn, eller mest när är det egentligen tänkt att vi ska skaffa barn? Jag har alltid känt att varför blir vi könsmogna vid en viss ålder om det inte är tänkt att vi ska skaffa barn kring den åldern? Jag menar nu inte avvikelser som hormoner i mat och så vidare som får en att komma i puberteten tidigare, utan tonåren.

Jag ville få barn när jag var tretton, jag fick min mens när jag var tretton. Jag fullkomligt längtade efter att bli vuxen och ”få” skaffa barn och bli mamma, men det pratade jag ju inte om, det är ju en ful önskan, man ska inte önska sig att bli mamma mer än något annat, man ska vilja göra karriär ju, bli något, så jag skämdes och höll tyst, till och med förnekade min önskan. Det vanligaste som jag upplever att människor använder som argument är att man ska hinna uppleva massa saker, göra det och det, skaffa sig utbildning, göra karriär, få ett bra jobb, ha en stabil och gärna hög inkomst, ens hjärna är inte färdigutvecklad förrän då och då, man är inte klar som människa och allt det där. Måste man ha upplevt allt man vill uppleva före man får barn? Måste man vara färdigutvecklad och klar som människa? Mina åsikter kring utbildning och jobb och samhället vi lever i är ett helt annat inlägg, så det låter jag vara.

Det jag tänker på är något som jag hörde för tusen år sedan om hur husdjur hålls kvar på en nivå av att vara ungar, att vi inte låter de bli vuxna genom att behandla de som våra bebisar. Så känner jag att det är med våra barn, att man i vårt samhälle håller barn på en nivå av halvfärdiga människor, när de egentligen föds som lika mycket människa, men med mindre erfarenhet. Hur får man erfarenhet? Genom att leva, såklart. Jag tror att tonåringar och ungdomar skulle kunna vara så mycket mer än vuxna tillåter de att vara, om de från början tilläts, gavs chanserna, inte blev nej:ade, förbjudna, begränsade och fick höra att de inte är redo, inte mogna, inte tillräckligt stora och ”när du blir större så kommer du förstå”.

Ja, det blir stökigare, ja, det blir jobbigare, men jag känner att jag inte kan låta mitt ego, mina rädslor för vad som kan hända hindra min son från att vara den han är och vill vara. Jag tror att en uppväxt med förbud, regler och annat som man ska följa som lag driver barnen ifrån föräldrarna, får de att söka sig bort från dem, sluta dela med sig, få dem att sluta prata om saker med sina föräldrar, sluta be om råd och en sån relation vill jag inte ha med min son. Att något känns jobbigt betyder inte per automatik att det är fel, att jag tycker det är jobbigt när John häller kattsand i toaletten som skvätter överallt betyder inte att jag måste sätta stopp för det, han har sett mig slänga kattbajs i toaletten och försöker efterlikna mig, asbra, då kanske han kommer tömma kattlådan när han blir större. Hur kan man under hela barnets uppväxt, från födsel till ungdom, hindra, säga nej, behandla de som inkapabla små idioter och sen när 18-årsdagen kommer säga att nä, men nu är ju du vuxen, skaffa jobb, flytta hemifrån, nu är det dags att använda alla de där verktygen vi aldrig gav dig, hur?

Jag tänker relationen till sina barn som vilken relation som helst, jag tror på att behandla barn som man skulle behandla vilken annan människa som helst, med samma respekt och med tanken att det här är en människa, inte någon nästan-människa som jag ska fostra till en. Jag och Johan har inga förbud för varandra, vi tror inte på sånt, vi vill känna oss fria, att vi kan vara de som vi är utan att någon bestämmer över oss. Däremot så har vi ju önskemål, saker som vi blir ledsna av, som vi respekterar för att vi inte vill såra varandra, ömsesidig respekt kallas det väl? Min son föddes fri, inte som min slav, han ägs varken av mig eller någon annan, han är sin egen, så vill jag hålla det. Jag kan inte (enligt mig själv) kräva saker, skriva lagar som han ska följa, för att mitt liv ska bli lättare, för att jag ska ha mindre ångest, för visst är det ju så, att om en människa bara gör som man säger så blir ju allt lättare, men är det bättre eller ens på något sätt bra?

Jag tror verkligen, verkligen, verkligen på att barn som ges chansen, från spädbarn, klarar så himla mycket. Jag känner att jag växt sedan jag fick min son, att jag utvecklas varje dag, omvärderar, får nya drömmar och framtidsvisioner, jag känner inte att mitt liv är över eller klart bara för att jag fått barn, jag känner mig inte begränsad och som att jag inte skulle kunna resa med honom, uppleva världen och göra saker. Visst, jag känner inte att jag skulle kunna ta en normalt jobb på ett lager och vara ifrån honom åtta timmar om dagen och göra något själsdödande för att få lite extra pengar, men jag vill inte göra det heller, finns andra sätt att tjäna pengar på, utan att lämna ifrån sig sitt barn, som jag utforskar, planerar och väntar på modet för att göra, som är saker som jag vill göra, saker som jag kanske aldrig ens skulle tänkt på om jag inte hade blivit gravid, då skulle jag väl skaffat ett nio till fem och varit olycklig och gjort allt det som man ”ska” göra, festa, supa och allt det meningslösa som jag inte vill ha i närheten av mitt liv.

Som avslutning kan jag väl snudda vid det att skaffa sig utbildning och jobb före barn, jag TACKAR GUD att jag fick barn före jag hann göra något så dumt som att börja på högskola, jag TACKAR GUD att jag hann läsa om unschooling och bli lite smart före jag gjorde något som skulle halverat mitt liv med stress, ångest och skulder. Jobb, ja, man behöver ju pengar i vårt samhälle, min önskedröm är självförsörjning och mindre samhällen, jag tycker allt är för stort för att vara bra för oss, men många bäckar små, det säger jag, det jobbar jag mot, minska ens krav, värdera om sitt liv, vad är viktigt, vad är nödvändigt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s