För ett år sedan

För ett år sedan vid den här tiden så låg jag i sängen med intensiva värkar. De höll i sig i två minuter och kom med två minuters mellanrum, i pauserna sov jag och under värkarna så körde jag psykisk andning. När värkarna hade börjat bli intensiva sa jag till Johan att ”jag vill inte det här”, det gjorde så ont och fullständig andning gjorde det bara värre, gjorde att jag kände allt i kroppen mer och jag ville krypa ut ur mitt skinn, jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade när de sa så, men då kände jag verkligen hur min själ, mitt medvetande ville ut ur den här köttkroppen som höll på att föda barn. Johan svarade ”du har inget val” och jag accepterade mitt öde, byte till psykisk andning (som jag hade hatat under gravidyogan) och då gick det att klara smärtan och sova i pauserna. Så fort jag tappade andningen tappade jag lugnet och kunde inte fokusera på annat än smärtan. Om cirka nio timmar kommer det ha gått ett år sedan jag fick se min son för första gången, jag gjorde ju aldrig något ultraljud heller så det var verkligen första gången, det första jag såg var en liten pung.

När jag låg med John vid mitt bröst ikväll och han börjat somna och sjöng lite jag-vill-egentligen-vara-vaken-sång (mmmmmmh mmmmmmmmh) så tittade jag på honom och tänkte att ”jag har fött dig”, som att det först nu verkligen sjönk in, på riktigt och jag började gråta. Jag började gråta för att jag var så lycklig, så lycklig över att få ha en sån fin människa i mitt liv, en envis, ibland otroligt störig, högljudd, påfrestande, kärleksfull, underbar, intelligent, medveten liten människa, som jag bara älskar med hela min kropp. Varje dag läggs ännu en pusselbit och bilden av vem han är blir tydligare och tydligare, jag längtar så himla mycket efter att få se vem han blir, hur han kommer se ut, hur hans vuxna röst kommer låta, vad han kommer gilla, vad han kommer vilja bli, vad han vill göra. Min enda dröm och önskan för min son är att han ska följa sitt hjärta, alltid vara sann mot sig själv och göra det som gör honom lycklig i livet.

Under graviditeten så kändes det så diffust att det låg en människa därinne, men så kom han ut och (efter att först ha blivit överväldigad och fått lite panik över ansvaret) då kändes det så naturligt, känns som att han varit hos oss hela livet liksom. Vilket han i och för sig har, skissen av honom, han bara väntade på att jag och Johan skulle träffas. Minns inte nu vart jag läste det, kanske någon av böckerna jag har om förlossning i någon förlossningsberättelse, jag vet inte, men det stod i alla fall något i stil med att ”före du kom så ofattbar, nu så självklar”, precis så känns det.

För ett år sedan blev jag mamma, för ett år sedan förändrades mitt liv helt, men samtidigt är det som att allt är sig likt, allt går bara lite långsammare, allt är bara lite mer värt att göra, att vara mig själv och göra det jag vill med mitt liv har blivit så självklart, för om inte jag gör det (med Evald vid min sida) hur kan jag förvänta mig att han ska göra det? På ett år har hela min syn på livet, människor, speciellt barn, förändrats något otroligt. Jag förstår mig själv mer och jag förstår människorna runt mig bättre, jag ser varför världen är som den är och i det ser jag även en lösning, så för ett år sedan blev jag mamma och hoppet för mänskligheten tändes på nytt (även fast jag ibland känner djup sorg över vad alla håller på med).

Hemma från kontroll efter vattenavgång med värkar som precis hade börjat.

John Evald Touko, några minuter gammal.

John Evald och pappa som myser medan mamma haltade svimfärdig till toaletten för att förblöda lite och kissa.

Datum och tid stämmer tyvärr inte på bilderna, så bara ignorera det, John föddes den 25e april, 2014 klockan 09:47.

(Mitt när jag skrev det här så tog jag en paus för att gå och hämta saft, Johan jobbar ikväll, så hör jag John flåsa lite, som då var kissnödig och vaknat av ljudet av saften som hälldes upp, jag sprang in och möttes av John som stod upp på sängen, fick en liten hjärtattack, mätte honom igår och han var väl 80 cm, så vet inte om det är för att han är så lång men jag var så oberedd på att han skulle stå upp så jag blev rädd, tänkte att han skulle ligga och blunda och leta tutte. Stackars lilla vännen tittade så besviket på mig. Sen när han kissat och jag lagt honom i sängen igen, ammat och skulle byta från filten till täcket för att det blivit kallare så log han sitt lilla trolleende i halvsömn, så himla fin.)

Barfota del 2 

Idag har varit en skön dag, har bakat kladdkaka utan gluten, mjölk och ägg, tagit det lagom långsamt och var ute en sväng på gården med John för att släppa fötterna fria i gräset igen. Var kallare idag men det gick bra ändå, John verkade nöjd över att slippa störiga, klumpiga skor. Jag satt en stund och mediterade på gräset medan John utforskade runt mig, sen när vi tänkt gå in så kom två pojkar, cirka 7-8 och 4 år gamla (gissningsvis). Den äldre frågade den yngre om han inte skulle gå fram till John, jag satte mig på en stol med näsan i mobilen och låtsades vara upptagen för att inte störa deras interaktion, den yngre ville inte gå fram till John, så frågade hans bror igen ”om jag följer med då?” Och då gick det bra. Den äldre frågade mig om han inte lärt sig prata än, vad han heter och frågade John om han ville gunga. Jag förklarade att John är tvåspråkig och förstår finska mer, så han kanske inte förstod vad de frågade, då frågade han mig hur man säger ”vill du gunga?” På finska och härmade sen helt felfritt efter att ha hört det två gånger! 

Han frågade John på finska om han ville gunga, John log lite men stod helt stilla och tyst, tittade på mig ibland. Den äldre försökte ta hans hand med John ryckte bort den och då tittade pojken på mig och sa ”jag tror inte han vill gunga”. Jag instämde. Så fortsatte det så, de stod vid John och tittade på varandra, sen satte de sig på gungmopeden och gungade lite väl nära John och sa ”hej!”, så John blev ledsen, lyfte upp honom då och pratade lite med den äldre pojken som sa ”han är söt” och den yngre sa också ”han är söt” och jag höll med. Så klättrade den äldre upp på rutschkanan, tog tag i stången och slog en volt nerför hela kanan, John var minst sagt imponerad. 

Sedan sa vi hej då, gick in och tvättade våra svarta fötter. John skakade av sig jackan och lyfte på benen när jag tog av honom byxorna, blev helt imponerad. 

Johns senaste frustrationer: att inte kunna hoppa, han tar i så han spänner hela kroppen, står på tå och låter som att han bajsar och att inte kunna knäppa med fingrarna som pappa kan, han försöker, oj vad han försöker.  

 

Namninsamling för amningskurs

Sagogrynet skriver  här om sina amningskurser för blivande föräldrar, något som jag tycker är otroligt viktigt för att kunna göra ett informerat val kring amning. Kurserna har bara ekonomiskt stöd fram tills slutet av juni så därför ber de svenska staten att gå in som huvudfinansiär från och med juli, hon skriver i inlägget varför det är viktigt att kurserna förblir avgiftsfria så det behöver jag inte skriva om, utan tänkte bara be andra att gå in här och skriva på namninsamlingen om du tycker det är viktigt för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund, att få möjligheten till informerat val.

Barfota 

När vi kom upp från tvättstugan till innergården så tog jag in hur fint väder det var och tog av John och mig skorna, så gick vi på gräset och det var så skönt! Solen värmde i nacken och John sparkade boll med Johan. Förstår verkligen vad folk menar när de säger att de känner en energi eller kontakt genom marken, kändes typ…hemma. På något sätt. Ser fram emot sommardagar när John får springa naken på gräset, tror han längtar efter det också, utan att veta det. 

Jag har nog aldrig reflekterar över att vara barfota förut, mer än att jag alltid gillat det och känt mig fri på något sätt av att springa barfota i skogen. Barfota på asfalt gillar jag inte alls, dock. Känns dessutom som att man skulle komma i kontakt med en del otrevligheter i asfalten? Jag vet inte. Känner mer än någonsin nu hur min kropp skriker efter landet, skogen, det är där jag mår bäst, drömmen om innerstadslivet var bara en illusion, någon annans dröm, en klump med normer som präntades in som idealet.

Det som jag tyckte var så jobbigt med att bo ute på landet för, vad blir det nu, tre år sedan, att vara isolerad, inte kunna ha utekvällar med kompisar för att sista tåget till sista bussen gick elva, känns nu som fördelar. Det är ändå en destruktiv livstil, jag vill leva konstruktivt. Skapa, känna jorden i mina händer och odla min egen mat, inga bilar som konstant finns där som ett hot, bara min familj och ett sammanhang. 

Fylld av kärlek

Ibland drabbas jag av hur knubbig och go John är så jag bara vill nypa honom i hans små Buddha-tuttar och dra honom i öronen. 

Idag har vi varit hos faster och kusinerna, tog ett tag för John att komma in i tre-åringarnas energi men tillslut hajade han. Var sjukt kul att se honom springa iväg glatt, stanna och se frågande på dem ”varför jagar ni inte mig?” Lilla grisen, ibland när han inte riktigt hängde med i tempot och blev frustrerad sprang han till mig och klagade, sen tillbaka till leken. 

Hemma däckade han direkt, klockan sju, så jag borde väl sova egentligen istället för att envisas med att vara vaken och göra vuxensaker, för imorgon blir det upp tidigt (somnar sju = upp mellan 6-7, istället för vanliga 21-22 = upp 09-10). Kommer vara helt slut imorgon. 

Aldrig mer schampo

Har inte tvättat mitt hår med schampo sedan i alla fall december, tills igår. Herregud, aldrig mer. Mitt hår är fortfarande en fluffig katastrof, ivägen, störigt och ser inte snyggt ut. Nä, får fortsätta försöka hitta min no poo-metod, bara vatten funkar än så länge inte riktigt för mig.  

 

Öh

  

På tal om psykopater i barnböcker. Här slutade jag läsa (läser ibland svenska böcker på finska för John), delen där Max kissar på golvet fick John att le (han kan verkligen relatera). Först blir stackars Max fy:ad (och får men för livet), sen får han torka upp det själv medan mamma hämtar en ny blöja. 

Lång dag

Idag vaknade jag och John vid tio, eller jag hade vaknat en hel del gånger tidigare men somnat om för att John inte var vaken och det är ju skönt att sova, så klädde jag på oss, slängde upp apan på ryggen och gick iväg till parken före Hagaparken, så nära skog vi kan komma här. Tog ner John från ryggen och lät honom härja, han sprang på gräset, åt kottar, pinnar, gräs, jord och stenar. Sen slängde jag upp lermun-Evald upp på ryggen igen och gick till biblioteket, först gick vi förbi barnavdelningen, för att det nästan aldrig är någon där, så jag kunde amma ifred utan att John skulle bli distraherad så fick han gå omkring lite där. Så upp på ryggen igen och upp till vuxenavdelningen av stadsbibblan där jag lånade en bok om stickning och en om tovning. Inne på toaletten härjade John lite till, skönt att papperskorgarna var tömda för han slet ut påsen ur den man ska slänga sina mensbindor i och sprang omkring med den. 

Senare fick han följa med sin pappa en snabbis till affären medan jag låg och återhämtade mig efter dagen, utan bärdon gick dem! John fick gå själv, så bar Johan vissa sträckor (inte långt alls till affären, två minuter för en vuxen att gå). John är ju lite av en människomagnet så många hade stannat för att hälsa, någon hade frågat John hur gammal han var och förväntat sig ett svar, hon trodde han var 1,5. Så hade han fått åka kundvagn och fick hälsa på apan som delar ut gratis bananer till barn (ett gosedjur). Så kom dem hem och jag mötte dem i dörren, men John ville inte komma hem utan var halvvägs upp för trapporna till fyran. 

Han hade sovit runt en timme på dagen, sex stycken tänder på gång, så nu på kvällen har han exploderat ett par gånger. La mig i sängen med honom och ammade, han släppte och gosade in sig i min nacke så pussade jag på honom, så låg vi i sängen och jag sjöng för honom. Sedan gick han in i sin sista spurt av att göra sig av med energi, han tittade på mig som låg kvar i sängen och sprang mot hallen, vände om och tittade på mig (”ska du inte följa efter?”), jag låg kvar, han sprang ut igen, kom tillbaka och efter fjärde gången så kom han och klättrade upp på mig i sängen och ammades till sömns. Nu ligger han helt däckad och har handen på min arm, han vaknar lätt/ofta om jag inte ligger bredvid och på sista tiden har hudkontakt varit viktigt för honom när han sover, så istället för att sitta någon meter ifrån honom har jag ställt datorn på en stol och sitter på kvällarna i sängen så jag hela tiden nuddar vid honom. Fast nu skriver jag från min nya/syrrans avlagda iPhone som jag fick efter två månader utan telefon, jag som aldrig skulle ha en iPhone, jag gillar den nog, men föredrar helt klart android, så måste jag säga att det varit otroligt skönt att inte ha någon telefon, stressen som uppstod när jag hade tio sms-konversationer att svara i samtidigt var ju total, det där med många bollar är inte min grej. 

Att tro på barn

Läste den här spännande och inspirerande artikeln och började tänka, massor. På allt möjligt. En sak som jag tänkte på är det här med när man ska skaffa barn, eller mest när är det egentligen tänkt att vi ska skaffa barn? Jag har alltid känt att varför blir vi könsmogna vid en viss ålder om det inte är tänkt att vi ska skaffa barn kring den åldern? Jag menar nu inte avvikelser som hormoner i mat och så vidare som får en att komma i puberteten tidigare, utan tonåren.

Jag ville få barn när jag var tretton, jag fick min mens när jag var tretton. Jag fullkomligt längtade efter att bli vuxen och ”få” skaffa barn och bli mamma, men det pratade jag ju inte om, det är ju en ful önskan, man ska inte önska sig att bli mamma mer än något annat, man ska vilja göra karriär ju, bli något, så jag skämdes och höll tyst, till och med förnekade min önskan. Det vanligaste som jag upplever att människor använder som argument är att man ska hinna uppleva massa saker, göra det och det, skaffa sig utbildning, göra karriär, få ett bra jobb, ha en stabil och gärna hög inkomst, ens hjärna är inte färdigutvecklad förrän då och då, man är inte klar som människa och allt det där. Måste man ha upplevt allt man vill uppleva före man får barn? Måste man vara färdigutvecklad och klar som människa? Mina åsikter kring utbildning och jobb och samhället vi lever i är ett helt annat inlägg, så det låter jag vara.

Det jag tänker på är något som jag hörde för tusen år sedan om hur husdjur hålls kvar på en nivå av att vara ungar, att vi inte låter de bli vuxna genom att behandla de som våra bebisar. Så känner jag att det är med våra barn, att man i vårt samhälle håller barn på en nivå av halvfärdiga människor, när de egentligen föds som lika mycket människa, men med mindre erfarenhet. Hur får man erfarenhet? Genom att leva, såklart. Jag tror att tonåringar och ungdomar skulle kunna vara så mycket mer än vuxna tillåter de att vara, om de från början tilläts, gavs chanserna, inte blev nej:ade, förbjudna, begränsade och fick höra att de inte är redo, inte mogna, inte tillräckligt stora och ”när du blir större så kommer du förstå”.

Ja, det blir stökigare, ja, det blir jobbigare, men jag känner att jag inte kan låta mitt ego, mina rädslor för vad som kan hända hindra min son från att vara den han är och vill vara. Jag tror att en uppväxt med förbud, regler och annat som man ska följa som lag driver barnen ifrån föräldrarna, får de att söka sig bort från dem, sluta dela med sig, få dem att sluta prata om saker med sina föräldrar, sluta be om råd och en sån relation vill jag inte ha med min son. Att något känns jobbigt betyder inte per automatik att det är fel, att jag tycker det är jobbigt när John häller kattsand i toaletten som skvätter överallt betyder inte att jag måste sätta stopp för det, han har sett mig slänga kattbajs i toaletten och försöker efterlikna mig, asbra, då kanske han kommer tömma kattlådan när han blir större. Hur kan man under hela barnets uppväxt, från födsel till ungdom, hindra, säga nej, behandla de som inkapabla små idioter och sen när 18-årsdagen kommer säga att nä, men nu är ju du vuxen, skaffa jobb, flytta hemifrån, nu är det dags att använda alla de där verktygen vi aldrig gav dig, hur?

Jag tänker relationen till sina barn som vilken relation som helst, jag tror på att behandla barn som man skulle behandla vilken annan människa som helst, med samma respekt och med tanken att det här är en människa, inte någon nästan-människa som jag ska fostra till en. Jag och Johan har inga förbud för varandra, vi tror inte på sånt, vi vill känna oss fria, att vi kan vara de som vi är utan att någon bestämmer över oss. Däremot så har vi ju önskemål, saker som vi blir ledsna av, som vi respekterar för att vi inte vill såra varandra, ömsesidig respekt kallas det väl? Min son föddes fri, inte som min slav, han ägs varken av mig eller någon annan, han är sin egen, så vill jag hålla det. Jag kan inte (enligt mig själv) kräva saker, skriva lagar som han ska följa, för att mitt liv ska bli lättare, för att jag ska ha mindre ångest, för visst är det ju så, att om en människa bara gör som man säger så blir ju allt lättare, men är det bättre eller ens på något sätt bra?

Jag tror verkligen, verkligen, verkligen på att barn som ges chansen, från spädbarn, klarar så himla mycket. Jag känner att jag växt sedan jag fick min son, att jag utvecklas varje dag, omvärderar, får nya drömmar och framtidsvisioner, jag känner inte att mitt liv är över eller klart bara för att jag fått barn, jag känner mig inte begränsad och som att jag inte skulle kunna resa med honom, uppleva världen och göra saker. Visst, jag känner inte att jag skulle kunna ta en normalt jobb på ett lager och vara ifrån honom åtta timmar om dagen och göra något själsdödande för att få lite extra pengar, men jag vill inte göra det heller, finns andra sätt att tjäna pengar på, utan att lämna ifrån sig sitt barn, som jag utforskar, planerar och väntar på modet för att göra, som är saker som jag vill göra, saker som jag kanske aldrig ens skulle tänkt på om jag inte hade blivit gravid, då skulle jag väl skaffat ett nio till fem och varit olycklig och gjort allt det som man ”ska” göra, festa, supa och allt det meningslösa som jag inte vill ha i närheten av mitt liv.

Som avslutning kan jag väl snudda vid det att skaffa sig utbildning och jobb före barn, jag TACKAR GUD att jag fick barn före jag hann göra något så dumt som att börja på högskola, jag TACKAR GUD att jag hann läsa om unschooling och bli lite smart före jag gjorde något som skulle halverat mitt liv med stress, ångest och skulder. Jobb, ja, man behöver ju pengar i vårt samhälle, min önskedröm är självförsörjning och mindre samhällen, jag tycker allt är för stort för att vara bra för oss, men många bäckar små, det säger jag, det jobbar jag mot, minska ens krav, värdera om sitt liv, vad är viktigt, vad är nödvändigt?