Lilla griskorven!

John skulle hjälpa mig med en stor, tung kartong idag (misstänker att han ville hjälpa för att så fort som möjligt få gräva i den), jag kom ut ur garderoben med den och han höll i ena handtaget på kortsidan med ena handen (jag bar all vikt såklart, SÅ stark är han inte), han stod lite snett bakåt, tittade bakom sig, tog ett kliv med lådan, tittade bakom sig, tog ett till kliv, så sa jag och visade med kroppsspråket när vi skulle ställa ner den och då böjde han på knäna och släppte den, haha alltså. Är så kär i den här lilla killen.

Han har ju lärt sig gå och går större delen av tiden nu, kryper vid krångliga ställen och så, just nu övar han på att springa. Han springer fram och tillbaka på sängen, igår bromsade han precis framför väggen men hamnade lite bakåt med överkroppen så den åkte fram igen och slog i huvudet i väggen. Så, ja han sprang in i väggen. Precis som sin mamma säger jag ju.

Han klättrar mer och mer, klättrar högre också, ser jätterolig ut. Han har idag klättrat upp på sitt lilla bord två gånger idag, vi har en matstol som man kan fälla om till en bil, så det blir ett bord framför vilket är perfekt för oss som större delen av tiden inte äter inne i köket (den är av trä vilket gör den extreeeemt tröttsam att göra rent dock, små veck med riskorn som man sitter och pillar ut, gröt är helt omöjligt, bara ställa in i duschen), hur som helst så har Evald börjat klättra upp på den och gör mamma och pappa livrädda, ska börja fälla den som stol när den inte används faktiskt, finns hjul på den, blir bara för rädd av att se honom på den, så jävla glad att vi hade spänt fast bordet med stolen, annars hade han tippat direkt. Jag och Johan dolde vår rädsla (och jag hindrade Johan från att direkt springa upp och ta ner honom) och bara sa ”vad högt upp du är”, John log sitt största leende som svar. Den vinglade till lite när han stod och skulle försöka hitta ett sätt att komma ner, kunde se hur läskigt han tyckte det var däruppe (alltså typ 30-40 cm upp haha), sen när han kommit ner så såg jag att han kände sig så himla ball och var så stolt. Bara log med hela ansiktet.

Idag skulle Johan ta en dusch och John sprang efter och stod och bankade på dörren, så släppte jag in honom och han gick fram och gjorde några tittut med duschdraperiet, så såg jag att han ville ha duschen så jag tog av honom tröjan och öppnade duschdraperiet, så gick han själv in i duschen och stod och duschade med sin pappa, så grät han lite när det var över för att det är så kul att vara i duschen. Kommer ihåg när jag pratade med min barnmorska under graviditeten om det med att duscha med bebisar, hon sa att de generellt brukar vara rädda för vatten, men jag hade en teori om att man duschade med sin bebis från start så skulle de inte vara rädd för den senare. När John var yttepytte var det inga problem alls att hoppa in i duschen med honom, fanns tuttarna i närheten så var allt lugnt, sen fortsatte det vara lugnt, sen någon gång runt kanske 5 månader (?) så blev han rädd när vi skulle in i duschen, jag lät honom hålla i duschslangen då (även fast det är dålig plast) och höll på att slå på vatten lite lite åt gången och så, han var skeptisk först, tror jag avbryta någon dusch och göra såhär vid ett par tillfällen, men sen bestämde han att duschen var lugn. Har också haft med honom när Johan ska fylla baljan med vatten så han alltid fått vara runt duschen som något självklart.

Samma med stavmixern, förut var han livrädd för den, så funkade det bara om han fick sitta i min famn, sen funkade det att sitta i pappas famn, han har fått närma sig den i sin egen takt, har erbjudit honom att röra vid den hela tiden, men inte liksom tvingat på honom den, utan mer som ”stavmixer”, visat den och sagt vad den heter och sen fortsatt, så ville han lite försiktigt hålla i den när jag skulle mixa och har fått trycka på knappen, först såg han bara helt förundrad ut och sen började han skratta, den vibrerar ganska mycket, har bekräftat att den låter mycket och sånt, nu vill han slita den ur händerna på mig. Vet såklart inte om det här är något som garanterat funkar på alla barn, det säger jag verkligen inte, alla barn är olika och allt det, men så har det varit med min son.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s