Kroppskontroll

Johan gick med John ut på gården på andra sidan gatan häromdagen en kort stund, där hade de stött på en flicka (med mamma) som skulle fylla två i juni. Flickan hade bett om hjälp av sin mamma flera gånger för att göra saker, som att komma över en kant, hon hade gått fram till den och tittat på sin mamma som sa ”nää, men det där klarar du ju själv” men sen ändå hjälpt henne. John hade krupit fram till samma kant, tittat på den och bara klättrat över. Tycker det illustrerar ganska bra hur man som förälder ibland hjälper barnet så mycket att det blir inkapabelt att göra något själv (syftar allmänt nu, inte på just den lilla tjejen, har ingen aning om hur de har det i övrigt såklart). Jag måste stå emot mina impulser av att hjälpa (överhjälpa) John där han helt tydligt inte ber om min hjälp, om jag ser honom sitta och hålla på med något som är svårt eller så.

Det sker liksom så många gånger om dagen, så skulle jag inte vara medveten om det skulle jag säkert bara göra det av farten. När det gäller att klättra upp på saker har jag gått efter samma princip som med hundvalpar, kan de komma upp kan de komma ner och kan de inte komma upp så ska man inte sätta dem där heller. John har börjat klättra ganska mycket här hemma nu, upp på lådor, upp på toaletten och igår hade jag tagit ner min Beethoven-skulptur till golvet för att han var intresserad av den och då försökte han klättra på Beethoven! Han gav dock upp det ganska fort eftersom Beethoven bara välte hela tiden. För det mesta går det bra för John att ta sig ner, ibland är han för nära kanten på en liten yta och vågar inte vända på sig för att ta sig ner med fötterna före, då står han där och trampar en stund (försöker våga ta sig ner som vi vuxna skulle göra, till mammas förfäran) sen börjar han ropa på mig ”Äiiiithjiiii” (mjukaste lilla T-ljudet, som en spottning), då brukar jag mest visa för honom hur han ska göra för att lyckas vända på sig, eller hålla honom i handen så han vågar vända på sig och så låta honom klättra ner själv.

Jag är otroligt rädd av mig, ser faror överallt och skulle allra helst vilja gå efter John med en madrass, men jag vet ju att det inte är vad han behöver, så jag biter ihop och sväljer min ångest. Jag vill inte att John ska vara en av de fyraåringarna som man ser som knappt har någon kontroll över sin kropp för att föräldrarna håller fast i dem så hårt. Hans kroppskontroll blir bättre och bättre för varje dag, nu när han håller på att tippa och han börjar veva med armarna så lyckas han hålla balansen oftare än han ramlar på rumpan (när han går runt, eller som han gör nu, övar på att springa). Han vet mer nu vad han klarar och vad som är svårt och kräver mer försiktighet, han testar alltid med foten först för att se ifall något kommer hålla att klättras på och drar i saker för att se ifall det kommer välta på honom eller om han kan klättra upp på/i det. Försöker väl applicera den här medvetenheten i alla aspekter av hans liv.

Vi satt häromdagen och åt, John i min famn och delade tallrik med mig, så satt jag och blåste på några klyftpotatisar så han inte skulle bränna sig, men han var så otålig och började bli sur så jag tänkte att fine, han har ju hanterat värme rätt bra tidigare, så jag gav honom potatisen, den nuddade hans mun och han tog bort den, studerade den och la sen ner den och plockade upp en gurkbit istället. Så åt han potatisen senare när den hade svalnat, då testade han först, kände på den för att se ifall den fortfarande var varm. Det mest otroliga är dock hans kontroll över sin kissblåsa, kniper av strålen två-tre gånger när han kissar för att studera snoppen och kisset, kniper av strålen för att gäspa när jag ECar honom på natten eller morgonen, när han var ännu mindre (runt tre-fyra månader) så kunde han hålla sitt bajs så himla länge för att han bara var bekväm med att bajsa hemma, kunde vara ute med honom eller hemma hos någon och se att han behövde bajsa, ta honom till en toalett där han vägrade bajsa, ”pruttskvätt” (vet inte vad ni kallar det, när han alltså höll sig och det kom små bajsskvättar med pruttarna, haha eh sorry) efter pruttskvätt, men bebisen vägrade bajsa, så kom vi hem och då bajsade han direkt.

De vanligaste tankarna jag har i huvudet när John ska göra saker är ”herregud han kommer dö, han kommer slå i fejset och börja blöda och han kommer få den där kanten i ögat och bli blind”, men så släpper man de tankarna och visar sig neutral för Johnen så han inte ska bli traumatiserad. Så himla härligt att jag fick en bebis som är precis som mig och bara vill göra de galnaste och mest ”farliga” sakerna. En utmaning i meditation för mig. Även fast jag skriver det ironiskt så älskar jag faktiskt hans vildhet, vill bara att han ska bli tillräckligt stor nu så jag kan brottas med honom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s