En teori…

Jag har tänkt mycket på ett återkommande tema inom amerikansk film och tv. Skam, att barn och tonåringar skäms över sina föräldrar och tycker att det är pinsamt att synas tillsammans med dem. Är det bara jag som tycker att det är konstigt? Vart kommer denna skam ifrån?

Jag tänker mig att barn som särskilt från tidig ålder får känna på skam, föräldrar som skäms över sina barn, tillrättavisar, skuldbelägger, inte tillåter barnet att följa med på vissa tillställningar för att det är ”för litet” och så vidare skapar barn som senare, i tonåren skäms över sina föräldrar, för att det är så de fått förhålla sig till sin familj och sociala situationer. Jag tror att dessa barn senare i vuxen ålder kan få väldiga problem med skamkänslor och naturlig gränssättning, om jag som barn vuxit upp med en sån förälder, så tror jag att jag också skulle ta avstånd.

Jag tror såklart även att om man då som förälder behandlar sitt barn med respekt, samma respekt som man skulle behandla vem som helst med, oavsett ålder etc så kommer det barnet växa upp och kunna respektera andra och deras gränser, inte bli gränslös eller avstängd. Jag tror även att dessa barn inte skäms över sina föräldrar (nåja, inte så farligt mycket i alla fall), eftersom föräldrarna aldrig har visat att de skäms över barnet, barnet har alltid fått utvecklas fritt, utan värderingar.

Jag tror på att fokusera på barnets upplevelse av världen, från första början. Jag och Johan har masserat John sedan han var nyfödd, jag har masserat hans tår individuellt, hans ansikte, öron, ryggen och allt, så att han ska bli medveten om sin kropp och hur den känns, hur den fungerar. En del utav hans utforskande går ut på att uppleva genom oss, vilket kan vara frustrerande, han stoppar in sina fingrar i munnen för att känna på våra tänder, sliter och river ibland i tandköttet, så stoppar han fingrarna i sin egna mun och känner på sina två små tänder. Jag tror på att bekräfta barnets känslor och vara uppmärksam och aldrig försöka avleda när han försöker säga något till mig, om han gråter så tar jag det på allvar, även om jag inte förstår varför han är ledsen så tröstar jag, att avleda skulle kännas som att inte ta honom på allvar. Visst han kanske skulle bli tyst, men skulle han känna sig förstådd eller ens sedd?

Om John börjar gråta eller skrika bland folk så visar jag aldrig att det är obekvämt eller pinsamt, för det är ju inte det, jag känner inte det i alla fall, även om jag skulle tycka att det vore pinsamt skulle jag nog inte förmedla det till barnet, för att inte lägga över skuld på honom som egentligen inte är hans. Han har liksom rätt att visa och uttrycka sina känslor, hur obekväma andra än blir av det. Hur obekväm jag än skulle bli av det. Jag ser fram emot framtiden med John, jag tycker det blir roligare och roligare att vara mamma för varje dag som går, tanken på att han en dag kommer att prata och prata om saker med oss (!) känns helt overklig. Jag tror inte att han kommer skämmas över oss, vi skäms aldrig över honom. mamma evald

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s