Lilla griskorven!

John skulle hjälpa mig med en stor, tung kartong idag (misstänker att han ville hjälpa för att så fort som möjligt få gräva i den), jag kom ut ur garderoben med den och han höll i ena handtaget på kortsidan med ena handen (jag bar all vikt såklart, SÅ stark är han inte), han stod lite snett bakåt, tittade bakom sig, tog ett kliv med lådan, tittade bakom sig, tog ett till kliv, så sa jag och visade med kroppsspråket när vi skulle ställa ner den och då böjde han på knäna och släppte den, haha alltså. Är så kär i den här lilla killen.

Han har ju lärt sig gå och går större delen av tiden nu, kryper vid krångliga ställen och så, just nu övar han på att springa. Han springer fram och tillbaka på sängen, igår bromsade han precis framför väggen men hamnade lite bakåt med överkroppen så den åkte fram igen och slog i huvudet i väggen. Så, ja han sprang in i väggen. Precis som sin mamma säger jag ju.

Han klättrar mer och mer, klättrar högre också, ser jätterolig ut. Han har idag klättrat upp på sitt lilla bord två gånger idag, vi har en matstol som man kan fälla om till en bil, så det blir ett bord framför vilket är perfekt för oss som större delen av tiden inte äter inne i köket (den är av trä vilket gör den extreeeemt tröttsam att göra rent dock, små veck med riskorn som man sitter och pillar ut, gröt är helt omöjligt, bara ställa in i duschen), hur som helst så har Evald börjat klättra upp på den och gör mamma och pappa livrädda, ska börja fälla den som stol när den inte används faktiskt, finns hjul på den, blir bara för rädd av att se honom på den, så jävla glad att vi hade spänt fast bordet med stolen, annars hade han tippat direkt. Jag och Johan dolde vår rädsla (och jag hindrade Johan från att direkt springa upp och ta ner honom) och bara sa ”vad högt upp du är”, John log sitt största leende som svar. Den vinglade till lite när han stod och skulle försöka hitta ett sätt att komma ner, kunde se hur läskigt han tyckte det var däruppe (alltså typ 30-40 cm upp haha), sen när han kommit ner så såg jag att han kände sig så himla ball och var så stolt. Bara log med hela ansiktet.

Idag skulle Johan ta en dusch och John sprang efter och stod och bankade på dörren, så släppte jag in honom och han gick fram och gjorde några tittut med duschdraperiet, så såg jag att han ville ha duschen så jag tog av honom tröjan och öppnade duschdraperiet, så gick han själv in i duschen och stod och duschade med sin pappa, så grät han lite när det var över för att det är så kul att vara i duschen. Kommer ihåg när jag pratade med min barnmorska under graviditeten om det med att duscha med bebisar, hon sa att de generellt brukar vara rädda för vatten, men jag hade en teori om att man duschade med sin bebis från start så skulle de inte vara rädd för den senare. När John var yttepytte var det inga problem alls att hoppa in i duschen med honom, fanns tuttarna i närheten så var allt lugnt, sen fortsatte det vara lugnt, sen någon gång runt kanske 5 månader (?) så blev han rädd när vi skulle in i duschen, jag lät honom hålla i duschslangen då (även fast det är dålig plast) och höll på att slå på vatten lite lite åt gången och så, han var skeptisk först, tror jag avbryta någon dusch och göra såhär vid ett par tillfällen, men sen bestämde han att duschen var lugn. Har också haft med honom när Johan ska fylla baljan med vatten så han alltid fått vara runt duschen som något självklart.

Samma med stavmixern, förut var han livrädd för den, så funkade det bara om han fick sitta i min famn, sen funkade det att sitta i pappas famn, han har fått närma sig den i sin egen takt, har erbjudit honom att röra vid den hela tiden, men inte liksom tvingat på honom den, utan mer som ”stavmixer”, visat den och sagt vad den heter och sen fortsatt, så ville han lite försiktigt hålla i den när jag skulle mixa och har fått trycka på knappen, först såg han bara helt förundrad ut och sen började han skratta, den vibrerar ganska mycket, har bekräftat att den låter mycket och sånt, nu vill han slita den ur händerna på mig. Vet såklart inte om det här är något som garanterat funkar på alla barn, det säger jag verkligen inte, alla barn är olika och allt det, men så har det varit med min son.

Bärsele

Jag har ett tag känt nu att våra sjalar inte avlastar lika bra längre, eller den ena avlastar rätt bra fortfarande, men är inte så bred så det går rätt dåligt att knyta på ryggen med den, tror inte ens att man egentligen ska knyta på ryggen alls med den, brukar vara så med trikåsjalar va?. Båda är trikåsjalar, men den ena är liksom helt mjuk och stretchig i bomull och den andra är bomull och hampa och stummare, inte stretchig alls skulle jag säga. Så jag har varit på jakt på sjalbarn efter en begagnad sjal i rätt prisklass och som jag gillar, men jag är otroligt petig och har inte hittat en som jag riktigt gillat. Men så såg jag en ergonomisk sele (ergonomisk för bebis och bärare) och jag har varit lite emot att köpa sele, bara för att jag tycker att de ser så omysiga ut, men så tyckte jag att den här (en ergobaby) inte såg så omysig ut och hon som sålde den sålde den billigt och jag har velat ha ett don som jag snabbt kan slänga upp John på ryggen och få ner honom igen (eftersom jag får slänga upp och ta ner honom tre gånger/timme generellt) och jag måste säga att den är helt fantastisk.

Fördelar:
Det går skitsmidigt att slänga upp honom på ryggen, hinner alltid blir genomblöt av svett när jag knyter honom på ryggen i sjalen för att jag är liten (163 cm och väger lite) och John är stor, tung och extremt, EXTREMT rörlig uppe på min rygg, så inget svett!

Den är bekväm att bära i, för oss båda. Känns väldigt mycket som att bära i en ordentlig sjal, alltså om man använder uttrycket ”babywearing”, så känns det (precis som i sjal) som att jag har ”klätt” på mig honom, alltså att han sitter som en stadig, självklar del av min kropp.

Den har en liten ficka som jag kan slänga i mina nycklar eller annat i, kommer bli skönt nu när det blir varmare och jag inte kommer ha jacka med fickor, gillar verkligen inte att ha väska med mig ut.

Den är rätt snygg också, svart på utsidan och vinröd på insidan, lär väl dock bli varmt på sommaren.

John sitter nära mig i den, fick av någon anledning för mig att bära i sele skulle vara lika med mindre kroppskontakt och mer saker i vägen mellan oss, men han sitter mot mig och kan sniffa mig i nacken, nypa mig i gäddhänget, gnugga sitt kliande tandkött mot ryggen och pilla mig i armhålan.

Det går att amma i den relativt smidigt, jag kanske har helt fel bild nu men jag tänker mig att kvinnor med stora tuttar på något sätt kan klämma upp den i bärdon, jag har rätt små tuttar och en stor son i förhållande till min lilla kropp så jag måste få ner honom när jag ammar i bärdon, med den här så räcker det med att ta ner ena axelbandet och ha i armvecket så hamnar han i rätt höjd. Vilket är skönt, för om jag t.ex får ner honom i rätt höjd i sjalen för att amma och han somnar så är han liksom kvar i den höjden, finns inget sätt för mig att få upp honom utan att väcka honom då, vaknar han vill han ha mer tutte så ja, ni förstår. Så när han är i rätt höjd för att ammas så kan jag inte gå runt med honom, han sitter för långt ner och jag får ont i höfterna och det känns tungt. Med selen är det annan sak för då behöver jag bara vänta på att han ska släppa taget och så ta på axelbandet igen. Kom i skrivande stund på att jag kanske kan göra samma sak i sjalen.

Nackdelar:
Banden är formade på något sätt för att antagligen distribuera vikten jämt eller något, inte vara för nära nacken, men så de går lite utåt vilket kan vara lite störig ibland, varken jag eller Johan har några små, sluttande axlar, men om vi ska bära utanpå kläderna så kan banden glida av liksom och på mig som har mindre axlar än Johan kan de glida neråt, nästan som att de vill sitta längst ut, men vi vill ha de centrerade, dock så bär man ju mest med höftbandet, så för bärandet gör det inget, men det är störigt.

Det är störigt att ändra på ”inställningarna”, alltså justera om banden efter att Johan har använt den, han väger dubbelt av mig och är 198, så skillnaderna är ganska stora. Sjalen är ju liksom ”nollställd” direkt när man tar den, så det är lite meckigt att justera om och få till det rätt, men fortfarande mindre svettigt än det kan bli när man fipplar med sjalen. Men Johan har ju inga problem med att bära i trikåsjalen så han kanske kan fortsätta med det och lämna selen åt mig. Han verkar nästan föredra sjalen faktiskt ändå.

Det är svårare att få jackan över oss, i sjalen har jag inga problem med att dra Johans jackor över oss, oavsett om John sitter på ryggen eller på magen, men det blir tight med selen och när jag har honom på ryggen så får jag inte jackan på mig så bra, går väl att lösa med en bärjacka, men det har jag inte lust med, blir mest att jag klär på John och mig varmare när vi går ut.

Att jag inte kan justera höjden på den riktigt, alltså få John högre upp på ryggen, det påverkar inte bärandet i sig, men John Evald gillar att sitta hööögt upp så han kan titta över axeln på mig, det gör han inte i selen så det blir väldigt mycket ta tag i min arm och luta sig åt sidan för att se.

Så överlag är jag otroligt nöjd och John trivs där. Johan sa att det borde finnas ett don som kombinerar sjal och sele, svarade att jo, det kallas mei tai, som jag tjatat om i typ ett halvår att jag skulle vilja ha.

Så något helt orelaterat:
Det skämtas väääldigt mycket här hemma, vi är ironiska och skämtar med varandra hela dagarna, så igår så höll John på att säga saker, som att han förklarade något seriöst, så skrattade han till efter, han gjorde så ett tag, sa något och skrattade till lite åt sig själv, håller han på att dra oneliners?!

Kroppskontroll

Johan gick med John ut på gården på andra sidan gatan häromdagen en kort stund, där hade de stött på en flicka (med mamma) som skulle fylla två i juni. Flickan hade bett om hjälp av sin mamma flera gånger för att göra saker, som att komma över en kant, hon hade gått fram till den och tittat på sin mamma som sa ”nää, men det där klarar du ju själv” men sen ändå hjälpt henne. John hade krupit fram till samma kant, tittat på den och bara klättrat över. Tycker det illustrerar ganska bra hur man som förälder ibland hjälper barnet så mycket att det blir inkapabelt att göra något själv (syftar allmänt nu, inte på just den lilla tjejen, har ingen aning om hur de har det i övrigt såklart). Jag måste stå emot mina impulser av att hjälpa (överhjälpa) John där han helt tydligt inte ber om min hjälp, om jag ser honom sitta och hålla på med något som är svårt eller så.

Det sker liksom så många gånger om dagen, så skulle jag inte vara medveten om det skulle jag säkert bara göra det av farten. När det gäller att klättra upp på saker har jag gått efter samma princip som med hundvalpar, kan de komma upp kan de komma ner och kan de inte komma upp så ska man inte sätta dem där heller. John har börjat klättra ganska mycket här hemma nu, upp på lådor, upp på toaletten och igår hade jag tagit ner min Beethoven-skulptur till golvet för att han var intresserad av den och då försökte han klättra på Beethoven! Han gav dock upp det ganska fort eftersom Beethoven bara välte hela tiden. För det mesta går det bra för John att ta sig ner, ibland är han för nära kanten på en liten yta och vågar inte vända på sig för att ta sig ner med fötterna före, då står han där och trampar en stund (försöker våga ta sig ner som vi vuxna skulle göra, till mammas förfäran) sen börjar han ropa på mig ”Äiiiithjiiii” (mjukaste lilla T-ljudet, som en spottning), då brukar jag mest visa för honom hur han ska göra för att lyckas vända på sig, eller hålla honom i handen så han vågar vända på sig och så låta honom klättra ner själv.

Jag är otroligt rädd av mig, ser faror överallt och skulle allra helst vilja gå efter John med en madrass, men jag vet ju att det inte är vad han behöver, så jag biter ihop och sväljer min ångest. Jag vill inte att John ska vara en av de fyraåringarna som man ser som knappt har någon kontroll över sin kropp för att föräldrarna håller fast i dem så hårt. Hans kroppskontroll blir bättre och bättre för varje dag, nu när han håller på att tippa och han börjar veva med armarna så lyckas han hålla balansen oftare än han ramlar på rumpan (när han går runt, eller som han gör nu, övar på att springa). Han vet mer nu vad han klarar och vad som är svårt och kräver mer försiktighet, han testar alltid med foten först för att se ifall något kommer hålla att klättras på och drar i saker för att se ifall det kommer välta på honom eller om han kan klättra upp på/i det. Försöker väl applicera den här medvetenheten i alla aspekter av hans liv.

Vi satt häromdagen och åt, John i min famn och delade tallrik med mig, så satt jag och blåste på några klyftpotatisar så han inte skulle bränna sig, men han var så otålig och började bli sur så jag tänkte att fine, han har ju hanterat värme rätt bra tidigare, så jag gav honom potatisen, den nuddade hans mun och han tog bort den, studerade den och la sen ner den och plockade upp en gurkbit istället. Så åt han potatisen senare när den hade svalnat, då testade han först, kände på den för att se ifall den fortfarande var varm. Det mest otroliga är dock hans kontroll över sin kissblåsa, kniper av strålen två-tre gånger när han kissar för att studera snoppen och kisset, kniper av strålen för att gäspa när jag ECar honom på natten eller morgonen, när han var ännu mindre (runt tre-fyra månader) så kunde han hålla sitt bajs så himla länge för att han bara var bekväm med att bajsa hemma, kunde vara ute med honom eller hemma hos någon och se att han behövde bajsa, ta honom till en toalett där han vägrade bajsa, ”pruttskvätt” (vet inte vad ni kallar det, när han alltså höll sig och det kom små bajsskvättar med pruttarna, haha eh sorry) efter pruttskvätt, men bebisen vägrade bajsa, så kom vi hem och då bajsade han direkt.

De vanligaste tankarna jag har i huvudet när John ska göra saker är ”herregud han kommer dö, han kommer slå i fejset och börja blöda och han kommer få den där kanten i ögat och bli blind”, men så släpper man de tankarna och visar sig neutral för Johnen så han inte ska bli traumatiserad. Så himla härligt att jag fick en bebis som är precis som mig och bara vill göra de galnaste och mest ”farliga” sakerna. En utmaning i meditation för mig. Även fast jag skriver det ironiskt så älskar jag faktiskt hans vildhet, vill bara att han ska bli tillräckligt stor nu så jag kan brottas med honom.

Fejs fullt med mat

Jag och John satt på golvet i köket och delade en tallrik middag, rotmos på sötpotatis, palsternacka, morot och potatis och bönbiffar. Mot slutet av måltiden var John inte så intresserad så jag satte mig på huk med tallriken i handen/mot knäna (efter att han trampat i maten medan han gick runt), så kommer han, den lilla grisen, han älskade rotmoset men hade lite problem med konsistensen mot händerna, så nu när tallriken var i en sån bra höjd passade han på att köra ner ansiktet i moset. Först var han lite för ivrig, så hela ansiktet hamnade i, men så förstod han och satt och slickade i sig mos.

När jag stod och lagade maten så hade jag gått ut ur köket för att hämta något, kom tillbaka och såg att säcken med kattmat stod vid dörren, undrade först varför den var där men kom snabbt på att, John, han har släpat närmare 3 kg kattmat ett par meter eller tre och sen lämnat den där. Är inte längre förvånad över hans styrka, inte efter att jag såg honom dra ut skäggstrån på Johan med hårsäckar och allt. På tal om kattmat, vad fanns i Johns bajs idag? Jo, de två nävarna kattmat han åt häromdagen, bytte ut kattens mat mot ett glutenfritt för hennes skull, allt är ekologiskt och frigående höns och närfångad fisk, så jag bryr mig inte så mycket längre de gånger jag av någon anledning ställt ner maten och glömt ta upp den. John gillar att ta en näve och sen gå runt med det i munnen tills det löst upp sig, då sväljer han.

Hade väl inte så mycket mer att säga, vi har en heliumballong vid vårt tak. Johan kom hem med den från jobbet förut, runt alla hjärtans dag antar jag eftersom den är röd och hjärtformad, så lyckades John slita loss snöret från den så den har fått bo uppe i taket, börjar se lite skruttig ut nu dock, men ganska trevlig att ha däruppe ändå, förutom på natten. Jag har en rädsla för monster som ska sitta i taket efter att jag såg ett avsnitt av Buffy när jag var runt tretton mitt i natten, så om jag vaknar på natten och ser den mörka klumpen i taket får jag en liten hjärtattack i några sekunder.

Kan själv, Del femtusen

John har bestämt sig för att det är dags att börja äta med sked, han har tidigare stoppat skeden i munnen när jag ”laddat” den med mat eller bara när han suttit och hållit i den medan han ätit, det svåra har varit att få på mat på den, han har övat länge. Jag har gett sked till maten även om jag vet att han kommer äta med händerna, för att en dag kommer han plocka upp skeden och äta med den, har jag tänkt. Han satt idag och skulle äta lite frukostgröt, så märkte jag att han försökte ta gröt med skeden (för någon barnkritisk människa såg det nog mest ut som att han satt och ”petade i maten”) och bestämde mig för att visa ännu en gång hur man fyller skeden, den här gången hajade han till, log och fick sig en sked mat. Har ju hänt ett par gånger tidigare att han fått mat på den, men nu satt han och fick flera stycken på raken! Sen tröttnade han och åt med händerna.

Samma vid middagen, gjorde en tomatsås med linser, kikärtor och lite andra bönor, han började äta med skeden och åt sen resten med händerna. Han såg så sofistikerad ut, haha ens standard sänks när man får barn, okej? Han har börjat äta rätt ordentliga mängder dessutom (så kul det där, tänker inte riktigt på hur mycket han äter, men hajar till när han fått i sig en del) och golvet är inte lika skitigt efter maten längre! Prisa BLW.

Så blev jag helt amazed idag, jag har inte direkt försökt borsta Johns tänder (såg en till liten fjuttis, en huggtand upptill som är på väg ut!!) utan bara gett honom tandborsten, låtit honom borsta våra tänder och så vidare, men så idag kände jag att jag ville ta de lite mer än han kan efter att han fått borsta själv och han lät mig! Han satt där och var John, hakan fram lite, axlarna bakåt och satt helt stilla på min höft med öppen mun medan jag borstade, gjorde små ljudeffekter också så tyckte han det var kul. Allt går smidigt med ljudeffekter, klä på? Ljudeffekter. Byta blöja? Ljudeffekter.

Johns senaste favoriter är morotsjuice och gurkvatten, vatten bara allmänt är det bästa han vet efter tutte. Alla tre är så goda att man måste köra en liten dans och göra ett ljud som betyder att något är gott som jag inte har någon aning om hur jag ska stava, tror typ inte att det svenska alfabetet kan stava det ljudet.

Nu ser man inte så mycket, men vårt golv har ALDRIG sett ut så efter en måltid, har sett ut som en krigszon tidigare.

_DSC0042

Bajskaos

Jag är förkyld och hängig just nu, så jag låg i sängen och tog en liten lur, så vaknar jag av att Johan ger mig John för tutte, sen gick han till köket. Jag ammar klart John som sen gick upp ur sängen och började leka, jag slumrade vidare lite och tänkte att det var lugnt, Johan var ju i andra rummet och allt. Sen vaknar jag av att John kryper upp på mig och vill ha tutte igen, så däckar han. Jag tänker att jag ska fortsätta sova jag med men känner lukten av bajs. I Johns hand hittar jag en lång bit toapapper med massa bajs på.

Jag börjar resa på mig och drar av täcket, mer bajs, kletat över hela sängen. Bajs på Johns ben och fötter, jag går yrvaken in till Johan i köket och säger att jag inte fattar vad som hänt, så går vi tillbaka in och ser det, vid Johans dator på golvet, massa kläder, på Johans mobil och tangentbord, bajs överallt. Så John har då alltså ställt sig vid Johans dator och bajsat, sen kommit till mig och somnat. Men pappret i hans hand (som han hade ätit på förresten), det är det största frågetecknet för mig, hade han torkat sig själv eller?!!!

John blev glad i alla fall som fick bada och jag och Johan dog av asgarv när vi såg scenen.

Hur vet man om man är för nära som förälder?

Jag låg med John i sängen och maraton-ammade honom inför natten (låg och räknade till när han skulle behöva kissa baserat på hur många gånger vi bytte tutte), så släppte han taget (jag höll andan en stund för att vara säker på att det verkligen hände), han vände sig om på sidan med ryggen mot mig (precis som Johan gör när han somnar! John har gjort så till och från sedan han var putteliten, men mer på sista tiden) och jag gosade in mig mot honom och tänkte ligga sked lite, sniffa lite bebis och samla krafter. John…han hade andra planer. Han ville sova IFRED och gav mig en backhanded bitchslap i fejset, gnydde till, jag backade och han somnade helt.

Efter att ha legat och fått sina tuttar rivna och sina bröstvårtor nypta i två timmar, vem säger att moderskap inte är givande? (Senare kröp jag ner igen och då gick det bra, somnade på tre sekunder och låg och sov i en timme tills Johan kom hem från att ha jobbat dörren.) Vi vet att han har lite Salonen i sig i alla fall.

Så sorgligt att det blir komiskt och så sorgligt igen

Kom precis att tänka på en sak. Vi har ju åtminstone i västvärlden en sån skev bild av amning och framförallt hur länge ett barn bör ammas. Så för att stilla det här inneboende behovet som barnet faktiskt har, av amning, så ger man flaska med välling och napp. Sen ska barnet inte ens få ha det och man ojar sig över sin treåring som fortfarande har napp eller suger på tummen, fan om ni inte tänker amma klart ungen (klart i det här sammanhanget översätts full term, tills barnet slutat självmant m.a.o), kan den väl i alla fall få ha napp. En del av mig skrattar åt vad människor håller på med, men mest så blir jag ledsen.

Jag förstår många av de sakerna som man ersätter mänsklig kontakt och så vidare med, jag förstår vart det behovet kommer ifrån. Frustration, trötthet, en bild av hur det ”ska” vara, hur man vill att det ska vara och så vidare, jag förstår varför man kan tro att vagn är en absolut livsnödvändighet, jag kan förstå varför folk trycker en napp i munnen på ungen, jag förstår vagga i vagnen över tröskeln och allt vad det är. Jag förstår varför man trugar, hetsar, tvingar etc. Jag förstår den här känslan av att vilja göra allt, ge allt. Men behöver barnet allt det, eller behöver barnet bara dig, en varm, trygg famn som doftar hemma?

Behöver barnet en egen spjälsäng som den ska ligga i prick klockan sju varje kväll efter att ha fått läsa saga, äta välling, borstat tänderna, badat och fått på pyjamas (eller vilka rutiner folk nu har)? Jag tror att man får skilja på sina egna behov och barnets behov. Med det menar jag inte att det på något sätt är ”fult” att vilja ha kvällen för sig själv och sin partner, men är den fasta tiden för sömn verkligen för barnet då? Sen jag fick John har jag värderat och omvärderat och fortsätter att omvärdera, jag vänder och vrider på vad man ska göra, bör göra, inte bör göra och varför jag vill göra på ett visst sätt.

Den här brådskan, den genomsyrar hela vårt samhälle. Alla har så himla bråttom hela tiden, varför? Man ska tillbaka till jobbet, så barnet ska avvänjas från tutte (vill poängtera att man kan fortsätta amma trots att man jobbar och inte har med sig ungen), det ska sova själv, lära sig vara självständig, man lägger en tröja bredvid barnet som doftar mamma, istället för att lägga sig ner bredvid och amma, tvingas inte barnet mot sin skrikande vilja så ska det ske gradvis för att vara snäll mot barnet, men jag känner ändå att: varför? Är det för barnet eller för den vuxne? Glad mamma, glad bebis och alla är den bästa föräldern för sitt barn köper jag inte, inte när glada mamma bara vill uppfylla massa ”vill ha” i sitt liv och så kan vi väl hålla med om att det finns en del ganska kassa (objektivt) föräldrar därute som helt ignorerar sina barn, misshandlar dem och super ihjäl sig.

Jag förstår som sagt vart känslan för alla hjälpmedel och metoder kommer ifrån, men det är ju bara ett sätt att försöka leva livet på det sättet man själv vill, hur vill barnet leva? Är det någon som frågar sig det? Är det någon som ens tänker på det? Jag hoppas det, men för det mesta när jag ser föräldrar eller läser bloggar (jag tror absolut att folk VILL sina barn deras bästa) så verkar det inte så, folk är så uppe i sig själva och livet som pågår DÄR UTE så de inte ser att barnet som beter sig lite mindre önskvärt bara försöker säga något, men inte kan med sina ord. Så det får höra ”skärp dig!” istället, att få barn är inte att skaffa ett husdjur, du bör inte dressera dina barn, det här är en människa, en inneboende kan vi säga, som har flyttat in, i början helt hjälplös och hängiven till dig, behandlar dig med sån respekt att han skulle ändra hela sin personlighet på en sekund för att göra dig glad, det är en relation som bör bygga på ömsesidig respekt, hänsyn och massa massa kärlek, man får anpassa sina liv runt varandra.

Alla har vi beteendemönster som till stor del kommer från vår egen barndom och påverkar hur vi är med våra egna barn. När jag hamnar i gamla mönster och beteenden i hur jag bemöter John, så brukar jag tänka efter och då utgå ifrån mig själv. Jag tror att det viktiga är att förstå varför barnet gör något, vad känner barnet när det gör på ett visst sätt, kan man klura ut det så går man vidare till frågan: vad skulle jag vilja i den situationen? Hur skulle jag vilja bli behandlad? Men den nog viktigaste: hur skulle jag gilla det om någon som var över dubbelt så stor som mig gjorde såhär mot mig just nu?

Jag har t.ex obehagliga minnen av att bli fasthållen mot min vilja i olika sammanhang, en del av dessa är från barndomen när det gällt tandborstning eller något som jag inte ville göra. Det är superobehagligt att bli fasthållen och inte kunna ta sig loss, speciellt för någon som är liten och i beroendeposition, det är en makt. Att kunna hålla fast någon så att den är helt inkapabel att ta sig loss är på ett sätt att ha den människans liv i sina händer, jag bestämmer över dig, din kropp och din överlevnad. Att använda sig av denna makt, för att man kan, för att något ska gå snabbare, bli gjort och för att jag är större och jag bestämmer nu är att missbruka sin makt och är himla otrevligt (dessutom så är jag övertygad om att det leder till skeva sociala förhållanden för barnet, läs om och håll i tanken att barn speglar föräldrars beteenden, antingen rättvänt eller tvärtom).

Tycker det är så konstigt att föräldrar håller fast sina barn, trycker in dem i barnvagnen mot deras vilja, lyfter med sig dem med tvång ifall deras pedagogiska försök inte funkar, med andra ord lär dem att de inte bestämmer över sig själva eller sin kropp, när din vilja som förälder är lika stor som barnets, så avgör din styrka och du bestämmer då över barnets kropp, men samtidigt så försöker du (med dina verkningslösa ord) lära barnet att hans kropp är hans egna, ingen får göra något som inte känns okej och barnet får inte göra något mot någon annan som inte känns okej för denna. Men mamma och pappa får göra sånt som inte känns okej, för ”skärp dig, jag orkar inte”. Vet ni vad mer man kan göra när man inte orkar, istället för att fysiskt tvinga sig på en annan liten människa? Ge upp, släppa taget, klura ut vad barnet känner. Löser ni alla konflikter i livet på det sättet?

Säger inte att livet blir så enkelt och kul per automatik om man behandlar sitt barn med respekt, vilket nog är anledningen till varför många föräldrar gör som de gör, för att man i slutändan bryr sig mer (i stunden) om att få saker gjort än att behandla sitt barn respektfullt. Man måste nog lägga om hela sin hjärna, det är jobb, jag är mitt i det, tänka annorlunda om allt. Se saker på andra sätt, vara kreativ i sina sätt att hantera saker som blir konflikter (som att borsta tänder och sånt) ta aktiva val att inte störa sig på saker, inse att problemen ligger i en själv och inte utanför. Jag tror verkligen på respektfullt bemötande från start. Det bästa är väl ändå att förebygga, snarare än reparera och desperat försöka lappa ihop ett fartyg som bara sjunker?

På tal om förebyggande: John är ju med oss i allt vi gör, när han var runt kanske tre-fyra månader blev han intresserad av våra tandborstar och fick då sin egen, den fick han sitta och leka med, oftast gick han runt och bet på den. Så fick han en ny tandborste nu när tänderna kommit upp, vi har likadana alla tre (bambutandborste, Johns är mindre sluusluuusåsötattjagdöööör). Så jag tar med honom till badrummet, tar min tandborste, tar ut hans och ger till honom, så står vi och borstar tänderna och tittar på varandra. Jag borstar och John försöker härma, så himla söt är han alltså. Sötaste är nog dock när han ska borsta våra tänder, stoppar in tandborsten i munnen på någon av oss och drar lite längst med våra tänder. Hoppas tandhygien-glädjen håller i sig!

Kiss

Bebisen vaknade jätteledsen efter en kort tids sömn, visste att han ville kissa, men när han är så ledsen och vill sova så är det bara låta honom kissa i blöja/på en och amma, så jag satt och ammade honom och så kissade han Johan rakt i fejset som låg bredvid. Oj, oj vad jag fick hålla tillbaka mitt skratt (för att inte väcka John helt), fortfarande, det här var liksom fem timmar sedan och jag kan fortfarande inte sluta skratta åt det. Johans reaktion också, han FLÖG upp ur sängen, som att någon hällt syra i ansiktet på honom. Och nu när jag läste om det jag skrivit så kväver jag skratt igen. Måste vara för att Johan är så skäggig, blev liksom extra kul när pisset träffade hans skägg.

En teori…

Jag har tänkt mycket på ett återkommande tema inom amerikansk film och tv. Skam, att barn och tonåringar skäms över sina föräldrar och tycker att det är pinsamt att synas tillsammans med dem. Är det bara jag som tycker att det är konstigt? Vart kommer denna skam ifrån?

Jag tänker mig att barn som särskilt från tidig ålder får känna på skam, föräldrar som skäms över sina barn, tillrättavisar, skuldbelägger, inte tillåter barnet att följa med på vissa tillställningar för att det är ”för litet” och så vidare skapar barn som senare, i tonåren skäms över sina föräldrar, för att det är så de fått förhålla sig till sin familj och sociala situationer. Jag tror att dessa barn senare i vuxen ålder kan få väldiga problem med skamkänslor och naturlig gränssättning, om jag som barn vuxit upp med en sån förälder, så tror jag att jag också skulle ta avstånd.

Jag tror såklart även att om man då som förälder behandlar sitt barn med respekt, samma respekt som man skulle behandla vem som helst med, oavsett ålder etc så kommer det barnet växa upp och kunna respektera andra och deras gränser, inte bli gränslös eller avstängd. Jag tror även att dessa barn inte skäms över sina föräldrar (nåja, inte så farligt mycket i alla fall), eftersom föräldrarna aldrig har visat att de skäms över barnet, barnet har alltid fått utvecklas fritt, utan värderingar.

Jag tror på att fokusera på barnets upplevelse av världen, från första början. Jag och Johan har masserat John sedan han var nyfödd, jag har masserat hans tår individuellt, hans ansikte, öron, ryggen och allt, så att han ska bli medveten om sin kropp och hur den känns, hur den fungerar. En del utav hans utforskande går ut på att uppleva genom oss, vilket kan vara frustrerande, han stoppar in sina fingrar i munnen för att känna på våra tänder, sliter och river ibland i tandköttet, så stoppar han fingrarna i sin egna mun och känner på sina två små tänder. Jag tror på att bekräfta barnets känslor och vara uppmärksam och aldrig försöka avleda när han försöker säga något till mig, om han gråter så tar jag det på allvar, även om jag inte förstår varför han är ledsen så tröstar jag, att avleda skulle kännas som att inte ta honom på allvar. Visst han kanske skulle bli tyst, men skulle han känna sig förstådd eller ens sedd?

Om John börjar gråta eller skrika bland folk så visar jag aldrig att det är obekvämt eller pinsamt, för det är ju inte det, jag känner inte det i alla fall, även om jag skulle tycka att det vore pinsamt skulle jag nog inte förmedla det till barnet, för att inte lägga över skuld på honom som egentligen inte är hans. Han har liksom rätt att visa och uttrycka sina känslor, hur obekväma andra än blir av det. Hur obekväm jag än skulle bli av det. Jag ser fram emot framtiden med John, jag tycker det blir roligare och roligare att vara mamma för varje dag som går, tanken på att han en dag kommer att prata och prata om saker med oss (!) känns helt overklig. Jag tror inte att han kommer skämmas över oss, vi skäms aldrig över honom. mamma evald