Fäders utanförskap

När jag läser diskussioner om amning så märker jag att folk argumenterar för ersättning eftersom pappan då kan vara med och mata, för det är så viktigt att pappaaaan får mata bebisen liiika myyycket som mamman och paaaappan känner sig uuuutanföööör. Snark.

  1. Pappan kan göra annat för att ha en mysstund med barnet: byta blöja (hur många pappor skriker om sin rätt att få byta blöja?); EC:a; bada barnet; samsova hud mot hud; bära i sjal/ergonomisk sele; öööh typ bara allmänt gosa med bebisen när den inte visar att den vill vara hos mamman?

  2. Om Johan skulle få för sig att begära att jag slutade amma för att han känner sig utanför skulle jag be honom skärpa sig. Följt av att fråga varför han känner sig utanför, man kan ju faktiskt inkludera pappan i amningen, genom att han får sitta med och gosa tillsammans.

  3. Om han trots det skulle känna sig utanför så får han väl helt enkelt erbjuda sin egna bröstvårta (han skulle inte vara den första) när John inte vill ha min, John skulle bli överlycklig för han har varit på de bröstvårtorna sen han var några månader gammal, men pappa vill inte.

  4. Mitt barns behov kommer före pappors eventuella känslor, faktiskt.

Jag är den som nog ”tar” mest, dels eftersom Johan i stunder jobbar och dels för att det är så John vill ha det. I vissa perioder vill han helt sitta fast i mig, i andra vill han ha oss båda nära. Johns första månader spenderade han i princip helt i min famn, något annat verkade helt orimligt för oss, jag ammade honom konstant och spenderade dagarna hud mot hud med honom. Johan var den som skötte allt som rörde hemmet och serverade mig med mina tio mål om dagen (amningsaptit är inte att leka med) och sprang till affären så fort en craving föll sig in eller jag behövde något (”jag behöver en amningskudde!” ”jag fixar!” ”jag behöver amningsinlägg!” ”jag springer iväg!”) och agerade som avbytare när jag behövde en paus i några minuter för att andas för att Johns konstanta skrikande (överproduktion = magknip = bebisen vill ha mer tutte för att lindra magknipet/få tröst = härlig cirkel) fick mig att vilja släppa ner honom i golvet (åh nej juste, så får man ju inte säga) eller när jag typ behövde bajsa (otroligt viktigt!). Med tiden utvecklades min och Johns relation, John blev nöjdare och Johan hade ju alltid funnits nära (svårt med avstånd i en etta dock) och varit med oss så deras relation utvecklades också, rätt naturligt.

Så småningom började det gå att Johan knöt John i sjalen och tog små promenader med honom, då han oftast somnade, hud mot hud med sin pappa. Man kan väl säga att Johan var som en härlig bonus för John, mig kräver han närvaro av och blir ledsen om jag ens tänker tanken att gå och kissa utan honom, jag är ju neyney och min roll är självklar. Att sen få ha EN TILL människa som bryr sig, älskar honom, vaggar honom, leker med honom, gosar, sjunger för, pussar och kramar och som alltid lämnar över till mamma när han vill dit, det tycker John är rätt fantastiskt och varje morgon när han vaknar efter att ha fått amma och kissa så kryper han till Johan och försöker få liv i honom så de kan leka och gosa. En så härlig bonus har det varit att Johan har blivit självklar han med.

Dessutom så tycker Johan att det är otroligt praktiskt och bra att jag ammar, bebisen gör illa sig? Tutte. Bebisen vill sova? Tutte. Johan vill sitta ifred en stund? ”Bebisen vill ha tutte!”

Det här är hur det varit för oss och med John, alla bebisar är olika, alla familjer är olika, alla vill och behöver olika saker och tur är väl det! _DSC0442

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s